Bra saker: listor, listor och åter listor!

Jag är en av de där som tycker mycket om listor och årssammanfattningar, gissa om det just nu i 2010-talssammanfattningstider är lite av julafton för mig. Jag gjorde ett försök häromdagen att sammanfatta mitt eget privata 2010-tal och det gick väl sådär, mitt minne är inte särskilt hjälpsamt efter utmattningen, men någon sorts sammanfattning blev det. Jag konstaterar att det varit ett bra årtionde och ett riktigt, riktigt tungt årtionde. Den sammanfattningen behåller jag för mig själv, jag arkiverar den och återvinner till hopp om en ljus framtid. Det jag istället hoppas att vi ska ägna oss åt tillsammans är sammanfattningar av det kulturella 2010-talet. Jag börjar själv på Kulturkollo idag där jag, under mycken vånda och stort besvär, sammanställt en lista över 10 omistliga böcker från 10-talet.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Bra saker i december!

Ibland, eller lite ofta så här års, känns livet tungt. Det kanske känns omöjligt att ta sig ur sängen om mornarna, människor omkring en kanske också tycker så och ganska snabbt hamnar man (läs: jag) i en spiral där allt rätt snabbt blir tyngre och tyngre. Det är liksom lättare att carpa dagen och vara i stunden och se det vackra när sensommarvindarna håller om en. När kung Bore tagit över får man anstränga sig lite mer.

Nu är tid att anstränga sig och det brukar ju vara så värt det. Jag har kört den här decemberkalendern i tre år nu och varje år har det där med ansträngandet lossnat efter bara några dagar och sen syns de tydligt som brinnande stjärnor de där bra sakerna.

Jag kommer bjuda på bra boktips, lyfta sånt som förgyller min vardag och plocka ut russinen ur kakan (nej, det där sista var ingen passande metafor, det skulle vara att plocka russinen ur kakan, slänga bort dem och sen njuta kakan då, jag avskyr russin). Som vanligt. En ovanlighet är att jag inte vet hur många bra saker det blir, troligen mäktar jag inte med 31, vila är ju också en bra sak. Men många bra saker blir det, så mycket kan jag lova. Och som vanligt kommer min allra bästa sak vara att leta bra saker. Ni får gärna följa med mig i mitt sökande, ni får gärna tipsa om egna bra saker här eller på en egen blogg, på instagram, eller kanske ännu hellre bara i ditt eget huvud, jag lovar att det gör under med måendet bara att börja söka med blicken efter det som är bra.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.  

Julkalenderbloggstafetten sparkar igång imorgon

Sofies bokblogg brukar bjuda in till julkalenderbloggstafett och så också i år, den här gången utifrån tolkningar av temat “Jag minns när jag läste…”. Publiceringsschemat ser ut så här och mitt inlägg publiceras således den 19 december.

1. Sofies bokblogg
2. Agnes bokblogg
3. Grefvinnan/Whatyoureadin
4. Robert/Mina skrivna ord
5. Emma/Systrarna böcker
6. Sandra/Snowglitterbooks
7. Bokdivisionen
8. Sammanfattning på Sofies bokblogg
9. Johanna Lundin
10. Mrs Calloway
11. Mias bokhörna
12. Lottens bokblogg
13. Boktanken
14. C.R.M. Nilsson
15. Sammanfattning på Sofies bokblogg
16. Västmanländskans bokblogg
17. Hanneles bokparadis
18. Stories from the sea
19. Fiktiviteter
20. Breakfast book club
21. Lexie/Tusen sidor
22. Littermentärt
23. Barnboksbloggen 
24. Sammanfattning på Sofies bokblogg

Domaren av Ian McEwan

Vi har en lite skumpig resa genom läslivet Ian McEwan och jag. Vårt första möte skedde genom På Chesil beach och jag blev alldeles knockad av språket och känslan och det där särskilda som man aldrig kan sätta ord på. Sen läste jag Cementträdgården och den är ju väldigt konstig, nästan bara konstig faktiskt. Jag upplevde den som ogenomtränglig och vi var inte så goda vänner längre jag och Ian. När vi sen bestämde att Domaren skulle bli nästa bok- och filmupplevelse i cirkeln på jobbet så var jag kluven, jag var väldigt orolig för att ha satt något Cementträdgården-liknande i händerna på min cirkel. Tack och lov är det inte alls så.

Domaren har massor av det där svårdefinierade som får mig att tycka så mycket om den, det som bara Ian McEwan kan skriva tror jag. Ändå tänker jag tidvis på såväl Hustrun som Känslan av ett slut. Det finns något allmängiltigt, flyktigt och luftigt som påminner om så mycket eftersom det känns sant.

Domaren är Fiona och jag vill ofta skrika rakt ut över de val hon gör, eller det hon väljer att inte göra. Jag vet att hon egentligen inte i sin roll kan göra annat, men Ian McEwan har skrivit en spännande balans mellan yrkesroll och mänsklighet här, helt utan att nämna det.

Eftersom Domaren lästes i en bok-och filmcirkel så såg vi också filmen och vi var rörande överens om att den var ännu bättre än bokförlagan. Särskilt intressant är det att uppleva båda, inte minst med tanke på att manus är skrivet av Ian McEwan själv och att filmen också är en ytterligare chans för honom att utveckla historien.

Jag vill gärna läsa mer McEwan nu när jag vet att På Chesil beach inte var en lyckträff. Men jag ska välja mycket, mycket försiktigt.

DOMAREN
Författare: Ian McEwan
Förlag: Brombergs (2015)
Översättare: Niclas Hval, originaltitel: The Children Act
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.

Sent på dagen av Tessa Hadley

Det är en sån märkligt läsupplevelse jag haft med Tessa Hadleys Sent på dagen. Jag tycker så mycket om den samtidigt som den inte berör mig alls. Den går på djupet samtidigt som den bara passerar och snuddar vid några människor. Jag bryr mig inte ett dugg om de här människorna, någon av dem, och ändå kan jag inte sluta läsa. Det är så märkligt alltihop.

Jag älskar hur Tessa Hadley leker med språk och former. Hur hon liksom låter mig gå in i förbipasserande karaktärer, hur jag släpas med in i vindlande tankegångar hos folk som inte alls tänker som jag. Jag är så djupt imponerad av hantverket här. Kanske är det där det ligger, hantverket är så formidabelt bra att jag inte behöver känslan jag inte får. Det är väldigt ovanligt för mig, att jag kan tycka om en bok som inte får mig att känna (något, vad som helst). Tessa Hadley lyckas och det är i sig ett bevis på hur bra hon är.

Och som ett PS till alla som gillar ljudböcker – jag har lyssnat och läst den här boken om vartannat och jag kan varmt rekommendera Cecilia Nilssons inläsning av ljudboken.

SENT PÅ DAGEN
Författare: Tessa Hadley
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Amanda Svensson, originaltitel: Late in the day
Boken kan du köpa här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser, och dagarna går, Textvärt

Årets sista skrivsöndag

Sista söndagen i november är också sista skrivsöndagen i den här formen på ett tag. I december bloggar jag annat. Tanken är att skrivsöndag ska komma tillbaka i januari, kanske inte varje söndag, men nästan.

Under hösten har jag som ni märkt läst massor om skrivande och jag har fått utlåtande från ett förlag och fått nya idéer om det jag skriver, sånt jag inte ens snuddat vid innan. Det har hänt väldigt mycket i huvudet och i det skrivna, men nu befinner jag mig lite i en mellanperiod. Det beror också på att jag har jobbat en del på sistone och orken finns inte riktigt. Jag harvar på, men inte med kreativ glädje just nu, mest av envishet om jag ska vara ärlig. För att jag vet att det öppnar sig och och vänder om jag bara kör på. Och jag har lyckats få till en skrivrelaterad grej för vardagskvällar också, jag mäktar inte med att nyskriva, men jag kan umgås med romanen genom att läsa och föreslå redigeringar till vissa kapitel. Mycket blir inte gjort, men det känns väldigt mycket värt att hålla karaktärer och berättelser nära så att jag inte måste börja om på nytt varje helg.

I december kommer jag få lite mer skrivtid, men också kanske lite annat som gnager bort mer än en bit av den. Och så kommer slutligen den efterlängtade ledigheten kring helgerna. Jag har absolut inga deadlines eller planer framöver, jag siktar bara på att jobba på med manuset. Och så längtar jag intensivt efter den dag då min kreativa glädje slår till igen, jag vet att den dagen kommer snart.

Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg

”Hur kan man inte vilja leva när jag finns?” Så skriver Sara Stridsberg i Dyksommar och jag har svårt att beskriva hur mycket jag älskar att hon har modet att ställa frågan genom den lilla flickan. Det är väl det vi alla undrar när det kommer till depression och svårt mörker i våra liv, ”hur kan man inte vilja leva när jag finns?”

Det är inte så egentligen att jag sökt barn och ungdomslitteratur om föräldrars psykiska ohälsa och självmord, snarare tvärtom, jag försöker för det mesta undvika sånt som gör så orimligt ont. Det är något av en slump att jag ramlat över Vi skulle segla runt jorden och Dyksommar på senare tid, eller kanske mer av en utvecklad förmåga att veta vad av allt det folk framhåller som jag inte får låta bli att läsa än en slump ändå. Och det här är en augustnominerad barnbok av Sara Stridsberg, illustrerad av Sara Lundberg, whats not to read and like?

Någon har någonstans skrivit (förlåt att jag inte minns bättre, det är inte meningen att sno boktankar, men det var så bra) att Dyksommar är som en barnversion av Beckomberga och jag kan inte annat än hålla med. Det är samma historia, den lilla flickan som hälsar på sin sjuka pappa på en vårdinrättning och lär känna andra till själen sjuka vuxna, omstöpt så att det viktigaste, själva kärnan finns kvar. Och det är inte ens tungt, inte rakt igenom tungt. Mörkt och hemskt och sårigt och ledset förstås, men ändå med en lätthet och en vardaglighet som jag tror behövs. Delvis beror detta naturligtvis på Sara Stridsbergs text, men jag tror också att Sara Lundbergs illustrationer gör mycket för detta. Bilderna är enkla samtidigt som de är oerhört uttrycksfulla, det är ett briljant samarbete helt enkelt.

Dyksommar är också skriven med den mycket tydliga ambitionen att avdramatisera och trösta, det märks i skrivningar som ”Ibland blir de så ledsna att de får bo på sjukhus tills det går över. Det är inte farligt.” Jag har länge tyckt mycket, mycket om Sara Stridsberg som författare, nu tror jag nog att jag älskar henne. Jag hoppas att Dyksommar blir en bok som många vuxna läser, med barn naturligtvis, men också för egen skull. Dyksommar är en viktig bok på det allra bästa sätt. Alla behöver vi väl lära oss att det inte är farligt att må dåligt om man bara får hjälp, och att man får ställa de där frågorna som gör ont i en.

DYKSOMMAR
Författare: Sara Stridsberg Illustratör: Sara Lundberg
Förlag: Miranda bok (2019)
Boken kan du köpa här eller här.
Andra som skrivit om boken: Agnes bokblogg

Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm

Om någon tvingade mig att välja en enda författare som är min favorit och som jag skulle läsa exklusivt resten av livet så skulle jag välja Selma Lagerlöf. Hennes berättelser har gett mig och ger mig fortfarande en sån oerhört stark och trygg känsla av hemma samtidigt som hon utmanar mig att tänka och vara mer. Allra mest betyder hon nog för mig för att jag känner mig sedd av henne, eller jag känner att mitt kynne, mina likar är sedda av henne. Vi är så oerhört väl beskrivna hos henne, vi vemodiga skogslänningar.

Anna-Karin Palm skriver i sin biografi över Selma Lagerlöf fram en författare som inte riktigt uppskattades för sin storhet i sin samtid. Fortfarande talar många om henne som någon sorts intuitiv sagoberätterska och hon är en tydlig representant för alla dessa kvinnor som förblivit ”kvinnoförfattare”. Jag tycker om hur Anna-Karin Palm så tydligt visar att Selma Lagerlöf istället för sagotant var en ambitiös författare med tydliga idéer om vad hon ville förmedla med sina romaner och noveller. Hon blir inskriven i ett samhälle och i historien som jag upplever att hon inte riktigt blivit tidigare. Och så lyfts den här ohämmade skrivglädjen fram. Jag tror det är den som leder till den där förledande lättlästheten, den som lurat många att tro att texterna bara råkade bli.

Efter att ha lyssnat färdigt på detta monumentala verk så är jag oerhört sugen på att läsa mer Selma Lagerlöf (jag har Jerusalem kvar av de stora romanerna), men jag vill också återvända till Anna-Karin Palm vars litteratur jag älskar, men inte gett mig tid att utforska som jag egentligen vill.

JAG VILL SÄTTA VÄRLDEN I RÖRELSE – EN BIOGRAFI ÖVER SELMA LAGERLÖF
Författare: Anna-Karin Palm
Förlag: Bonnier Audio (2019)
Inläsare: Anna Maria Käll

Skrivsöndag: Skrivboken av Kristina Ohlsson

Kristina Ohlssons Skrivboken är intressant och inte intressant för mig. Jag tycker väldigt mycket om hennes berättelse om hur hon gick från att vara en sån som inte kunde slutföra manus till att bli utgiven och extremt produktiv. Jag hittar ingenting att känna igen där, bortom känslan kring att skriva förstås och längtan efter att nå fram. Vi är så olika i energinivå som två människor kan vara, Kristina Ohlsson verkar ha en naturligt hög fart på det mesta medan jag är lugn, långsam och rätt lat. Denna skillnad i kynne gör att jag inte kan lyfta ut något ur den delen av boken att applicera på mitt eget skrivliv, men det gör inget, det är intressant nog att ta del av resan till debuten. Jag älskar sådana historier!

Bokens andra del består av skrivtips och beskrivningar av hur det fungerar i förlagsvärlden och sånt. Skrivråden är kanske inte nya, i alla fall inte för någon som läst det mesta i skrivhandboksväg, men inblicken i förlagsvärldens är väldigt intressant. Och mest av allt i hela boken tycker jag om Kristina Ohlssons inställning till skrivandet, att det inte är det viktigaste i livet, att det inte ska göra ont och vara en plåga. Visst tar det emot ibland och är inte alltid superkul, men det måste ju ändå vara inspirerande på något plan och skänka någon form av glädje, annars bör man inte hålla på med det. Det känns rimligt tycker jag. För mig är det livsviktigt att skriva, men det är inte livsviktigt att det blir perfekt eller ens bra eller utgivet, det viktigaste är att det blir och att jag ger mig själv tiden att göra det där som jag gillar bäst att göra. Det är belöning nog.

SKRIVBOKEN
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget (2019)
Boken kan du köpa här eller här.

Mordet på Zaida Catalán av Staffan Lindberg

Zaida Catalán har alltid berört mig. Jag minns hur hennes eld nådde mig när hon var politiskt aktiv, hur hon brann under debatter och att det gav mig sådan tro på framtiden. Hon fick mig att tro att förändring kunde åstadkommas.

När Zaida Catalán sedan fördes bort och hittades mördad i Kongo-Kinshasa våren 2017 berördes jag återigen av henne och hennes öde. Jag blev så arg på att hon som brann så skulle släckas, att någon tog sig rätten. Sen blev jag väldigt ledsen, och än mer sorgsen skulle efterspelet förstås göra mig. Stefan Lindberg har skrivit en viktig, modig och intressant bok om Zaida Catalán och jag är så glad att fokus inte bara ligger på hennes död utan att gärningen, det hon försökte åstadkomma, överskuggar allt annat.

I Mordet på Zaida Catalán står allt så tydligt klart, hur det hänger ihop, hur korruption ”där” är sammanbundet med konsumtionen ”här”. Hur våldtagna småflickor inte på något sätt bara är ett bekymmer för ett lokalsamhälle. Det är en fasansfull berättelse om maktfullkomliga, penningsugna, förtryckare som inte är vana att riskera någonting och så de få, däribland Zaida Catalán som ifrågasätter. Det är en av de där rakt igenom sorgesamma berättelserna där ingenting står med säkerhet klart och där ingenting slutar lyckligt för någon. Men ändå. Zaida Catalán följde sin glödande inre kompass och hon skulle naturligtvis inte ha behövt betala för det med sitt liv, men nu när hon gjorde det känns det ändå bra att det hon försökte avslöja troligen kommer i dagen. Till slut.

MORDET PÅ ZAIDA CATALÁN
Författare: Staffan Lindberg
Förlag: Ordfront (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket