Barry, säsong 1 och 2

Jag vet inte ens var jag ska börja med Barry… Det är en tv-serie om en (djupt) deprimerad yrkesmördare som kommer på att han vill bli skådespelare. Ok? Låter konstigt? Om jag berättar att en av de allra mest älskansvärda personerna i serien är en snäll och hårdför ledare av den tjetjenska maffian så kanske det klarnar, eller inte alls.

Det finns så mycket att tycka om med serien. Här finns en fenomenal Bill Hader i huvudrollen, en svärta som inget jag upplevt tidigare. Nej, faktiskt inte, det finns avsnitt som består av ren ångest och så finns det avsnitt av nermörk splatterhumor. Tack och lov finns här humor och tack och lov och tyvärr så förtar den aldrig mörkret eller det tunga.

På ytan har naturligtvis inte en tv-serie om en yrkesmördare något att säga oss som är relevant i våra vardagsliv (om vi inte är yrkesmördare förstås, men vi är ju inte så många som är det), men Barry är så mycket mer än sin yta. Jag längtar efter mer.

Bridgerton

Jag må ha klagat på de senaste böckerna i Julia Quinns Bridgerton-serie, men herre så jag längtat efter serien som kom på Netflix på juldagen. Min plan var att börja titta på juldagens morgon och sedan sitta kvar tills serien var sedd. Så blev det också, nästan, man måste visst äta och sånt också, men som tidsfördriv och balsam för pandemitrötta själar kan jag inte tänka mig något bättre än Bridgerton faktiskt.

Det är så mycket som bidrar till avkopplingen, mest det världsfrånvända, regelmässiga överklasslivet kanske. Danser och samtal och umgänge som pågår efter en regelbok och som jag förstås aldrig skulle vilja delta i själv, men som på något magiskt sätt vaggar in mig i ett vilotillstånd.

Jag tycker om hur jag blir påmind om hur himla mycket jag gillar Eloise Bridgerton och hur den gör Penelope Featherington ännu mer älskansvärd än jag upplever henne i början av bokserien. Huvudperson är Daphne Bridgerton och Simon Basset som hon rätt snart gifter sig med, jag tycker om dem båda. Daphnes bröder är sorgligt omogna, de stör lika mycket här som i böckerna.

Jag tycker om hur tv-serieskaparna tagit tag i det som är bra i Quinns böcker och förstärkt det. Jag gillar hur kvinnor i vissa fall får driva och hur de får vara huvudpersoner och huvudbetraktare. Och så gillar jag representationstanken. Nej, i Julia Quinns böcker är nog ingen svart, men i serien är de det och det tycker jag mycket om (men jag hade nog gärna sluppit den rätt lama förklaringen till det, det hade gärna fått stå okommenterat).

Det kommer att bli fler säsonger (utgår jag ifrån) och jag önskar mig självklart nästa i julklapp 2021.


Så här har jag tyckt om böckerna (den här säsongen av tv-serien bygger främst på den första boken): The duke and I (En annorlunda allians), En oväntad förälskelse, En förtrollande hemlighet, En oundviklig längtan, Ett minnesvärt frieri och En oemotståndlig frestelse.

En oemotståndlig frestelse av Julia Quinn

Ja det stämmer mycket bra att jag sagt mig ha övergett den här serien, men så anlände den biblioteket utan att någon köade och då var jag ju faktiskt tvungen att kliva in, eller hur?

En oemotståndlig frestelse handlar om Fransesca Bridgerton som gifter sig lyckligt och blir grevinna. Det sker lite utanför bild innan boken börjar. Sen blir hon hastigt och oerhört traumatiskt änka och hennes enda vän, Michael som är makens kusin, sticker till Indien. Det kan ju tyckas okänsligt, men sanningen är ju förstås den att Michael är dödligt kär i Fransesca och nu håller han på att förgås av skuldkänslor.

Det går ju som det går förstås, det gör ju det i de här böckerna. Var det värt att läsa en ny Bridgerton då? Jomen det här var mycket bättre än de föregående två delarna i serien. Det är inte som när det är som bäst, men det är helt ok för en grå helgeftermiddag.

EN OEMOTSTÅNDLIG FRESTELSE
Författare: Julia Quinn
Förlag: Lovereads by Forum (2010)
Översättare: Maja Willander, originaltitel: When he was wicked
Sjätte delen i serien om familjen Bridgerton, tidigare delar: The duke and I (En annorlunda allians), En oväntad förälskelse, En förtrollande hemlighet, En oundviklig längtan, Ett minnesvärt frieri.

Om min möjligen överdrivna kärlek till Big Bang theory

Ett år ganska precis tog det att se alla Big Bang theorys tolv säsonger. Redan i vintras skrev jag om min kärlek till Amy Farrah Fowler och nu är det hög tid för en hyllningstext om hela serien.

Ingen serie är perfekt, inte heller Big bang theory, kvinnokaraktärerna (och kanske främst Penny) är ofta lite problematiska till exempel. På det hela taget är dock Big Bang theory ovanligt jämn och konstant på en hög nivå (30 Rock är nog det enda andra exempel jag kommer på nu, Parks & Recreation hade exempelvis en väldigt svag första säsong).

Jag trivs så himla bra med universitetsmiljön och allt det vetenskapliga. Som gammal akademiker och forskare känner jag igen väldigt mycket trots att jag är humanist när alla i serien är naturvetare. Jag småfnissar åt interna skämt som landar klockrent och har överseende med sånt man får fel (men jag har svårt att komma över att översättarna genomgående gör ”paper” till ”avhandling”, morr).

En av anledningarna till att jag började titta på serien var att jag hört så mycket gott om Sheldon Cooper som karaktär med trolig NPF-diagnos. Vi har stått i kö för utredning för ett av mina barn under lång tid och att ha fått följa Sheldon under det år mitt barn äntligen genomgick en NPF-utredning och fick en autismdiagnos har gett mig hopp och väldigt ofta rört mig till tårar. Sheldon är en oerhört välskriven och välspelad karaktär. Mitt barn är absolut inte Sheldon, men jag tycker om att se likheterna och det ger mig hopp att se den trygga miljö han skapat runt sig och de vänskapsrelationer han har.

Det är väl ofta så att tv-serier (och böcker, filmer osv) skapas i betraktarens egna erfarenheter och i just det här fallet gör allt detta sammantaget Big Bang theory till en viktig och fantastisk serie för mig. Att den också gett mig tillfällen att skratta under pandemins mörkertiden betyder också något. Hur Big Bang theory egentligen är, rent objektivt, har jag ingen aning om. Det är ju inte heller det jag pysslar med här.

Drömprinsar och förgiftade äpplen

Nu ska vi företa oss en resa till en tv-serie jag såg för länge, länge sen. Det är så det känns i alla fall…

Hösten 2016 var som många av er vet rätt superjobbig i mitt liv. Jag orkade plötsligt ingenting. Döm om min glädje när jag några veckor in i utmattningen hittade den perfekta tv-serien – Once upon a time.

Det Once upon a time har är en historia så snårig och egentligen obegriplig att man kan strunta i den och flyta med. Den har en sådan stor uppsättning karaktärer att man inte behöver eller orkar engagera sig på riktigt i någon. Den var helt enkelt perfekt för mig då.

Och sanningen är att det nog inte alls är särskilt bra, mitt inititiala engagemang till trots. Fånigt är det definitivt, som det lätt blir när varenda sagokaraktär vi någonsin hört talas om ska trängas in i en och samma tv-serie. Det är Snövit och Frankenstein, Pinnochio och Kapten krok. Och de från Frost och Lilla Sjöjungfrun och ja ni fattar. Men det är avslappnat och det är kul och det är vildsint i tolkningen av sagorna vilket jag älskar. Och en sak som serien har är riktigt bra skådespelare.

Som Robert Carlyle. Han är en stor favorit, en sån som jag ser filmer för att han är med i dem och visst var det han som drog mig hit också. Jag blev inte besviken på honom. Hans Rumpelstilsken är fenomenalt rolig, hemsk och sorglig. Men den där skönheten och odjurets-tolkningen av kärleken mellan honom och Belle känns väl sådär. Ska jag kritisera något så är det väl just det där att man ofta använder sagotemat för att låta män bete sig som svin mot kvinnor och bli förlåtna för det. Det är i alla fall min upplevelse av det, en och en halv säsong in, kanske blir det bättre, eller sämre…

I övrigt älskade jag Snow i början, hon var väldigt cool för att sen tyvärr sjunka in i någon sorts trist mammadimma. Charming är kanske rätt trist hela tiden, men jag gillar honom när han är med Snow, snällhet och förälskelse är förlåtande kvaliteter. Gold/Rumpelstilsken är som sagt intressant och Belle skulle jag vilja se väldigt mycket mer av (utan honom), en kvinna som önskar sig ett eget bibliotek mer än något annat kan inte ha fel (eller jo, det kan hon uppenbarligen, men ändå…). Emma Swan, huvudpersonen, är tuff men jag har inte riktigt börjat gilla henne på riktigt än tror jag. Regina är härligt ond och skör. Det finns förstås många vindlande kärlekshistorier (den mellan Snövit och Prince Charming är från början den som sätter tonen, men den får sällskap), men där finns också hat. Och kanske är det där serien gnistrar till ändå, i sin förståelse av hatet som något annat än bara blint raseri. Reginas smärta är så stark att det går att förstå varför hon driver Storybrooks innevånare in i mörkret gång efter annan. Det går inte att annat än tycka synd om och småheja på henne också. Och det är då, när också det onda blir nära och förståeligt som det ibland känns på riktigt.

Nu när jag mår mycket bättre har jag rört mig bort från Storybrook, det där som lockade mig då är det som håller mig borta nu. Jag börjar kunna engagera mig igen och tycker inte att det där känslomässiga överväldigande är så läskigt längre och då söker jag mig till annat. Så Once upon a time är pausat för stunden, men jag är rätt övertygad om att jag kommer tillbaka någon gång när jag behöver packas in i bomull och gömma mig för världen.


Den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2017.

Bild från Pixabay.

Nu blir det tv-serietema!

Såhär i början av ett nytt oprövat år kan det hända att man är lite däst efter ett massivt tv-serieintag under helgerna. Kanske är det också så att man planerar att undvika januari genom att krypa än djupare in i tv-fåtöljen. Jag tänker hur som helst ägna mig åt ett tv-serietema i veckan som kommer. Det blir lite uppsamling av sånt jag sett de senaste månaderna och så blir det några repriser från Kulturkollo.

Det här med tv-serier är intressant, inte minst hur tittningen på dem skiftar med tid och livssituation. Såhär skrev jag (något naivt jag vet, men inte kunde jag veta hur 2020-talet skulle inledas!) om detta under 2019 års sista skälvande veckor:

2010-talet har varit en jäkla resa, för mig personligen och för samhället. Helt galet har det varit med Trump och utmattning och disputation och rasism och mörker och glädjeämnen och allt som snurrat förbi. När jag tänkte att jag skulle skriva om tv-serier här och nu så tänkte jag nog att det skulle bli någon sorts exposé över vad som producerats under årtiondet, men så sammanställde jag listan över vad jag sett och insåg att bilden skulle bli en annan.

Jag och tv-serierna har gått från mörker till ljus på rakt motsatt sätt från hur jag upplever att omvärlden har gjort. Från början av perioden utforskade jag mörkret i tv-serieformat. Jag såg (om) Buffy, Jessica Jones, True detective, Supernatural och The Jinx. Sen blev det också några riktigt fina litterära serier, Wolf hall och Alias Grace. Jag fick världspolitiken förklarad för mig av John Oliver (och Steven Colbert och Trevor Noah i klippform på Youtube). Sen blev det liksom stopp. Jag gick in i någon sorts eländesvägg efter ett avsnitt i säsong 2 av Jessica Jones. Jag orkade inte ens ta mig an Black mirror

De senare åren har jag bara orkat se komediserier med halvtimmeslånga avsnitt. Parks and recreation, 30 rock och just nu Big bang theory är min vilostund från världen och verkligheten. Och behöver jag vila totalt så får jag ta till det riktigt tunga artilleriet i form av Masterchef Australia (men jag har upptäckt att jag drar mig för det nuförtiden eftersom bakgrundsmusiken stressar mig, misären!).

Jag hoppas förstås att världen ska skärpa till sig snart och då naturligtvis inte främst för att jag ska orka se tv-serier igen, men det vore onekligen en trevlig bieffekt.


Delar av detta inlägg publicerades första gången på Kulturkollo i december 2019.

Just nu i januari 2021

Nytt år. Nystart? Nyår kan vara så mycket. I år är det mest vila för mig och så drar jag en lättnadens suck över att vi inte längre skriver 2020 utan 2021.

Just nu…
… läser jag: John Ajvide Lindqvists Vänligheten, en bok jag inte vågat längta efter då Himmelstrand och det som kom därefter var så milsvitt från vad jag hoppats. Vänligheten är något helt annat igen. Jag tycker om den så här långt (några hundra sidor in).
… ser jag: inte så mycket… Bridgerton är färdigsedd och jag tror att jag kanske slutat se The Stand, men det reder jag mer i nästa vecka här på bloggen. Överhuvudtaget blir det mycket om sånt jag sett då i och med ett tv-serietema. Idag har jag nog bara ett tips att bjuda på, för den historieintresserade – dokumentären om Stockholms blodbad som SVT visar är himla bra, se den!
… lyssnar jag på: kattens spinnande när hon ligger i mitt knä (=konstant). Inget annat, bara det.
… längtar jag efter: inget särskilt, jag är mycket nöjd med det jag har – ledigt.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Fanny, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Bara bra böcker – 2020 års bästa!

På årets sista dag är det dags att lista de allra bästa böckerna som lästs under året. Det är naturligtvis ytterst subjektivt och ni måste inte hålla med mig, men låt er gärna tipsas. Jag har inte heller i år lyckats begränsa mig det allra minsta. Jag har valt ut en trio böcker som jag minns med allra största kärlek och därefter följer en hel hög andra böcker som också var väldigt bra och som dröjt sig kvar.

De tre bästa
Det där med tre är förstås inte heller sant, men jag väljer att inte räkna omläsningarna av Wolf Hall och Bring up the bodies eftersom de är just omläsningar. De är förvisso bland de bästa, men tillsammans med årets huvudnummer – The mirror and the light. Hilary Mantel har skrivit en makalös trilogi och jag älskar den.

Nästa bok i trion var som ett knytnävslag. Att jag inte läst P. O. Enquist förr, varför har jag inte gjort det? Nedstörtad ängel kan inte beskrivas, men genialiskt bra och förunderlig är den.

Jag avslutar topptrion med Hamnet av Maggie O’Farrell. Jag blev helt förstörd av läsningen, det kan vara en av de tyngsta och sorgligaste böcker jag läst. Nu i efterhand har glädjen börjat sippra in, glädjen över att det finns så bra böcker och författare som försöker förstå människor.

Riktigt bra var också, på olika sätt och i läsordning:

Heimat av Nora Krug

Spinning silver av Naomi Novik

Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba

Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Read

The world’s wife av Carol Ann Duffy

Vi är Orlando av Johan Hilton

Stillna av Hanna Nordlander

Bird by bird. Instructions on writing and living av Anne Lamotte

Strandläsning av Emily Henry

Kapten Nemos bibliotek av Per Olov Enquist

Frankissstein av Jeanette Winterson

A thousand ships av Natalie Haynes

Petite av Edward Carey

Anteckningar av Tua Forsström

Silver in the wood av Emily Tesh


Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bild från Pixabay

Någon sorts sammanfattning av någon sorts år

På Kulturkollo hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och bara för att Kulturkollos nedläggning hände i år så betyder inte det att vi behöver sluta med sånt vi gillar. Så årssammanfattning it is.

Inte behöver jag väl dröja vid hur förfärligt det här året varit? Möjligen behöver jag säga något om att det också varit bra, det är ju delvis det den här listan handlar om. Det har förvisso känts evinnerligt kämpigt emellanåt, men 2020 har också bjudit på ljus i mörkret i form av bra böcker, vänskap och relationer som skiftat form men visat sig starkare än man kunde ana. Hemma hos mig har jag också kunnat glädjas åt att jag får vara i familj med de tre (fyra om vi räknar katten och det måste vi nog göra) allra bästa individerna i hela världen. Det finns inga andra jag skulle vilja vara mer eller mindre isolerad med och utlämnad åt i åtta månader plus.

Om nästa år tror jag att det kommer bli tufft till en början, men jag tror också att det kommer bli lättare när vi går mot vår och ljus igen. Jag tror att vaccinet kommer ge oss lite andrum och jag hoppas att vi kan få andas tillsammans igen. Mina drömmar är rätt små just nu, jag vill att vi fortsätter vara friska, jag vill att ingen ska dö och jag vill få vila.

Årets ungdomsbok: The rest of us just live here av Patrick Ness var en av årets sista böcker för mig och också en av de mest speciella. Måste jag sammanfatta den skulle jag säga att den är som ett avsnitt (eller en säsong) av Buffy, men från sidan. Jag kommer med en hel text om boken vad det lider, men tro mig när jag säger att boken är läsvärd.

Årets poesi: Hanna Nordlanders debut Stillna har dröjt sig kvar liksom Therese Widenfjords Övervintra.

Årets vemodigaste: Att vi la ner Kulturkollo. Jag var en av dem i kollektivet som ville sluta, eftersom jag inte orkade mer, ändå var dagen när vi stängde ner en av de sorgligaste någonsin. Lättnad och sorg, allt samtidigt. Tack och lov så har jag mitt kollektiv kvar på andra sätt och skriver tillsammans gör vi ju titt som tätt.

Årets charmigaste: var definitivt Strandläsning av Emily Henry, jag och många med mig föll tämligen handlöst för denna fina romans.

Årets klassiker: Frankenstein fast i Jeanette Wintersons tolkning och tappning. Frankissstein är trollbindande bra.

Årets lycko-knock out: Känslan när det stod klart att Joe Biden vunnit presidentvalet i USA.

Årets gråtfest: Hamnet av Maggie O’Farrell var ju ingen lättsam skrattutflykt direkt. Herregud vad jag grät, och älskade.

Årets historiska: A thousand ships av Natalie Haynes modellerar berättelserna kring Trojas fall kring kvinnorna och som hon gör det.

Årets obehagligaste: Ja, världen får jag väl svara på det. Och Per Faxnelds Offerträdet, den var sjukt obehaglig emellanåt. Och till skillnad från världen också bra…

Årets serie: Heimat av Nora Krug är en uppvisning i hur serieromaner kan vara det perfekta mediet för att berätta en historia. Bilder och text blir en oerhört berörande helhet här. En serieroman som visade på andra kvaliteter, nästan helt utan ord, men med tonvis av atmosfär var Pam Smys Thornhill.

Årets dystopi: Jag har inte läst dystopier i år, på förekommen anledning. I tv-serieväg så ser jag just nu The stand (Pestens tid ni vet, men de har märkligt nog inte översatt den till det den här gången, undrar varför), men jag kan tyvärr konstatera att det inte är särskilt bra alls. Vi får väl se hur länge jag hänger i.

Årets nya bekantskap: P.O Enquist märkligt nog. Denna fantastiska författare hittade jag fram till i år eftersom alla skrev så översvallande om honom i samband med att han gick bort. Jag läste Nedstörtade ängel och sen var jag fast. Jag har inte ord för att beskriva hur oerhört mycket jag älskar Enquists unika sätt att beskriva världen.

Årets utmaning: Att koncentrera sig om läsning i oro och ångest. Under våren gick det inte särskilt bra alls.

Årets serie, årets tegelsten, årets omläsning och årets besatthet: här blir det Wolf hall, Bring up The Bodies och The mirror and the light för hela slanten. I våras kom den äntligen, den tredje och avslutande boken om Thomas Cromwell i Hilary Mantels fantastiska språkdräkt. 900 härliga sidor var den och ändå ville jag ha mer. Jag läste först om de två första delarna i serien och älskade dem ännu mer än första gången och sen kulminerade allt i en temasommar där jag återpublicerade, skrev nytt och slutligen läste sista sidan i sista boken. Jag önskar att jag kunde ha dem olästa och jag älskar att jag läst dem.

Årets återseende: Jag läste ju en hel del Maria Lang och Margit Sandemo…

Årets mest lugnande: Silver in the wood av Emily Tesh. Det var ett förunderligt lugn som sänkte sig över mig när jag lyssnade till den här sagan. Som det behövdes…

Årets filmupplevelse: När vi såg Deadpool 2 i påskas och jag insåg att jag inte skrattat på länge. Då skrattade jag äntligen och jag behöver bara tänka tillbaka på en särskild scen för att bryta ihop igen.

Årets kulturupplevelse: Mina kulturupplevelser har uteslutande bestått av läsning och lokalkulturella utflykter (om man inte räknar biblioteksjobbet och det är i och för sig såväl kulturellt som en upplevelse just nu).

Årets magplask: magplask är hårt, men jag var väldigt besviken på Curtis Sittenfelds Rodham.

Årets skandal: Jag tycker att Johan Hiltons Vi är Orlando borde ha nominerats till Augustpriset, det gjorde den inte och det är smått skandalöst.

Årets förlag: Sekwa har som vanligt haft en stabil utgivning och höstens fyrverkeri med Hamnet, Petite och Bikupan var svåröverträffad.

Årets pristagare: Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba som fick Augustpriset i faktaklassen. Och så var jag glad att en poet fick nobelpriset.

Årets sönderpratade: Samlade verk hade jag hunnit tröttna på innan den ens fick Augustpriset. Min jag kan inte läsa det alla andra älskar-spärr slog till rätt tidigt och sen har jag ägnat mig åt att tänka att jag har lite svårt för svintjocka böcker om folk som lever kulturella liv. Men jag ändrar mig säkert om ett år eller fem.

Årets TV-serie: Jag orkar inte riktigt med att se film eller tv längre. Jag kan kolla på sport och jag suger i På spåret varje fredag, men annars är det rätt segt. Jag har svårt med koncentrationen där och jag vill inte göra annat samtidigt (det är en sak jag har med mig från utmattningen att bara göra en sak åt gången, ljudbok undantagen, då kan jag sticka också). Men jag har sett lite. Last week tonight, The good place, Barry och Big Bang theory. Och de senaste dagarna har jag förstås försjunkit helt i Bridgerton på Netflix. Mer om detta kommer om en vecka då jag har tv-serietema här på bloggen.


Sammanfatta gärna ditt år du också och titta in hos Anna, Fanny, Linda och Ulrica och och se hur de minns året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här: 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Bara bra böcker! Om det var krig Norden

Om det var krig i Norden är troligen den viktigaste bok jag läst, för att den är så effektiv, som ett slag i magen.

Om det var krig i Norden är en synnerligen oansenlig bok. Till formen ser den ut som ett pass och är ungefär lika tunn som ett sådant. Men innehållet, innehållet! Det är så enkelt. Korta stycken om hur kriget drabbar Norden och hur just du (som är jag när jag läser) tvingas gömma dig, lämna bakom dig, förlora, fly, anpassa dig, förbanna mörkret och försöka finna en ny hempunkt på det sätt som Anna-Karin beskrev i sitt inlägg om exil på Kulturkollo. Det är så effektivt det där du-tilltalet. Jag känner i kroppen hur det känns när perspektiven vänds, när du blir jag.

Hela berättelsen är en om-berättelse där ett du ställs inför ett skeende där allt bekant och tryggt är borta, där kriget och flykten och rädslan blir till allt som är kvar. Där allt ska lämnas och inget blir heligt. Där allt går förlorat. Och det är förstås ett väldigt effektivt sätt att berätta på, att få mig som läsare att förstå.

Jag skulle vilja se Janne Tellers bok i fikarummen och i samtalen kring bordet. Jag skulle vilja ge ett exemplar till varenda människa i hela världen så att vi kan få lära oss att förstå varandra. Det som kopplar mig till dig gör det så oerhört mycket svårare att vända blicken bortåt i hopp om att du ska försvinna. Eftersom det är jag. Jag vet inte hur det är med er men jag lite ledsen över att vi behöver påminnas. Men det behöver vi. Hela tiden.


Texten bygger på två inlägg från 2014, ett från Kulturkollo och ett härifrån bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.