Glöm mig av Alex Schulman

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med den här texten. Kanske måste jag, trots att jag bestämt mig för att inte landa för mycket där, låta det handla lite om mig. Jag bodde (nästan) granne med familjen Schulman några år under uppväxten, de bodde några hus bort på min lilla gata i mitt lilla värmländska samhälle. Jag minns Alexander från förskolan (han var ett år äldre än jag och därför naturligtvis oerhört vuxen, sex år), hans pappa hade jobbat med Hylands hörna så honom la man märke till (det hade man gjort annars också, han var stor, bullrig och lite skrämmande), Lisette var så mycket yngre än Allan, det pratades det nog lite om. Och så var hon förstås dotter till Sven Stolpe, det var stort. Själv minns jag allra mest Carl-Johan som aldrig verkade lämna sin trehjuling. Sen flyttade de och blev någon sorts historia. När sen Alexander dök upp, som Alex och skrev elakt och plumpt i bloggar tyckte jag att det var lite pinsamt, som om jag hade en koppling till honom och det han gjorde. Han har ju bättrat sig med tiden, men jag har inte riktigt lyckats släppa det där att han betedde sig så svinigt. Det är anledningen till att jag inte läst någon av hans böcker förrän nu.

Glöm mig är en av de sorgligaste böcker jag läst. Den skildrar en så djup tragik att det är svårt att ta in allt. Alex medberoende och smärta, men också Lisettes totala mörker och misär. Och så undrar jag om hon, som Alex, någonsin mötte den där lilla flickan som var hon, som behandlades så fruktansvärt illa av sin egen pappa. Den store Sven Stolpe gillar jag för övrigt inte alls, och då har jag inte ens hunnit läsa Schulmans senaste bok där jag misstänker att han avslöjas som det praktsvin han verkar ha varit.

Jag tänker mycket på vikten av att våga möta sitt barnjag. Jag umgås ganska mycket med den där flickan som var jag i olika åldrar. Jag var inte särskilt snäll mot henne då, det fanns andra som inte var särskilt snälla mot henne. Jag märker att det hjälper att tänka snällt om henne idag, det läker några av såren. Att umgås med mitt inre barn, hålla henne lite då och då, gör mig till en helare människa och bättre förälder. Att det sen är smärtsamt och svårt är en annan femma. Och bara för att jag lite självgott framhåller det som en bra grej betyder det inte att jag lyckas alltid. Jag tänker att Glöm mig är Alex Schulmans försök att möta sin mamma och sitt själv. Jag känner att han skulle kunna vara lite snällare mot sig själv. Mot barnet som var och är han. Ibland går allt sönder och det är ingens fel. Man måste kanske förlåta en förälder som fallit (i alla fall behöver Alex det och jag tycker att han beskriver väldigt fint varför och hur och hur komplicerat allt är), men man måste också förlåta sig själv.

I den där beskrivningen av Lisette och Sven är det lätt att dra den raka linjen till Alex och hans beteende i början av bloggkarriären, han gör det själv. Jag tycker om att han tänker att han borde bryta traditionen för att inte föra hat vidare till nästa generation. Jag tror att han har kommit en bit påväg i det projektet. Och det är stort och berömvärt. Att erkänna ett mönster är tufft, att bryta det smått omöjligt. Vi kan bara göra så gott vi kan.

GLÖM MIG
Författare: Alex Schulman
Förlag: Bookmark förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Just nu just här

The Favourite

Jag var på bio igår och såg något annat än en superhjältefilm eller en musikfilm (kors i taket!) The Favourite som jag såg var något helt annat.

Alla bärande roller i The Favourite spelas av kvinnor, männen är bara rekvisita. Skådespelarna i huvudrollerna, Olivia Coleman, Rachel Weisz och Emma Stone, glimrar. Särskilt Olivia Coleman är oförglömlig i sitt porträtt av den sjuka, sörjande, levnadslängtande och ömhetstörstande drottning Anne.

The Favourite är ett kammarspel om sorg, makt och så mycket annat att filmen ibland kanske tappar fokus en aning. Men det är hela vägen intressant, spännande (trots att det inte händer så väldigt mycket egentligen) och väldigt, väldigt snyggt (såväl visuellt som i musiksättning). Det är en konstfilm som inte är allt för konstig.

Näset av Hanneriina Moisseinen

Denna seriebok handlar om hur människor tvingas fly kriget, hur andra tvingas strida i det och hur de alla förstörs i olika grad av det de ser, gör och upplever.

Näset är Karelska näset och flykten är undan de ryska trupperna och striderna mellan de finska och ryska arméerna. Men det spelar egentligen mindre roll. Det som är viktigt är armodet, umbärandena, orden som fattas. Jag tycker så mycket om att det här är en bok nästan helt utan ord. Det finns liksom inte ord för att beskriva det som händer. Bilderna räcker. Blandningen mellan tecknade bilder och foton är också väldigt effektivt.

Näset är en i det närmaste meditativ läsupplevelse om det yttersta eländet. Ändå finns det lite hopp, också det yttersta kan överlevas. På något sätt.

NÄSET
Författare: Hanneriina Moisseinen
Förlag: Lystring (2018)
Översättare: Jocke Laitala, originaltitel: Kannas
Köp den t.ex. här eller här.

Ord i djupaste blått av Cath Crowley

Först måste jag få säga något om det fantastiska i att det finns så förunderligt mycket riktigt bra ungdomslitteratur nu för tiden. Jag önskar så att jag kunde lyckas lotsa fler vuxna till den hyllan på mitt bibliotek. Inte för att böckerna inte ska lånas av de tonåringar de är skrivna för utan för att vi som är lite mer ålderstigna kanske behöver dem ännu mer. Det är ju inte som att man någonsin lär sig färdigt om livet.

Ord i djupaste blått är en oändligt sorglig, oändligt varm och oändligt svår bok att läsa. När Rachel återvänder till staden där hon växte upp är det som en annan människa, en halv människa. Med sig bär hon förlusten av sin bror som drunknade för tio månader, eller en minut, sen. Hon vill inte prata om honom och hon vill inte inte prata om honom. Hon vill att allt ska vara som det var och inget kan vara det.

Där finns också Henry, hennes före detta bäste vän, som på ett sätt också förlorar allt under berättelsens gång. Han lever mer i vardagens långsamma sorg och förtvivlan. Bådas deras räddning finns hos den andre, nyckeln är att de bygger upp sin vänskap igen.

En väldigt fin sak är att vare sig Rachel eller Henry är särskilt lätta att ta till sig. Rachel är aggressiv i sin sorg och vill inte prata om det som hänt. Henry är sjukt irriterande besatt av en tjej som behandlar honom som skit. Jag tror det är just det här att de känns så mänskliga, med fel och brister och kantigheter, som får mig att gilla dem så mycket till slut. Särskilt Rachel tar jag till mitt hjärta, kanske också för att jag känner igen mycket av mig själv i henne. Även om jag aldrig skulle ha haft styrkan att vara så självständig och stark då. När jag gick igenom min första svåra sorg var jag lite över 20 år och jag tog mig nästan inte igenom (men jag gjorde det ju faktiskt till slut vilket betyder att jag har mer av överlevare i mig än jag tror).

Och mitt i detta finns en bokhandel där jag skulle vilja bosätta mig. Jag skulle gärna sova i skönlitteratursoffan varje natt och dricka morgonkaffet i läseträdgården. Jag vill spela Alfapet med Frederick och försjunka i alla brev och anteckningar som fyller böckerna i brevbiblioteket (som jag önskar att brevbiblioteket vore en verklig plats!).

Ordens betydelse, de skrivna och de sagda, diskuteras ingående. Jag tycker mycket om det, hur Rachel och Henry tycker olika, ändrar sig och tänker om. Hur läkande orden kan vara.

Ord i djupaste blått är tung förstås, ibland omöjlig att ta sig igenom eftersom det handlar så mycket om sorgen efter en ung människas död. Men det är också trösterikt. Det finns en väg vidare, det gäller bara att hitta den väg som är ens egen. Det är fint att läsa också om man hunnit fylla 40 och lite till. Man sitter aldrig på alla svaren.

ORD I DJUPASTE BLÅTT
Författare: Cath Crowley
Förlag: Modernista (2018)
Översättare: Ylva Spångberg, originaltitel: Words in deep blue
Köp den t.ex. här eller här.

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

Hur hittar man ord att beskriva en läsupplevelse som den jag haft med Kärleken Antarktis? Förmår jag ens försöka?

Bokens jag är död, Sara Stridsberg låter henne återkomma igen och igen till den där skogsgläntan där hon mördades och styckades. Hennes kropp skändades och huvudet sänktes i det frätande vattnet. Allt tog slut. Och ändå finns hon där med sin röst och vägrar sluta berätta. Hon berättar om mordet, om och om igen. Men hon återvänder också till sina mest avgörande ögonblick i livet. När hon förlorade sin lille bror. När hon började använda droger, när hon träffade Shane, när Valle kom och gick förlorad. Och så följer hon dem genom livet, föräldrarna, barnen. Jag vet inte vad som är värst, det förflutna hon beskriver eller framtiden som blev deras på grund av henne.

Sara Stridsberg är en av våra främsta författare, Kärlekens Antarktis är nog kanske hennes bästa bok. Nu gäller det bara att överleva att ha läst den.

KÄRLEKENS ANTARKTIS
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Kulturloggen, och dagarna går…, Feministbiblioteket

Att läsa om

Den här helgen tar jag det väldigt lugnt, motar undan en annalkande förkylning och funderar över vilken Maria Lang-bok jag ska läsa om (sommar eller vinter?). Mer om det här med att läsa om skriver jag på Kulturkollo idag, läs här.

Älven av Anna Karin Palm

Eine kleine råd: läs inte Anna Karin Palms novell Älven på tåg. Det blir så pinsamt när du börjar gråta. Å andra sidan kanske det inte spelar så stor roll, mer offentlig gråt åt folket?

Älven är en oerhört finstämd berättelse om hur vardagen kan slitas sönder nästan omärkligt försiktigt och ändå är förstås chocken total. Vi möter henne, huvudpersonen, när hon är på väg med grannen för att se platsen där det verkar som att mannens skoter gått genom älven. Ni kan ju tänka er. Och de har ett väldigt vardagligt förhållande, ett sånt där som de flesta av oss har, lite skakigare kanske, men många kan nog känna igen det också.

Jag mäktar inte med att beskriva den här novellen mer, men det kan jag säga att Älven är precis så som en novell ska vara. Inte ett ord för mycket. Inte en historia utan någon viktig aspekt utan verkligen en hel historia. Läs den kanske inte på tåg, men läs den!

ÄLVEN
Författare: Anna Karin Palm
Förlag: Novellix (2016)
Inläsare: författaren

Kring denna kropp av Stina Wollter

I Kring denna kropp skriver Stina Wollter bland annat om trygga rum. Att man ska kunna känna sig trygg att samtala och vara i hennes kommentarsfält på instagram till exempel. För mig får orden en annan innebörd när jag ska skriva om mina upplevelser av boken. Kring denna kropp handlar om förhållandet till kroppen, anorexi, demens, död, sorg, föräldraskap och allt det där som var och en för sig är motorvägar rakt in i mitt allra innersta. Jag känner ett alldeles oövervinnligt behov av att bygga ett tryggt rum kring detta innersta och tänker därför inte skriva så särskilt mycket mer om allt jag kände än att jag kände. Mycket. Det hände mycket i mig när jag läste Kring denna kropp.

Kring denna kropp är en sorts biografi över en relation med den egna kroppen. Denna relation är som vi alla vet inte särskilt enkel, men vilken relation är å andra sidan det? Det finns många svåra inslag, sånt som går rakt in i mig och som som sagt inte kommer behandlas här, men det finns mycket annat också. Jag tycker mycket om hur Stina Wollter låter konstnärsskapet finnas med i bakgrunden hela vägen. Hur hon skriver om att allt inte kan nedtecknas och på något sätt lyckas visa hur det istället kan uttryckas på andra sätt, genom målningar eller dans. Hur konstnärliga uttryck kan vara vardagliga och hur de kan hjälpa oss att hitta fram till det där hela, fulla, levande livet vi är värda. Det tycker jag är lärorikt och viktigt.

KRING DENNA KROPP
Författare: Stina Wollter
Förlag: Forum (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…

Konsten att gå i vinteride

Den här veckan går vi i ide på Kulturkollo, för att det inte finns något vettigare att göra om man ska överleva mörkvintern. Utmaningen för veckan handlar om att ordna idet på bästa sätt:

Om du skulle gå i vinteride i någon månad nu, för att härda ut tills vårljuset kommer, vilka tre kulturella saker tar du med dig dit?

Jag känner att jag nästan är för vintertrött för att ens tänka nog långt för att svara på min egen utmaning, men mitt oerhört korta svar, enbart baserat på känsla lyder:

Stickningen, muminljudböckerna och netflix-serien Anne with an E som jag inte sett än. Jag förutsätter att det finns tv och lyssningsmöjligheter i idet (det är ju ändå jag själv som ska skapa det så det gör det…). Vad tar du med dig?

Cementträdgården av Ian McEwan

Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om Cementträdgården. Den är så säregen, kanske konstig och alldeles, alldeles egen. Jag tycker om den och inte, den liksom bara är och flyter omkring i mitt huvud.

Cementträdgården är Ian McEwans debutroman och det är min andra roman (efter På Chesil beach) av honom. Kanske kan jag säga att det är atmosfären som är hans grej. Att beskriva stämningar och outtalade saker som ligger i bakgrunden och stör hela tiden när man har svårt att få syn på dem. I Cementträdgården är det en syskonskara som står i centrum, allt är väldigt grått och obestämt runt dem också innan modern dör, men sen blir det outhärdligt. Och precis som vanligt. Samtidigt.

Jag vet som sagt inte om jag tycker om Cementträdgården, men Ian McEwan fascinerar mig oerhört. Jag vill verkligen utforska vidare, gå djupare in i hans stämningar och hitta nya världar här bredvid vår egen. Jag tror inte att det är möjligt att få nog av ett sånt författarskap.

CEMENTTRÄDGÅRDEN
Författare: Ian McEwan
Förlag: Brombergs (2010)
Översättare: Annika Preis, originaltitel: The cement garden
Köp den t.ex. här eller här.