Mumin mot stress

Varsågod – här kommer ett tips för alla er som känner stressen tynga eller utmattningen slå ner. En första version av texten publicerades på Kulturkollo i december 2016, när jag var på väg uppåt.

Jag tänker här och nu inte försjunka i någon berättelse om mitt utmattningssyndrom eller hur jag hanterar det eller hur det har varit och är. Jag tänker inte delge er en massa tips och tricks och idéer. Allt det där man efterfrågar som nyutmattad. Allt det där man aldrig kan få eftersom man jobbigt nog måste göra alla misstag på egen hand då det är så man hittar sin egen väg in i och ut ur skiten. Och det tar tiiid (nej, jag har inte kommit över känslan av att vilja krokbena alla som säger så, men det gör ju inte att de har mindre rätt, tyvärr). Nej, det här är ingenting sånt, men ändå lite.

Det här är en djupt känd kärleksförklaring till Mumindalen som en plats där vi alla kan få vila. Det allra bästa som hänt mig under den här hösten var när jag fann Tove Janssons Mumin-böcker. Och här tänker jag lämna det där om att inte lära sig av andras misstag. Det tog mig alldeles för lång tid att hitta dit. Gör inte om mitt misstag!

Till dig som känner dig utmattad, trött, lite fransig, ledsen, ensam och omskakad där ute. Släpp allt du har för händer, du kan göra det sen istället. Sätt dig i fåtöljen/sängen/soffan/varhelst du kan. Medtag te. Vira filt. Läs eller lyssna på en muminbok, valfri, vilken som helst. Strunt i ordningen och årstiderna, låt dem bara få komma till dig – homsorna, mumintrollen, hattifnattarna, lugnet, friden… Sammanbrottet kanske är nära, men det finns sällskap, värme och igenkänning att få. Ge dem en kvart i alla fall, det har du förtjänat.

Den utbrända hjärnforskaren av Hedvig Söderlund

Det är fascinerande det här med ord. Utbränd sa man förr, utmattad säger man nu. Inget av det täcker in vad det är ens halvvägs. Jag tycker nog mindre om utbränd för att det är så permanent. Är man utbränd så är man, det går liksom inte att komma tillbaka från det. Utmattad å andra sidan låter som att man är rätt trött en vecka och sen var det bra med det… Nåja, det spelar ju mindre roll. Författaren till den här boken vill använda utbränd och då får hon det för boken är en efterlängtad sådan.

När jag började återhämta mig efter utmattningen så började jag läsa på i ämnet. En del var bra, en hel del var riktigt dåligt. Det här är en text om Den utbrända hjärnforskaren och därför ska jag inte ens nämna boken av den andra hjärnforskaren som hamnade i min hand. Jag nöjer mig med att säga att vissa böcker borde förses med varningstexter.

Den utbrända hjärnforskaren gör framförallt två saker som jag längtat. Den första är att förklara att det är rörelse och inte motion som är viktigt i akutläget. Att snigla sig runt kvarteret är bra för en, att springa 5 km är farligt och helt omöjligt. Hjärnan kan läka ändå, om man bara ger den lugn och ro att göra det. Det andra är att den sätter utmattningen i kontext och att den visar att och hur den är ett samhällsansvar. Det är samhället som är sjukt och måste fixas så att individer kan må bättre, inte tvärtom. Jag tycker att det är sjukt att jag har läst mig igenom facklitteratur på området i fem år och först nu kommer det.

Här tas också upp ämnen som jämställdhet, minnets funktioner, läkning – allt intressant behandlat. Den utbrända hjärnforskaren är den bästa faktabok om utmattning som jag läst och jag skulle önska att alla chefer, politiker och beslutsfattare läste den. Det skulle vi alla må väldigt bra av.

DEN UTBRÄNDA HJÄRNFORSKAREN
Författare: Hedvig Söderlund
Förlag: Bonnier fakta (2021)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Med eget ansvar i utmattningsland

Bitter ska man inte vara, men det är jag ju. Inte hela tiden och inte på allt, men nog sjutton drabbas jag av en släng av bitterhet ibland. Inte minst när jag tänker på den välsignade utmattningen. Herregud ändå så många böcker, artiklar och tyck jag läst om utmattning sen jag själv insjuknade (eller vad man nu gör…). Ord efter ord efter ord om hur jag ska ta mig upp och ut. Hur jag ska träna för att bli “frisk”, och tänka positivt och vara mindful och resa bort en stund eller isolera mig hemma. Eller yoga och äta rätt, men unna mig och tänka på att inte dricka för mycket kaffe samtidigt som kaffe kan vara bra. Och jag ska minnas att utmattning är ett livsfarligt tillstånd, man kan dö om man inte vilar och om man inte tränar och om man tänjer gränserna eller inte. Det är väldigt mycket man ska göra och tänka på när man är utmattad kan jag säga. Jag kan också meddela att det inte går så bra. För det blir överslag av alla tankar och tillslut blir allt till en enda gröt som på något sätt fått talförmåga och säger “du är inte bra nog, du har missat allt det här och gjort helt fel grejer, allt är ditt fel”.

Ingenstans i de här böckerna och artiklarna hittar jag något egentligt om samhället. Som ju också är trasigt. Det är rätt orimligt att tro att alla vi tusentals som de senaste åren slagits till marken av det här livskrympande syndromet skulle ha ställt till det helt och hållet på egen hand. Men de där samhällstillvända självhjälpsböckerna (“Bränn inte ut din personal”, “Dumspara mindre”…) väntar jag fortfarande på.

Så aningens bitter är jag allt, men också samtidigt tacksam över att min väg med utmattningen varit kantad av kunnigt folk och tur. Och ingenstans har jag läst att utmattning botas av bitterhet (ilska däremot, det är en finfin drivkraft det) så det är är väl bara till att gilla läget och göra sitt bästa. Och under tiden så finns det faktiskt en del bra böcker att läsa. Såna som förvisso handlar mest om utmattning på individnivå, men också ibland lyfter blicken och gör samhället där bakom synligt. Mina bästa böcker om utmattning är Ur balans av Aleksander Perski, Väggen av Pia Dellson och Innan väggen av Anna Voltaire. Någonstans vill jag också tro att när vi orkat resa oss ur det här orkeslösa träsket kommer det vara vi som skriver de där böckerna om hur samhället kan och ska förändras. Om vi bara får vila lite först.

PS: Imorgon kommer det faktiskt en text här om en bok som är precis vad jag efterlyser ovan, håll utkik! DS

 


En version av den här texten publicerades första gången på Kulturkollo i november 2016.

Gränsen, väggen och jobbet

Den där gränsen som går någonstans. Mellan arbete och fritid. Den där gränsen som gör att jobbet inte blir själva livet och sådär. Den som behöver finnas där men inte alltid gör. Jag tänker på några som jag läst om. Andreas Egger i Ett helt liv som bygger “sin” linbana i österrikiska alperna, som stretar på och jobbar och står i, ibland för att försörja en familj, ibland bara för att. Det finns något sorgesamt och vackert i det.

Jag tänker på Elsie Johanssons Nancy som jobbar och sliter och nog aldrig lyckas bevisa sin duglighet (för sig själv i allafall). Jag tänker på Henning i Mina drömmars stad (och så tänker jag att jag vill läsa om den serien snart) vars hela liv definieras och bestäms av det där arbetande och arbetet. Känslan i kroppen efter en dag i hamnen…

Jag tänker på Gösta Berling som i så mycket definieras av att han inte arbetar längre, att han ingenting gör, att han slashasar sig runt den värmländska landsbygden till ingen nytta (han har ju några andra lite problematiska omständigheter att brottas med också, men…). Och så får man ju inte vara, till ingen nytta…

Jag tänker på mig själv som inte alltid haft den där gränsen i mitt liv och därför gick in i en sån där vägg istället (såna väggar kan man också läsa om, jag rekommenderar Pia Dellsons Väggen till alla och envar). Jag började jobba igen efter ett tag, men arbetar fem år senare fortfarande med att rita upp den där gränsen. Jag tänker på att det känns skönt att vara tillbaka, men samtidigt funderar jag lite över varför det var så svårt att definiera och hitta mig själv i en tillvaro där jag inte arbetade (och slashasade mig runt den värmländska landsbygden, till ingen nytta så att säga). Jag tänker mycket på arbete och vad det gör med oss just nu och jag känner mig så evinnerligt priviligierad över att ha tid och möjlighet att göra det.


Den här texten publicerades i en första version på Kulturkollo i februari 2017.

Hur kommer man igen då?

Den här texten publicerades första gången på Kulturkollo vintern 2019, 2, 5 år efter min krasch. Mycket av det jag skriver, men tack och lov inte allt, gäller fortfarande.

Ibland bryter man ihop på riktigt, liksom faller igenom verkligheten. Faller, faller och faller. Landar någonstans som man inte känner igen. För mig hände det hösten 2016 när det helt plötsligt satt ett utmattningssyndrom på axeln och nu vintern 2019 är det väl hög tid att ha kommit igen eller?

Min allra första tanke när jag fått mig tillsagt att det var utmattad jag var var att ”det här kan jag ju skriva en bok om!” Det är förstås en helt sjuk reaktion, men det var ju just sjuk jag var. Och det ligger fortfarande något i min tanke att det fattas en viss sorts böcker om stressrelaterat illamående och utmattning. Det finns ett gäng riktigt fina böcker som behandlar själva utmattningen, såväl skönlitterära som fakta (se en lista över mitt bästa sist i det här inlägget). Böcker man för det mesta inte orkar läsa när man är som djupast nere i det, men som kan ge tröst efterhand. Alla säger de detsamma, återhämtning tar tiiid. Och det är det jag saknar böcker om (jag kommer inte skriva dem), hur den där tiden ser ut.

Det är svindlande 2,5 år sen min kropp, själ och hjärna satte stopp. Det känns som fem minuter, och med tanke på hur min minnesförmåga ser ut idag skulle det lika gärna kunna vara det. Jag mår förstås oerhört mycket bättre idag, min vardag är anpassad på ett nytt sätt, jag vet hur jag funkar numera och jag har blivit rätt bra på att sätta stopp bara en liten stund försent. Men jag lever väldigt nära gränsen till vad jag klarar av och jag begriper fortfarande inte riktigt att det jag klarar av inte är lika mycket som tidigare. Jag jobbar fortfarande heltid, är förälder till två barn, skriver på två bloggar, läser mycket och har dessutom tagit mig för att skriva ännu mer (men inte om utmattning då). Men jag är inte lika effektiv på jobbet (vilket kanske bara jag märker egentligen), jag strävar numera efter att vara god nog, inte perfekt. Jag är inte lika bra på att blogga, det blir lite som det blir och det är helt ok. Som förälder är jag oerhört mycket bättre när jag jobbar mig från utmattningen än när jag var på väg in.

Böcker som kanske är det där jag saknat (jag har inte fixat att läsa dem än, men kanske en dag):
Jag kan inte sluta gråta av Anne Liljeroth
Bara lite till av Heidi Hakala
Mamma är bara lite trött av Sara Beischer

Böcker jag orkade läsa och som jag tycker mycket om:
Väggen av Pia Dellson
Sent i november av Tove Jansson (nej, den handlar väl inte om utmattning, men jag kunde känna igen mig så oerhört mycket i de här figurerna som sökte sig inåt och bort från stressen. Detsamma gäller Pappan och havet där den där passagen där Mumintrollet förstår vad det är Mårran är ute efter fick den här Mårran att gråta rätt okontrollerat).

Söker du fler lästips kring utmattningssyndrom så kan ni alltid kolla vad jag samlat i den här kategorin här på Fiktiviteter, där finns det mesta.

En vecka om utmattning, fem år senare

För fem år sen var jag påväg in i en av de värsta perioderna av mitt liv, samtidigt som jag tack och lov tvingades inleda arbetet med att ta mig ut ur den. Jag kunde inte läsa, inte fatta beslut, snart kunde jag inte föra samtal med min man. Jag gick från att jogga några gånger i veckan och promenera varje dag till att släpa mig runt en timme i motionsspårets korta slinga varje dag, om ens det. Vissa dagar blev det ingen lunch för jag orkade inte laga eller äta någon, vissa dagar orkade jag nätt och jämt röra mig från soffan till toaletten. Det var det totala mörkret, men det var ändå bättre än det som varit. På vissa sätt var det också bättre än det som kom.

Nu är jag stark eftersom jag tvingats jobba igenom och med det där i fem år, men jag är också galet skör (förlåt för bruk av överanvänt ord, men det är det som ska in på den här raden). Jag faller ner i ångesten och gråten och hjärtklappningen bara sådär. För det mesta är allt för mycket och överväldigande, men det går. Jag har förlorat så många delar av minnet. Jag har lärt mig massor om vila och ickeprestation. Det finns plus och minus med allt.

Vad jag gör nu som jag inte gjorde? Jag jobbar mindre, testar tjänstledighet på olika nivåer för att hitta rätt. Jag mediterar (för att öva upp hjärnan genom avslappning och fokus), jag yogar (för kropp och själ), joggar var tredje dag och jag försöker knö in kreativiteten, med skohorn ibland för utan den förtvinar jag, i vardagen. Jag vilar och försöker grunda mig, försöker få utlopp för tankarna som far. Min största fiende är oron. Den tar fortfarande över mig ibland, ofta.

Jag befinner mig fortfarande på den här resan och har insett att det kommer jag alltid göra, det är ju det som är livet. Mitt mål kan inte vara att bli som jag var innan, det måste vara att helas till någon som ser gränserna och förstår sig på vad som är viktigast. I somras insåg jag att jag mådde jag bättre med mig själv än jag gjort på väldigt länge, sen föll jag plötsligt djupare än jag varit på länge. Nu jobbar jag vidare på att komma tillbaka till sommarens känsla och att få stanna i den. Det är frustrerande att det ska vara ett heltidsjobb att uppnå balans bara, och att man aldrig är färdig.

Den här veckan ska jag återpublicera några gamla texter från när det begav sig, alla från Kulturkollo. Jag ska reflektera lite kring kreativitet och utmattning och så ska jag tycka till om den bästa bok om utmattning jag läst hittills. Väl mött!

En engelsk romans av Niina Mero

Här doftar det Northanger abbey, egentligen allt Austen, en hel del Agatha Christie och helt enkelt all engelsk kultur och popkultur man kan tänka sig. Det är Oxford, Morse och Lewis. Det är Nora från Finland som motvilligt (för att hon kan få sina illusioner krossade) reser till England för att vara med på systerns bröllop. Det är ett gods som jämförs med Pemberly, det är misstänkta försvinnanden, mystiska tillfälligheter och ruvande byggnader. Och massor av spännande män. Och litterära referenser.

En engelsk romans är en söt liten karamell, en utflykt i allt det många av oss är hopplöst förälskade i, tanken om det engelska.

EN ENGELSK ROMANS
Författare: Niina Mero
Förlag: [Norra] (2021)
Översättare: Janina Orlov

People we meet on vacation av Emily Henry

Det är svårt det här med att läsa nya böcker av författare som skrivit något man tycker väldigt mycket om, det är som dömt att misslyckas. Emily Henrys förra bok, Strandläsning, tyckte jag väldigt mycket om och alltså var People we meet on vacation (Sommarmöten på svenska) liksom dömd att misslyckas med att tilltala mig, eller? Jag tror att det som räddade oss var några halvljumma recensioner som jag kunde gripa tag i och använda som förväntansminskare. När jag väl satte mig ner med People we meet on vacation var jag helt övertygad om att boken skulle vara dålig. Och det var den inte!

Poppy och Alex är vänner och åker på semester varje sommar, tills något händer och deras vänskap går sönder. Den här sommaren bestämmer sig dock Poppy för att försöka få liv i dem igen och bjuder med sig Alex på en resa, och han säger ja. Jag ska väl inte säga hur det slutar, men jag tror att ni vet.

People we meet on vacation är naturligtvis inte lika bra som Strandläsning, men vilken bok är det liksom? Jag tycker att People we meet on vacation är riktigt mysig, flirtig, lekfull och fin. Jag tycker om hur både Poppy och Alex får vara som de är och hur de får vara trasiga på varsitt sätt utan att de eller någon tror att de ska kunna laga varandra. Jag önskar förstås att de kunde kommunicera med varandra istället för att tystna, men då hade det ju inte blivit någon bok förstås. Jag hade också önskat en liten variation på temat slarvig tjej möter fyrkantig kille, men man kan väl inte få allt antar jag…

Min backup-plan om den här boken var riktigt usel var att läsa om Strandläsning direkt efter, men den behövde jag aldrig utlösa. Det betyder att jag kan spara den omläsningen till en dag där den passar bättre. Och People we meet on vacation kan säkert också bli omläst någon sommar framöver, det är väldigt svårt att hitta bättre semesterläsning faktiskt.

PEOPLE WE MEET ON VACATION
Författare: Emily Henry
Förlag: Berkley Books (2021)
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

The mercies av Kiran Millwood Hargrave

Stormen som reser sig ur havet på ett ögonblick ödelägger Vardö på mer än ett sätt. Alla män dör, alla kvinnor blir kvar ensamma. Förtvivlan tar sig olika vägar.

Maren står i centrum för berättelsen, hon förlorar sin far och bror och fästman den dagen. Bokens andra huvudperson är Ursa som lika hastigt som stormen kommer och går gifts bort med en skotte på väg mot Vardö för att skipa rättvisa och ordning. Kvinnorna möts och de hamnar snart i centrum för en fasansfull händelseutveckling där det står klart att så stora saker som stormar inte kan uppstå av sig själva. Någon måste beskyllas.

Romanen bygger på minnen av vad som hände på Vardö när den stora stormen kom och några år senare, 1621, då trolldomsrättegångarna hölls.

Jag tycker mycket om den här boken, men den gör mig också mycket arg. Jag avskyr mansväldet förstås, men också de rättrogna som anser sig ha rätten att fördriva och driva i döden. Och förföljelsen av samerna förstås, den allomfattande och utrotande. Jag önskar att jag kunde säga att det var andra tider då, det var det förvisso, men inte så annorlunda som vi gärna vill och vill tro.

THE MERCIES
Författare: Kiran Millwood Hargrave
Förlag: Picard (2020)

Skrivsöndag om Konst av Jeanette Winterson

Det är omöjligt att berätta om Jeanette Wintersons Konst utan att börja med det bokens essäer har fått mig att göra och längta.
🎨 Jag har börjat med morgonsidorna igen.
🎨 Jag har intresserat mig för målad konst, tagit mig an Stina Wolters bok Kring denna konst och läst The death of Frances Bacon av Max Porter.
🎨 Jag har fyllts av längtan efter att ta upp mitt eget målande igen, önskat mig och fått ett akvarellset i födelsedagspresent och börjat experimentera med det.
🎨 Jag har äntligen långsamläst och njutit av Virginia Woolfs Vågorna.
Det är rätt bra marscherat för en bok tycker jag. Men det är inte mer än man kan förvänta när Jeanette Winterson försjunker i ett ämne som hon vet och tycker mycket om.

Boken innehåller texter om konst ur olika perspektiv, tavlor och skrivna ord. Mycket handlar om lust och hängivenhet. Inledningen om hur Jeanette Winterson själv föll för målad konst fastnar, den är så frigörande och lustfylld, men det är nog ändå hennes texter om Virginia Woolfs författarskap (framförallt Orlando och Vågorna) som jag tycker allra mest om. Jag blev som sagt så sugen på att äntligen ta mig tid till att läsa Vågorna att jag gjorde just det.

På bokens sidor hinner hon också avhandla sexualitetens roll och ickeroll i det konstnärliga skapandet (hon tar som exempel hur hon själv ofta klumpas ihop med andra lesbiska konstnärer när det inte är sexualiteten som är det gemensamma utan skapandet), boksamlandets innersta väsen (hon menar att det är en sjukdom och ett öde snarare än en hobby man väljer själv vilket jag har berättat för mina närmaste så att de ska förstå mig bättre ;-)) och penningsamhället som oförenligt med konstnärsskap.

Hon talar om att vilja leva det lugna livet (och beskriver det i detalj), jag vill också leva det lugna livet!

Hon är skarp och revolutionär Jeanette Winterson, som alltid. Hon får mig att vilja göra uppror, se över mina besparingar och leva ett annat liv. Om det inte vore så pretentiöst så skulle jag säga att den här boken har förändrat mitt sätt att se och tänka och därigenom har den förändrat mitt liv. För att vara en bok med det lilla ordet konst som titel är det verkligen en bok om allt, på djupet. Så som det är med ord, de är ofta bedrägliga och omöjliga att lita på…

KONST. ESSÄER OM EXTAS OCH SKAMLÖSHET
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Kabusa böcker (2014)
Översättare: Ulla Roseen, originaltitel: Art objects