A better man av Louise Penny

av

A better man är den femtonde boken om Armand Gamache och den kanadensiska lilla byn Three Pines. Jag känner att jag upprepar mig när jag berättar om hur himla bra de här böckerna är. Efter varje bok skriver jag att ”den här är lika bra som sina föregångare” eller ”det här är den bästa hittills”. Men det är sant, också den här gången.

En av hemligheterna med den här seriens storhet är, tror jag, att varje bok är sin egen, varje bok är helt och hållet annorlunda från den föregående. A better man är en helt ny sorts bok när den borrar sig in i mörkret på ett förfärligt sätt. Jag mådde illa under hela läsningen och slutet gjorde det bara värre. Men på ett bra sätt. Ibland behöver man gå igenom det mörkaste för att orka vidare och i Armand Gamache (och alla andra jag nu känner så väl och älskar så mycket) har man en utomordentligt trösterik vän.

Den här boken handlar mycket om hur beteenden skapas, hur den som utsätts för saker i sin barndom kanske söker sig till samma saker i sitt vuxna liv eftersom de inte tror sig förtjäna bättre. Till exempel. Det handlar ganska mycket om mäns våld mot kvinnor, på ett väldigt påtagligt och hemskt sätt. Det handlar, som alltid, om hur manlighet kan se ut på väldigt olika sätt. Det handlar om att ta sig igenom svåra saker, att göra det själv och tillsammans med andra. Det handlar också om den vardagliga grymheten och komplexiteten som är det mänskliga. Hon skriver alltid så Louise Penny. Den som gjort det värsta mot en annan människa är aldrig bara ett monster och monstret finns i oss alla.

Som alltid är behållningen här att få umgås med alla i Three Pines. Att få hälsa på hos Ruth, Clara och alla igen. Att få höra till en stund och att få röras av den kärlek som finns mellan de här människorna. Jag älskar nog relationen mellan de tre poliserna Armand, Jean Guy och Isabelle mest av allt och att jag fått vara med när den växte fram.

Jag tar det lite långsamt med de här böckerna eftersom jag förstås inser att de inte kommer fortsätta ges ut i all oändlighet. Jag har några böcker till liggande i bokhyllan och det är inte en alldeles vild gissning att nästa bok kommer tvinga sig till lite lästid under sommarsemestern.

Om boken

Titel: A better man
Författare: Louise Penny
Förlag: Hodder & Stroughton (2019)
Femtonde delen i serien om Armand Gamache och Three Pines, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in, The long way home, The nature of the beast, A great reckoning, Glass houses och Kingdom of the blind.

Agatha Christies Marple

av

Här kommer ett tv-serietips för alla älskare av mysiga pusseldeckare och icke-krävande underhållning.

Jag har ägnat några veckor åt att se hela serien Marple om kvällarna. Det var oerhört vilsamt under en period då jag verkligen behövde just vila och inte orkade läsa nästan alls. Det var också en till viss del förvånansvärt bra serie.

Alla avsnitt i serien bygger på en berättelse av Agatha Christie, för det mesta en roman men ibland en novell. Vanligtvis är Jane Marple den som löser gåtan också i boken, men det händer också att hon har adderats för seriens skull.

Jag är mest förtjust i första halvan av serien, den där Geraldine McEwan spelar miss Marple. Hon är himla söt och härligt giftig. Julia McKenzie som tar över i fjärde säsongen och för serien till sitt slut är också helt ok, men jag tycker inte lika mycket om henne. Jag tycker också att mysterierna känns mer genomarbetade de första tre säsongerna, det känns mer Agatha Christiskt än mot slutet.

Det roligaste med den här tittningen har varit alla dessa kända skådespelare som varit med. Benedict Cumberbatch, Joanna Lumley, Dan Stevens och många, många fler.

The last remains av Elly Griffiths

av

Så var vi mål med serien om Ruth Galloway och jag måste erkänna att det blev mer känslomässigt (eller ok, jag blev mer känslomässig) än jag förväntat mig. Men det kanske inte är så märkligt med tanke på att jag läst den här serien under tolv år. Och nu är det slut.

Jag vill nog faktiskt inte säga någonting om den mordgåta som står i centrum här. Mest för att jag tror att minsta lilla jag berättar spoilar lite för mycket, men också för att den egentligen inte är viktig alls.

Jag tycker väldigt mycket om hur tydlig Elly Griffiths är med att det här är den allra sista boken. Alla gamla mysterier vävs in, alla människor som varit och är viktiga för Ruth återkommer på ett eller annat sätt och allt går återupprepas. Den här serien och den här boken har mer än en gång påmint mig om det vi brukade prata om när jag läste historia, att tiden inte nödvändigtvis är en rak linje, ibland rör den sig i cirklar. Det finns särskilt en sådan händelse här, där någon som en gång blev räddad blir den som räddar, som verkligen rörde mig i hjärtat.

Jag smågrät mig igenom avslutningen av den här boken, inte för att det är hemskt eller ens fantastiskt bra utan för att det känns. Det är vemodigt att lämna dem. Det är helt rätt och vi är färdiga med varandra, men jag kommer att sakna Ruth, Cathbad och alla de andra. Det är en himla tur att böcker finns kvar och att man kan börja om när man vill (fast det vill man inte när man plötsligt minns all kroppsfixering som fanns i första halvan av serien, den saknades tack och lov helt i den här boken).

Om boken

Titel: The last remains
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus (2023)
Femtonde och sista delen i serien om Ruth Galloway, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln, En cirkel av sten , Irrbloss , The night hawks och The locked room

En natt som denna av Julia Quinn

av

Jag har återbesökt familjen Smythe-Smith, de som tvingar folk att lyssna på de stackars omusikaliska kvinnorna i familjens förfärliga konserter en gång om året. Vi hörde först talas om dem i serien om syskonen Bridgerton och nu har de en helt egen serie. En natt som denna är den andra i ordningen och nu får vi vara med när greve Daniel kommer hem från sin fleråriga landsflykt (det är en genomgående berättelse i serien, han råkade skjuta sin kompis i en duell). Första kvällen hemma, på den årliga konserten förstås, träffar han sina småkusiners guvernant Anne och blir kär.

Allt är naturligtvis synnerligen olämpligt (han är greve, hon är inte ens det minsta adlig) och det blir inte mindre så av att Anne ljugit om sin bakgrund eftersom hon också är på flykt från någon.

Jag tycker, som jag skrivit tidigare, att de här böckerna är bättre än Bridgerton-serien, i alla fall än de flesta av dem. En natt som denna är inte den bästa i serien, men den är fint avkopplingssällskap.

Om boken

Titel: En natt som denna
Författare: Julia Quinn
Förlag: Lovereads by Forum (2021)
Översättare: Olga Brinkborg
Det här är andra delen i en serie. Jag har tidigare läst del 1 Som i en dröm och del 3 Summan av alla kyssar.

Konsterna av Elin Ruuth

av

Elin Ruuths Konsterna är mycket mer en känsla än en handling som kan beskrivas. En utsökt historisk kortroman kan den sammanfattas som, men det räcker naturligtvis inte.

Vi befinner oss någon gång i början av 1900-talet i en konstnärsvärld. Dagmar har gått på konstskola men befinner sig nu i ett äktenskap som kanske är olyckligt, att Dagmar och maken är det (olyckliga) är i alla fall uppenbart. När Dagmars vänner med karlar kommer på midsommarbesök skiftar alla perspektiv en aning och allt blir på något sätt såväl suddigt som knivskarpt tydligt.

Det talas om konst i den här boken och det målas och ritas. Men mest av allt försöker alla inblandade förstå sig på det här med hur man egentligen lever. Hur man förhåller sig till den där så svårfångade lyckan.

Om jag ska hitta några ord som sammanfattar den här boken så får det röra sig via ”vindlande” till ”böljande” till ”som en sommardans” för att landa i ”sommarnattsk”. Jag tror aldrig att jag någonsin läst något som känns så mycket som den svenska sommar den beskriver. Hot om åska, de orimligt långa nätterna och så vemodet, svårmodet allt det där ljuset väcker i många av oss.

Jag tycker väldigt mycket om att få finnas i den här världen om så bara en kort stund.

Om boken

Titel: Konsterna
Författare: Elin Ruuth
Förlag: Nirstedt (2022)

Just nu i april 2023

av

Aprilvädret (kallt, snö, regn, sol, mulet, kallt, snö osv) kom tidigt i år kan man säga. Vädermässigt finns det inte supermycket att njuta av just nu, men det blir nog bättre. Snart. I övrigt är det också lite segt, jag är trött. Men påskledigheten närmar sig.

Just nu…
… läser jag: bok 15 i Louise Pennys serie om kommissarie Gamache, A better man, lika bra som alltid. Dessutom läser jag en romantisk bok av Joanna Bolouri som inte är en julbok (som jag är van vid). Bootcamp for broken hearts heter den.
… ser jag på: curling igen! Herrarnas VM startar idag och jag tänker följa det lika slaviskt som jag följde damernas dito för några veckor sen. Jag tittar också på Masterchef Australia, Bäst i test, Last week tonight och Husdrömmar.
… lyssnar jag på: fågelkvitter. Förra helgen såg jag dessutom att koltrasten är tillbaka så jag lyssnar också lite på fantasiminnen av hur de kommer låta snart.
… njuter jag av: att våren ligger framför mig. Jag njuter av att veta att snart kommer explosionen av färger och ljud. I nuet njuter jag också av solen som värmer när den är framme.
… längtar jag efter: påskledigheten. Hela 6 dagars ledighet får jag i år och det kommer vara alldeles ljuvligt och välbehövligt.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här.

Just nu-inlägget är en tradition från Kulturkollo-tiden och några av mina medskribenter därifrån brukar också skriva, titta också in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

De där serierna som aldrig tar slut

av

De är många, de är (oändligt) långa, de är älskade och de handlar om samma saker. Det är starka kvinnor som kämpar mot alla odds i en norsk fjälldal. Det är kärlek, vänskap och ond bråd död. Det är Sagan om Isfolket, Fjällrosor och Hanna-serien. Det är ändlösa köer på biblioteken och djup, djup läskärlek. Det är himmel och helvete och något jag är beredd att gå rätt långt för att försvara. Väldigt, väldigt långt faktiskt.

När jag skrev ett blogginlägg om Sagan om Isfolket 2014 blev det snabbt ett av mina mest lästa och kommenterade inlägg någonsin, det är det fortfarande.

Få bokserier har betytt så mycket för mig som Sagan om Isfolket! Och nej, det är inte ens pinsamt att erkänna. De 47 böckerna av Margit Sandemo räknas definitivt inte till finkulturen och visst vore det lite sorgligt om de vore min enda litterära referens och preferens men som uppväckare av läsglädje kan ingen annan bok någonsin komma i närheten.

Hemma i mitt föräldrahem finns ett spel som min syster konstruerat, med enbart isfolkfrågor. När vi inte läste pluggade vi isfolkets släktträd och förhörde varandra. Isfolket var så mycket mer än en serie böcker. Det har hänt massor av gånger efteråt, att jag förälskat mig totalt i böcker (och tv-serier) men det var allra första gången och just därför känns det viktigt. Jag var kanske 14 år gammal och ägnade all min lediga tid åt att läsa Margit Sandemo-böcker, det var säkert inte nyttigt för något annat än mitt läsintresse men för det var det verkligen ovärderligt.

Idag är det ett tag sen jag umgicks med Isfolket, främst för att jag läste nästan hela serien som det första jag orkade ta mig an när läsförmågan återvände efter utmattningen. Det behöver gå lite tid innan jag verkligen kan uppskatta det igen. Men att jag kommer läsa igen och igen är klart. För sanningen är den att trots att jag äger hur många böcker som helst så är det alltid till Isfolket jag återvänder, när jag är låg, trött eller sommarsömning till exempel. Och jag känner mig alltid lika lugn, trygg och hemma när vi är tillsammans. Och däri ligger också deras begränsning för mig, lugn, trygg och hemma är jättebra i bland, men för det allra mesta vill jag upptäcka nytt och utmana mig själv genom läsningen. Isfolket som enda älsklingsläsning vore förstås lite sorgesamt men tillsammans med Margaret Atwood, Hilary Mantel och Pär Lagerkvist blir det balans. Lugn och omvälvande balans.

Det här är en version av ett inlägg som publicerades första gången på Kulturkollo 2015.

Orden är försenade av Jila Mossaed

av

Jag har tidigare läst och älskat Vad jag saknades här av Jila Mossaed så förväntningarna var stora när jag nu skulle försjunka i Orden är försenade. Jag får erkänna att jag inte greps lika starkt av den här boken, men det är ändå väldigt bra. Jag tror att en del av förklaringen till att Orden är försenade inte riktigt når in är att jag var väldigt trött och oemottaglig när jag läste den. Jila Mossaed är en favorit och förblir så. Jag tror att jag kommer läsa om diktsamlingen någon gång i framtiden när jag har mer ork för poesi.

I Orden är försenade finns samma sökande efter ett hem som senast, här finns en allomfattande vrede, det är en mäktig diktsamling skulle jag säga. Här finns också ynklighet och litenhet, men den kvardröjande känslan är den av kamp och styrka och att den styrkan sällan är något annat än påtvingad.

Jag kommer att läsa vidare i Jila Mossaeds diktning.

Om boken

Titel: Orden är försenade
Författare: Jila Mossaed
Förlag: Bokförlaget Lejd (2021)

Bringing down the duke av Evie Dunmore

av

Bringing down the duke av Evie Dunmore prickar verkligen av allt jag vill ha och inte visste att jag vill ha i en historisk romance. Här finns en hjältinna omöjlig att inte älska, en ung kvinna som följer sin egen väg men är instängd i sin tids (1870-talet) konventioner. Här finns en hjälte som verkar hårdhjärtad men som vid närmare bekantskap blommar ut som en varmblodig man med alla de rätta idéerna och sinnelaget. Här finns Oxford där Anabelle får möjlighet att studera som en av de allra första kvinnorna. Här finns väninnorna i suffragettrörelsen, här finns saken de alla strider för och så finns här politik, slott och fantastiska bjudningar.

Jag tycker verkligen om den här boken och det författaren försöker få till, en lagom politisk kärleksroman om feminism och humanism. Jag tycker att hon lyckas.

Det här är första delen i en serie och jag kommer definitivt att läsa vidare om den här kvinnogruppens vedermödor på det romantiska och politiska området. Jag hoppas och tror att de kommer fortsätta sin politiska kamp och jag hoppas sannerligen på att läsa ännu fler feministiska män i den här historiska kontexten. Det är mycket uppfriskande även om det är fiktivt.

Om boken

Titel: Bringing down the duke
Författare: Evie Dunmore
Förlag: Piatkus (2019)
Första delen i en serie.

Gå vidare efter utmattning av Giorgio Grossi

av

Jag tog mig för att läsa en bok om utmattning igen. Det kan man ju tycka att jag inte behöver det så här sex och ett halvt år efter min krasch, men det är faktiskt precis vad jag behöver. Jag ville läsa den eftersom den här vintern har varit särdeles tung och full av hjärtklappning och trötthet. Jag ville också läsa den för att se om jag kanske kan ta till mig nytt från den här sortens böcker med mina erfarenheter i bagaget.

Gå vidare efter utmattning visar mig direkt att jag har en hel del att lära men framförallt att jag har lärt mig mycket. Jag har lärt genom min rehabilitering efter utmattningen men kanske ännu mer från den vända KBT jag fick mig till livs när ångesten blev övermäktig för något år sen och den KBT som vi genomgått som familj som en del av sonens OCD-behandling. Jag kan se att de verktyg jag plockat upp efter vägen (från nämnda terapi men också från YouTube-videor med Bill Hader, den där underbara trösteboken av Matt Haig, kloka instagram-kontoinnehavare och likaledes kloka medmänniskor) faktiskt funkar. De kräver arbete men de funkar.

Jag har lärt mig nytt i den här boken också. Jag har lärt mig att jag faktiskt bara måste två saker i livet, välja och dö. Det är väldigt befriande även om väljandet ofta är svårt nog i sig. Jag har lärt mig en del om hur saker som hänt mig för länge sen påverkat den jag är idag och det är inget nytt men befriande det också att få ta in och sen lägga bort. Medveten närvaro är också en sak jag behöver påminnas om lite. Jag är rätt bra på det när ångesten/tröttheten sätter in, jag är inte längre så rädd. Men jag är sorgligt glömsk och lever därför den största delen av mitt liv någon annanstans än här och nu. Det försöker jag ändra på nu med hjälp av övningar från den här boken.

Ibland blir jag sur på mig själv när jag upprepar mitt eviga mantra ”nu är nu” för att påminna mig om att landa lite oftare. När nuet inte är så kul så är det inte så väldigt roligt att tänka på det. Men av Gå vidare efter utmattning blir jag påmind om att det inte är det det handlar om. Att fokusera på här och nu är att bara behöva hantera de känslor som är kopplade till här och nu istället för de som har med något som hänt att göra eller något som kanske ska hända.

Gå vidare efter utmattning är en arbetsam bok om man ska göra alla övningar. Jag tror att vissa nog behöver göra det, en bit i taget, medan andra klarar sig med delar av den här boken. Jag tar till mig vissa saker nu och låter annat ligga till sig till ett senare tillfälle. Allt som allt innehåller den här boken det mesta man behöver. Det enda som skulle kunna betraktas som negativt är att det nog är få nyutmattade som kan ta till sig de kapitel som vänder sig till dem (om återgång till arbetet osv), jag ser det här som en bok främst lämpad för oss som hankat oss fram några år sedan kraschen och behöver handhållning när bakslagen känns skrämmande. Vi har förhoppningsvis distans och lite energi att ta tag i det som är jobbigt och vi kan rent kognitivt förstå vad vi läser.

Min främsta behållning från den här läsningen är förståelsen för hur nära allt hänger ihop och hur det är symptom på samma sak även när det inte är samma sak. Tröttheten, förtvivlan, rädslan, oron, ångesten och så vidare. Jag tycker om hur odramatiskt allt är här, också det svåraste. Jag sitter med en känsla av att tillhöra ett stort sällskap. Jag känner mig oändligt mycket mindre ensam när jag läst den här boken än innan. Det är förstås förfärligt att vi är så många som hamnat här, men ensamheten är alltid, alltid värre.

Om boken

Titel: Gå vidare efter utmattning: Att förebygga och hantera återfall
Författare: Giorgio Grossi
Förlag: Natur & kultur (2022)