En kvinnodag

Idag har internationella kvinnodagen uppmärksammats på olika sätt och håll. Här hittar du alla inlägg som skrivits om hjältinnor på tre bokbloggar under dagen.

Enligt O har skrivit inlägg om Mina hjältinnor av Samantha Ellis, Hanna Hellqvist, Mathilda Gustavsson, Elin Wägner, Lupita Nyong’o, Olga Tokarczuk, Caroline Seger, Elisabeth Åsbrink, Hédi Fried och Nour El Refai.

Feministbiblioteket har skrivit inlägg om Litterära hjältinnor, Lev som du vill av Birgitta Ohlsson, Feminister och Idrottskvinnor,

Och så mitt eget inlägg om Margaret Atwood bortom Gilead.

Vill du läsa mer från mig så kan jag tipsa om mitt gamla inlägg om Strumpstickor och feministisk vrede. Och all feministisk litteratur jag läst är omskrivet under taggen Feminism, normkritik, HBTQI.

Bortom Gilead

Jag hade egentligen en annan plan för idag, att skriva om en bok som jag insåg rätt sent att jag inte skulle hinna bli klar med. Men sen kallade Linda på Enligt O och bad oss skriva om hjältinnor med henne och då ville jag det förstås.

Min hjältinna är Margaret Atwood. Naturligtvis för att hon gett oss ord och fraser för att beskriva det patriarkala förtrycket, för Gilead, June, “Nolite te bastardes carborundum.”. Naturligtvis! Men än mer för annat faktiskt.

Missförstå mig nu rätt, jag tänker på Tjänarinnans berättelse varje dag, jag känner igen och räds inför det som är och kan komma. Varje gång jag loggar in på internetbanken snuddar jag för bråkdelen av en sekund vid tanken på att June en dag gjorde detsamma (nej, det gjorde hon inte men hon kollade sitt konto) och fann sig blockad från sina konton, så kan det också vara, så kan det också bli… Tjänarinnas berättelse (Gileads döttar är också bra, men inte alls i den ligan av omvälvning) har förändrat mitt liv, den öppnade mina ögon och lärde mig se. Men Margaret Atwoods gärning är så mycket större än så.

Jag har läst tio böcker av Margaret Atwood, och genom allt löper den feministiska tråden. Inte på kämpa för livet-sättet, som i Gilead. Nej, på det sättet att kvinnorna står i fokus för sin mänsklighet, kvinnor är människor hos Margaret Atwood och när jag fick syn på det blev hon min hjältinna.

När hon i Kattöga utforskar flickors vänskap gör hon det med en särskild blick för kvinnors förutsättningar. I Penelopiaden är det Penelopes ändlösa väntan på den otroligt sege Odysseus som skildras, och förstås så visar han sig ovärdig hennes väntan. I Rövarbruden skriver Atwood om den oerhört komplicerade vänskapen mellan tre kvinnor och deras fiende, eller om hon också är en vän, där får vi bekanta oss med kvinnors olika roller, vad vi får och inte förväntas göra och vara. Min allra största favorit i den feministiska skatt som Margaret Atwood skapat bortom Gilead är ändå Alias Grace. Grace är en så remarkabel berättare, hon är tvär, hård och sårbar. I en värld där kvinnor saknade röst höjer hon sin, hon tar sig den makt hon hittar i den totala maktlöshet hon befinner sig. Och just därför blir hennes utsatthet så hjärtskärande tydlig. Grace är min hjältinna. Och Margaret.

I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom

I händelse av min död är inte en bok man läser för att man vill, det är en bok man läser för att det är en jävla skyldighet att göra det. Och jag tänker att det är en viktig bok att skriva om just idag, dagen innan Internationella kvinnodagen, inte minst för att den är beviset på att feminismen inte gått för långt. Vi har i vissa hänseenden inte kommit någonstans.

I händelse av min död är fasansfull och smärtsam läsning, jag vill sluta hela tiden, men tänker att jag måste ta mig igenom den. Jag är en människa som levt ett väldigt skyddat och stillsamt liv på värmländsk landsbygd och ändå känner jag väl till två av de fall som tas upp i boken, jag kände de här människorna en gång. Det om något visar på hur spritt och vanligt förekommande det är. Och den här boken handlar då inte om misshandel, den handlar om mord.

Kvinnornas utsatthet och förtvivlan, deras lidande, är förstås omöjligt att värja sig mot eller tänka sig in i. Och barnen, herregud barnen…

I händelse av min död borde vara obligatorisk läsning i skolorna (kanske i årskurs 9) och på alla arbetsplatser. Kanske är det något vi kan införa i samband med kvinnodagen, som en uppvägning av det ständiga ”grattis” man måste avvärja varje år. Inget gör det så tydligt att det inte finns något att gratulera till som den här boken.

I HÄNDELSE AV MIN DÖD
Författare: Kerstin Weigl och Kristina Edblom
Förlag: Natur & Kultur (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Poesi om våren

Idag skriver jag om våren, poesin och små grå fåglar som inte sjunger på andra sidan. Allt på Kulturkollo.

Akut viol av Lina Hagelbäck

Först och främst kan man säga att Akut viol handlar om akut och våldsam kärlek. Sen kan man säga att den handlar om det läsaren tänker sig att den handlar om.

Det jag tycker alldeles särskilt om i Lina Hagelbäcks diktning är orden, de där särskildheterna som jag måste stanna upp och tänka över. Hur känns ”sommarsnö”? Hur är det att ligga på ”balkongen av hårt packad sand”?

Jag älskar hur jag får skapa min egen värld runt det boken beskriver. Det svindlar lite i mig kring tanken på att alla läsare skapar sin egen berättelse av Akut viol. Så är det naturligtvis med alla böcker, men sällan så tydligt som här.

AKUT VIOL
Författare: Lina Hagelbäck
Förlag: Lejd (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Om Bob Dylan av Sara Danius

Om Bob Dylan är en liten text som lämpar sig väldigt bra när man har lite tid över och vill umgås med Sara Danius igen. Jag lyssnade på ljudboken så jag fick höra hennes röst, men det tror jag att man gör också om man läser pappersboken. Sara Danius sälta, kunnighet, humor och korrekthet är oerhört närvarande här.

Det som fångar mig mest är första delen som sätter in Bob Dylan i ett litterärt sammanhang. Där lyckas Sara Danius faktiskt motivera för mig varför Dylan var en passande pristagare. Jag tycker fortfarande att det är roligare att hitta en ny författare i och med nobelprisen, men jag gillar samtidigt när textbegreppet vidgas och jag föredrar ju Dylan framför alla sådana där verklighetsförnekande typer som också fått motta priset.

Bokens andra del, som handlar om turerna kring Nobelpriset och mottagandet av det, intresserar mig mindre, men visst är det lite kul att få en inblick också bakom den ridån.

Det jag bär med mig är förutom Sara Danius saknade röst hennes oerhörda kunnande när det kom till litteraturvetenskap. Tack och lov har jag hennes andra böcker kvar, jag ska läsa dem med långsamhet och eftertanke så som de och jag förtjänar.

OM BOB DYLAN
Författare: Sara Danius
Förlag: Bonnier audio (2018)
Inläsare: Sara Danius

Analfabeten av Agota Kristof

Man kan lätt tro att Analfabeten med sina korta 52 sidor skulle vara en bok om små saker. Istället visar det sig snart att jag här har att göra med en sån där genial författare som förmår använda varje ord och varje rad till fullo. Agota Kristoff har skrivit om allt i den här självbiografin.

Analfabeten handlar om vikten av att ha ett språk och att erövra de språk som står en till buds även om de tvingas på en. Den handlar om hur man gör för att bli författare, man skriver och skriver och skriver och ifrågasätter inte skrivandet i sig. Boken berättar också om hur det kändes och var att växa upp i ett kommunistiskt land (Ungern) under tidigt 1950-tal och hur det var att fly därifrån som 21 åring med ett litet barn i sin famn. Agota Kristof berättar en upplevelse på ett så oerhört levande sätt att innebörden av orden flykt och flykting blir ny, densamma och mycket, mycket tydlig.

Kopplingen mellan nu och då är stark här, Analfabeten visar på sammanhang och erfarenheter som bär genom årtionden och längre. Det är stora frågor, stora insikter som kanske bara en liten bok kan ge.

ANALFABETEN
Författare: Agota Kristoff
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Marianne Tufvesson
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Thornhill av Pam Smy

Thornhill är ett förfärligt hus och en magisk bok. Möjligen har jag aldrig läst något så ogenomträngligt mörkt och sorgligt. Det är fantastiskt.

Värst är förstås barnens utsatthet och de vuxnas frånvaro, eller kanske snarare att de finns där men vägrar se.

Mary berättar om då och hennes berättelse handlar om glåpord, mobbing och kroppsligt, påtagligt våld. Tror jag, det finns så mycket outsagt här att det är svårt att veta om det kanske till och med är ännu värre än det verkar.

Ella är den som ser idag. Där Mary är stum men använder de skrivna orden har Ella knappt några ord alls, hennes del av historien är bilder, stora mörka bilder.

Tillsammans får deras erfarenheter allt att brista, hela världen imploderar. Allt är bara mörker.

Som ni märker gör den här berättelsen något med mig och att den innehåller så få ord gör det svårt för mig att hitta mina egna. Eller det är nog så att det gör att jag inte ser tvånget i att söka dem. Lite dåligt på en bokblogg måhända, men jag tycker att ni ska läsa Thornhill istället. Verkligen, verkligen tycker jag det.

THORNHILL
Författare: Pam Smy
Förlag: Berghs (2019)
Översättare: Caroline Bruce
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

I rörelse av Athena Farrokhzad

Det är alltid svårt att skriva om läsningen av poesi, jag måste alltid få tag i en tråd eller känsla att dra i för att hitta mina egna ord om upplevelsen. I I rörelse är det ursinnet som slår klorna i mig. Hela diktsamlingen är inte ursinnig, men det är den känslan som blir kvar, det är den som rör mig.

Det är inte alltid man kan relatera till poesi (det är naturligtvis inte heller nödvändigt för att tycka om), men jag finner att jag på ett väldigt enkelt sätt kan hitta mig själv och hem i Athena Farrokhzads diktning.

I rörelse osar som sagt av ursinne över sakernas tillstånd, över att vi har så våldsamt svårt att ta hand om varandra och därigenom oss själva. Det finns en dikt med titeln Brev till Europa som jag har återvänt till flera gånger. Den får mig att gråta av ilska och sorg varje gång. Den är fantastisk i sin nedmalande, upprepande skoningslöshet.

Här finns revolutioner, brand, död, ilska, kärlek, hat, hemlängtan, tillbakalängtan, hela jävla livet.

Jag tycker om hur Athena Farrokhzad inte är rädd för att göra illa när hon skriver. Vissa saker måste man sticka hål på för att de ska kunna läka rätt. Jag ska inte säga att mitt hopp om att något ska kunna läka rätt på något sätt ökat genom I rörelse, men den har fått mig att inse att vi ändå måste försöka. Såhär kan vi ju faktiskt inte ha det.

I RÖRELSE
Författare: Athena Farrokhzad
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Om min historiska resa

Idag skriver jag på Kulturkollo om mitt historieintresse och hur det utvecklats. Jag slänger mig med namn som Margit Sandemo och Peter Englund, och kan inte för mitt liv avgöra vem som varit viktigast för mitt historiska jag. Texten kan du läsa här.