Herravälde av Elin Olofsson

Det är möjligt att under läsningen av en bok drabbas av en feministiskt förtvivlan som enbart kan lindras av en skopa uppflammande hat. En liten stunds vitglödgad ilska så är man redo att orka igen. Hat är förstås ingen bra eller konstruktiv känsla, men hellre det än förtvivlan och rädsla, ibland måste hatet helt enkelt få finnas ett kort tag, istället. Så kände jag till exempel när jag läste Tjänarinnans berättelse, och när jag nu precis slagit igen Herravälde sköljer den över mig, den där förtvivlan som måste få bli vrede för att inte äta upp allt hopp.

Det som gör så illa och samtidigt väcker styrkan är att Herravälde handlar om så många kvinnor, flera anses nog ha eller ta makt över sina liv på något sätt. Inte minst Alice som är herrgårdsfröken, är nygift och går i fina kläder, hon har vid första anblicken kontroll över sitt liv. Kvinnorna har också vunnit någon sorts seger och maktbevis då de ska få rösta i sitt första riksdagsval om bara några månader. Men till sist är det ändå väldigt mycket en mansvärlden detta, då som nu. Det som får ilskan att flamma kortvarigt (för att sedan återgå till den där vardagsglöden som behövs för att orka vidare dagligdags) och inte evigt är att det också finns annat därunder. Där finns så stora mått av kärlek mellan människor att det smittar, där finns sorgen som slätar ut alla olikheter, där finns de mest utsatta som reser sig och de slemmigaste karlslokarna som får litegrann av det de förtjänat. Där finns de som går sin alldeles egen väg till slut.

Herravälde är Elin Olofssons andra historiska roman (den första var Krokas, men också i hennes tidigare romaner finns historiska aspekter) och jag tycker att det är en särdeles lyckad kombination av favoritgenre och favoritförfattare. Herravälde är lika bra som jag hoppades, och det vill inte säga lite det.

HERRAVÄLDE
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Vem dödade min far av Edouard Louis

Kort och gott. Vem dödade min far är en skarp, sorgesam och arg betraktelse över en far, Edouard Louis far, som skulle kunna vara vems som helst egentligen. Betraktelsen är över ett liv, men kanske framförallt över ett samhälle. Frågorna som ställs handlar till stor del om vad detta samhälle och dess representanter gör med sina människor.

Vem dödade min far är kort och koncis, det är en essäistisk berättelse om flera liv och den är angelägen att ta sig an och reflektera över.

VEM DÖDADE MIN FAR
Författare: Edouard Louis
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Marianne Tufvesson, originaltitel: Qui a tur mon pere
Köp den t.ex. här eller här.

Kirke av Madeline Miller

Jag tror kanske inte att någon har missat att jag gillar myter och omtolkningar av myter. Särskilt förtjust blir jag förstås när någon av de ständigt undanskymda kvinnorna placeras i strålkastar(eller som här häxbrygdselds-)ljuset. Som Briseis i The silence of the girls. Som Kirke i romanen som bär hennes namn.

Kirke känner vi som en bifigur i hjältesagan om Odysseus, här träffar vi honom i sagan om Kirke. Hon är absolut ingen hjälte, liksom han aldrig var det. Hon är en najad, uppvuxen vid fadern Helios hov, en najad som finner trolldom i sig, förvisas och på sin ensliga ö inser att det är en häxa hon är.

Det händer mycket med Kirke och i den här boken, det mesta är inte okänt eftersom myterna inte är det, men det jag tycker allra mest om är inget av det. Jag älskar att få utforska det magiska med Kirke, att få gå omkring i hennes salar och på hennes ö, klappa lite på vildsvinen och hänga med lejonet framför brasan om kvällarna. Det liv Kirke skapar för sig själv i förvisningen är lockande och fascinerande. Det finns också något intressant i att se hur den där arrogansen som föds ur odödlighet, att aldrig behöva vara rädd för den yttersta konsekvensen av handlingar och trollformler gör något med tankevärld och val.

Kirke är en ibland till språket poetisk men i handlingen alltid vardaglig och kännbar berättelse som gör myten till kvinna. Jag gillar Kirke, och jag tycker mycket om Kirke.

KIRKE
Författare: Madeline Miller
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Niclas Nilsson
Köp den t.ex. här eller här.

The writing life av Annie Dillard

Det finns väldigt mycket jag tycker om med Annie Dillards The writing Life och varenda en av de sakerna är sånt jag inte kan sätta ord på. Flyktigt. En känsla, ett tillstånd, något som jag inte måste hålla med om för att känna igen. Annie Dillard sätter fingret på sanningar som är sanningar för henne och inte för mig, men ändå bär sin legitimitet för båda. Jag fastnar särskilt för hur hon skriver om att en skrivarplats bör vara oinspirerande och trist (själv skriver hon i ett skjul), det håller jag verkligen inte med om, men jag gillar att få ifrågasätta det som är självklart för mig.

De sista två kapitlen ger mig dock inget att bära vidare så det var risk att jag skulle lämna den här boken och den här texten med en sorts besvikelse, men så råkade jag få syn på en dagboksanteckning från några dagar tidigare där jag skrivit med rött bläck att “jag älskar The Writing Life!”. Så det är nog så jag vill sammanfatta ändå, jag älskar The Writing Life.

THE WRITING LIFE
Författare: Annie Dillard
Förlag: Blackstone publishing (2011)
Inläsare: Tavia Gilbert

The silence of the girls av Pat Barker

Så inleds Illiaden:

“Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akhilleus
olycksdiger, till tusende kval för akhajernas söner.”

The Silence of the girls av Pat Barker är Illiaden en gång till och samtidigt en helt ny berättelse. Här är det inte Akilles som är huvudperson, han och kriget betraktas istället av Briseis, hans slavkvinna, men hon är framförallt andra saker. Hon är en kvinna med andra erfarenheter och kunskaper, en änka, syster, Helenas vän… Vi följer henne från det att hennes stad (och dess kvinnor) faller i fiendehänder och hon blir Akilles stridsbyte och hela vägen till det bittra slutet på kriget. Bittert för Akilles, men som Briseis tidigt vet att det måste bli, bittert för alla, ”vinnare” som förlorare.

The Silence of the girls är en glimrande berättelse med en vass, ursinnig och mycket mänsklig berättare. Jag vet att Briseis och kvinnorna hon minns och berättar ska stanna hos mig länge, det känns inte som att de någonsin vill gå, de har fortfarande något att berätta och deras tystnad är all.

SILENCE OF THE GIRLS
Författare: Pat Barker
Förlag: Penguin Books (2018)
Inläsare: Kristin Atherton and Michael Fox

En cirkel av sten av Elly Griffiths

Jo visst sa jag att jag inte ville läsa mer om Ruth på ett tag och visst struntar jag ganska mycket i alla sega, irriterande och intrasslade kärleksrelationer vid det här laget (eftersom jag insett att det aldrig kommer hända något åt något håll). Men om man lägger undan allt det och endast förväntar sig ett schysst tidsfördriv i fascinerande miljö så är det fortfarande bra (och visst är det väl över huvud taget bättre än på länge?). Jag älskar känslan av att sätta mig med en ny bok om Ruth och veta att jag har hela dagen till att bara umgås och slappa kring saltängarna.

En cirkel av sten återvänder till det som varit, till berättelsens början om man så vill och det tycker jag mycket om.

EN CIRKEL AV STEN
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2019)
Översättare: Carla Wiberg, originaltitel: The Stone cirkle
Den elfte boken om Ruth Galloway, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker,Den mörka ängeln
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

En ljusets lek av Louise Penny

Jahaja, vad kan jag skriva om Louise Penny och hennes Gamache-deckare som jag inte redan sagt? Hon blir bättre och bättre för varje bok och då var det ändå rätt bra till att börja med? Nej, redan sagt. Jag älskar hur jag får lära känna Gamache, Beauvoir, Clara, Ruth (å Ruth!) och de andra på djupet, genom det fina men också det oerhört mörka och smärtsamma? Nehepp, redan sagt. Jag har nog helt enkelt inte så mycket att tillägga.

I En ljusets lek handlar det mycket om konst och lite om att göra konster och låtsas. Saker har gått sönder och går sönder som jag tror aldrig kan repareras i de här människorna och relationerna, det är det som är grejen. Grejen är också att Louise Penny alltid, alltid, alltid ger oss något att hoppas på och det är inte utan att jag slog ihop den här boken med en liten tår i ögat, det är så fint det jag tror händer där på slutet.

EN LJUSETS LEK
Författare: Louise Penny
Förlag: Modernista (2017)
Översättare: Charlotte Hjukström, originaltitel: A trick of the light
Tidigare delar i serien: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda.
Köp den t.ex. här eller här.

Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström är lite av en idol, någon som jag länge känt mig lite respektfullt rädd för eftersom hon verkar så himla tuff och bra. Dels för så som hon skrev Maken, men sen också för att hon alltid verkar väldigt rak på sak. Så upplever jag henne i Skrivliv också, utan krusiduller. Det som chockerar mig är att jag känner igen mig så mycket i henne.

Det vi har gemensamt är den där viljan att göra allt nu samtidigt. Jag har gjort mer våld på mig genom att ta sakerna en i taget, först bo själv och skriva, måla, begrava mig i frihet, sen doktorera, leva tillsammans och bli förälder. Nu har jag kommit fram dit där jag skriver igen. Gun-Britt Sundström försöker göra allt på en gång och det går också, men mitt sätt var nog trots allt bäst för mig.

Jag gillar mycket i Skrivliv, men allra mest älskar jag hennes besök i mitt Värmland. Att vi varit på samma folkhögskola och upplevt logdans i samma lada är coolt, men hennes upplevelse av den där resan till Dalby (för Till Lydias räkning) grep mig med en väldigt längtan att ta mig en tur i sommar och verkligen uppleva den plats jag förälskade mig i som barn. Och så blev jag så vanvettigt inspirerad av hennes sätt att bara skriva. Rakt på och inga krusiduller där heller.

För den som vill läsa en skrivbok så vill jag ändå lyfta ett informerande finger om att det här är en bok mer om journalistliv och tankevärld än om själva skrivandet. Jag uppskattar det, men jag tror att det är bra att vara beredd på det när man kastar sig in i läsningen.

SKRIVLIV. FRÅN FÖRSTA BOKEN TILL FÖRSTA BARNET.
Författare: Gun-Britt Sundström
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Lanny av Max Porter

Max Porters Grief is the thing with feathers var och är den bästa bok jag någonsin läst om sorg. Den sliter och drar och gör ont, men också gott. Hans Lanny är den bästa bok jag någonsin läst om… ja, jag vet inte riktigt. Jag kan inte säga vad Lanny handlar om egentligen. Men jag vet att den sliter och drar och gör outsägligt ont. Första halvan var ett rent nöje att läsa, sen började jag dra mig för att plocka upp boken, men jag kunde samtidigt inte låta bli, trots att jag nästan inte kunde andas ibland, för att den är så tät och hemsk. Lanny är så himla bra, den är konstig också, men mest av allt fenomenal. Han är så underbart fri i tanke och skrivande Max Porter, jag älskar det.

Jag måste också få säga att jag tycker så mycket om Lanny, pojken kring vilken allt kretsar. Jag känner igen så mycket i Lanny och det gör läsningen än mer outhärdlig. Jag kan inte låta bli en spoiler i all välmening. Jag vill nämligen också säga till dig som ger dig in i läsningen att när det blir riktigt fasansfullt mot slutet så håll ut, läs orden, ta dem till dig. Du kommer att överleva, det slutar inte där i det allra mörkaste av mörker som man tror. Du kan lita på att Max Porter drar dig fram till avgrunden och tvingar dig att luta dig över kanten, men du kan också lita på att han inte släpper din hand. Som läsare är man i tryggt förvar hos Max Porter, jag börjar förstå det nu.

LANNY
Författare: Max Porter
Förlag: Faber & Faber (2019)
Boken kommer på svenska i höst, utgiven av Etta (och det är den utgåvans omslag jag lånat eftersom det är så galet, fantastiskt, vackert). Köp boken t.ex. här eller här. Vill du läsa på engelska så hittar du den här.