En stjärna slocknad i min famn av Hedvig-Christina Hell

En stjärna slocknad i min famn är Hedvig-Christina Hells poesidebut. Det är en berättande diktsvit som känns.

Den som läser får snart förstå att något fasansfullt hänt på gården hos My och Natanael, någon har dött. My är den som berättar, hon har flytt ut på en resa de en gång drömde tillsammans. Mys berättelse är fylld av uppgivenhet, förtvivlan och ilska, och så sorg förstås. Man förstår efterhand att det finns en annan sida också, men sorgens inbyggda vrede har slitit sönder allt runtomkring.

En stjärna slocknad i min famn berör mig. Jag tror att den kanske berört ännu mer om den skalats ner en smula och gjorts lite kortare och mer koncentrerad, men på det hela taget är detta en lovande poetisk debut.

EN STJÄRNA SLOCKNAD I MIN FAMN
Författare: Hedvig-Christina Hell
Förlag: Ekström & Garay (2021)

Midnattsbiblioteket av Matt Haig

Jag vet inte om jag köpt det här rakt av om det vore skrivet av någon annan än Matt Haig. Det hade kunnat bli banalt, är kanske banalt, men det är också så oerhört upplyftande och tröstande och Haigskt. Så som det bara kan bli med just Matt Haig vid pennan. Möjligen, möjligen uppskattar jag det här också extra mycket eftersom pandemin-oron gjort min hjärna till mos. Om det finns något Matt Haig är bra på så är det att svepa in sin läsare i en varm, fluffig filt och komma med varm choklad och nybakta kanelbullar (vilket är min bild av den ultimata vilan och den perfekta av- och bortkopplingen).

Boken inleds med att Nora försöker ta sitt liv. Allt blir för mycket och hon orkar inte, så hon slutar. Och så vaknar hon i ett bibliotek, ett sorts mellanrum mellan livet och döden där hennes gamla skolbibliotekarie hjälper henne att testa olika möjliga liv hon inte levt, baserade på val och ånger. Vi får följa med Nora genom alla dessa möjliga liv, där hon är framgångsrik, olycklig, lycklig osv men där det aldrig är riktigt perfekt. Slutet är rätt förutsägbart, men det gör verkligen ingenting, man behöver få det berättat för sig då och då.

Jag slutade följa Matt Haig på twitter under början av pandemin förra vårvintern, för att han uppenbarligen inte verkade må bra (vem gjorde det liksom) och för att hans tweets triggade mitt dåliga mående. Jag är glad att jag nu har fått möta honom igen och bli omsluten med den där värmen och livsstyrkan som jag förknippar honom med. Twitter håller jag mig undan så gott jag kan, men Matt Haig återvänder jag till.

MIDNATTSBIBLIOTEKET
Författare: Matt Haig
Förlag: Polaris (2020)
Översättare: Karin Andrae
Andra som skrivit om boken: Litteraturkvalster och småtankar, Och dagarna går.

En oförglömlig kyss av Julia Quinn

I de böcker i den här serien som är bäst så finns det en speciell nerv, en sorts intensitet. I En oförglömlig kyss hittar jag till min glädje just det, till en början.

Hyacinth Bridgerton är sista dotter ut, yngsta barnet i den stora syskonskaran och näst sist att hitta den odödliga kärleken. Jag gillar Hyacinth. Hon är lika slagkraftig som Eloise i sina bästa stunder, jag gillar kvinnor som kan svara för sig. Jag gillar också att Lady Danbury får finnas med här, de tidigare böckerna har lidit en sorglig brist på henne, hennes dotterson Gareth är också helt ok…

Det som bådar gott i början av berättelsen är Hyacinth och Gareths samtal, små ordkrig, som pingpong-matcher. Det är uppfriskande och rätt bedårande. Sen kommer diamanthistorien in och bakgrundshistorien med den onde fadern och så är hon plötsligt kär i honom och hoppsan han är visst kär i henne också. Det liksom totaldör på mitten. Jag saknar en drivkraft eller en berättelse kanske. Något fattas helt klart.

EN OFÖRGLÖMLIG KYSS
Författare: Julia Quinn
Förlag: Lovereads by Forum (2020)
Översättare: Anna Thuresson, originaltitel: It’s in his kiss
Sjunde delen i serien om familjen Bridgerton, Tidigare delar: The duke and I (En annorlunda allians), En oväntad förälskelse, En förtrollande hemlighet, En oundviklig längtan, Ett minnesvärt frieri och En oemotståndlig frestelse

Pojken, mullvaden, räven och hästen av Charlie Mackesy

Det finns inte väldigt mycket att säga om den här boken – det är en konstbok med tänkvärda citat och en berättelse om ett barn och några djur. Den är fin, med ett fint budskap om att älska sig själv och andra och man lämnas med en varm känsla i maggropen. Är man cynisk och bitter som jag är så lämnas man också med en känsla av att det är för mycket, att en klokhet om dagen kanske hade räckt. Men det spelar nog mindre roll, också cyniker behöver manglas med trevligheter och budskap ibland.

Och bilderna! Om bilderna, såväl de skissiga som de färglagda har jag verkligen bara lovord. De är fenomenalt fantastiska, jag älskar dem och av dem får jag aldrig nog.

POJKEN, MULLVADEN, RÄVEN OCH HÄSTEN
Författare: Charlie Mackesy
Förlag: Forum (2021)
Översättare: Uje Brandelius

Ett historiskt ögonkast på kvinnors makt och så några lästips

Kvinnor och makt. Jag vet lite om det, har forskat mig till det och skrivit en avhandling om kvinnors makt i lokalsamhället under 1700- och 1800-tal. ”Sjukt spännande” tänker du nu måhända sarkastiskt, men det är det faktiskt och jag kan aldrig få nog av att fördjupa mig i ämnet.

Härom veckan skrev jag om Hallie Rubenholds Fem kvinnor som handlar om undanskymda kvinnors vardagsliv och när jag läste den tänkte jag mycket på Mary Beards korta, koncisa och glasklara Kvinnor och makt. Ett manifest. Det är en historisk genomgång av tystandet av kvinnliga röster. Eftersom Mary Beard är professor i antikens historia är det dit hon söker sig. Sen använder hon sina hundra sidor till att dra tydliga linjer mellan Odysséen, Shakespeare och dagens politiska klimat, och twitter icke att förglömma. Det är väldigt snyggt gjort och mycket klargörande. Själv var jag betydligt mycket mer mångordig i min avhandling och inte drog jag i trådarna till nutiden heller (förutom i mitt eget huvud förstås). Men jag konstaterade i alla fall att visst innehade vardagens kvinnor någon form av makt ”förr i tiden”, de kunde bara inte inneha samma sorts makt som männen (och naturligtvis var den makt de hade tilldelad dem av en patriarkal samhällsstruktur). Och deras röster lyssnades sällan på, annat än om de talade om kvinnoangelägenheter, vilket de gjorde i min undersökning som handlade om rättegångar i barnamordsfall. Där öppnade de vardagliga männen knappt munnen. Kvinnorna vittnade, domaren dömde, de anklagade kvinnorna förlorade huvudet och livet gick vidare.

Vill du läsa tre bra böcker om det här med kvinnor och makt rekommenderar jag Kvinnor och makt av Mary Beard, Namnens hus av Colm Tóibín (som behandlar berättelsen om Electra och Clytemnestra något annorlunda i relation till hur den framstår i original och hur den beskrivs i Beards bok) och Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnits. Skulle du få för dig att du vill läsa min avhandling så hittar du den här.


En version av det här inlägget publicerades på Kulturkollo i mars 2019, du hittar det inlägget här.

Bild (som jag valt eftersom kvinnors makt i förgången tid inte sällan härletts till deras innehav av nycklarna till exempelvis visthusboden) från Freeimages

Att vara kvinna…

…är inte titeln på en instruktionsbok, det är en roman av Maria Lang. Huvudpersonen Camilla åker på kvinnosakskonferens och reflekterar sig igenom en hel mordgåta. Låt oss säga att konferensen får konsekvenser för såväl mordets upplösning som huvudpersonernas framtid. Ibland kommer feminism i oväntad, 1960-talsdeckar-form…

När jag en gång såg filmen Hemma med Moa Gammel började jag tänka en hel del över det där med normer. Hur man får vara och inte. Eller började och började, vi kan väl kalla det ett nytt skov av normtänk. Filmens Lou är nämligen kantig och asocial. Och sån får man ju verkligen inte vara, som människa men främst som kvinna. Att Lou faktiskt får vara det gjorde mig glad, men också uppmärksam på hur ovanligt det är.

Sen läste jag Nina Björks Under det rosa täcket och kom att tänka väldigt mycket på hur kvinnlighet konstrueras. Att det är i kjolen det sitter, i det lätta handlaget och det milda sättet typ. Och så tänkte jag över alla de där gångerna jag inte känner igen mig i beskrivningen av vad en kvinna ska vara och är. Jag är inte mjuk. Jag är inte mild. Inte det och det och det jag borde vara för att passa in i normformen. Och det behöver jag inte vara, men jag blir alltid påmind om hur stark normen är när jag kommer på mig själv med att tänka att jag väl inte är särskilt kvinnlig. Som om kvinnlig vore ett epitet som någon annan kan bestämma för mig…

När det är så, när normerna kväver, då behövs förebilder – kvinnor som är och skapar kvinnor på sitt sätt. Här följer några som betytt mycket för mig:

För Jeanette Winterson hyser jag en oreserverad kärlek. Hon är alltid på tvärs och ägnar energi åt att ifrågasätta och bryta normer också när det inte är huvudspår i texten. Så gott som alla hennes karaktärer har queera drag, homosexuell och bisexuell kärlek är alltid lika självklar som heterosexuell kärlek, och så har hon en fantastiskt skarp blick för den marginaliserade kvinnan och hennes villkor. Läs Skymningsporten, Frankissstein eller Fyrväktaren så förstår du vad jag menar.

Margaret Atwood. Allt började för mig med Alias Grace – berättelsen om en kvinna som anklagas för mord, en kvinna som bryter alla normer för kvinnlighet med denna våldsamma handling. Kattöga handlar om flickors ibland komplicerade vänskap och det där svåra att växa upp till kvinna. Penelopiaden och Rövarbruden tycker jag inte är lika bra som de tidigare nämnda men de berättar ändå intressanta historier om kvinnor som går över alla gränser och ifrågasätter hur de får vara och bete sig. Sen har vi min feministbibel nummer ett – Tjänarinnans berättelse. Där får kvinnor inte vara alls, där finns föreskrifter för allt, där ges oss själva grunden till varför normer måste ifrågasättas.

Egentligen anar jag bara konturerna av Virginia Woolf än så länge. Jag har läst hennes Orlando, Mot fyren, Mrs Dalloway och Ett eget rum. Men mycket är kvar, som Vågorna som jag står i begrepp att påbörja snart. Det jag vet så här långt är att hon är skarppennad och genomskådande, hon lyckas skriva sin samhällskritik så att den liksom gömmer sig i bakgrunden och får läsaren att tänka utan att reflektera över det. Allt jag läst av Virginia Woolf är ifrågasättande och feministiskt menEtt eget rum står naturligtvis i en klass för sig, den ensam övertygar mig om att jag kommer fortsätta bära min Woolf-kärlek genom resten av mitt läsliv.

En författare som jag läst sorgligt lite av, men som ändå betytt mycket är Joan Didion. När jag läste hennes böcker om sorg, Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning, fick jag förmånen att lära mig att det är ok att vara kantig, att sörja på sitt sätt, och att man faktiskt också får åldras, på sitt sätt. Dessutom ifrågasätter böckerna, eller kanske framförallt vissas reaktion på dem föreställningen om hur kvinnan måste vara varm och okantig. Jag ska definitivt läsa mer av Joan Didion.

Christine Falkenland – åh det vardagliga, ogenomträngliga mörkret! Dekadensen en vanlig onsdagkväll! Och de där kvinnorna som är för mycket, för blodfulla – jag älskar dem! Allra bäst tycker jag om romanerna Öde och Min skugga, böcker som vänder och vrider på kvinnoskap och moderskap så långt det går, och lite bortom.

Jenni Diski måste få bli den som avslutar. Förvisso har jag mycket oläst av henne, men bara Den sista resan själv gör henne självklar på listan. Jenny Diski skrev alltid in sig själv i sina böcker och hon var som hon var. I Den sista resan berättar hon också om en annan som var som hon var – fostermamman Doris Lessing, det blir inte kantigare och svårare än så, eller vackrare.

Tack för inspiration i konsten att vara kvinna! Har du en inspirerande kvinna som du vill tipsa om – berätta gärna i kommentarerna!


Det här är en omarbetning av en text jag skrev på Kulturkollo 2015, den texten hittar du här.

Bild: Detalj från omslaget The handmaids tale av Margaret Atwood

Tystnadskontraktet av Jodi Kantor och Megan Twohey

Problemet med mig och sådana här böcker är att jag blir så jävla arg när jag läser dem, heligt förbannad. I Tystnadskontraktet skriver Jodi Kantor och Megan Twohey mest om hur de arbetade sig fram mot avslöjandet om Harvey Weinsteins utbredda övergrepp, men de skriver också om hur de arbetade med en artikel om Christine Blacey Ford som berättade om vad Brett Kavanaugh utsatte henne för. Ni minns kanske hur arg jag blev av den historien när den pågick, så arg att jag kände mig tvungen att lägga tand för tunga i ett halvår innan jag exploderade i den här texten.

Jag blir oerhört arg när jag läser Tystnadskontraktet och det som gör mig så arg är nog inte främst allt det vidriga män gjort mot kvinnor utan att det blir så väldigt tydligt att kvinnorna tvingas ta ställning till det hela livet från det att det händer. De kvinnor som utsattes av Weinstein var tvungna att väga för och emot om de skulle tala eller inte, vad kunde det göra med deras familj/karriär/liv? Sånt var de tvungna att tänka på och ta ansvar för samtidigt som deras förövare inte behövde ta ansvar för någonting (i alla fall inte förrän han släpades ut i ljuset och blev tvungen att ta konsekvenserna, men det finns ändå en galen obalans där sett till lidande och tid och tänk då på alla kvinnor som bär sanningar om män som aldrig avslöjas).

Som bok är Tystnadskontraktet möjligen lite långdragen, men den är spännande och bra som helhet och den ger en mycket intressant inblick i tidningsjournalistikens vardag (avslöjanden som dessa är naturligtvis inte vardag, men det finns sådan här ändå).

Jag önskar så väldigt mycket att jag en dag ska få leva i en värld där män som utsätter kvinnor för våld, och inte kvinnorna som utsätts, ska få betala priset för det.

TYSTNADSKONTRAKTET
Författare: Jodi Kantor och Megan Twohey
Förlag: Norstedts (2020)
Översättare: Susanne Nobel, originaltitel: She said

Just nu i mars 2021

Första lördagen i månaden och dags för en Just nu-rapport (enligt gammal god Kulturkollotradion). Nu är det ju så att en stor sorg svept in i mitt liv då min trogna följeslagare och kattvän Buffy lämnade oss i början av veckan. Det är tungt, vilket du kan läsa om på mitt instagram, här och nu tar jag en paus från att formulera sorgen och befinner mig i den istället. Den som vill förstå litegrann om hur mycket hon faktiskt var med mig kan läsa det här Kulturkolloinlägget från 2017, då får ni också njuta av hennes uppenbarelse i bild och attityd. Om du själv befinner dig i relation med en katt eller sörjer en kan jag tipsa om det här inlägget, en recension av Lilian Backman Mandarinstunder, som gav mig lite lugn häromdagen när min sorg var ”en bubblande och lavaspyende vulkan”. Det kommer att göra mindre ont. Det blir bättre. Jag vet ju det, jag har gjort det förr, men jag behövde påminnelsen.

Just nu alltså, såhär hankar jag mig fram.

Just nu…
… läser jag: inte mycket. Jag hade svårt med läsningen redan innan Buffy dog. Jag har varit sliten och ångestladdad hela långa januari och februari, jag har läst en del bra men rätt utmanande böcker och jag har sökt efter fluff som kan engagera mig. Just nu läser jag lite smått i Lucy Dillons senaste. Den är bra, men det är märkligt att läsa utan sällskap. Jag har bestämt mig för att läsa om några gamla favoriter också för att ta mig ut på banan igen.
… ser jag på: Masterchef Australia och New girl. Jag började på New girl för flera år sen och tyckte mycket om den, men tappade av någon anledning bort den. Nu har jag tagit upp den igen och det är verkligen den perfekta världen att fly in i.
… lyssnar jag på: Fågelkvitter. Jag har halkat ur ljudbokslyssnandet lite, men när jag hänger mig åt det så lyssnar jag på The song of Achilles av Madeline Miller (som också skrev Kirke).
… längtar jag efter: vila, frid och vår. Förra året klarade jag inte av att njuta av våren ordentligt på grund av pandemioron, i år har jag bestämt mig för att njuta allt som njutas kan.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Bakom fasaderna i Three Pines

För att fira att en ny del av Louise Pennys serie om Three Pines äntligen kommer på svenska (och för att den är bra vilket du kan läsa om här) överlämnar jag härmed en present i form av en text jag skrev för Kulturkollo hösten 2019, originalinlägget hittar du här.

Alla deckare handlar väl mer eller mindre om fasader och vad som döljer sig där bakom. Alla skildringar av brott, i alla fall de som vill förklara dem, för oss bakom murar som någon byggt upp och gärna skulle ha sett oraserade. Några är lite bättre på det där än andra bara.

Louise Penny skriver en serie om en kommissarie som heter Armand Gamache. Den första boken heter Mörkt motiv och är väl i ärlighetens namn sådär. I dagsläget finns sexton titlar (elva i svensk översättning) i serien och den senaste kom i augusti förra året.

Jag skrev att Mörkt motiv var sådär och det tycker jag verkligen, inte förrän några böcker in upplever jag att serien lättar från marken och tar fart, men det är en sanning med modifikation för utan den där inledningen hade ingen fart funnits att vinna. Det som sker med kommissarie Gamache, med inspektör Beauvoir, med Clara och Ruth och de andra i Three Pines är att vi till en början presenteras för deras fasader, eftersom det är så man lär känna varandra. Sedan släpps man in bakom, sakta, sakta blir sprickorna synliga och efterhand lär man känna varandras innersta. Man lär sig att förstå. Så är det för de här människorna och så är det för mig med de här karaktärerna.

Efter sju böcker är serien så infernaliskt fantastisk och mörk att man inte vill följa med längre och då stänger Louise Penny in oss på en ny plats, ett munkkloster med tystnadslöfte. Det är bara vi, Beauvoir, Gamache och 23 munkar. Munkarna är trasiga för att en av dem är död, mördad, Gamache och Beauvoir är trasiga på grund av en fasansfull händelse som inträffat och på grund av att de inte kan tala om den ordentligt. De har byggt murar igen och de är kanske omöjliga att riva. Det är hemskt för alla där i ensamheten och det är hemskt för mig som läsare, jag älskar ju de här människorna nu. Inte slutar det bra heller. Som det verkar.

Jag har nu läst vidare. Det vackraste mysteriet som boken i munkkloster heter är en av de svagare i serien och det som kommer därefter är bättre och på många sätt ännu mörkare. Jag längtar nu som då efter att få följa de här människorna vidare, men mest av allt längtar jag tills de alla har det bra, när det slutar lyckligt. Men det kan inte sluta lyckligt förrän alla masker fallit, alla murar rämnat och fasaderna inte längre finns eller behövs. Jag längtar som sagt dit. Och inte, jag vill ju inte att det ska ta slut…

Bild från Pixabay

The nature of the beast av Louise Penny

Elva böcker in i en serie kan man tycka att det kanske skulle gå på tomgång. Så är det inte med Louise Pennys böcker om kommissarie Gamache och Three Pines. Visst har det varit mindre bra emellanåt, ibland när en bok utspelat sig för långt bort från det bekanta så att också människorna i den gått vilse. Men det har aldrig varit dåligt på riktigt. Det beror på två saker. Dels är de här människorna så fint frammejslade nu och har ett sådant djup att jag älskar dem innerligt, dels uppfinner Louise Penny sig själv hela tiden. Ingen bok är den andra lik. I förra boken handlade allt om konst och om att finna sig själv, i The nature of the beast stirrar vi rakt in i det mörkaste.

Jag kan inte riktigt bära att det är ett barn som mördas här. Det är för tungt. Jag önskar att det inte varit det och ändå är jag tacksam för att få läsa den mycket fina skildringen av förlamande sorg som drabbar byn. The nature of the beast är nog närmast att beskriva som en spionthriller (med inslag av seriemördare…). Det är riktigt mörkt och otäckt och mot slutet är det hålla andan-spännande som det rätt sällan lyckas bli annars.

Jag förstår att den här serien inte kan ta slut med mindre än att Gamache dör så jag håller tummarna för att han inte gör det, någonsin.

THE NATURE OF THE BEAST
Författare: Louise Penny
Förlag: Minotaur books (2016). Boken kommer i dagarna ut i svensk översättning, då heter den Det ondas väsen och ges ut av Modernista
Detta är den elfte boken i serien, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in, The long way home.