Kerstin Ekman har skrivit en otroligt förtätad och andlöst spännande parafras på Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. När Söderbergs doktor är en man möjlig att känna sympati och förståelse för är Ekmans Pontus Revinge en självförhärligande, dryg och otrevlig bekantskap. Han föraktar allt och alla. Inte minst ondgör han sig över vad han anser vara Söderbergs misshandel av doktor Glas som han anser vara en kopia av honom själv.
Föraktet drabbar som sagt allt och alla men Revinges kvinnoförakt är särskilt slående. Han anser sig själv ointresserad av att ha sexuellt umgänge med någon kvinna men trånar ändå efter styvdottern år efter år. Han skriver i sina dagboksanteckningar att ”kvinnor är ett blödande sår” och beskriver sin hustru som en outhärdlig hysterika. Också modern beskrivs med förakt samtidigt som hon är ouppnåligt underbar i hans minnen. Allt som är kroppsligt äcklar honom samtidigt som det fascinerar. Om dagarna undersöker han prostituerades underliv på mottagningen och på kvällen undviker han att ligga med sin fru…
Allt det förakt Revinge riktar utåt verkar dock ha sin grund i ett oändligt självförakt. Han vill hela tiden vara någon annan än den han är och leva ett annat liv. Han som till och med har dödat och stulit en annan mans liv. Mordet ligger naturligtvis centralt i berättelsen men i Revinges liv är det mer av en parentes. Drivkrafterna är minst sagt dunkla och handlingen verkar helt och hållet impulsdriven vilket också gäller för hans fortsatta handlingar. Han talar om handling som liv. För att leva måste man handla och inte enbart grubbla – något han för övrigt beskyller Söderberg för att låta Glas ägna för mycket tid åt.
Också i sin relation till Söderberg känns Revinge abnorm och som gående över gränser – eller är han överhuvudtaget medveten om dem? Han anser sig vara Söderbergs inspiratör till Doktor Glas när det i själva verket verkar ha varit tvärtom. Han skickar brev, tränger sig på, kräver dedicerade böcker och beter sig som en fullfjädrad stalker. Söderberg betyder periodvis allt i Revinges liv medan Revinge inte betyder något för Söderberg.
Sällan har man mött en så ensam och obehaglig person som Kerstin Ekmans Revinge och ändå får hon honom att kännas verklig och mycket mänsklig (men möjligen rätt sjuk). Med en sådan distanserad huvudperson blir också romanen – som berättas i jag-form – något distanserad men samtidigt djupt engagerande. Dessutom är persongalleriet kring Pontus Revinge mycket rikt och det finns många jag vill lära känna djupare. Vem var hans hustru egentligen och vad försegick mellan styvdottern och läkaren Ida?
