Veckans tematrio – om språk

temasprakDen här veckan handlar tematrion om språk och det gäller att berätta om 3 böcker man tycker särskilt mycket om på grund av deras språkliga utformning. Mina tre böcker är dessa:

Den engelske patienten av Michael Ondaatje: jag minns att när jag läste den gick jag nästan vilse i språket för att det var så outsägligt vackert. Det känns som att själva meningen med boken är just språket och inte handlingen även om de naturligtvis hör ihop i sin långsamhet och smärta. Jag tror att det är anledningen till att jag tyckte att filmen blev lite fel eftersom språket föll bort.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg: det är så precist och utan onödiga utvikningar men ändå i sin realism så otroligt fullt av vitalitet och fantasi.

New York – trilogin av Paul Auster: här kan jag inte riktigt förklara mig men jag minns att jag upplevde detta som böcker där orden var som ett med resten av bokens innehåll. Det totala och näst intill perfekta hantverket.

Jag är lite kär i Barbro

För någon vecka sen läste jag den här fina artikeln i DN. Barbro Lindgren vänder tillbaka till rötterna och minnena. Hon var glad att hon nått ut med sina böcker. Jag tycker storheten med henne är att hon når in också. Innanför skal och bortom det som verkar vara. Att läsa Vems lilla mössa flyger vems lilla mössa flygerär förvisso en skrattfest men en där tårarna ligger på lut i bakgrunden. Att uppleva Nökhamlet är också att fundera över det som leksaksdjuren i boken ständigt undrar – Vad Lever Man För?

Ser jag en bok av Barbro Lindgren i någon utförsäljningsback på biblioteket så hugger jag den direkt oavsett hur kantstött den är. Man vet liksom att det kommer att vara bra. Favoriterna då – förutom Vems lilla mössa flyger och Korken flyger? bennyDet måste vara Benny – älskade Benny som gör det där man inte får men gör ändå. Älskad av 4-åring, 2-åring och 32-åring i min familj i alla fall. Ser fram emot att upptäcka böckerna om Sparvel när barnen blir lite större.

Blivande låntagare?

Vi är poppis här på biblioteket idag. Först när jag kom imorse såg jag genom mitt fönster en ekorre som puttade lite försiktigt på dörren för att få komma in. Vid lunchtid var det en katt… Hoppas de kommer tillbaka nästa vecka när vi har öppet. Undrar vad de vill låna – Kattresan kanske, finns det någon lämplig bok för ekorrar?

Tematrio – outlästa böcker

temautomVeckans tematrio handlar om böcker som aldrig blev lästa. Mina tre sorgebarn som påbörjades men sen kasserades av en eller annan anledning är:

  1. 1. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij – det här har alltid varit en skäms grej men nu känns det skönt att få komma ut med bekännelsen. Jag läste aldrig ut denna! Jag påbörjade den i högstadiet med högflygande planer om att få en stor läsupplevelse. Men efter några veckors tragglande och fysiskt illamående som resultat gav jag upp. Jag säger absolut inte att den är dålig för det är den inte men jag var nog för ung tror jag. Eller så funkar den inte för mig helt enkelt. Men jag ska göra ett nytt försök någon gång har jag tänkt.
  2. Sagan om ringen-trilogin – nu antar jag att jag kommer att bli lynchad men herregud vad jag tyckte att dessa böcker var trista. Jag tog mig igenom den första men kraschade någonstans tjugo sidor in i den andra. Jag som älskade filmerna för mörkret och mystiken fann böckerna rätt platta, oproblematiserande och tjatiga.
  3. På Västfronten intet nytt – ännu en klassiker som jag försökte mig på för ganska många år sen utan att orka fullfölja. Minns inte vad som var felet men det gick trögt minns jag…

Buffy och vampyrerna – igen

Lyckan har infunnit sig i hushållet och den kom i form av en dvd-box häromdagen. Första säsongen av Buffy har landat… Efter en titt på första avsnittet igår gläds jag (något förvånat) över att den håller – 13 år senare också. Och som jag minns det blev det bara bättre och bättre. Lycka som sagt.

Som ni kommer att märka har jag ett lite speciellt kärleksförhållande till vampyrskildringar vilket naturligtvis måste avhandlas här inom kort.

Atonement

Jag har sett en film också. Gårdagens besök på Ica resulterade bland annat i en av dessa märkliga dubbeldvd:er. Det var en Kiera Knightleydubbel som innehöll Stolthet och fördom (med samma regissör som film nummer två: Joe Wright) vilket ju förstås är oemotståndligt för en Jane Austen-knarkare som jag. Den andra filmen var Atonement. Atonement

Scenen är denna: vi har ett ungt par (Kiera Knightley och James McAvoy) som nyss upptäckt sin kärlek för varandra. Vi har en 13-årig lillasyster som kastar en osann och ödesdiger anklagelse mot mannen. Vi har ett krig som kräver vedervärdiga offer.

Det är så smärtsamt vackert hela tiden med dimma och solsken och undervattenscener och närbilder på ögon som tåras. I viss mån känns det väldigt utstuderat i viss mån väldigt äkta. Mitt stora problem med filmen är att den har valt fel huvudrollsinnehavare. Medan, naturligtvis, Knightley och McAvoy drar till sig uppmärksamheten är det flickan, Briony, som är den intressanta. Vi förstår att deras drivkraft är kärlek i sin djupaste desperation men vilken är hennes? Vilka drivkrafter får henne att göra det hon gör, vilka känslor stormar i hennes inre under alla dessa år. Själv identifierar jag mig med henne på ett märkligt sätt och vill veta mer om henne än att hon är olycklig och komplex. Helt klart väcker filmen frågor och framförallt lusten att läsa boken som ligger till grund (skriven av Ian McEwan)

Att vara eller inte vara…

…sig själv…

Det är mycket prat om och hype kring Lars Keplers Hypnotisören just nu. Eller handlar det egentligen alls om boken? Är det inte den mysteriösa författaren som står i centrum allra mest. På detta spår spinner veckans kulturfyra:

1. Vem tror du är Lars Kepler?

Ingen som helst aning – har inte läst boken och det är väldigt svårt att gissa utan att ha tagit del av det stilistiska. Jag tror att jag tycker att det är rätt ointressant också om jag ska vara ärlig (och det ska jag ju förstås).

2. Tycker du det är bra att en författare skriver under pseudonym?

Inte när det blir som det blivit här där gissandet överskuggar själva boken (som jag ändå hört ska vara bra). Det är säkert bra ur ett hypeperspektiv men en bra bok borde ju kunna stå för sig själv också. Om det är en etablerad författare som vill testa något nytt utan att förutfattade meningar finns det dock en plats för pseudonymer – de mer långvariga (typ Bo Baldersson) har jag dock svårt för.

3. Skulle du kunna tänka dig skriva under pseudonym?

Jag har väl delvis gjort det på mina bloggar genom åren och då för att det känts frigörande att inte skylta med mitt namn vilket väl troligen också kan vara drivkraften för pseudonymförfattare.

4. Hypnotisören handlar om en läkare som hypnotiserar en tonåring. Vad tänker du om hypnos, har du varit hypnotiserad?

Jag har aldrig själv blivit hypnotiserad men tror att det funkar på vissa och i vissa sammanhang.

När jag hör din röst

Totalt uppslukande! Men mest för att man känner sig så mycket smartare än Bella och vet hur allt ska sluta innan det börjar. Man vet ju att Edward älskar henne trots allt… Detta bidrar dock till den förväntan på återföreningen som byggs upp genom boken. Upplösningen blir dock något abrupt. Det finns över huvud taget mycket som är oproblematiserat och oklart – främst Bellas beslut att vilja bli vampyr vilket plötsligt står där som ett faktum utan att ifrågasättas eller motiveras särskilt djupt. Och varför älskar hon egentligen Edward så mycket? Mer drivkrafter tack!När jag hör din röst

Jag tillhör inte dem som drömmer om någon blek, undflyende och träig ”Edward-vampyr” om nätterna direkt. Gillar helt klart Charlaine Harris livsbejakande ”Eric-vampyrer” bättre. Men det är väl inget fel på lite gammaldags romantik heller även om jag önskar att Bella kunde hänga upp sitt liv på annat än killar också.

Jag går vidare till del 3 och hoppas på lite mer bett i framförallt Bella där…

Den fjortonde bruden

Ibland är det märkligt hur man snubblar över något som kanske kan vara en guldklimp trots att det ser ut som en liten gråsten. Under läsningen av den debatt som rasade i DN förra hösten om Twilightserien stötte jag på ett tips på en bok som skulle ha ett liknande tema men vara bättre (främst ur ett genusperspektiv). I hyllan stod den, inte utlånad på länge, men nött och påtagligt åldrad till utseendet. Ann Meredith Pierces Den fjortonde bruden var helt enkelt inte mycket för världen.

Men när jag väl trädde in i Aeriels värld fann jag att den var allt annat än föråldrad. Jag mötte en flicka som utvecklades till kvinna, en Ikar (en sorts varelse som visar sig vara såväl en Ikaros som flyger allt för nära solen som en vampyr) som blir en man och en ondska som naturligtvis hotar att förgöra alltsammans. När Aeriel tillfångatas av Ikaren för att passa upp på hans tidigare hustrur (nu lämnade utan blod och själar) inleds en lång process för dem alla. Aeriel finner sig dragen till vampyren men också full av avsmak inför vad han gjort mot kvinnorna. Aariel beger sig ut på en resa för att hämta det verktyg som kan befria kvinnorna – och döda Ikaren…

Jag tycker mycket om hur Pierce har gjort en egen mytologi kring vampyren. Kanske hade det varit svårare idag – efter Rice, Meyer och Harris? Invändningar har jag dock mot att det blir lite väl mycket mytologi och saga på vissa ställen vilket ju kan vara ett problem med fantasy. Men samtidigt är stämningen fantastisk. Och viktigast av allt – läsaren får inte allt skrivet på näsan utan får sväva i viss ovisshet och dessutom utan att vara säker på att det någonsin blir uppenbarat. Där är uppfriskande att få pussla på egen hand.

Hur är det då med genusaspekten som skulle vara så överlägsen Meyers? Jo, det är den ju. När Meyers Bella ramlar och trånar och hamnar i situationer där hon behöver hjälp är Aeriel förvisso rädd och osäker och gör misstag men hon reder också upp sina egna problemhärvor. OCH hon må förvisso älska vampyren mot slutet och hon må förvisso vara beredd att dö för denna kärlek men inte till vilket pris som helst. Och äktenskapet är inte lösningen på alla problem vilket troligen utvecklas och fördjupas i de kommande delarna av trilogin.

Om jag kunde drömma

Gud så mycket skit man hört om den här boken – den är dåligt skriven, den är förkastlig ur ett könsperspektiv, den är det och den är det och den är det… Och så läser man och inser att – det är ju bara en bok, trots allt.Om jag kunde drömma - Stephanie Meyers

Den ÄR inte fantastisk i vare sig språk, uppbyggnad eller plot. Huvudpersonen ÄR lite smått irriterande i sin hjälplöshet och hjälten ÄR inte världens bästa förebild för unga män (eller kvinnor). Men vad sjutton – det är bra underhållning.

Inledningen känns bättre än avslutningen och tiden innan Bella och Edward (rätt abrupt) utrycker sin odödliga kärlek för varandra är kittlande. Sen blir det lite mycket av obegripliga svängar och en studie i konstiga handlingsmönster.

Och ärligt – varför älskar Bella Edward så mycket? Visst är han mystisk och visst är han stark och visst är han mycket annat som vi tjejer lärt oss att tillbe och önska i fantasivärlden. Men är han inte lite träig också? Och ärligt – varför älskar Edward Bella så mycket? Är det för att hon faller och hela tiden måste hjälpas upp?Men kärleken kanske inte alltid kan förklaras och allt måste inte vara logiskt. Så jag köper boken och jag kommer att läsa fortsättningarna med samma glödande intresse. Men jag drömmer inte om Edward om nätterna och jag identifierar mig inte med Bella. Kanske är jag för gammal?

Ps: Jag läste någonstans att anledningen till att böckerna var så populära var att Bella var någon för alla oss som är eller har varit en vanlig, klumpig och inte underskön 17-åring att identifiera oss med. Att vi också fick en möjlighet att leva drömmen om att en sån tjej kunde få älskas av den snygga, mystiska killen. Och det kan väl tyckas sympatiskt. Det finns alldeles för många perfekta tonåringar i ungdomslitteraturen – MEN Bella är inte bara alldaglig och klumpig och i viss mån självständig. Hon är också hjälplös och i ständigt behov av en räddande ängel. Det är väl det som kan vara lite svårt att identifiera sig med. Kanske kan jag hoppas på en fördjupning i fortsättningen? Eller barkar det helt åt skogen? Ds