Blonde

Vad skriver man om en bok som är i det närmaste perfekt?

Joyce Carol Oates roman om Norma Jean Baker/Marilyn Monroe har länge stirrat uppfordrande på mig från bokhyllan. Den har ropat och jag har slagit dövörat till eftersom den är 800 sidor tjock och eftersom den är så oerhört hyllad av alla. Kan man bli annat än besviken på en sån bok? Jo, visar det sig, det kan man visst.

Blonde berättar hela Normas liv från uppväxten med den psykiskt sjuka modern via äktenskapen, Marilyns födelse, filmkarriären, sorgerna, personlighetsklyvningen och ända fram till det slut som känns mer eller mindre oundvikligt. Flera historiska personer nämns vid namn, andra är enbart bokstäver men i berättelsens centrum står hela tiden Norma.

Jag tycker om att Normas liv och Norma får vara precis så komplicerade som de måste ha varit. Oates förenklar inte. Vissa personer i berättelsen tycker jag instinktivt och starkt illa om (läs Kennedy) medan andra stannar kvar som varmare minnen (främst Henry Miller). Men närmast hjärtat bär jag ändå Norma genom vars ögon vi oftast ser skeendena – hon som minns fel, ändrar om, blandar ihop och flyter längre och längre in i dimman. Hennes sorg mot slutet är så påtaglig att det hugger i hjärtat.

Blonde är också en feministisk bok och en bok om klass. Det är en bok med miljoner tänkvärda rader och en bok som bara kommer att växa och betyda mer ju längre jag låter den sjunka in. Jag tror att det är  en sån bok jag kommer ”tvinga” mina barn att läsa och som jag själv återvänder till som pensionär. Jag är oerhört glad att jag äntligen tog mig tiden att ge den en ärlig chans.

~ Albert Bonniers Förlag, 2000~

Jag måste nog…

…vila lite nu… Igår kväll läste jag ut Justin Cronins The Passage och den var…intensiv… Den var inte så otäck som jag trott men det ska ändå erkännas att det har varit lite oroligt att göra den där dassutflykten efter mörkrets inbrott här vid stugan 😉 Jag återkommer förstås med en recension när jag hämtat mig en smula men så mycket kan jag säga som att jag fascineras av att man kan skriva en bok på 750 sidor och låta det riktigt intressanta vara det som sägs mellan orden och all action. The Passage är en bok som fortsätter mala i mig – vad är en människa, vad är ondska, hur lever vi människor tillsammans och hur skapar vi en civilisation (till vilket pris)? Det är tydligen meningen att Ridley Scott ska producera och regissera en filmatisering av boken och den är jag verkligen nyfiken på liksom de kommande delarna i trilogin.

Halva liv

Mats Strandberg är en av de där lite undanskymda författarna som det inte skrivs så ofta om och som jag inte har så bra koll på överhuvudtaget. När jag läser Halva liv, som är hans tredje roman men den första för mig, bär jag således inte med mig några bilder av författaren in i texten och det är rätt skönt.

Halva liv handlar om Jessica som lever ett instängt, halvt och sorgset liv – ständigt på vakt mot nya ångestattacker. Hon kämpar med sorgen efter en försvunnen pojkvän och ett missfall. Samtidigt arbetar hon som programledare och sexrådgivare i en tidning vilket ger henne ett högst ovälkommet liv i offentligheten.

När farmor Viola dör rycks Jessica ut ur sin bubbla i Stockholm och reser till Skåne för att ta tag i sin nya sorg. Där finns en farfar och en farbror som betytt mycket och som nu blir en trygg punkt. När dessa åker på semester stannar dock Jessica kvar och brottas med sina demoner.

Parallellt med Jessicas berättelse får vi också farmor Violas extraordinära liv berättat för oss och allt vävs samman på ett väldigt fint sätt. Jag tycker att 50-talsdelen är intressantast men jag engageras också av Jessica som jag känner igen mig mycket i. Panikångest, depression och missfall är dessutom ämnen som allt för sällan tas upp i skönlitteraturen -så heja Strandberg!

Jag tycker om den här boken och uppskattar att den är välskriven men samtidigt lättläst. Det tog en stund, kanske 100 sidor, för mig att komma in på riktigt i berättelsen men sen var jag fast. Jag har alltid lite svårt för när en annan verklighet, med kändisar och tv-program ska målas fram istället för den som vi är vana vid. Det blir lite tillkämpat och så upplever jag det delvis här också men jag är beredd att förlåta eftersom det är så korta inslag. En sak som dock känns lite over the top på riktigt är slutet. Det kommer lite väl plötsligt och kör sedan i raketfart ända in i kaklet utan att man egentligen begriper vad som händer. Dessutom tappas mycket av den känsla som byggts upp i boken. Men trots det är Halva liv en bra bok som jag varmt rekommenderar till alla som vill få en avkopplande läsupplevelse och samtidigt läsa om viktiga och starka ämnen i snygg romanförklädnad.

~Månpocket, 2010~

Hej litteraturen!

Ni missar väl inte att det börjar en ny UR-serie om litteratur ikväll på svt? Rebecca Vinterbarn Elg är programledare för programmet som ska göra djupdykningar i olika litterära epoker. Till programmet hör också en hemsida och ett jättespännande projekt i form av en facebookbok. Läs mer på hemsidan där också mina (och andras) gästblogginlägg med lästips kommer att finnas.



Följ min blogg med bloglovin

Maratonsammanfattning

Nu har vi gått i mål i Annikas bloggmaraton och det är dags att summera. Som jag anade innan har jag inte haft så mycket tid över för bloggande mitt i allt annat men jag har ändå hunnit en del och framförallt har det varit roligt att fixa med sånt som annars blir liggande. Nedan följer en uppräkning av vad jag ville gör och hur det gått:

  1. Ikappskrivning av recensioner – har gått bra men resultatet kommer inte på bloggen förrän om ett tag.
  2. Uppdatera och omorganisera sidorna ”läst”, ”vill läsa”, ”recenserat” och framförallt ”Barnens favoriter” – recenserat och vill läsa är klara, läst är nästan klar och barnens favoriter är påbörjad men inte riktigt färdig.
  3. Planera och förbered en del av höstens bloggaktiviteter – det blev det inget med…
  4. Fundera kring aktiviteter och eventuella nyheter här på bloggen – blev det inte heller så mycket med den här gången…
  5. Lägga ut en lista över de böcker jag ska ha med i bokbytet – klart!

Sammanfattningsvis är jag väldigt nöjd med det jag hunnit och att sidorna blivit påbörjade eller fixade. Kul initiativ av Annika, kanske kommer det mer vid ett senare tillfälle?

Hundstunden

I mitt projekt att släppa in poesin i mitt liv igen vände jag mig till Kristina Lugn. Och hon tog min hand och ledde säkert och tryggt in mig. Att det sen dröjt så länge innan jag kunnat kommentera boken och läsningen här beror på att jag finner det nästan omöjligt svårt att recensera lyrik. Så i ett försök att lura mig själv skriver jag nu bara några ord om att jag har läst Kristina Lugns Hundstunden och att jag tyckte mycket om den.

Dikterna är var och en för sig oftast starka men jag tycker att Hundstunden som helhet, som feministiskt statement och empatiskt kvinnoskapsbekännelse är desto mer innehållsrik och läsvärd. Att sedan Kristina Lugn skriver både vackert och humoristiskt gör läsupplevelsen ännu större.

Jag har många favoriter bland dikterna i denna samling men avslutningsraderna får här symbolisera det jag tycker är något av det allra bästa med Hundstunden – humorn, det osentimentala och ögat för det absurda.

Nu sover jag

i en mycket vacker

mycket gammal stad.

Nu sover jag

för första gången

med knäppta händer.

Och någon som inte känner mig

har strukit bort håret

från mitt ansikte.

Nu är jag

ingens lilla flicka längre.

Så nu behöver jag aldrig

känna mig övergiven mer.

När man är död

är man sannerligen död

och skiter i hur ledsen man var

medan man gick omkring här på jorden

och såg dum ut.

Och förresten

Jag kom ju in på mina kurser till hösten också så nu blir det bhs, blodtörstiga bestar och blandad vidareutbildning för hela slanten (om jag inte lyckas få jobb dessförinnan förstås) 🙂

Semestertider…

När arbetsdagarna försvinner och man väl egentligen ska njuta någon form av semester eller sommarlov kör mitt liv ihop sig totalt. Helt plötsligt ska jag fortfarande slutskriva min avhandling men också måla om huset, leka med sommarlovsystra barn, leva stugliv, semestervikariera, läsa min oerhört spännande apokalyptiska vampyrtegelsten, underhålla bloggen och samtidigt slänga mig in i ett gästbloggsprojekt. Allt jätteroligt (utom målningen då…) men tillsammans blir det till ett enda mischmasch av dåligt samvete. Så nu är det dags att strukturera upp det här. Alltså kliver jag upp i ottan och skriver avhandling (går ju sådär eftersom jag nu, 07:20, sitter och skriver det här) innan resten av familjen kommer igång. Sen kan jag lägga undan det dåliga samvetet för det i alla fall…

Det är också därför bloggen går på halvfart och är lite lätt tråkig just nu – hav tålamod, jag, min tid och min tankeverksamhet kommer tillbaka när vardagslunken sänker sig. Nu ägnar jag den där eventuella överblivna tiden som skulle kunna läggas på bloggning på att försöka tagga ner och njuta istället.

Apans ABC

Förra veckan fick minirecensenterna här hemma sitt första uppdrag. Det var Barbro Lindgren och Olof Landströms senaste alster i form av ABC-boken Apans ABC som damp ner i brevlådan. Ni vet ju redan hur mycket jag älskar Barbro Lindgren så den här gången lämnade jag det första intrycket till barnen och maken vid läggningen. Gissa om det blev succé! Maken skrattade, 4½-åringen kiknade av skratt, blivande 3-åringen hängde på och alla ville läsa om och om igen om hur sillen Svea äter upp stackars korkade räkan Rut…

Sen dess har vi läst och läst om och läst om. Bilderna öppnar nya kopplingar hela tiden och texten är sådär underbart Barbro Lindgrensk som man hoppas.

När jag var liten ägde jag ett välläst exemplar av Alf Henrikssons Alfabetets användning anar aporna aldrig. Jag tror att det var jag som älskade sönder den så att den slutligen hamnade på bokkyrkogården (eller var den nu tog vägen). Det är inte alls omöjligt att Apans ABC vinner samma plats i vårt hem.

~Rabén & Sjögren, 2010~