Olästa tegelstenar

Bokbabbel bekänner idag vilka tegelstenar hon inte läst trots att hon vill och uppmanar oss att göra detsamma (Ord och inga visor har redan svarat). Det ska erkännas att det finns en del att bekänna på den punkten så jag listar härmed några dåliga samveten av den tjockare varianten. Sägas bör dock att det dåliga samvetet är ganska litet eftersom vissa av böckerna säkert inte är särskilt bra och då gör det inget att jag inte läst dem och de som är bra kommer jag säkert att läsa senare…

Anna Karenina är en koloss som jag faktiskt började på för ganska många år sen, som jag då tyckte om men sen var tvungen att lämna tillbaka till biblioteket och så föll den i glömska. Nuförtiden står den i bokhyllan vilket borde borga för att jag någon gång kommer att få lust och ork att verkligen ta tag i den igen.

Jane Eyre kanske inte betecknas som någon tegelsten men ganska tjock är den allt. Den är inte alls något dåligt samvete eftersom jag nu (sen ett halvår tillbaka) läser den. En ren njutning och väl värd att vänta på.

Murakamis Fågeln som vrider upp världen är en riktig tegelsten som jag längtar efter att få tid att läsa. Jag har hört så mycket positivt om den men hittar inte tiden att ge mig in en sådan tjockis just nu. Det får nog bli någon av de mer hanterbara Murakamisarna först.

Och så Brott och straff förstås… Jag befinner mig någonstans ganska precis mitt i den här tegelstenen och tycker att den är väldigt intressant men läsningen går ändå trögt. Brott och straff är mitt sällskap riktigt långsamma dagar på biblioteket och vi har inte haft några sådana på ett tag 🙂

Vilka är dina olästa och efterlängtade tegelstenar? Vilka av dem jag nämnt har du läst och vad tyckte du?

Bokslut augusti 2010

Precis som jag trodde så har augusti varit en intensiv läsmånad. Mestadels beror det förstås på att det kommer många nya, läsvärda böcker i början av hösten som förstås måste läsas och tyckas om. Och så dyker det alltid upp redan utkomna böcker som lockar till allt längre höstkvällar i läsfåtöljen.

Så vad har jag läst då? Jo – en deckare, ett tätt drama, en vampyrbok, några böcker om ondska och lite annat smått och gott. Glädjande nog har jag inte stött på några rejäla bottennapp under perioden. Inger Edelfeldts Samtal med djävulen var förväntat bra och intressant  liksom Ann Heberleins En liten bok om ondska. Den största positiva överraskningen bjöd Josefin Sundström på med sina Vinteräpplen. Men allra, allra bäst under augusti var de två senast utlästa – Steinar Bragis Kvinnor (som jag recenserar imorgon här på bloggen) och Christine Mavrikakis sagolikt fina Himlen i Bay City (som jag också ska recensera snart).

September inleds med två klassiker – Dracula och Jane Eyre (vilket par 😉 ) som båda är riktigt, riktigt bra vilket ju bådar gott inför nästa läsmånad.

Bokgeografi Kanada

Idag fortsätter den bokgeografiska resan enligt O och denna gång landar vi i Kanada:

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Kanada eller är skriven av en författare med anknytning dit.

En av mina absolut största läsupplevelser var Den engelske patienten av Michael Ondaatje och eftersom han kommer från Kanada får jag skriva om den här 🙂 Jag läste boken ungefär samtidigt som filmen kom (vilket resulterade i att mitt ex av boken pryds av ett sånt där förhatligt filmomslag…) och föll i handlös förälskelse med den. Filmen blev jag dock rejält besviken på när jag såg den, jag tyckte att den var seg där boken var trollbindande. Och då spelar ändå en av mina favoritskådisar – Ralph Fiennes huvudrollen… Undrar om jag skulle tycka lika idag?

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Kanada. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Alice Munro är ju en av de där författarna som ständigt nämns i nobellprisspekulationerna (och snart är det väl dags igen). Hon är föddes i Ontario 1931 och gav ut sin första bok 1968. Jag har enbart läst novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat som jag upplevde som tät, krävande och intressant. Jag läser henne gärna igen i framtiden. För bara några veckor sedan kom hennes senaste bok på svenska – För mycket kärlek.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Kanada, som du inte läst, men är nyfiken på.

Jag har ju ännu inte läst en enda bok av Margret Atwood men det är en brist som jag planerar att avhjälpa under hösten. Troligen kommer jag att ge mig på Oryx & Crake först. Sen är jag väldigt nyfiken på Kattöga också…

Bara ett barn

Jag har vid upprepade tillfällen sagt att jag inte vill läsa böcker om utsatta barn. Efter att jag själv blev förälder har jag blivit helt hudlös när det gäller sådant. Detta hindrar dock inte att jag ändå gör det, Håkans Nessers Maskarna på Carmine Street kämpade jag mig till exempel igenom och häromdagen läste jag ut fantastiska och hemska Himlen i Bay City utan att gå sönder. Men ibland blir det bara för jobbigt och såhär i efterhand kan jag önska att jag låtit bli att läsa Malin Persson Giolitos senaste bok…

Huvudpersonen Alex är sju år gammal när han omhändertas av socialen efter att ha misshandlats i hemmet. En lärare, en socialarbetare, en psykolog och en polis kretsar kring honom i en berättelse som snurrar fortare och fortare för varje sida. Till en början tror man att katastrofen redan inträffat men efter hand inser man att det bara har börjat.

Från första sidan är det här en engagerande bok och ungefär halvvägs var jag riktigt förtjust. Språket är bra, drivet fungerar, karaktärerna känns äkta och allt är riktigt bra. Det enda att invända mot är att jag faktiskt inte blir berörd på djupet. Visst tycker jag synd om Alex men känslan går inte djupare än så. Tyvärr är det också så att jag efter halva boken börjar bli lite irriterad. En för berättelsen avgörande händelse inträffar och det är där som jag tycker att det börjar gå fel. Möjligen är jag extra allergisk eftersom en händelse med vissa drag gemensamt med det som händer i boken utspelat sig i min närhet och jag tycker inte att Giolito lyckas ge mig ytterligare perspektiv på det. Jag inser att det nog är för mycket att begära men kan inte låta bli att önska det ändå.

Sammanfattningsvis så tycker jag att Bara ett barn är en välskriven och spännande historia som tyvärr inte räcker ända fram. Det är inte så att den plötsligt blir dålig men jag slutar att tro på den vilket är synd eftersom stora delar av den här boken är sann för alldeles för många människor.

~Piratförlaget, 2010~

Tematrio tegelstenar

Veckans tematrio handlar om riktigt tjocka böcker och Lyran vill att vi berättar om tre riktigt minnesvärda tegelstenar. Det gör jag förstås gärna men anser mig nödsakad att på förhand be om ursäkt för att jag nu kommer att tjata om redan ganska (av mig) omtjatade böcker:

I somras läste jag Blonde – detta Joyce Carol Oateska mästerverk. Med så många lovord i ryggen var jag nog ganska övertygad om att bli en aning besviken men boken var så bra att den ändå lyckades övertyga mig om sin förträfflighet. När det gäller tegelstenskategorin tycker jag att Blonde passar in bra med sina (ca) 800 sidor – det var för övrigt den främsta anledningen till att det tog mig så lång tid att orka börja läsa den.

Hilary Mantels Wolf Hall tog mig tre månader att läsa beroende på tre saker – det täta språket, sidantalet och en långvarig läsdepression. Men det var tre väl använda månader och jag längtar redan några år framåt när jag med gott samvete kan ta mig tid för en omläsning. För mig som är närmast besatt av engelsk historia är Wolf Hall ett måste och jag vill tro att de flesta skulle må bra av en dos Cromwellkunskap (Thomas Cromwell är bokens huvudkaraktär).

Brott och straff är väl också att beteckna som en tegelsten. Jag befinner mig någonstans i mitten av detta mästerverk för tillfället och förundras över hur nutida och aktuell den känns. Ytterligare aktualitet i mitt läshuvud fick den när jag läste Ann Heberleins lilla bok om ondska för några veckor sen eftersom hon för många diskussioner kring Raskolnikovs eventuella ondska i relation till andra romankaraktärer. Brott och straff ska bli rättvist utläst under höstens gång.

Den här hösten…

… ser ut att kunna bli väldigt intensiv. Avhandlingen ska färdigställas och försvaras på en skräckefterlängtad disputation i november, några läskurser och pedagogiska poäng måste läsas och plockas innan jag kan kalla mig filosofie doktor (vilket jag väl inte kommer att gå omkring och kalla mig särskilt ofta sen heller men ändå…). Dessutom ska jag läsa en påbyggnadskurs på BHS och en barn- och ungdomslitteraturkurs på universitetet. Som grädde på moset har jag slutligen lyxat till det litet med en härligt höstig kvällskurs om litterära (och filmiska) vampyrer. Mycket av det mesta med andra ord och mycket läsning framförallt. Säkert stressigt och alldeles säkert fantastiskt roligt. Dessutom söker jag jobb så mycket jag bara kan och hoppas ju förstås på att det ska dyka upp något som passar och något bibliotek som vill ha mig – någonstans måste det ju finnas en bibliotekschef som begriper sitt eget bästa 😉

För bloggens räkning betyder det nog att jag kommer att skriva om barnboksklassiker emellanåt och troligtvis också lite om vampyrer – men inte mer än vanligt skulle jag tro… Helt klart är i alla fall att Dracula (som jag läser nu) och Låt den rätte komma in (som ska läsas i oktober) kommer att få lite utrymme framöver.

Vad gör ni i höst? Pluggar, jobbar, njuter av livet?

Söndagstidsfördriv

Har ni svårt att veta vad ni ska ta er till med all ledig tid en hel lång söndag? Som er gode fiktiva vän bjuder jag här på ett förslag på lämpliga aktiviteter:

Först tycker jag att ni kan läsa mitt boktipsHej Litteraturens sida, sen kan ni ju med fördel läsa Det går an som jag tipsar om där. Efter det tycker jag att ni, liksom jag, kan roa er med att förbereda er inför valet – det är bara 21 dagar kvar nu – genom att kolla vilket parti ni ”ska” rösta på i svd:s valkompass (eller svt:s valpejl som enligt o tipsar om i kommentarerna). Därefter blir det fria aktiviteter, kontemplation och kanske lite valfri läsning. God söndag!

Bokbloggsjerka om läsvanor

I veckans omgång av bokbloggsjerka vill Annika veta följande:

LYSSNAR DU PÅ MUSIK NÄR DU LÄSER? OM JA, VILKEN ÄR DEN ULTIMATA ”LÄSARMUSIKEN” ENLIGT DIG (JUST I DETTA NU!)? OM NEJ, HAR DU NÅGON ANNAN RITUAL KRING LÄSANDET SOM DU KAN DELA MED DIG AV?

Nej, nej och absolut nej. Jag kan inte läsa med musik vilket troligen beror på någon form av outvecklad samordningsförmåga. Musiken tar överhanden och så kan jag inte koncentrera mig på boken alternativt att boken tar överhanden och musiken blir till någon sorts oljudsmatta i bakgrunden. Så mitt svar är alltså nej 😉

Jag har nog inte så många ritualer heller utan läser så snart jag får möjlighet – var som helst och när som helst. Men en filt, en skön fåtölj med fotpall och en kopp te är ju inte helt fel…

Texten

Den sista veckan har varit rätt hysterisk. Inte bara har vi firat två födelsedagar (ok att några av oss slagit ihop det där och fyller på samma dag men ändå), försökt hitta nya nattningsalternativ eftersom det tar minst 1½ timme för båda barnen att somna nu för tiden, levt det normala livet med hämta och lämna och bygga briojärnväg… Nej inte bara det, jag har skrivit färdigt min avhandling också. Känner ni tyngden i de orden? Färdigt… Manuset ska förvisso genomgå en sista korrekturläsning av handledare, snäll pensionerad professor och godhjärtad äkta man men på det stora (och lilla) hela är det nu att betrakta som färdigskrivet. Om några veckor går det till tryck, om några månader ska det disputeras och sen är det dags att lämna det bakom. Jag kan redan känna friheten och ångestens vingslag. Troligen kommer jag att sitta i ett mörkt hörn av huset med den faktiska färdiga boken i handen och mumla My Precioussssss några dagar innan verkligheten tar tag i mig men det tycker jag att man kan få kosta på sig…

Vi letar konstiga bilar

I den här familjen tillber vi Sarah Sheppards fantastiska dinosaurieböcker. Snartfemåringen har läst dem i flera år och treåringen är nyligt såld på dem. Gissa om den del av familjen som har koll på bokutgivningen (det är en sorgligt liten del av familjen faktiskt) blev lite till sig när det visade sig att Sarah Sheppard skulle komma med en ny bok i höst och det tillsammans med en annan stor favorit, Ulf Nilsson (Herr Muffins pappa ni vet).

Vi letar konstiga bilar är en bok med enkel handling – en grupp dagisbarn ska gå med sin fröken till bokbussen (såklart!) och passerar på vägen en hel massa trafik och märkliga fordon. När jag först slog upp boken och försökte orientera mig blev jag totalförvirrad. Sidorna är nämligen fulla av text, faktarutor, pratbubblor och bilddetaljer. Först förvirrad som sagt och sen rätt så förälskad. Det här är nämligen en bok inte bara för läsning utan också för upptäckt och nyfikenhetsstillande. Man kan läsa texten för sig och strunta i faktarutorna om man inte orkar vara pedagogisk någon kväll och man kan nästa dag strunta i berättelsen och bara lära sig och barnen mer om gatsopningsmaskiner, markvibratorer och talgoxar. Ibland orkar man köra hela racet och får en lång, mysig lässtund.

Vi letar konstiga bilar är förstås en bok om bilar och andra fordon men där finns också plats för naturen i staden och ökad kunskap om hur allt fungerar tillsammans. En klar ny favorit i vår familj – största fanet är för tillfället treåringen (och jag).

~Bonnier Carlsen, 2010~