Man behöver ju ha något att dricka ur…

Så har jag lyckats få maken med på båten som seglar på ”jag måste köpa penguin-muggar för de är så nördigt snygga och vi har inte alls redan alldeles för många muggar som ingen använder”-havet (ni vet väl att det finns ett sånt?). Inspirerad av bland annat Bokbabbel som skrivit här och här om dessa skönheter de senaste dagarna har jag nu alltså bestämt att hemmet måste begåvas med några av dessa litterära inredningsdetaljer/husgeråd. Problemet är bara det att det är en smula svårt att välja. The body in the library är ju rätt given men sen då? Hjälp mig!

Tematrio semester

Lyran är tillbaka med sin tematrio och den här veckan vill hon veta vad vi pysslat med under semestern. Som arbetslös/doktorand/vikarie har semester i sommar varit ett luddigt begrepp men tre saker jag gjort när jag inte jobbat eller skrivit avhandling är i alla fall:

Vi gjorde i juni en mycket lyckad Göteborgsresa med besök på SF-bokhandeln (för mig) och Universeum (för hela familjen). Dessutom gjorde vi en avstickare till Borås och träffade vänner, besökte Borås djurpark och tittade på lejon. Mycket populärt. Vi bodde dessutom på hotell vilket det fortfarande pratas glatt om.

Baksidan av huset målades av mig och maken medan barnen lekte i plaskpool bredvid. Gick över förväntan snabbt och tillfredsställelsen såhär efteråt är modell större.

Vi ordnade också ett (enligt våra mått) stort kalas för jubilerande maken. Släkt kom från när och fjärran och det blev väldigt lyckat och framförallt roligt.

Avslutningsvis måste jag säga att det finns risk för att jag framförallt kommer att minnas den här sommaren som sommaren då jag satt på föräldrarnas altan och läste Blonde. Och det är ju inte det sämsta…

Romantiskt gästinlägg

Den här veckan handlade Hej litteraturen om romantiken och allra mest om vampyrer vilket ju i min värld är intressant för det mesta. Allra mest spännande tyckte jag dock att det var att få se på bild att det faktiskt kan regna i True Blood-land också. Det verkar mest vara shortsväder annars 😉 Hur som helst så har jag i alla fall skrivit ett gästblogginlägg om romantiken som ni hittar här. Jag har dock valt att hålla mig borta från vampyrerna (man vill ju inte vara allt för uppenbar 😉 ) och istället skriva om gotiken och Jane Austen (lite uppnebar får man ju ändå vara…). Läs gärna och tyck till här eller där.

Vinteräpplen

Jag får väl börja med att erkänna att jag kan vara rätt fördomsfull och att det spelat en ganska stor roll i min upplevelse av den här boken. Jag bestämde att jag ville läsa den på grund av omslaget som jag tycker är fint, för att titeln är vacker och för att jag tyckte att historien verkade lite intressant. På minussidan stod att författaren, Josefin Sundström, är känd för annat och inte författande – ännu en kändis som ska skriva en roman typ. Och så när boken landade hemma hos mig så upptäckte jag en blurb på baksidan där Alex Schulman berättar om hur tagen han blivit av boken. Sånt säljer inte direkt en bok till mig…

Så något skeptisk började jag läsa. Jag var fortsatt skeptisk efter två sidor men sen hände något avgörande för boken liksom sög in mig och höll mig fast. Brottande med mina fördomar har jag nu efter läsningen kommit fram till att det här är en riktigt, riktigt bra bok och att jag inte tycker det bara för att mina fördomar kom på skam.

I Vinteräpplen berättas historien om tre generationer kvinnor – Susanna, Mari och Tova – som i den finländska skärgården kämpar med uppehälle, vardagsslit, sorger och svekfulla män. Det kanske inte låter så upphetsande men det är det faktiskt. Det känns som att karaktärerna kommer väldigt nära och de flesta av dem blir jag nästan förälskad i, främst Mari, trots de fel och brister som lyser tydliga. Till en början var jag minst intresserad av Tovas historia som inleder berättelsen men när dåtid vävts ihop med nutid blir slutligen också den berättelsen andlöst spännande. Annars är Vinteräpplen en långsam och lugn berättelse som fyller mig med ro och oro på samma gång.

Sammanfattningsvis så tycker jag alltså att Vinteräpplen är en stark bok, en stark debut och ett starkt argument för att bekämpa sina fördomar då och då. Jag hoppas att Josefin Sundström skriver fler böcker och jag kommer i så fall att läsa dem med en större dos positiv förväntan. Jag är mycket glad att jag trotsade mina fördomar, att de kom på skam och att det visade sig att också jag och Alex Schulman har något gemensamt 😉

~Forum, 2010~

Buffys sjätte säsong

Det tog väldigt lång tid att se klart den sjätte säsongen av Buffy the vampire slayer men det beror förstås inte på serien utan på yttre omständigheter (sommar, Battlestar Galactica som fick förtur och en himla massa läsning). Flera av mina favoritavsnitt återfinns i den här säsongen som nog får betecknas som min favvosäsong (om man nu måste välja). Det finns väldigt många anledningar till det och här är några:

  • Spike. Jag är ju, inte så hemligt, förälskad i Spike och hans synismer. Skulle det ges ut en bok med Spikecitat (vilket säkert redan hänt när jag tänker efter) så skulle jag slänga mig över den. Att Spike under hela säsong sex är smärtsamt förälskad i Buffy ger upphov till många fina, sorgliga, roliga och aggressiva ordväxlingar. Jag kan väl passa på att berätta för er som våndas över antalet vampyrer på den här sidan att ni nog troligen kan skylla det på Spike och den långvariga crusch jag närt för honom och hans rappa repliker.
  • Once more with feeling – ett av dessa oförglömliga Buffyavsnitt. Hela Sunnydale brister ut i sång och alla spelar sina roller i en enda fabulös musikal. Vissa sjunger bra (Spike, Tara och Giles framförallt) medan andra (Willow) sjunger sisådär men som helhet är det härligt och våldsamt roligt (soundtracket finns på Spotify för oss Buffynördar).
  • Nördtrion – Buffys nemesisisis. Detta fantastiska gäng av totala loosers som väl egentligen inte lyckas med något hela vägen. Deras dialog, deras leksakssamlingar, deras klingonska kärleksdikter… Det är en himla tur att de, på sätt och vis, hänger med in i nästa säsong.

Det finns tusen andra anledningar att älska Buffys sjätte säsong men man måste ju begränsa sig. Nu är det alltså bara upploppet kvar och sjunde säsongen har redan påbörjats, börjar redan fundera på hur jag ska klara mig sen…

Samtal med djävulen

Jag är så fascinerad av författare som kan skriva riktigt bra kortromaner. Att på så litet utrymme berätta så mycket. Att rymma en hel värd på 150 sidor. Inger Edelfeldt är en författare som verkligen behärskar den konsten och hennes senaste bok Samtal med djävulen är ett bra exempel på det.

Berättelsen tar sin utgångspunkt i en tågkupé där två män möts men det står snart klart att deras förflutna är delvis gemensamt och att de har en långvarig och sårig relation. Asger och Paul börjar motvilligt samtala vilket väcker ovälkomna minnen hos dem båda. En brevväxling leder till en helg tillsammans i en stuga vid havet. Helgen fylls av minnen, diskussioner och sår som aldrig riktigt läkt ut.

Samtal med djävulen är en otroligt tät berättelse där jag som läsare flera gånger upptäcker att jag håller andan för att höra allt karaktärerna säger. Vad menar de egentligen och hur tänker de bakom den frågan? Det är en bok om tro, otro, svek, gemenskap, plikt, minnen, synd, manlighet och förlåtelse. Det finns så mycket i den här boken att jag skulle kunna ta evigheter på mig för att försöka bena upp den för er men det tänker jag förstås inte göra. Läs den istället så kan vi diskutera tillsammans sen! En mer diskussionsvänlig bok till en läscirkel kan jag exempelvis inte tänka mig.

Andra som också recenserar Samtal med djävulen idag är Helena, En full bokhylla, Bokstävlarna och SvD. Uppdatering: Och så DN som inte fanns på webben när jag la ut min recension.

~Norstedts, 2010~

Bokbloggsjerka 3

Veckans bokbloggsjerka handlar om genrer och frågan lyder:

MÅNGA AV ER LÄSER BÖCKER I FLERA OLIKA GENRER MEN VILKEN GENRE VÄGRAR DU KONSEKVENT ATT LÄSA OCH VARFÖR?

Jag har inte direkt någon genre som jag vägrar. Jag läser gärna sf och fantasy, romantik (även om jag nuförtiden ogärna läser Harlequinböcker så har det hänt tidigare), biografier (även om det inte blir så många nuförtiden. Jag läser historiskt och nutida och försöker blanda så gott det går. Deckare har jag dock svårt för och de måste vara väldigt välskrivna för att jag ska tycka att det är mödan värt. Mord för mordlösningens skull känns rätt meningslöst men jag har ju haft deckarperioder också så det handlar nog mindre om genrerna än om skeden i livet.

Mer om bokbloggsjerka hittar du här.

Älskade syster

Nu har jag läst tre romaner av Joyce Carol Oates – en var ok,  en var helt formidabelt fantastisk och så nu en som är ok igen. Jag har förstått att många gillar Älskade syster väldigt mycket men mig griper den aldrig tag i på riktigt. Den är inte usel på något sätt och jag blir ju förstås berörd av den otroligt sorgliga skildringen av familjen och dess rätt sjuka dynamik men jag kan inte älska den.

En liten flicka, skridskoprinsessan Bliss, hittas död i familjens källare och det är kring denna händelse boken kretsar även om huvudsaken kanske är en annan. Frågan om vem som mördat henne är definitivt inte den viktigaste att få svar på utan det handlar snarare om de sönderfallande relationerna. Detta blir särskilt tydligt i och med att Bliss storebror Skyler utgör huvudsaklig och opålitlig berättare.

Det är ett vågspel att använda en så labil person som Skyler som huvudberättare. Oates gör på samma sätt i Blonde men där Norma Jean är förvirrad så är hon också älskansvärd, Skyler är mest labil och störig (inte för att jag inte förstår varför men jag har ändå svårt för honom). Men jag tror att det är i denna jämförelse mitt problem ligger. Jag läste Blonde för inte så länge sedan och den är ju såpass fenomenal att ingen bok kan leva upp till den jämförelsen än på ett tag. Det finns dock paralleller mellan de båda böckerna, inte minst i hur Norma Jean omskapas till Marilyn och hur Bliss på samma sätt skapas och omskapas av framförallt sin mor. Skillnaden är att Bliss är ett barn och hennes öde, liksom Skylers, är så entydigt tragiskt att det inte finns några andningshål.

Det finns förstås extra fina ingredienser i Älskade syster också. Beskrivningen av och satiren kring skvallerpressen och medieklimatet är bra liksom vissa episoder där Skylers ensamhet och övergivenhet ekar och skär. Porträttet av mamman är också intressant, pappan problematiseras dock inte på samma sätt vilket är synd. Jag tror säkert att Älskade syster kan bli en favoritbok för många, men tråkigt nog inte för mig.

~Bonnier Pocket, 2010~

Bokregn över fiktiviteter

Jag ska bara ta upp ett litet i-landsproblem här med er idag och jag är inte riktigt säker på om det är för att skryta eller beklaga mig men så här är det i alla fall: jag drunknar i böcker! Alla bra böcker som ges ut i höst ges ut i augusti tydligen vilket resulterat i att recensionsexemplarshögen är ganska omfattande. Dessutom har det funnits bokreor och pocketerbjudanden lite varstans på senaste tiden vilket på ett märkligt sätt också resulterat i neddimpande paket i brevlådan. Och så underbara pocketkedjan som också spär på min att läsa-hög. Och så finns det ju en del böcker på biblioteket där jag jobbar som uttråkat ropar på mig hela dagarna – ”Låna hem meeej, jag måste få bli läst!”. Och vem är jag att neka liksom?

En liten stund förra veckan blev jag faktiskt lite stressad av den växande bokhögen men nu har jag läst en väldigt bra ny bok (Samtal med djävulen av Inger Edelfeldt som jag recenserar på måndag) och håller på med en annan (Vinteräpplen som är Josefin Sundströms väldigt braiga debutroman) så nu är jag på igen. Det blir lite av speedad lustläsning kan man säga. Så det här inlägget blev snarare skryt (kolla, min läslust är tillbaka och jag har många böcker att ägna mig åt – typ) än beklagande. En sån himla tur 🙂

Nytt oemotståndligt från Wirsén

Jag har ju tidigare bekänt min och barnens kärlek för Stina Wirséns småböcker om nallen, fågeln och alla de andra. Nu kommer två nya böcker i serien som inte direkt tar upp småfrågor.

Vems kompis? behandlar frågor om kompisskap och svartsjuka när en ny blå katt ansluter sig till gänget. Nalle vill förstås att katten bara ska leka med honom/henne och bara låna den hink nalle erbjuder för utlån. Men katten vill leka med alla och det leder förstås till konflikter och överloppshandlingar. Allt slutar sen lyckligt när alla leker tillsammans och katten leker med nalles hink men vägen dit är inte alltid lika vuxentillrättalagd. Och jag gillar hur Wirsén som alltid lyckas fånga den barnsliga verkligheten så på pricken som jag som utanförstående (förälder) i alla fall upplever den.

Den andra boken i denna utgivning är Vem är död? Där berättas om hur fågels farfar dött och vad som händer. Det blir tårar, begravning och många funderingar men (tack och lov) inga klara svar. Det är en fin och luftig berättelse som lämnar många funderingar att diskutera kring. Min treåring gillar den som alla Wirsén-böckerna men snartfemåringen fastnar för den på ett djupare sätt och vi har haft utförliga diskussioner med avstamp i den här boken (som hon för övrigt tror heter Vem är döden vilket jag tycker vore ett coolt uppslag för en ny bok i serien 😉 )

Två finfina böcker till i Wirsén-biblioteket helt enkelt.

~Bonnier Carlsen, 2010~