Lite medeltida

Jag tycker att Hej litteraturen som svt visar på söndagskvällarna är ett lovvärt projekt och dessutom ett intressant program om litteratur. Men i söndags blev jag faktiskt lite upprörd. Dels för att jag gärna ville höra mer av diskussionen mellan Jonas Karlsson och Cecilia Davidsson om noveller – hur ser de på den medeltida novellen, vad har de läst och älskat? Sen tyckte jag att några av resonemangen kring hur det vara att vara människa på medeltiden var lite väl kronocentriska (dvs tog för mycket utgångspunkt i nuet och hur vi har det idag). Över huvud taget vill jag ha mer litteratur och mindre historia i serien vilket kan tyckas märkligt från en historiker men jag tycker att man ska renodla lite mer. Fantasyinslaget tyckte jag till exempel var bra men lajvdelen kändes överflödig. Det är förstås en fråga om tycke och smak och begränsad sändningstid men jag skulle, om jag fick önska, vilja ha mer renodling, mindre estetik och fler och längre litterära diskussioner. Så när intresseklubben noterat detta kan den gå vidare till programmets blogg där jag idag skriver om medeltida litteratur – främst i form av lagtexterna som poesi och kunskapskälla.

Quernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Först måste vi prata lite om titeln. Jag tyckte att Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) var en tungvrickande titel men det här tillhör en högre skola… potatisskalspajssällskapet är ett ord man hoppas på att få in i alfapet – frågan är bara om det skulle godkännas…

Boken då, hur är den? Jag fick den från Hanna via pocketkedjan och kan ärligt säga att jag aldrig kommit på tanken att läsa den annars. Så jag är rätt glad att pocketkedjan finns. Quernsey… är en ypperlig sommarbok! Eftersom Marie nu ska läsa den vill jag inte berätta så mycket om handlingen men det handlar (bland annat) om en författare som finner en ny mening i tillvaron. Det är romantik, dramatik och efterkrigsverklighet. Det är lättsmält men inte lättviktigt och jag blir flera gånger väldigt gripen av männsikoödena som skildras. Främst fascineras jag av att jag tycker så mycket om alla.

En sak är jag ambivalent inför och det är formen. Brevromaner är alltid svåra tycker jag. Man kommer inte riktigt nära utan får nöja sig med det de fiktiva personerna och författaren vill berätta. Jag tycker att det är ett problem här också. Sen finns det ju fördelar också förstås och Shaffer använder formen väldigt effektivt. Jag är inte helt negativ men väldigt kluven som sagt. Det blir spännande att höra vad Marie tycker.

~Brombergs, 2009~

Enkät

Det regnar en smula, vardagen har fått en revival nu när jag jobbar hela veckan och ingenting passar bättre på bloggen än en enkät. Den här hittade jag hos Helena igår (Anna har också svarat).

Senaste…
… meningen du läste: ”There were faces at the windows and words written in blood; deep in the crypt a lonely ghoul crunched on something that might once have been alive; forked lightnings slashed the ebony night; the faceless where walking; all was right with the world.” En oerhört lång mening från Neil Gaimans Fragile Things .
… impulsköpet: Joyce Carol Oates Våld och Sittenfelds Mannen i mina drömmar som impulsbeställdes från Adlibris på grund av ett tillfälligt pocketerbjudande.
… bibliotekslånet: Den utstötte av Sadie Smith som jag hoppas väldigt mycket på.
… bokrelaterade överraskningen: Det var nog när jag upptäckte att Justin Cronins The Passage existerade och att jag förstås måste läsa den (och att den dessutom är en första del i en planerad trilogi)

Allt som återstår

Det har blivit några historiska kvinnor nu på slutet – Ellen Key, Pennskaftet och Marilyn Monroe. Alla har de känts verkliga och angelägna och alla har jag tagit till mitt hjärta på sitt sätt. Men Emma i Elin Boardys Allt som återstår är lite mer svårtillgänglig. Det är inte det att jag inte tycker om henne, tvärtom. Det är mer det att hon inte är självklar att älska även om man känner igen sig i henne. Eller kanske just därför…

Emma växer upp i slutet av 1800-tal och början av 1900-talet. Hon är den som blir kvar när syskonen flyttar utom- och inomlands. Hon är den som tar hand om fadern, hon är den som blir gravid och gifter sig med drängen, hon är den som föder barn efter barn efter barn… Hon är den som reder sig och står ut och försöker klara allt och hon är den som långsamt går sönder inifrån.

Jag känner ett släktskap med Emma för hennes otillgänglighets skull, för drömmarna som jag tillåter mig att drömma men hon inte kan, för slitet hon måste slita medan jag kan vara lat. Hon är den jag kunde ha tvingas vara om bara om. Det blir så oerhört tydligt i Boardys roman vad som är särskilt med ”förr i tiden”. Människorna var inte annorlunda och inte deras förmåga att drömma och känna heller men det fanns få vägar bort eller framåt för de flesta. Emma har få chanser att välja annorlunda och hon förväntas nöja sig. Det skär i mig när jag tänker på henne och alla hennes gelikar som var de som kom före oss (och då tänker jag inte bara ”oss kvinnor” utan ”oss nutidsmänniskor”).

Sammantaget är Allt som återstår en väldigt tung bok – det är inte många ljusglimtar på Emmas himmel men det är också en som det känns sann skildring av kärlek, sorg, slit, barnafödande, föräldraskap och allt det där vardagliga som vi alla låter våra liv kretsa kring än idag.

~Wahlström & Widstrand, 2008~

Bokåtervinningen såhär långt

Det är dags för en liten uppdatering av vad som hänt för min del i Bokåtervinningen. Jag har hittills skickat tre böcker. Två böcker som jag ser fram emot att läsa och som dessutom är i väldigt bra skick har också dumpit ner i brevlådan. Det är Lena Sundströms Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar (från Barnboksbloggen) och Klassiska litteratur- och genusanalytiska The Madwoman in the Attic (från Vaxdukshäftet). Tack för dem! Dessutom är två ytterligare böcker påväg till mig. Jag älskar verkligen idén med att byta saker och jag hoppas att vi blir ännu fler i bytet efterhand. Min lista på bytesböcker hittar ni här. Häng med du också!

Blonde

Vad skriver man om en bok som är i det närmaste perfekt?

Joyce Carol Oates roman om Norma Jean Baker/Marilyn Monroe har länge stirrat uppfordrande på mig från bokhyllan. Den har ropat och jag har slagit dövörat till eftersom den är 800 sidor tjock och eftersom den är så oerhört hyllad av alla. Kan man bli annat än besviken på en sån bok? Jo, visar det sig, det kan man visst.

Blonde berättar hela Normas liv från uppväxten med den psykiskt sjuka modern via äktenskapen, Marilyns födelse, filmkarriären, sorgerna, personlighetsklyvningen och ända fram till det slut som känns mer eller mindre oundvikligt. Flera historiska personer nämns vid namn, andra är enbart bokstäver men i berättelsens centrum står hela tiden Norma.

Jag tycker om att Normas liv och Norma får vara precis så komplicerade som de måste ha varit. Oates förenklar inte. Vissa personer i berättelsen tycker jag instinktivt och starkt illa om (läs Kennedy) medan andra stannar kvar som varmare minnen (främst Henry Miller). Men närmast hjärtat bär jag ändå Norma genom vars ögon vi oftast ser skeendena – hon som minns fel, ändrar om, blandar ihop och flyter längre och längre in i dimman. Hennes sorg mot slutet är så påtaglig att det hugger i hjärtat.

Blonde är också en feministisk bok och en bok om klass. Det är en bok med miljoner tänkvärda rader och en bok som bara kommer att växa och betyda mer ju längre jag låter den sjunka in. Jag tror att det är  en sån bok jag kommer ”tvinga” mina barn att läsa och som jag själv återvänder till som pensionär. Jag är oerhört glad att jag äntligen tog mig tiden att ge den en ärlig chans.

~ Albert Bonniers Förlag, 2000~

Jag måste nog…

…vila lite nu… Igår kväll läste jag ut Justin Cronins The Passage och den var…intensiv… Den var inte så otäck som jag trott men det ska ändå erkännas att det har varit lite oroligt att göra den där dassutflykten efter mörkrets inbrott här vid stugan 😉 Jag återkommer förstås med en recension när jag hämtat mig en smula men så mycket kan jag säga som att jag fascineras av att man kan skriva en bok på 750 sidor och låta det riktigt intressanta vara det som sägs mellan orden och all action. The Passage är en bok som fortsätter mala i mig – vad är en människa, vad är ondska, hur lever vi människor tillsammans och hur skapar vi en civilisation (till vilket pris)? Det är tydligen meningen att Ridley Scott ska producera och regissera en filmatisering av boken och den är jag verkligen nyfiken på liksom de kommande delarna i trilogin.

Halva liv

Mats Strandberg är en av de där lite undanskymda författarna som det inte skrivs så ofta om och som jag inte har så bra koll på överhuvudtaget. När jag läser Halva liv, som är hans tredje roman men den första för mig, bär jag således inte med mig några bilder av författaren in i texten och det är rätt skönt.

Halva liv handlar om Jessica som lever ett instängt, halvt och sorgset liv – ständigt på vakt mot nya ångestattacker. Hon kämpar med sorgen efter en försvunnen pojkvän och ett missfall. Samtidigt arbetar hon som programledare och sexrådgivare i en tidning vilket ger henne ett högst ovälkommet liv i offentligheten.

När farmor Viola dör rycks Jessica ut ur sin bubbla i Stockholm och reser till Skåne för att ta tag i sin nya sorg. Där finns en farfar och en farbror som betytt mycket och som nu blir en trygg punkt. När dessa åker på semester stannar dock Jessica kvar och brottas med sina demoner.

Parallellt med Jessicas berättelse får vi också farmor Violas extraordinära liv berättat för oss och allt vävs samman på ett väldigt fint sätt. Jag tycker att 50-talsdelen är intressantast men jag engageras också av Jessica som jag känner igen mig mycket i. Panikångest, depression och missfall är dessutom ämnen som allt för sällan tas upp i skönlitteraturen -så heja Strandberg!

Jag tycker om den här boken och uppskattar att den är välskriven men samtidigt lättläst. Det tog en stund, kanske 100 sidor, för mig att komma in på riktigt i berättelsen men sen var jag fast. Jag har alltid lite svårt för när en annan verklighet, med kändisar och tv-program ska målas fram istället för den som vi är vana vid. Det blir lite tillkämpat och så upplever jag det delvis här också men jag är beredd att förlåta eftersom det är så korta inslag. En sak som dock känns lite over the top på riktigt är slutet. Det kommer lite väl plötsligt och kör sedan i raketfart ända in i kaklet utan att man egentligen begriper vad som händer. Dessutom tappas mycket av den känsla som byggts upp i boken. Men trots det är Halva liv en bra bok som jag varmt rekommenderar till alla som vill få en avkopplande läsupplevelse och samtidigt läsa om viktiga och starka ämnen i snygg romanförklädnad.

~Månpocket, 2010~

Hej litteraturen!

Ni missar väl inte att det börjar en ny UR-serie om litteratur ikväll på svt? Rebecca Vinterbarn Elg är programledare för programmet som ska göra djupdykningar i olika litterära epoker. Till programmet hör också en hemsida och ett jättespännande projekt i form av en facebookbok. Läs mer på hemsidan där också mina (och andras) gästblogginlägg med lästips kommer att finnas.



Följ min blogg med bloglovin