Läsrapport första kvartalet 2010

Efter en sista del av 2009 som kännetecknades av läströtthet och allmän leda har jag kommit igång med läseriet igen. 11 titlar har jag avverkat under perioden januari-mars. Och det här är vad jag läst:

Statistiskt ser det ut såhär:

1 deckare

1 faktabok

2 ungdomsböcker

1 historisk roman

1 novellsamling

Sju av sammanlagt elva böcker var skrivna av kvinnor och två läste jag på engelska.

Det har varit en bra läsperiod med många läsvärda böcker. Blandningen av lättläst och mer svårsmält har också varit bra. Kvartalets favoriter är: Wolf Hall och Människohamn som båda är läsupplevelser som jag kommer att bära med mig länge.

Att återupptäcka Alice

Om man ska återupptäcka Alice Hoffman – vad ska man läsa då? För kanske 15 år sedan läste jag En helt vanlig familj och Flickorna Owens och tyckte att Hoffman var super. Sen tappade jag bort henne. Nu har det plötsligt uppstått ett sug att återupptäcka och jag skulle gärna vilja ha lite hjälp av er. Finns det någon Hoffmanbevandrad där ute som kan hjälpa mig med lite lästips?

Boken med stort B…

Veckans bloggtema hos Mymlan är kort och gott “Boken”. Det handlar om boken som förändrat allt, som startat allt eller som helt enkelt ligger allra närmast hjärtat. Och det är ju ett ämne som jag inte kan låta bli. Samtidigt är det ett ämne som är helt omöjligt att skriva om. Att liksom hitta DEN boken i minnet… Det får bli några stycken.

Boken som slutligen sög in mig i läsberoendet och lämnade mig kvar där: var Sagan om Isfolket av Margit Sandemo. Visst hade jag läst också tidigare men aldrig med den hunger med vilken jag som 14-åring slukade hela serien om Isfolket. Jag väljer att känna kärlek inför det och undviker vidare analyser av böckerna i fråga…

Boken som var vackrare än alla andra: Den engelske patienten av Michael Ondatje som jag hade som uppgift att skriva en skolrecension om. Den skulle vara neutral. Det gick inte så bra eftersom jag förälskade mig så totalt i boken och dess språk. Jag fick skriva om. Nu bär jag med mig Den engelske patienten som ett minne av en av mina mest fulländade läsupplevelser.

Boken som äcklade mig och på något sätt ändrade min världsbild: Doktor Romand av Emmanuel Carrère. Det här är fortfarande boken som jag önskar att jag aldrig läst. Den handlar om lögner – vanliga och livslögner – och om livets mörkaste sidor mitt i det vardagliga. Obehaglig och stark.

Boken till vilken jag grät mest otröstligt: Hantering av odöda av John Ajvide Lindqvist. Jag var nyfödd mamma och läste boken medan jag ammade. Ett barn dör i den boken. Behöver jag säga mer? Det är i vanliga omständigheter också en väldigt bra bok om döden och vad den gör med oss.

Det är några av de böcker som format mig och betytt något. Fånigt nog får jag nu lite småångest över att inte ha nämnt något av Gitta Sereny, Selma Lagerlöf, Nils Ferlin, Dan Andersson eller någon av alla de andra som också skrivit sådant som betytt något. Men nog får vara nog.

En tyst minut

Vi möter Christian för första gången på Stellas minnesstund i skolan där hon var lärare och han elev. Han ska sedan visa oss (och Stella) de viktiga platser och stunder som var deras under en förtrollad sommar. Boken avslutas vid den begravning som föregått minnesstunden.

Upplägget kan tyckas trassligt men det är inte särskilt svårt att hänga med när man väl insett att det handlar om fragment snarare än en hel historia som ska berättas. Denna lilla bok visar sig vara en vacker och drömsk berättelse om en förbjuden men ändå delvis utlevd kärlek. Det står redan i början klart att kvinnan är död och att mannen står ensam kvar i ett virrvarr av känslor som visar sig vara till stora delar outtalade.

Ögonblicksbilderna ger en tydlig upplevelse av och påminnelse om att de stora sakerna som händer i livet är de vardagliga. Stor lycka och djupaste sorg utspelar sig vanliga sommardagar och onsdagar som inte verkade särskilt speciella när vi klev ur sängen. Den berättelse Siegfried Lenz berättar visar på hur de vardagliga ögonblicken var Stellas sista och hur de troligen formade Christians liv, person och framtid för evigt.

Ett enda ord för att sammanfatta boken är – fin. Fin som i vacker, enkel och läsvärd.

Snowflake och Ingrid har också läst och skrivit om En tyst minut.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget Thorén & Lindskog.

Jag kunde inte motstå…

Jag hoppar på tåget och hänger med på vårens bokbyte via En bok om dagen. Inte för att jag egentligen lider någon brist på läsning utan för att jag helt enkelt är sugen på lite litteraturinspiration! Att plocka ihop ett överraskningspaket till någon okänd bloggkompis och själv få motta en av de magiska gröna påsarna kan ju inte vara fel.

Var med du också – men skynda med anmälan, sista dagen är den 10 april!

Från bajs till läsglädje

Jag har två barn. T är fyra år och S två och ett halvt. Deras föräldrar är bibliotekarier och fullfjädrade boknördar. De blev från fyra månaders ålder serverade högläsning vid läggning varje kväll och varje gång önskemål uttalades om dagarna. Det var länge en uttalad regel för mig att aldrig neka att läsa en bok om de bad mig – en finfin regel som dock verkligheten satt stopp för men jag försöker neka så lite som det bara går.

Deras bok- och läsuppskattning har sett väldigt olika ut. T älskade böcker redan som bäbis och lyssnade gärna på Barbro Lindgrens böcker om Max under ivrigt provsmakande. S kunde till nöds slänga en blick i Anna-Clara Tidholms Knacka på (underbar bok för övrigt) men mest för att få knacka på dörrarna så boken flög all världens väg. T vill läsa med sällskap, S kan ibland ses umgås med böcker på egen hand.

Men så kom Bajskorv in i våra liv. Stephanie Blake har skrivit en mycket enkel bok om en liten kanin som besvara alla frågor och kommentarer med ordet – bajskorv. Fatta vilken guldgruva för små bajstokiga barn… T föll först – hon skrattade hysteriskt bara vi plockade fram boken ur hyllan. Och S hängde på – det stora gillar gillar lilla. Ett av S första ord var en egen variant av bajskorv vilket förstås roade T övermåttan och fick S att känna sig som en förstklassig entertainer.

Och efter det kan jag se en tydligt ökad lust inför böcker och läsande hos S. Nu kan också S komma med böcker och vilja bli läst för och intresset för att “läsa själv” har också ökat markant. Så vägen till läsglädje kan se ut lite hur som helst. Det behöver inte vara de mest högkvalitativa böckerna som leder till läsande. Också lite mer bajsig litteratur kan duga (om ord”vitsen” ursäktas…).

En dag att fira

Jag läste precis på Maria bokliv att det idag är prick 80 år sedan Nils Ferlin debuterade med sin diktsamling En döddansares visor. Nils Ferlin var min väg in i poesin och han finns fortfarande på en alldeles speciell plats i mitt hjärta. I hans dikter finns mycket av det jag tycker om – det mörka och allvarliga parat med det humoristiska och blicken för det vardagliga. Jag tror minsann att det får bli lite spontanläsning av poesi idag. Så grattis världen för att vi fått njuta av Nils Ferlins diktning i hela 80 år idag. Tårta på det!

För några veckor sen återgav jag en dikt av Nils Ferlin i tematrion, den är otroligt vacker men väldigt sorglig. Dagen till ära får det bli en mer lättsam dikt om än med sorgliga stänk:

Precis som förut

Mitt hjärta, sa jag, var ditt.
Ditt hjärta, sa du, var mitt.
Och vackert du tyckte det lät
att gråten var min när du grät.

Så bytte vi ord och rim.
Klokt gifte du dej till slut.
Och jag har procent av Stim
och lever precis som förut.

(Goggles 1938)

Och så avslutningsvis en klassiker från debutsamlingen:

Stjärnorna kvittar det lika

Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör…
Det sägs att en stjärna skall falla
var gång när en människa dör –

Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundar yla för lik,

änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd –
– Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.

(En döddansares visor 1930)

Titta vad jag hittade

Plötsligt händer det liksom.

Man jagar vilda barn genom affären för att köpa limpa, ketchup och det där vanliga. Så plötsligt dyker man plötsligt på ett dvdfynd man bara måste kosta på sig. De hade Buffy också men där har jag ju redan traderat till mig hela serien…

Grådagen blev plötsligt lite mindre grå.

Tematrio om sex

I denna veckas tematrio ber Lyran oss berätta om tre böcker med minnesvärda sexskildringar. Tragiskt nog kommer jag först bara på riktigt dåliga exempel. Det är uppenbarligen svårt det där med sex…

Jag har läst en hel del Harlekin-böcker under min tonårstid och där finns det ju en viss mängd sex. Dessutom rätt stereotyp och trist skildrad sex. Männen styr och kvinnorna följer. Ofta var det så pinsamt dåligt att jag helt enkelt hoppade över de sidorna… Det är möjligt att det existerar bra harlekinsex också men jag kan inte minnas att jag stött på någon (vilket kanske också kan förklaras just med att jag hoppade över dem ;)).

I Philip Roths Envar störde jag mig en del på sexskildringarna. Jag tror att det var för att det var för att de kom så plötsligt och rakt på och för att det var så brutalt och naket. Jag tänker främst på bilden av huvudpersonen och hans sekreterare på kontoret. Jag störde mig som sagt men samtidigt tror jag att det var en viktig pusselbit för att förstå situationen och karaktären. Så sammanfattningsvis: jag gillar det inte men förstår dess funktion…

Mitt sista exempel avviker nog en del från ämnet för jag minns inte om det förekom sex överhuvudtaget i den här boken. Men jag måste få framhålla det erotiska i Anne Rices En vampyrs bekännelser. Hon lyckas verkligen skapa en förtätad stämning av sex och erotik genom hela boken utan att ta till riktiga sexskildringar. Vampyrer är väl per definition impregnerade av erotik (The Strain-vampyrerna undantagna) men få lyckas få till det som Anne Rice. Vore det inte för henne och hennes Lestat så hade vi nog inte haft någon våg av tonårsvampyrer inom ungdomslitteraturen och filmerna. Och det kan man ju i och för sig tycka lite allt möjligt om…

Buffy – säsong 5

Här hemma ser vi Buffy-dvder med en nästan osund intensitet. Början av säsongerna går ganska bra, då blir det ett avsnitt här och ett avsnitt där när det passar och båda känner för det. Men sen, kanske halvvägs in, händer något och vi blir lätt maniska. I alla fall jag… Mot slutet kollar vi två till tre avsnitt per kväll och analyserar vid frukostbordet dagen efter. Sanningen är väl också den att om jag vore ensam om tittandet skulle boxarna ha varit färdigsedda för flera månader sen och allt det roliga vore redan avklarat.

Igår kväll såg vi i alla fall de sista två avsnitten av Buffys femte säsong. Och det är bara att konstatera att herregud vad bra den här säsongen är! Det är mörkt och smärtsamt och alldeles, alldeles fruktansvärt mest hela tiden. Buffy tvingas bära hela världen på sina skuldror på ett ännu mer påtagligt sätt och hon är mer ensam än någonsin vilket mot slutet också tar ut sin rätt.

Jag tycker om det mörka och jag gillar att Joss Whedon och hans författare tar ut svängarna mer och mer. Jag tillhör dem som tycker om sidohistorien med Spike och hans hopplösa och smärtsamma kärlek till Buffy. Utan den hade vi aldrig fått möta Buffy-bot exempelvis… Tara och Willows fördjupade relation och Taras platstagande i gruppen tillhör också det positiva. Den galna och orimligt starka helvetesguden Glorificus som “bad guy” fyller en viktig funktion både som drivkraft och humorinslag. Över huvud taget vore den här serien omöjlig att se om det inte vore för all humor som sticker hål på smärtan då och då. Spikes sarkasmer och alla roliga dialoger är ett måste för att svärtan inte ska bedöva en. Humorn till trots (och ibland faktiskt på grund av den) får jag erkänna att jag gråtit till åtskilliga avsnitt av den här säsongen.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga om Buffys femte säsong att den är bra, bra, bra! Den känns och vissa delar stannar kvar och skaver.

Fortsättningen har jag inget större begrepp om eftersom jag missade stora delar av säsong sex när den gick på tv så jag ser med spänning fram mot mer mörker och förhoppningsvis oväntade svängar.

Vad jag tyckte om säsong 4 finns att läsa här.