Nytt!

Nu på morgonen har jag hämtat kassen med de två första böckerna till bokcirkeln som jag är med i på biblioteket i höst – spännande läsning!
bokcirkel

Vad jag läste för x antal år sedan

Arianrhod har gjort det, Bokstävlarna har gjort det liksom många fler och nu har turen kommit hit. Det här läste jag…

För 25 år sedan – inte så mycket. Jag var 7 år och höll på att lära mig att läsa som bäst men mestadels var det nog mamma som läste för mig än så länge. Och så minns jag att en av våra lärare läste Solstenen, Månringen och Stjärnhavet av Maj Bylock för oss och att jag var helt fängslad.

För 20 år sedan var jag 12 år och slukade Kitty-böcker och allt som kom från Läslusen som var bokklubben jag var med i.

För 15 år sedan Läste jag Sagan om Isfolket , allt av Jonas Gardell (Fru Björks öden och äventyr, En komikers uppväxt och Frestelsernas berg var favoriter) och det mesta annat jag kom över. Jag skrev väldigt mycket – noveller och poesi, gick skrivarkurser.

För 10 år sedan hade jag flyttat hemifrån och fyllt 22. Då läste jag mycket kurslitteratur och hade en liten downperiod vad gällde romaner. Men jag läste en hel del poesi och dramatik (gärna Strindberg eller Norén). Läste kreativt skrivande på högskolan en sväng.

För 5 år sedan hade jag börjat doktorera och läste mycket facklitteratur. På fritiden läste jag Stad-serien av Fogelström och Paul Austers New York -trilogi. Och Gabriella Håkanssons  Operation B minns jag att jag gillade på något ovanligt sätt.

Läsningen har gått upp coh ner och jag har skiftat genrer och favoritförfattare så det står härliga till genom åren. Men hela tiden har någon form av läsande varit viktigt för mig.

Tematrio om döden

temadodenLyran ber oss idag i sin tematrio att berätta om tre böcker som behandlar döden. Mitt val faller på:

Hantering av odöda av John Ajvide Lindqvist. Jag har skrivit lite om denna och dess betydelse för mig tidigare men den får hänga med ett varv till. I Hantering… väcks de döda till liv vilket får långtskridande konsekvenser. De som förlorat får sina älskade åter – men de är inte sig lika. Mest smärtsam är skildringen av den döde pojken Elias uppvaknande och mötet med hans sörjande och chockskadade mamma och morfar.
Anne Rices En vampyrs bekännelse får bli mitt nästa val. Det säger sig självt att böcker om vampyrer måste handla om döden på ett eller annat sätt men det kan göras på olika vis. Medan Charlaine Harris vampyrer (som jag som bekant älskar) vanligen är ganska “levnadsglada” så finns det ett annat djup och en annan smärta hos Anne Rices vampyrer. Lestat är ju förvisso såväl dekadent som rätt förtjust i sin vampyrstatus men det finns ändå hos honom och framförallt hos Louis en stark medvetenhet om att förlusten av mänsklighet och dödlighet är just en förlust. Hela vampyrtrenden kan väl egentligen tolkas som en enda lång diskussion om döden men jag väljer Rice, trots att hon väl inte kan sägas vara en del av trenden, eftersom i alla fall En vampyrs bekännelse på många plan diskuterar betydelsen av döden och dödligheten för människor (och vampyrer).
En bok som berörde mig väldigt starkt när jag läste den för 16 år sen var När bara hoppet finns kvar av Elizabeth Glaser och Laura Palmer. Den handlar om Elizabeth som i början av 80-talet fick HIV-smittat blod vid en blodtransfusion vilket resulterade i att hon såväl som hennes två barn smittades. Berättelsen handlar om hennes kamp mot utstötningen i ett samhälle där HIV och AIDS var stigmatiserande sjukdomar och om kampen för utvecling av medicin. En stor del av boken handlar om hur hennes lilla dotter Ariel märks av sjukdomen och dör bara 7 år gammal. Den andra delen fokuserar på hennes kamp för Jake, sitt kvarvarande men sjuka barn, och startandet av en stiftelse som skulle upplysa om sjukdomen, motverka utstötning och skapa förutsättningar för medicins forskning. Elizabeth Glaser förlorade sin kamp mot AIDS men vann en kamp på så sätt att hennes som Jake fortfarande lever trots sin smitta. Den stiftelse hon skapade är idag fortfarande betydelsefull. Jag minns att jag grät hejdlöst när jag läste den här boken och skulle troligtvis gråta ännu mer om jag läste den idag och blev tvungen att relatera mig och mina barn till berättelsen…

Skuggporten

skuggportenAnna hör plötsligt sin mamma ropa på hjälp. Men mamma har varit försvunnen och förmodat död i sju år… Så börjar den danska ”fantasydrottningen” Lene Kaaberbøl sin senaste berättelse för att sen leda oss in i  en skuggvärld där ingenting är som det först verkar. 

Anna söker sin mamma men samtidigt också sig själv och kanske framförallt meningen med sin existens. Skuggporten är en ungdomsbok i fantasygenren med allt vad det innebär av oknytt och sagoinslag men det är också en bok som ibland kommer väldigt nära inpå.

Jag tycker mycket om den här boken och ser fram emot att få plocka med den på mina bokpratsturnéer i skolorna eftersom jag tror att den kommer att kunna locka till läsglädje hos många. Och sen är det ju aldrig fel med en tuff tjej i huvudrollen…

Sagostund

Idag fick jag in en förfrågan från förskolan om att anordna sagostunder för dem en gång i veckan de kommande terminerna. Det har varit på g ett tag efter initiativ från mig som ny och tidsoptimistisk bibliotekarie men nu verkar det bli verklighet. Så nu har jag, snabbt som attan, slängt ihop ett schema fram till maj 2010. Vi behöver verkligen nå barnen mycket, mycket mer här på biblioteket och roligare sätt än så här kan i alal fall inte jag tänka mig. Så nu kommer jag att ha grupper med 5-åringar på besök här varje fredag med början den 2 oktober. Men vad ska jag läsa/berätta för dem? Har ni några egna erfarenheter och superba förslag på sagostundsmaterial för just femåringar?

Känsloböcker

Lilla O ställde några frågor häromdagen-

Berätta om en bok som:

 1. fick dig att skratta.

Jag framstod troligen som rätt vettlös när jag satt i soffan och skrattade hysteriskt för mig själv under läsningen av Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Annars är det faktiskt rätt ovanligt att jag skrattar vid läsning…

2. fick dig att gråta.

… gråter gör jag däremot rätt ofta när jag läser. En riktig gråtfest hade jag när jag läste Robson av Pernilla Glaser för säkert tio år sen.

3. gjorde dig riktigt arg.

Kenzaburo Oe:s bok Mardrömmen hade vi som uppgift att läsa när jag gick på folkhögskolan – jag minns att jag blev oerhört provocerad av den och att det handlade om relationen och inställningen till ett handikappat barn men så mycket mer än så minns jag faktiskt inte.

4. fick dig att vilja besöka platsen där den utspelades.

Av någon oförklarlig anledning har jag alltid varit djupt förälskad i Skottland och Diana Gabaldons serie om Jamie och Claire (Främlingen, slända i bärnsten osv) gjorde mig länge rätt besatt av att åka till Skottland på riktigt – och någon gång ska det väl bli av…

5. handlar om en historisk tid som du tycker om.

Doktor Glas och och Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg liksom Gregorius av Bengt Ohlsson beskriver en tid och en miljö som jag är mycket svag för. Sekelskiftets Stockholm – om man bara kunde resa dit och flanera…

6. du ångrar att du läste ut.

Doktor Romand av Emanuel Carrère var fruktansvärt vidrig men samtidigt så fängslande och välskriven att jag läste ut den. Mörkret och äcklet som omgav mig efteråt var dock ofattande. Ännu värre var det dock att se filmen (varför gör man det när man läst boken och vet hur en filmatisering av så fasansfulla händelser måste bli?) – gör inte det!!!

7. finns i dina tankar trots att det var länge sedan du läste den.

Jag läste John Ajvide Linqvists bok Hantering av odöda sittande i en fåtölj ammandes min lilla nyfödda dotter.  Krocken mellan bokens handling med det döda barnet som vaknar och det så otroligt levande barnet i min famn etsade fast boken i min hjärna, hjärta och kropp. Det är särskilt scenen där Elias morfar gräver upp honom på kyrkogården och den avslutande scenen med pojken och hans mamma i båten som ännu inte har lämnat mig snart fyra år senare (och den när han håller nappflaskan själv och den….).

8. har väntat i bokhyllan riktigt länge.

Det är så mycket som står på tur men Människohamn av samme Ajvide Lindqvist har fått stå allt för länge.

9. du inte förstår att så många tycker om.

Alkemisten av Paulo Coelho gav mig ingenting men jag har förstått att andra upplevt den som livsförändrande – jag är lite avundsjuk faktiskt.

10. du tycker att alla ska läsa.

Fogelströms Stad-serie. Den är otroligt vacker, spännande, intressant, sorglig och verklighetsnära. Det är en av mina största läsupplevelser.

Högländernas drottning

Högländernas drottningVissa författare är sådär omåttligt populära bland låntagarna att jag känner att det tillhör allmänbildningen för bibliotekarier att ha läst dem.  Jag hade tappat räkningen på hur många böcker av Jude Deveraux jag lånat ut när jag dök på den här i en hylla och bestämde mig för att ge den en chans.

Det såg rätt bra ut – populär författare, historia, skottska högländerna (finns det något jag älskar mer än historiska romaner baserade vid det engelska hovet så är det allt som handlar om Skottland), kärlek, förvecklingar – You name it. Tyvärr var det inte lika bra.

Boken handlar om Bronwyn, härskare över en skotsk klan, som tvingas gifta sig med engelsmannen Stephen. Hon hatar engelsmän och han hatar skottar vilket naturligtvis ställer till en del problem när de blir kära i varandra. Hela skildringen blir lite väl stereotyp och kategorisk där kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män, skottar är skottar och engelsmän engelsmän osv.

På det hela taget innehåller texten en hel del upprepningar vilken gör att jag som läsare lätt tappar fokus. Alla dessa nackdelar till trots så funkar ändå boken som avkopplingsläsning och i vissa stycken är det till och med bra – det är bättre än en genomsnittlig Harlequin men inte med så mycket som man skulle vilja. Jag skulle tro att det finns bättre böcker av författaren – men jag kommer nog inte att läsa dem…

Längtan till mässhall

Just nu balanserar jag lite grann känner jag. På någon sorts gräns till tillvaron. Det är möten, nya möten, nya människor, nya ansvar, gamla förväntningar och den där d****a avhandlingen som ska skrivas. Och så magsjukor, förkylningar och soffmys. Balans, balans, balans…

Så jag balanserar. Och läser en bok som inte är särskilt bra (mer om den när jag är klar) men som jag helt enkelt inte orkar byta ut… Och så längtar jag till den 25:e när jag och M ska åka ner till Göteborg och njuta bokmässan. En utflykt helt imin smak 🙂

Hösttrött

Jag har tydligen drabbats av den stora tröttheten och orkar inte göra särskilt mycket utöver det tvungna. Så jag sköter mina jobb som bibliotekarie, avhandlingsförfattare och småbarnsförälder efter bästa förmåga. Resten av tiden sitter jag mest bara och stirrar (ja, tack till onsdagskvällarnas tv-fest och dvd-boxar med Buffy). Hallonbuskar som bör planteras snarast och hus som måste målas får sjutton i mig vänta tills jag kommer upp till vardagsytan igen. Trött, trött, trött. Men i kväll hoppas jag att orken räcker till att leta igenom bibliotekskassen efter en lämplig bok att läsa efter Twilight i alla fall = )

Så länge vi båda andas

Så var den slut då – sagan (men det dyker väl upp någon fortsättning antar jag…). Bella fick förstås sin Edward (och det får hon redan i början av boken så det är inte att avslöja för mycket för er som inte läst) och de är förstås lyckliga tillsammans och allt är bara härligt och tonårsdrömskt… Som förväntat alltså men ändå inte.

så länge vi båda andasI den sista av Stephenie Meyers Twilight-böcker ställs allt på sin spets. Läsaren bjuds på överraskningar, plötsliga svängningar, känsloutbrott och stridigheter så det står härliga till. Och det är bra – riktigt bra. Den första delen i serien var ok med sin söta tonårsromantik och sitt “flicka möter oemotståndlig vampyr och komlicerad kärlek uppstår”- tema. Del tre och fyra kändes relativt anonyma och nu i efterhand var de mest transportsträckor fram till denna avslutande bok. Här får Bella blomma ut och bli den starka kvinna man hoppats på. Här får känslorna och slagsmålen bli larger than life och här tillåts det bränna till lite emellanåt.

Om serien som helhet tycker jag att den är ok – ingen måsteläsning på något sätt men rätt trevligt för det mesta. Men om man väljer att läsa så får man absolut inte ge upp under tvåan och trean utan hänga sig kvar till avslutningen.

Nu ska det bli lite skönt att lämna dessa vampyrer bakom mig och gå vidare till nästa…