En liten fråga bara…

Om man, som jag, gärna vill läsa något av Joyce Carol Oates, Ian McEwan och Margaret Atwood – var ska man börja då? I vilka böcker är de som bäst? Vad passar bäst för att inleda en nybörjare i deras författarskap? Förslag mottages tacksamt!

Tematrio – Gamla svenskar

Lyran ber oss i veckans Tematrio berätta om tre favoriter bland “gamla svenskar”. Jag tolkar det som att vi pratar om klassiker och har satt ihop en trio över älskade sådana. Observera att jag denna gång inte nämner vare sig Stad-serien eller Kejsaren av Portugallien som jag annars brukar tjata mig blå om 🙂 Det beror helt och hållet på att även jag måste variera mig ibland och betyder naturligtvis inte att de inte platsar i trion…

Min första gamling är Aniara av Harry Martinsson. Aniara är ett epos bestående av 103 sånger om mänsklighetens kamp för överlevnad efter jorden (Doris) undergång. Sorgen och den kompakta ensamheten på rymdskeppet Aniara är starkt skildrat. Jag minns att jag blev otroligt gripen när jag läste boken och jag får fortfarande ett hugg i bröstet såhär tio år senare.

Hjalmar Söderberg finns troligen med hos de flesta trio-skrivare (jag läser dem först efter att ha skrivit mina egna för att inte påverkas) och så också här. Jag hade dock svårt att välja mellan Doktor Glas och Den allvarsamma leken men landar på den sista. Den sorgliga berättelsen om Lydia och Arvid som älskar varandra så djupt och ändå i slutändan sårar och skadar varandra med sådan sorglig styrka. Så sorglig men vacker om kärlek och sekelskiftets Stockholm.

Slutligen kan jag ju förstås inte låta Selma vara helt och hållet. En av mina favoriter bland Selma Lagerlöfs produktion är romantrilogin Löwensköldska ringen där förutom titelboken också Charlotte Löwensköld och Anna Swärd ingår. Den första romanen är en kort spökhistoria som lägger grunden för fortsättningen där kvinnoödena står i centrum. Charlotte och Anna är två starka kvinnor som väljer helt olika vägar i livet. Rekommenderas till alla som vill läsa levande klassiker.

Livets gåtor

Livets gåtor Jane Austen är kanske inte den schvungigaste titeln i bokhyllan… Det finns en del annat att anmärka på i Vivi Edströms bok om Jane Austen och hennes författarskap också. En korrläsning till hade inte skadat. Alla citat måste inte återges både på engelska och i svensk översättning som de gör här. Tilltalet känns ibland lite väl informellt och ovetenskapligt – jag gillar inte att hon skriver att Austen är “superbra” och jag har svårt att förlika mig med att hon kallar Mr Knightley och Darcy för “killar”…

Däremot tycker jag mycket om att Edström, liksom jag, läser Austen som en feministisk författare. Jag har alltid tyckt att hennes (Austens) skildringar av olika sorters kvinnor i ett manssamhälle är träffsäkert. Hos henne hittar vi kuvade kvinnor, matronor som missbrukar den makt de har (ofta tack vare pengar) och unga starka kvinnor som faktiskt orkar gå sin egen väg. Hos Austen finns det lika många sätt att vara kvinna som det finns kvinnor vilket jag tycker är högst sympatiskt. Att låta kvinnor vara människor med såväl styrkor som svagheter är i mina ögon också feministiskt. Jane Austen skrev sina böcker i en tid då kvinnor inte kunde eller borde ge ut sina texter under eget namn – helst borde de inte skriva alls. Och ändå låter hon sina kvinnliga karaktärer agera lika obstinat som hon själv. Eliza Bennet som vägrar träna sina färdigheter vid pianot för att bli så excellent som en kvinna borde vara, Fanny Price som skriver berättelser och som tackar nej till ett frieri, Catherine Morland som läser skräckromaner och smutsar ner sig… Hos Austen finns det otaliga kvinnor som ifrågasätter normerna genom att inte följa dem.

Mitt favoritavsnitt i Edströms bok är där hon outar Mr Knightley i Emma som en feministisk man – kanske är det därför jag tycker om honom så mycket…

Jag är svag för litteraturanalys och här utförs den dessutom på texter som jag är relativt familjär med. Edström går igenom alla Austens romaner på ett livfullt och roande sätt. För det mesta kan jag tycker jag att analyserna håller, ibland verkar det lite sökt och i vissa lägen hickar jag till. Kan man alltså läsa Tom Bertrand i Mansfields park som homosexuell? En sådan tolkning reflekterade jag aldrig över när jag läste den själv men tanken lockar helt klart till omläsning och egna analyser. Överhuvudtaget är Edströms största förtjänst med den här boken just den – att få mig att vilja läsa om Austens böcker. Alla! Enda problemet är att jag inte vet med vilken jag ska börja…

Edström är boken igenom tydlig med vilken av Jane Austens romaner hon sätter främst (Mansfield Park) och eftersom jag har en något avvikande mening följer här min egen personliga rangordning av dem, dock utan Lady Susan som jag inte läst:

  1. Stolthet och fördom
  2. Emma
  3. Övertalning
  4. Mansfield Park
  5. Förnuft och känsla
  6. Northanger Abbey

Och såhär på Internationella kvinnodagen avslutar jag med en lista över mina tre favoritkvinnor i Jane Austens böcker:

  • Anne Elliot i Övertalning som tillsynes maktlös övertalas att avvisa frieriet från mannen hon älskar. Hon tvingas finna sig i att inte uppskattas för sina egenskaper och sin själsstyrka. Men i slutändan är det hon, som med sin värme och duglighet, visar sig starkast av dem alla.
  • Elizabeth Bennet i Stolthet och fördom som inte bara går i strid med Mr Darcy utan mot allt vad klassbarriärer och fördomar heter (samtidigt som hon naturligtvis också måste hantera sina egna fördomar).
  • Fanny Price i Mansfield Park som tvingas lämna sin familj och får finna sig i att hunsas och negligeras i sitt nya hem. Till slut är det dock hon som visar sig starkast och rättrådigast. När hon står på sig i viktiga frågor måste slutligen alla lyssna till henne.

Bokfrågornas ABC 2

Jag fortsätter att göra ikapp lilla O:s ABC-frågor. Nu är det dags för

Bokstaven B:

1. B som är böcker. Köper du mycket böcker? Nya eller begagnade? Eller brukar du kanske få dem eller låna dem? Är det vissa böcker som du måste äga? Skojar du med mig? Herregud vad jag köper böcker. Ingen impulskontroll what so ever! Som häromveckan när jag svarade på ABC-frågorna och mitt i kom på att jag måste köpa Possession av A.S Byatt. Inte helt normalt kanske. Och så lånar jag en hel del också, särskilt när jag jobbar. Men det som jag verkligen vill läsa vill jag också äga vilket är lite av ett problem…

2. B-filmer är rätt kassa filmer. Berätta om en riktigt dålig bok som du läst. Jag brukar inte läsa ut de riktigt dåliga. Några Harlekin-böcker har det förstås blivit under sommarloven och de är ju inte så sällan rätt dåliga. Men när det gäller böcker som tar tid i anspråk så brukar jag ge upp om de inte fångar mig alls. Å andra sidan finns det ju sånt man tvingats läsa (och då förtränger jag ändå kurslitteraturen som väl sällan är dålig men ofta otroligt tråkig) och där ligger just nu barnens Nalle Puh-böcker (Disneyvarianten) i topp. De är enligt mig poänglösa, språkkrångliga och dessutom småotrevliga. Men barnen älskar dem och en närstående förärade dem högvis av dessa böcker i julklapp så det är bara att bita ihop…

3.  A-laget är dessutom bättre än B-laget. Finns det mer eller mindre fin litteratur? Ge exempel på båda och förklara hur du tänker. Jag förfäktar energiskt idén om att all litteratur är bra litteratur. Huvudsaken är att läsa. Det finns förstås sånt som inte är lika språkligt bra som något annat och viss litteratur som kanske är lite väl formelbundet. Och det finns sånt som man mår mer eller mindre bra av att läsa men jag tror inte att det har med fint eller fult att göra. Sen uppfattas det ju vanligen som lite creddigare att läsa Philip Roth än Margit Sandemo exempelvis men det behöver inte nödvändigtvis betyda att läsupplevelsen är större. Jag tycker att varje enskild läsares upplevelse är huvudsaken och väljer att (försöka) ignorera det där med att visst ska anses finare än annat.

4. Läser du många biografier? Berätta om en favorit. Vems biografi vill du gärna läsa? Vems kan du vara utan? Vad tycker du om ”fejkbiografier” där verkligheten och det fiktiva blandas? Har du läst någon? Det är inte min favoritgenre längre men för några år sedan läste jag en del biografier. Som tonåring (det är väl fortfarande bara “några år sedan” dess?) slukade jag tjocka biografier om exempelvis John Lennon och den finfina Inte som andra döttrar av Deborah Spungen (om dottern Nancy). Skulle jag läsa nu så skulle jag nog helst vilja läsa biografier om okändisar.

The Strain

Så otroligt obehaglig! Och inte en romantisk humanvampyr så långt ögat når…

Första halvan av Chuck Hogan och Guillermo Del Toros The Strain är krypande och obehaglig med sin totalapokalyptiska känsla. På framsidan av boken står ett recensionscitat (vilket otyg att fylla ett omslag med sådana!) som lyder: “It haunts as much as it terrifies” och det stämmer verkligen. I början kände jag mig förföljd och relativt vettskrämd av boken (såväl innehållet som den fysiska boken som faktiskt skyndade på mina toalettbesök avsevärt eftersom den låg där och “tittade på mig”…). På ett sätt känns det som att författarna tar i lite väl mycket med alla karaktärer som svårmodigt stirrar mot det döda flygplanet eller den förmörkade solen (!) och vet att något fasansfullt är på g. Men samtidigt är det naturligtvis effektfullt att låta oss alla förenas i denna vetskap så starkt förknippad med vår okunnighet om vad som håller på att hända.

Tyvärr är det så att när sanningen väl uppenbaras i all sin blodiga äcklighet med allt från nakna blodtörstiga män till hundmord så blir det mindre skrämmande, mindre förföljande. Ett illamående tar över som inte riktigt släpper taget.

Hoppet mellan perspektiv och huvudpersoner utgör också ett problem då jag aldrig riktigt får lära känna någon. Å andra sidan är författarna väldigt skickliga på att leda in läsaren i alla dessa karaktärer på kort tid. Vissa karaktärer griper mig verkligen och det handlar då främst om de “överlevande” som befinner sig i en situation som de inte kan förstå och som inte kan sluta annat än fasansfullt illa. Det är otroligt smärtsamt att följa dem mot avgrunden och sedan tvingas lämna dem där.

För att sammanfatta läsupplevelsen så måste jag tyvärr säga att jag blev besviken. Å andra sidan så hade jag rätt höga förväntningar så besvikelsen var nog oundviklig. Det är på det hela taget en ok bok med en väldigt bra första halva. En hel del av scenerna där “hjältarna” slaktar “fiender” hade jag dock gärna sluppit.

Jag antar att en film kommer att göras när trilogin är fulländad och jag utgår ifrån  att Del Torro själv (som ju gjort exempelvis Pans labyrint och Hellboy) kommer att regissera. Jag tror dock att jag hoppar över den filmvisningen. De kommande böckerna ska jag dock ge en chans men jag är väldigt orolig för hur de ska kunna skriva två böcker till utan att gräva ner sig i tjatiga slaktscener och annat trist.

Humanvampyrerna anfaller

Så var ordningen återställd och vampyrerna tillbaka i rutan. True Blood har dragit igång igen och det kändes väl lovande även om jag inte direkt håller andan i väntan på nästa avsnitt. Ett stort problem med serien för mig är att Bill är så outsägligt trist och träig och Sookie också har gjorts rätt ointressant. Jag gillar inte Bill i böckerna heller men Sookie upplever jag som långt mer mångbottnad och intressant där.

I ärlighetens namn har ju vampyrerna befolkat tv-tablån också under OS i och med Vampire Diaries som visas på torsdagkvällar i kanal 6. Jag har än så länge bara sett ett och ett halvt avsnitt och är väl sådär lagom imponerad men helt oävet är det ju inte. Såhär i krocken mellan alla dessa vampyrserier och läsandet av The Strain (mer om den imorgon för jag har ju faktiskt läst ut den nu) slås jag av hur vampyrerna utvecklats de senaste åren. Den blodtörstige besten har förvandlats till en tonårsanpassad humaniserad tjejtjusare. Vampyren som blir förälskad. Vi möter honom (för det är ju alltid en han, eller?) hos Charlaine Harris och i Twilight-böckerna förstås. I Vampire Diaries finns han också och i alla de andra tonårsböcker som väller in i bokhyllorna just nu.

Jag vet inte om Buffy banade vägen med Angel (som förbannas med en själ) och Spike (som väljer att återta sin) som båda ägde förmågan att älska. Däromkring verkar i alla fall något ha hänt för hos exempelvis Anne Rice var vampyrerna inte särskilt kärleksfulla i relationen till människor och de var inga tonårsdrömmar heller även om de förstås var väldigt sensuella. Jag minns hur huvudpersonen i En vampyrs bekännelser fattade tycke för en flicka men inte blev han förälskad inte – han gjorde henne helt enkelt till vampyr (med fasansfulla konsekvenser).

Men nu har mördarmaskinerna blivit tonårsdrömmar och vampyrerna någon sort nästanmänniskor. Jag vet inte riktigt vad man ska säga om det. Sensualiteten och det sexuella har ju alltid varit stark i vampyrskildringarna (tänk Dracula) men det har också varit blandat med något extremt mörkt, förbjudet och framförallt livsfarligt vilket nu nästan helt har försvunnit. Visst finns det där fortfarande som en yta men nuförtiden kan man till och med gifta sig med en vampyr…

I´m all for romantiken men saknar ändå det mer djävulska (som jag i och för sig tycker att Harris lyckas bibehålla och som skänker välbehövlig humor till i alla fall vissa av hennes kärlekskranka vampyrerna). I The Strain kan jag dock konstatera att det inte finns några kärlekstörstande mörkervarelser över huvud taget. Där är det blod och död och äckel för hela slanten. Inte en gnutta sensualitet eller trånad. Det känns lite befriande, lite som old-school-vampyrens återkomst.

Ikväll är det dags igen…

För True Blood alltså. Alla andra verkar i och för sig ha sett också andra säsongen för länge sen på någon kanal som jag inte har 😉 Men jag sitter i alla fall bänkad ikväll och hoppas på en ännu bättre säsong än den första. Imorgon lär ni säkert få höra vad jag tyckte också. Lyckliga ni!

Bokfrågornas ABC 15

Idag har Lilla O kommit fram till just bokstaven O med sina ABC-frågor. Såhär ser mina svar ut:

Ännu ett bokpris den här veckan, ett endast för kvinnor Orange Prize for Fiction som delats ut sedan 1996. Vet du något om priset? Har du läst böcker av någon pristagare? Är det bra med ett pris för kvinnliga författare? Jag har hört talas om priset men har ingen särskild koll. Pinsamt nog har jag inte läst en enda av vinnarna och inte heller särskilt många av de övriga författarna på shortlistorna.

Berätta om en bok som du tyckte mycket om, trots att du inte trodde att du skulle gilla den. En oväntad favorit alltså! Jag måste säga att Håkan Nessers Maskarna på Carmine Street var en väldigt trevlig överraskning. Jag har läst någon av hans deckare och tyckte väl då att den var ok men inte mer. Sen har jag hört så mycket negativt om hans senaste böcker att jag inte alls trodde på Maskarna… men jag hade underbart fel.

Jag är inget fan av Peter Harrysson, men tänker ändå sno ett av hans favorituttryck. Jag vill att du berättar om en bok som var olidligt spännande! Skulptrisen av Minette Walters minns jag som verkligt olidligt spännande. Sådär så att man till slut vill lägga den ifrån sig för att inte bli galen av all spänning men där man ändå sitter kvar och läser och läser för att se hur det går. Dessutom kommer jag ihåg slutet som så infernaliskt att jag fortfarande ryser när jag tänker på det.

4. Och slutligen vill jag höra om en bok om ett mindre trevligt ämne. Har du läst någon bok om otrohet som du tycker är bra? Jag läser just nu Envar av Philip Roth som handlar en hel del om otrohet och vad den kan göra med ett liv. Eftersom jag inte har läst ut den ännu så kan jag inte uttala mig tvärsäkert men jag är ganska säker på att det är en bra bok 😉

Sitter här igen…

Favorit i repris! Sitter på universitetsbiblioteket och skriver på min odödliga avhandling. Tyvärr verkar hjärnan inte alls vara särskilt odödlig utan snarare redan avliden vilket gör idéerna få och inspirationsnivån rätt låg. Tyvärr sammanfaller detta meltdown med en kapiteldeadline. Inte roligt. Inte alls faktiskt…