Att läsa och läsa igen

Jag vet inte hur det är med er men själv är jag en omläsare av rang. Varje sommar exempelvis återkommer jag till vissa, för mig, särskilt somriga böcker. Jag återvänder dessutom till vissa favoriter med jämna mellanrum. Stolthet och fördom har jag läst åtskilliga gånger liksom många av mina mest älskade ungdomsböcker. Och nu är jag rätt så sugen på en Sookie Stackhouse-omläsning inför den nya boken i maj. Detta, för vissa kanske, ganska märkliga beteende är något som följer också med andra medieformer. Just nu (nåja, efter OS då) håller jag ju på med en omtittning av Buffy. Favoritfilmerna har jag sett åtskilliga gånger. Jag var värre däran förr och favoriten från förr Dirty Dancing har jag säkert sett minst 30 gånger… Riktigt så illa är det inte nu för tiden men en film eller tv-serie som berör mig vill jag fortfarande gärna se igen. Hur är det med er – läser ni om böcker och vilka är era särskilda favoriter i så fall?

Lite mer bokrea

Som jag skrev häromdagen har jag gjort årets bokreabeställningar redan. Och jag berättade också lite om hur bokrean som fenomen ändrat innebörd i mitt liv. För kanske 10-15 år sedan var bokrean utan tvekan årets höjdpunkt och jag slängde mig över katalogerna när de kom. Nu är det mer ljummet. Nätbokhandlarnas reor gås igenom och jag brukar kunna släntra förbi borden på bokhandlarna i stan men det brukar inte bli förrän det blir rea på rean och inte ens alltid då orkar jag. Orsaken tror jag helt enkelt är att jag köper böcker som jag vill läsa när jag vill läsa dem nuförtiden. Dessutom är utbudet på billiga böcker, framförallt i pocket, så ofantligt mycket större idag. Slutligen så brukar den obskyra litteratur jag vill ha (läs exempelvis vampyrer) inte finnas på rean. Nuförtiden blir det mest barnböcker och en och annan fackbok som kan vara bra läsning för avhandlingen. I övrigt håller jag i pengarna tills jag kommer på något jag bara måste ha och inte kan tänka mig att lämna tillbaka till biblioteket när jag läst färdigt. För att vara bibliotekarie är jag häpnadsväckande obenägen att köa för böcker eller vilja lämna tillbaka dem när jag är klar nämligen…

Älskade Maria… eller Dagmar…

Så var det dags för en ny läsupplevelse i den uppräkning som jag inledde förra veckan. Den här veckan handlar det inte heller om en roman utan om ett helt författarskap. Maria Lang, eller Dagmar Lange som hon egentligen hette, gav ut en bok varje år mellan åren 1949-1990 (hon avled 1991). Man tappar liksom andan inför raden:

  • Mördaren ljuger inte ensam (1949)
  • Farligt att förtära
  • Inte flera mord
  • En skugga blott
  • Rosor, kyssar och döden
  • Tragedi på en lantkyrkogård
  • Se döden på dig väntar
  • Mörkögda augustinatt
  • Kung Liljekonvalje av dungen
  • Farliga drömmar
  • Ofärd i huset bor
  • Vår sång blir stum
  • Att vara kvinna
  • En främmande man
  • Tre små gummor
  • Ögonen
  • Siden sammet
  • De röda kattorna
  • Svart sommar
  • Vitklädd med ljus i hår
  • Ingen returbiljett
  • Intrigernas hus
  • Staden sover
  • Mördarens bok
  • Vem väntar på värdshuset?
  • Vi var tretton i klassen
  • Det är ugglor i mossen
  • Dubbelsäng i Danmark
  • Körsbär i november
  • Arvet efter Alberta
  • Camilla vid skiljevägen
  • Svar till Ensam Eva
  • Inga pengar till Vendela
  • Gullregn i oktober
  • Docka vit, Docka röd
  • Fyra fönster mot gården
  • Använd aldrig arsenik
  • Klappa inte katten
  • Dödligt drama på Dramaten
  • Ånglok 16 på fel spår
  • Tvillingen i spegeln
  • Flyttbil försvunnen
  • Se Skoga och sedan… (1990)

Och jag har läst dem alla…

Under en period av mitt liv – det måste vara (häpnadsväckande) 15 år sedan nu – dammsög jag varje bokhylla i släkten efter Lang-deckare (och de stod där i en överraskande omfattning). Antikvariaten fick också bidra varför jag idag äger ett betydande antal som jag gärna läser om.

Naturligtvis är de inte bra allihop och vissa är till och med riktigt dåliga. Men det är på något sätt en del av poängen. Jag tycker dock inte att de är så dåliga som ryktet säger och är man beredd att köpa en och annan snubblande vändning i intrigen så tycker jag att man får ett helt ok deckarhantverk. Det som är svårast att överse med är vissa fördomsfulla karaktärsteckningar som nog måste tillskrivas tidsandan. Det är inte särskilt trevligt att ställas inför den kroknästa judiske girigbuken eller den känslomässigt snedvridna lesbiska kvinnan. Men det är trots allt ett tidsdokument och jag tycker även att Lang ganska ofta också krossar fördomar och föreställningar om det normala.

Maria Lang har trots invändningarna den mysrysliga kvaliteten som jag tycker så mycket om. Allra bäst tycker jag om de första böckerna med Puck – som trots de 50-talstrogna könsrollerna är en stark och framförallt självständig kvinna – och Kung Liljekonvalje av dungen med dess sorgsna ton. Och så är De röda kattorna speciell för att den handlar om min hemtrakt.

Den främsta anledningen till att Langdeckarna är en sådan minnesvärd läsupplevelse för mig är dock inte själva deckarhantverket utan de speciella omständigheterna kring själva bokslukandet. Körsbär i november läste jag exempelvis sittande på en bänk i skogen – på “flykt” från en skola jag hatade. Jag skolkade och läste Maria Lang i skogen – mer än jag vill erkänna faktiskt. Böckerna var min tillflyktsort under en väldigt jobbig tid i mitt liv och för det är jag evigt tacksam. Kanske är det därför varje omläsning ger känslan av att komma hem.



Bokfrågornas ABC del 13

Denna vecka ställer lilla O frågor på bokstaven M och här kommer mina svar:

  • Berätta om en bok där mat har stor betydelse. Om man läser Fogelströms böcker Vita bergens barn, Krigens barn och Vävarnas barn så kommer man inte undan sillen. Herregud vad sill de äter. Eller egentligen äter de ju inte så mycket över huvud taget men när de väl äter så är det… sill. Berättelsen om potatisens ankomst till Sverige står också i fokus i dessa böcker och den är helt klart intressant också bortom Ahlströmmer.
  • Vems memoarer skulle du helst av allt vilja läsa? Oj så svårt! Eftersom jag så sällan läser memoarer (oftare biografier) har jag svårt att komma på någon. Men eftersom jag är lite svag för författarmemoarer och jag samtidigt är nyfiken på Paul Auster så säger jag det. Memoarer av Paul Auster åt folket alltså.
  • Man Booker Prize for Fiction har delats ut till en författare inom det fd. brittiska samväldet sedan 1969. Här finns alla vinnarna. Här du någon favorit? Jag har två favoriter och en önskebok. Wolf Hall som vann i november är naturligtvis och föga överraskande en favorit. Detsamma gäller Den engelske patienten som är en av mina absolut största läsupplevelser (mer om det längre fram i min uppräkning av sådana). När jag gick igenom listan över pristagare hittade jag också A S Byatts Possession som jag ännu inte läst men gärna skulle vilja. Uppdatering: ok då, jag hittade den på nätet och den hade ett så vackert omslag och jag vill så gärna läsa den så jag beställde den nog lite…
  • Jag söker också en bok om makt. Här lämnar jag det skönlitterära och lyfter fram en av de böcker som jag läst och använt i min forskning. Det är Michel Foucaults skildring av fångvårdens framväxt och normer och tankar kring Övervakning och straff. Foucault ser makten som ständigt närvarande och menar den vara en produktiv kraft som inte enbart finns i härskarens makt över undersåtarna utan också i vardagliga relationer. Makt och maktlöshet diskuteras i denna intressanta bok som dessutom är, mestadels, ganska lättillgänglig.

Bokrean so far

Förr i tiden, i arla urtid typ, när jag var barn och bodde i ett litet samhälle bredvid en liten stad ute i de värmländska skogarna var bokrean världens händelse. I alla fall för mig. Vi åkte till den lilla staden (och i ärlighetens namn ibland också till den större staden) och besökte den lilla bokhandeln. Och där fick man under just dessa enda veckor av året gå nerför spiraltrappan och ner i källaren. Där låg lagret och årets reaböcker i en salig röra som var alldeles, alldeles underbar.

Nuförtiden har lite av lockelsen försvunnit och bokrea-katalogernas ankomst är inte längre julafton. Det är dessutom flera år sedan jag verkligen besökte en fysisk bokrea. Troligen håller jag mig borta i år också men internetbokhandlarna får i alla fall äran att hjälpa mig fylla på bokhyllorna även i år. Årets beställningar ser ut så här (så här långt i alla fall):



Populära dinosar

Sarah Sheppard har bidragit med två mycket populära böcker i barnens bokhylla. Fyraåringen har länge varit väldigt förtjust i Det var en gång… Massor av dinosaurier. Hon har skrattat åt alla finurliga bilder och förundrats över alla tungvrickarnamnen. Särskilt populära har köttätarna varit varför uppföljaren Varning för köttgänget som kom i höstas var en glatt mottagen julklapp. Nu händer det dessutom ganska ofta att 2-åringen kommer dragandes (ofta vrålande och stampande som en tvättäkta dinosaurie) med någon av dinoböckerna.

Jag är själv väldigt förtjust i böckerna. Dels är de en bra balans mellan fakta och låtsas och dels är bilderna väldigt “fina”. Det är helt klart böcker som tar barnen på allvar utan att bli allt för svåra. Dessutom lämnar de möjlighet för föräldrarna att välja svårighetsgrad utifrån barnens ålder i och med att texterna inte är så långa och inte måste läsas sammanhängande för att man ska hänga med och förstå.

Wolf Hall

Ni som har besökt Fiktiviteter innan vet att jag har hållit på med den här romanen ett tag och ni vet också att jag har tjatat om hur bra den är både här och var. Anledningen till att den har tagit så mycket tid i anspråk är troligen att den trots allt är ganska krävande att läsa. Språket är otroligt viktigt och engelskan är inte så lättläst alla gånger (gissa om jag har lärt mig många nya ord). Sen har jag nästan från börjat fruktat den här dagen – när boken tar slut och jag helt plötsligt står här och ska klara mig själv…

Huvudpersonen, som vi får följa på mycket nära håll, är Thomas Cromwell. Han föddes, ca 1490, som son till en hetlevrad smed och levde stora delar av sin barndom på resande fot (på rymmen hemifrån) i Europa där han lärde sig att vrida sanningen och reglerna för att överleva. När boken tar sin egentliga början är Cromwell i fyrtioårsåldern och nära rådgivare till den förut mäktige kardinal Wolsey som nu håller på att störtas i fördärvet. Mantel låter oss följa Cromwells resa mot maktens topp och i slutet står han så högt han någonsin kan komma i kungens gunst och vi kan ana att resan neråt snart ska ta sin början.

Det är återigen berättelsen om Henrik VIII och hans Anne Boleyn som berättas. Till Mantels absoluta fördel kan sägas att hon uppehåller sig vid de, i alla fall enligt mig, intressantaste bitarna. Det handlar om spelet för att uppnå Annes upphöjning, om kyrkans reformation och om den makthungriga kampen att få stå kungen närmast. Mantel menar att Cromwell är den som lyckas, den som står kungen närmast i denna tid då “man is wolf to man”.

Cromwell som alltid tidigare beskrivits som en ond man med tonvikt på ond blir genom Mantels penna en man med betoning på människa. Bokens absolut främsta fördel är att den är humanistisk, att alla som spelar en roll är människor. Hon låter mig identifiera mig med honom, känna för honom, se mig själv i honom. Och nu pratar vi om en man som deltar i att genomdriva avrättningar av sina meningsmotståndare. Läsaren får befinna sig utanför Towern när Cromwell ser Thomas More (som han själv mycket aktivt drivit i döden) avrättas men också i det sovrum där han förlorar sin dotter och smeker hennes kind för allra sista gången. Cromwells komplexitet säger något om Mantels förmåga men också om hennes världssyn. Jag som inte tror att begreppet “ondska” som förklaring är särskilt mycket annat än försök att komma undan en djupare förståelse (jag tycker exempelvis att det är destruktivt att förklara en hemsk handling med ondska eftersom vi då lätt släpper försöken att förstå och komma vidare med ett problem) älskar tanken att alla människor är människor och att det mesta kan förstås. Eller kanske framförallt att vi måste försöka förstå för att förstå oss själva.

Att göra sin huvudkaraktär mänsklig och mångbottnad är kanske inte så ovanligt men Mantel lyckas även göra övriga karaktärer intressanta och mångfacetterade. Jag tycker särskilt om relationen mellan Cromwell och More. Cromwell tycker oerhört illa om More, av delvis höljda anledningar som bottnar i ett gemensamt förflutet, vilket också färgar bilden av More i boken. Det anmärkningsvärda är dock hur Mantel med små glimtar av beundran eller ömhet mellan de båda männen lyckas göra också More mänsklig och i viss mån älsklig.

Mantel är över huvud taget de små medlens mästarinna. En liten blinkning eller ett enda ord får säga en hel mening och skildra en hel händelsekedja. På en sida låter hon Cromwell vakna en vanlig dag men när första halvan av sidan gått har han plötsligt förlorat båda sina döttrar. Det är en händelse som många andra skulle ha gjort oändlig och känslofull. Mantel låter det ske. Det koncisa till trots så gråter jag hejdlöst och Cromwell förändras för alltid. På den halva sidan har en del av grunden till hans person lagts och han kommer sedan för alltid bära med sig sina döttrars vålnader.

Slutligen är boken intressant också som klasskildring. Hur Cromwell kan komma fram genom att medvetet och omedvetet dölja sin bakgrund och sitt själv – i en värld där bakgrund och anor är allt. Troligen är det just därför att han inte är en av dem som han kan ta sig dit han kommer. Han är undantaget som bekräftar regeln på flera sätt. Cromwells inre kamp och den ständiga refereringen till honom som “a blacksmiths son” är dock talande för hur mycket ett undantag han var.

Jag som är rätt så besatt av just den här epoken av Englands historia har naturligtvis haft julafton ända sedan jag insåg att boken fanns men jag tror att det är en allmängiltig bok som kan intressera också den som är genuint ointresserad av historia. Som alla stora historiska romaner har den inte sin tyngdpunkt i det historiska. Det är en stor roman helt enkelt.

Vill ha!

Jag är lite inne på dvd-boxar just nu (fem år efter alla andra?). Just nu håller jag ju på och ser igenom alla säsongerna av Buffy och njuter (verkligen!) även av Eddie Izzards samlade uppträdanden när andan faller på. Listan över andra boxar och serier jag också skulle vilja fördjupa mig i blir bara längre och längre…

Joss Whedon har en speciell plats i mitt hjärta sedan jag först såg och förälskade mig i Buffy för över tio år sedan. Hans senaste serie, Dollhouse, fick ju bara två säsonger på sig och är väl inte heller lika bra som Buffy. Men jag skulle nog ändå säga att den är mästerlig från exakt sjätte avsnittet i första säsongen och framåt. Andra säsongen har jag inte sett ännu. Så jag skulle vilja ha båda säsongerna och göra en Dollhouse-helg av det…

Firefly är en annan nedlagd serie av Whedon som jag gärna skulle ge en chans. Jag tyckte att filmen (som fortsatte serien) Serenity var helt ok. Lite framtid, lite rymden, lite sarkasmer – kan ju inte gå helfel, eller?

House är en serie som jag aldrig sett men som jag är övertygad om att jag skulle älska. Den har ju Hugh Laurie… Vill inte hoppa in i serien i säsong 5 eller vad de nu visar för tillfället så räddningen får nog bli en samling någon gång i framtiden.

The Wire är också en sådan där serie som jag aldrig såg. Men med samma skapare som Generation Kill som jag älskade tror jag att det kan vara riktigt bra. Mycket dialog och djupa karaktärer är några av förväntningarna jag har…

Huset Eliott hade jag glömt bort tills En bok om dagen nämnde den för någon vecka sen. Herregud vad jag älskade den här serien när det begav sig och kanske skulle jag våga titta igen utan den mest kvävande rädslan för krossade drömmar och minnen..?

Och så The Tudors då. Som jag mässat här på bloggen så är jag sjukligt förtjust i engelsk historia från företrädesvis 1500-talet varför den här serien känns som min. Läsningen av Wolf Hall har ju inte direkt lugnat ner längtan efter seriens tredje säsong heller.

Böckernas ABC nr 12

Lilla O ställer denna veckor frågor kopplade till bokstaven L och här kommer mina svar:

Jag älskar listor och har listat lästa böcker sedan 1999. Hur kommer du ihåg vilka böcker du läst? Skriver du listor? Det är tyvärr lite si och så med det. Bloggen var – och är – faktiskt ett försök att få till någon sorts minnesbank för att jag inte ska glömma allt jag någonsin läst… Jag har länge skrivit ner omdömen och tankar på lästa böcker men aldrig listat dem på ett och samma ställe. Inser att jag borde göra det. Jag har en bok numer där jag skriver ner mina intryck under läsningen och i den ska jag försöka få ner en så nära komplett lista som det går för de senaste åren i alla fall. I andra sammanhang skriver jag dock listor på längden och tvären…

Lyrik ligger mig också varmt om hjärtat. En genre som hemska svensklärare har förstört för allt för många. Vad är din relation till lyriken? Har du någon favoritpoet eller favoritdikt? Jag har ett varmt, men numera ganska sparsamt, förhållande till lyriken. För kanske tio år sedan läste jag mycket lyrik och skrev också ganska mycket själv (särskilt innan och under mina kreativt skrivandekurser). Eftersom det är så länge sedan har jag svårt att nämna några riktiga favoriter men Gustaf Fröding ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Med sin kombination av solsken, vemod och sorgsenhet går hans ord ofta rakt in i mitt hjärta. Dan Andersson är också en favorit. Några svenska klassiker alltså… Och så Edith Södergran förstås – min absoluta, absoluta favorit under en väldigt lång period

Ledamöterna i Svenska Akademien är aderton till antalet. Vem är din favorit bland nuvarande och gamla ledamöter? Har du någon du inte förstår dig på? Jag gillar ju Peter Englund vilket säkert har med mitt historieintresse att göra (och för att man som historiker gärna tar till sig vissa förebilder inom sitt ämne medan andra förkastas ganska bryskt). Jag tycker om hans direkthet och oräddhet. Dessutom tycker jag att han har introducerat ett nytt sätt att se på och skriva historia  som jag tycker mycket om.

Sjung långsamhetens lov eller inte. Jag vill i alla fall att du ska berätta om en riktigt långsam bok som du läst. Den engelske patienten var en härligt långsam bok som betydde väldigt mycket för mig. Filmen som var minst lika långsam tyckte jag dock inte alls om – trots Ralph Fiennes… Språket i romanen är helt fantastisk och skeendena väldigt drömskt och långsamt beskrivna. Jag kommer nog att återkomma till den i min genomgång av stora läsupplevelser.

Gränslandet

Snart – idag eller imorgon – kommer jag att läsa ut mastodontboken jag hållit på med sen innan jul. Ni som läst här har kunnat följa följetongen… Nu är jag i det där småjobbiga men underbara stadiet när jag snart får komma till slutet av en jättebra bok. Jag får veta var den landar men efter det är det liksom slut. Slut. Tur att pocketkedjan drar igång så att jag får nya utmaningar att sätta tänderna i – risken för posttegelstensdepression skulle annars vara överhängande.