Buffy:4

Igår avslutade vi, jag och den allt mer entusiastiske maken, säsong fyra av Buffy – the vampire slayer. Och det var som jag mindes det – en spretig men mer eller mindre genial säsong. Ok att jag tycker att Buffy har en fortsatt trist smak för mesiga killar men Riley är ju snäll och det är en starkt undervärderad egenskap i dagens värld. Dessutom fick vi lite varulvsaction, lite lesbiskt, mer magi, en återvändande Spike och Giles som svårkommunicerad demon… Under säsongen blev dessutom serien mörkare, djupare och stundtals smärtsam vilket är en utveckling mot det som väntas (som jag minns det).

Det enda som egentligen irriterar mig är hur serien porträtterar relationen mellan Willow och Tara. Jag har läst att tv-bolaget (Fox förstås) inte lät Whedon och gänget visa några lesbiska sexscener. Men herregud några kyssar skulle väl inte ha skadat, eller? Nu blir det länge lite obegripligt och alla omskrivningar gör att man inte direkt förstår hur nära varandra de står. Som jag minns det blir det bättre och jag hoppas att jag minns rätt.

Sen är det härligt att se om serien eftersom den som sitter inne med i alla fall grundläggande minnen av handlingen blir ganska rikligt belönad. I säsongsfinalen finns bland annat några snygga blinkningar framåt som jag aldrig hade möjlighet att se första gången. Det känns lite som att tillhöra klubben när man ser det nu. Det är kul att få vara med…

Nu blir det troligen ett sportrelaterat avbrott innan vi hugger in på nästa säsong men den som väntar på något gott och så vidare…

Kärlekstrio

Veckans tematrio handlar denna vecka (förstås) om kärlek och närmare bestämt om olycklig kärlek…

Den första bok i detta ämne som kommer upp i huvudet är Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken om Arvid och Lydia. Det är sannerligen kärlek mellan de två och den är i alla delar olycklig och det är så otrolig sorgligt och vacker alltihop.

Jag har säkert nämnt Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf i någon tidigare tematrio men jag kan inte låta bli att återkomma. Det finns väldigt mycket olycklig och oförlöst kärlek där. Mellan Jan och dottern Klara Fina förstås men också mellan mor och dotter och mellan Jan och hans hustru. Vackert och sorgligt!

Mitt sista bidrag kan nog diskuteras eftersom det hela får ett lyckligt slut. Men stora delar av Jane Austens Övertalning kretsar ändå kring bortslösad och till synes förlorad kärlek. Det är dessutom en av de av hennes romaner som jag tycker allra bäst om varför den får hänga med på ett hörn här.

Mina läsupplevelser 1: Stad-serien

Förra veckan hade Lyran en tematrio om klassiker man inte läst ännu. Det var ju ett tema som passade som handen i handsken eftersom jag ofta känner att jag inte läst de böckerna man borde. Då föddes idén om att hylla de böcker jag faktiskt läst. Så därför börjar jag nu med en listning av mina absolut största läsupplevelser. Det kommer att bli en salig röra av Margit Sandemo och Paul Auster bland annat. Och det handlar om läsupplevelser vilket alltså inte är detsamma som god litteratur eller klassiker. Inget kvalitetsansvar alltså – bara lust och glädje! En läsupplevelse i veckan ska jag presentera tills jag inte kan komma på några fler. Det kommer att finnas en lista till höger också så att man lätt kan hitta mina favoriter.

Denna vecka tänker jag lyfta fram Stad-serien av Per Anders Fogelström. Det är flera år sedan jag läste den nu men jag bär fortfarande berättelserna och karaktärerna med mig hela tiden. I de märkligaste situationer plockar jag sedan fram dem och känner tacksamhet över att jag gjort dess bekantskap. Som historiker kan jag inte heller annat än älska sådana levande och förklädda historielektioner som kan injiceras i bokälskande historieskeptiker utan att de märker det 😉

Stad-serien består av fem romaner som beskriver skeenden i en familj, en stad och i ett land under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Det finns också en trilogi som föregår serien och delvis handlar om samma släkter. Det är i tur och ordning Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn. Dessa tre är också bra och väl värda att läsa men de känns mer fragmentariska och är lite svåra att sjunka in i. Som komplement till stad-serien är de dock bra.

Min vana att skriva om böcker jag läser har jag haft länge. Detta är lite av vad jag skrev om stad-serien när jag först läste den 2004.

Om Mina drömmars stad:

Ännu en bok om vilken jag enbart hört lovord och som faktiskt lever upp till sitt rykte. Egentligen har jag lite svårt att säga vad som är så bra med den (som så ofta när jag läst något jag verkligen tyckt om). Kanske är det realismen – att man kan känna lukterna, slitet, glädje och sorgen in i sitt eget hjärta. Kanske är det för att romanfigurerna är väldigt mycket mer än så, de blir till människor av kött och blod med allehanda fel och brister. Kanske är det något som skulle kunna kallas känsla och som är svårt att sätta fingret på.

Någon huvudperson i egentlig mening finns inte i boken men centralfiguren är Henning Nilsson som kommer till staden, Stockholm, för att finna lyckan i slutet av 1800-talet. Vi får lära känna honom, hans arbetskamrater, hustru och barn men kanske framförallt staden med sin trångboddhet, smuts och förtvivlan.

Om Barn av sin stad:

En underbart bra bok! Själva historierna är fantastiska; snåriga, självklara men ändå överraskande, sorgliga, bittra och ibland alldeles, alldeles underbara…

I denna bok är Henning och Lottens dotter, Ellinor, huvudperson. Hon får vid faderns död ta ansvar för sina småsyskon vilket förändrar henne, hon känner sig gammal och bruten redan som ung flicka. Vi får följa hennes liv under ca 10 års tid och hon hinner uppleva såväl djupaste sorg som kort men svindlande lycka.

Om Minns du den stad:

Egentligen finns inte så mycket nytt att säga – det är fortfarande lika bra!

Den mest slående tanken, eller insikten, som slagit mig under den här läsningen är den om Stockholms förändring, från småstad med stora inslag av landsbyggd till en allt mer brusande, ljudlig och svällande storstad. Det är intressant att få se detta genom huvudpersonen, Emelies, ögon – hon som varit med om nästan hela förändringen. Det är svårt att tänka sig Stockholm som en “småstad” men genom bokserien får man en ökad förståelse för det som en gång var och varför det inte längre är.

Om I en förvandlad stad

Det är inte så ofta man hittar böcker att sluka och som slukar en. I den här serien har jag hittat en sådan känsla, men snart är det slut…
De första böckerna var allra, allra bäst men det är fortfarande bra på många olika sätt. Men möjligtvis kanske det går lite för fort nu, är lite för många huvudpersoner och därmed lite väl flyktigt och ibland till och med ytligt. Men det är bara en känsla inget konkret, kanske blir det mer märkbart i den avslutande delen.

Litegrann känns det som att böckerna beskriver en tid lite för nära författarens nutid i de sista delarna. Beskrivningen av nazismen blir exempelvis inte lika problematiserad som den skulle kunna vara. I romanen existerar inte en enda svensk nazist vilket känns konstigt eftersom ideologin var ganska “populär” i Sverige före och i början av kriget.

Om Stad i världen

Så var det slut…

Det känns lite tomt efter att ha avslutat den femte och sista boken i serien det måste erkännas. Men samtidigt så var inte denna del lika bra som de övriga, men ändå bra på sitt sätt. Det var en avslutning, ett hejdå och ett avståndstagande från personerna. Det som gjorde att distansen kröp sig in redan innan slutet var slutgiltigt var att tiden gick så fort mot upplösningen. I början av kapitlet fick man möta människorna och deras problem men när sedan kapitlet slutat har vi flyttats fem, tio år framåt i tiden. Men nu i efterhand tycker jag att snabbheten och avskedet som låg däri utgjorde en skön dämpning av saknadskänslan nu efteråt. Jag saknar främst böckerna som de var i början.

Sammanfattningsvis kan man säga att böckerna är bäst i början av serien men de senare är också bra. Och som helhet är stad-serien helt klart en av mina absolut största läsupplevelser någonsin.

Arvet efter Anne Boley

Den här boken läste jag för snart ett år sedan men under läsningen av Wolf Hall har den kommit upp i medvetandet igen. Inte för att den på något sätt kan mäta sig med Mantels fina bok utan för att den naturligtvis utspelar sig under samma period och handlar om samma karaktärer. Det vore orättvist att jämföra de båda böckerna så det tänker jag inte göra – Phillippa Gregorys roman får stå för sig själv. Lite måste jag nog trots det luta den mot Den andra systern Boleyn som den är en fristående fortsättning på. Den boken tyckte jag inte så jättemycket om så man kan ju fråga sig varför jag gav mig på denna. Mitt försvar får vara influensa och hotellboende i kombination som tvingade fram ett inköp av ett styck garanterat lättläst bok. Och där gjorde den verkligen sitt jobb.

Historien känner jag redan till, språket är ok och boken lättsmält. Invändningarna gäller främst upprepningar och vissa problem att ta till sig karaktärerna – det finns ju inget riktigt djup i dem att knyta an till. Det finns tre huvudpersoner och dessa tre kvinnor har en egenskap var som karaktäriserar dem. En är galen, en är korkad och en är trevlig. Det blir ju lite tråkigt. I slutet av boken hettar det dock till (minst sagt) för två av karaktärerna och där kan jag också känna för dem. De sista scenerna är starka och delvis vackra vilket faktiskt förvånade mig. Som helhet är boken dock mest lämpad som just sjukläsning och ingen höglitterär upplevelse om än slutet ursäktar en del.

Fina herr Muffin

Adjö, Herr Muffin av Ulf Nilsson med underbara bilder av Anna Clara Tidholm har länge varit en favorit här hemma. Fyraåringen började intressera sig för boken redan förra sommaren och den har lästs sporadiskt både om dagarna och vid nattning. Under vissa perioder har vi läst och tittat flera gånger om dagen. Vissa stunder tror jag att boken själv har väckt frågorna kring döden för att vid andra tillfällen ha besvarat frågor som burits länge. Det är spännande men oändligt svårt att prata om döden med en liten tjej för vilken hela världen är ny och minsta vardagsfråga oändlig.

Adjö, herr Muffin hamnade i vår bokhylla redan innan vi blev föräldrar och jag har alltid haft ett varmt förhållande till den. Ömsintheten i skildringen av det åldrande marsvinet och hans levda liv, respekten för kärleken till ett husdjur och den sorg som drabbar när man förlorar, de underbara bilderna… Precis allt med Herr Muffin är bra och här hemma har den varit en utmärkt utgångspunkt i samtalet och vi återkommer ofta och gärna till den i våra samtal kring döendet, döden, sorg och livet efter.

Bokfrågornas ABC 11

Veckans ABC hamnar på bokstaven K och handlar således om både kärlek och krig…

1. Självklart måste det bli K som i kärlek idag. Berätta om ett kärlekspar i litteraturen som du tycker om. Jag tycker väldigt mycket om Eliza och Mr Darcy i Stolthet och fördom. Jag önskar att jag hade ett lite mer överraskande svar men så är det.

2. Krig är inte lika muntert, men jag vill ändå att du berättar om en bok som på något sätt handlar om krig. Krigens barn av Per Anders Fogelström var den andra delen i den trilogi som föregår Stad-serien. Den behandlar tiden 1788-1814 då Sverige deltog i flera krig. Som sig bör är det en skildring av krigens fasor men också av hur kriget formade dem som blev kvar där hemma.

3. Berätta om en bok där korrespondens via mail, brev, sms eller något annat spelar en stor roll. Det är väldigt länge sen jag läste den men jag minns att i Jostein Gaarders Sofies värld spelar brev av olika slag en viktig roll. Breven kom från Sofies far om jag minns rätt och var en viktig motor för att driva historien och mysterierna framåt i denna finfina ungdomsbok om filosofi.

4. Vem är din favoritförfattare av kåserier och/eller krönikor? Jag tyckte väldigt mycket om Mia Skäringers krönikor i Mama och har även haft en Bengt Ohlsson-period men just nu läser jag inte så mycket krönikor alls.

Pocketkedjan: om min läsning

Nu är det dags för pocketkedjan att dra igång. Här kommer mina svar på läsenkäten:

Som läsare är jag: Passionerad, periodare, ibland otålig och ofta otrogen. Ganska långsam tyvärr.

Som bloggare är jag: Upp och ner. Tyst två månader sen går jag in i det igen för full hals. Just nu är jag nog lite tråkig men jag håller på att skriva mig in i bloggandet efter ett uppehåll.

Senast lästa bok: Jag håller fortfarande på med Wolf Hall av Hillary Mantel. Senast färdiglästa är Den sista cigaretten av Klas Östergren.

Senast köpta bok/böcker: Wolf Hall, The Strain och en hög barnböcker (Siv sover vilse, varning för köttgänget och någon till) i december.

Favoritbok: Stad-serien av Fogelström ligger i en klass för sig. Sen är jag också barnsligt förtjust i Charlaine Harris Sookie Stackhouseserie. Har en förkärlek för historia och vampyrer 😉

Favoritdeckarförfattare: Jag läser väldigt lite deckare men jag tycker mycket om Minette Walters.

Jag läser allt av: Jag är inte så trogen av mig utan hoppar mest fram och tillbaka. Men jag har läst allt av Jane Austen…

Jag läser helst inte (genre/författare): Deckare och alla böcker där barn far illa.

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Historia, föräldraskapsböcker (gärna ur ett jämställdhetsperspektiv), feminism, kokböcker och biografier (helst politiska på något sätt – som exempelvis Väninnan av Eva Franchell). Jag läser också gärna böcker om politiska händelser och skeenden som Lasermannen (av Tamas) och Smärtpunkten (av Åsbrink).

Förutom svenska läser jag gärna på: Engelska.

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: Jane Eyre och The Strain.

Högst upp på min bok-önskelista just nu står: Något av Joyes Carol Oates, Margret Atwood eller någon annan “måste”-författare som jag inte läst någonting av. Eller Den hemliga historien av Donna Tartt som jag heller inte läst ännu.

När jag går på antikvariat letar jag alltid: Allt och inget – älskar antikvariat men kan komma hem med lite av varje därifrån. Låter mig helt enkelt inspireras.

Jag vill uppmana min bokvän att: Gärna överraska och utmana men undvika 700-sidorstegelstenarna eftersom jag håller på med en sådan nu och lider lite av tyngden…

Tematrio: olästa klassiker

Veckans tematrio handlar om något som jag har en hel hög av – olästa klassiker. Böcker som “man borde” läst och kanske tänkt läsa men som en eller annan anledning fortfarande samlar damm på hyllan alldeles oläst och övergiven.

Brott och straff, Dostojevski: Började jag faktiskt läsa i högstadiet. Jag tror att jag var alldeles för ung och otålig. Jag kände att den var väldigt intensiv och att jag någon gång nog vill läsa den men var inte redo då. Målsättningen är dock att återvända och göra ett nytt försök.

Anna Karenina, Tolstoj: Också denna bok har jag börjat läsa. Anledningen till att den aldrig blev färdigläst var att jag var tvungen att lämna tillbaka den till biblioteket och sen blev det inte av att jag tog upp den igen. Men jag tyckte mycket om den och blev väldigt fängslad minns jag.

På spaning efter den tid som flytt, Proust: Jag har verkligen ingen ambition att läsa alla böckerna men jag skulle vilja ge långsamheten en chans och se om jag pallar trycket eller blir allt för otålig igen…

Tidstjuveri

Jag har kommit igång med läsningen av min mastodontbok (Wolf Hall av Mantel) igen. Enda problemet är att den med sina 650 sidor är rätt otymplig. Min vanliga strategi är att stjäla mig lite lästid på toa, när jag sitter i tv-soffan med barnen, när jag steker pannkakor och så vidare. En 650-sidorsklump släpar man dock inte runt på så lätt. Men jag gör mitt bästa det gör jag verkligen och lästid lyckas jag stjäla på något sätt i alla fall. Desperat läsare finner råd som det gamla ordspråket skulle kunna lyda…

Sysselsättning

Jippie, imorgon ska jag få jobba!!! Och idag är jag ju förstås förhandlare, omhändertagare, kock och städerska (=förälder) på heltid. Fullt upp..