Jag är i chock. På riktigt. Ren chock. Här trodde jag att jag skulle hitta min nya husgud, något nytt att älska besinningslöst, något fantastiskt. Och så sitter jag här och känner mig ljummen, lagom och lite uttråkad…
Jag var förvisso inte alls förtjust i Byatts Ragnarok (som nämns mer än en gång i De besatta men då som ett verk av en av huvudkaraktärerna) men efter att i åratal ha hört lovorden hagla över De besatta så tänkte jag mig att den nog skulle vara fenomenal ändå. Och den har alla de rätta ingredienserna: förbjuden kärlek på 1800-talet, poeter, forskning, brev och böcker och papper. Döm om min förvåning när det tog mig 100 sidor att ens vilja fortsätta läsa boken. Hade det inte varit för att jag så starkt bestämt mig för att gilla så hade den nog inte blivit utläst. Så seg! Jag brydde mig varken om Ash, Roland eller någon av de starka kvinnorna. Sen tog det sig förvisso och jag känner nu en viss ömhet inför flera av de inblandade men jag älskar dem inte.
Mitt största problem är att det är för många människor inblandade och att det finns alldeles för många texter i texten. Orka läsa en skitlång dikt om en grotta av en påhittad poet liksom… Det som är riktigt bra är å andra sidan gestaltandet av känslan när forskning går riktigt bra. När man hittar det där dokumentet och det leder till världens rusch. Jag blir alldeles varm av att gå in i Mauds och Rolands forskarglädje och det är inte utan att jag saknar det lite… Så De besatta är således en bok som fått mig att minnas hur det är att forska när det är fantastiskt men har misslyckats med att få mig att försjunka i den riktigt djupa läsglädjen. Vad är det för fel på mig tror ni?
