Agatha Christies Marple

Här kommer ett tv-serietips för alla älskare av mysiga pusseldeckare och icke-krävande underhållning.

Jag har ägnat några veckor åt att se hela serien Marple om kvällarna. Det var oerhört vilsamt under en period då jag verkligen behövde just vila och inte orkade läsa nästan alls. Det var också en till viss del förvånansvärt bra serie.

Alla avsnitt i serien bygger på en berättelse av Agatha Christie, för det mesta en roman men ibland en novell. Vanligtvis är Jane Marple den som löser gåtan också i boken, men det händer också att hon har adderats för seriens skull.

Jag är mest förtjust i första halvan av serien, den där Geraldine McEwan spelar miss Marple. Hon är himla söt och härligt giftig. Julia McKenzie som tar över i fjärde säsongen och för serien till sitt slut är också helt ok, men jag tycker inte lika mycket om henne. Jag tycker också att mysterierna känns mer genomarbetade de första tre säsongerna, det känns mer Agatha Christiskt än mot slutet.

Det roligaste med den här tittningen har varit alla dessa kända skådespelare som varit med. Benedict Cumberbatch, Joanna Lumley, Dan Stevens och många, många fler.

Just nu i februari 2023

Först av allt vill jag utbrista i ett fyrfaldigt hurra för att jag överlevt ännu en januari. Jag upplever att det är en månad som blivit längre, tyngre och tröttare med åren. Men också i år är vi igenom. Februari är inte heller någon favorit, men nu märks det på riktigt att ljuset är på väg tillbaka vilket är smått ljuvligt.

Just nu…
… läser jag: inte så mycket som jag skulle vilja. Jag har dåligt med ork till läsning så det blir små portioner av Happiness for beginners av Katherine Center, Arvejord av Maria Turtschaninoff och Kalender röd. Levande av is av Ann Jäderlund när det går. Och så är jag sugen på att ge mig i kast med Dorothy Sayers igen.
… ser jag på: Agatha Christie’s Marple. Jag ramlade ner i YouTube-träsket när tröttheten gjorde att jag inte orkade läsa och till slut tröttnade jag på det och tvingade mig att välja en serie. Marple som bygger på (men inte alltid är helt trogen) Agatha Christies böcker med miss Marple som detektiv kändes som något lagom. Det är inte utmanande alls, men det är välgjort, mysigt och lättglömligt. Precis vad jag behöver just nu.
… lyssnar jag på: Arvejord ibland, men jag orkar inte riktigt hålla koncentrationen uppe (trots att jag älskar författarinläsningen) så jag kommer nog läsa den som ebok istället. Det blir kanske en poetisk ljudbok istället, det är väldigt mysigt.
… längtar jag efter: att orka lite mer. Och att sitta i solen på baksidan av huset och känna solens värme. Det brukar kunna hända i februari så jag hoppas på det.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här.

Just nu-inlägget är en tradition från Kulturkollo-tiden och några av mina medskribenter därifrån brukar också skriva, titta också in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Mördande seans av Agatha Christie

Med jämna mellanrum längtar jag efter en Agatha Christie-deckare och i december föll den där längtan över mig igen. Jag ville ha något vintrigt och bestämde mig för Mördande seans.

Här finns ingen Hercules Poirot och ingen Miss Marple. Här finns en polis, en journalist och ett beskäftigt fruntimmer som försöker fria sin misstänkte fästman. Allt börjar och slutar med en så kallad bordsdans, en seans där ett mord avslöjas.

Kapten Trevelyan hittas död, mördad under en synnerlig snöig vinterkväll och snart radas de misstänkta upp. Mördande seans är en mysteriegåta med driv, den är trivsamt oblodig och man vill gärna veta vad som egentligen hände. Det är inte en av Agatha Christies mästerverk, men helt ok avkopplingsläsning är det absolut.


Om boken

Titel: Mördande seans
Författare: Agatha Christie
Förlag: Bonniers(1986)
Översättare: Britte-Marie Bergström, originaltitel: The Sittaford mystery

Döden på Nilen av Agatha Christie

Döden på Nilen är förstås en av Agatha Christies mest klassiska deckare, men det betyder inte att den är en av hennes bästa. Jag misstänker dessutom att jag läst den förr eftersom jag snart listade ut svaret på gåtan vem mördaren är trots att det är lite väl halsbrytande. Men allt som allt så hade jag en mysryslig stund med Hercules Poirot också den här gången.

Jag förstår att det är den här boken och Mordet på Orientexpressen man valt att filmatisera (även om jag tycker att resultatet blivit sådär om jag ska vara snäll). Miljön är avgränsad och klaustrofobisk, persongalleriet är koncentrerat och det hela blir till någon sorts låsta rummet-gåta. Agatha Christie skriver ofta medvetet med ett avstånd till sina karaktärer, det är det som är förklaringen till att läsaren alltid törstar efter gåtans lösning men egentligen bryr sig mycket lite om de stackarna som trillar av pinn på vägen. Jag gillar det, men här känner jag att jag velat lära känna några av dem lite mer. Linnet är en gåta som aldrig blir löst, Jackie likaså. Och Simon förstås, men honom bryr jag mig inte mycket om att lära känna. Övriga kan gärna vara birollskaraktärer på det där vana Christie-sättet.

Döden på Nilen är en fin flykt från verkligheten och man ska läsa den om man gillar Agatha Christie och har läst många av hennes bästa redan.


Om boken

Titel: Döden på Nilen
Författare: Agatha Christie
Förlag: Bookmark förlag (2021, originalet gavs ut 1938)
Översättare: Helen Ljungmark

Mordet i prästgården av Agatha Christie

Det är alltid rätt tidpunkt för en bok av Agatha Christie, men i försommartid är det näst intill perfekt. Det är något med allt det här livet som lever i nyutslagna blommor och löv som blandar sig fint med ond bråd död och detektivarbete.

Jag har precis läst Mordet på prästgården som är miss Marples debut i mordlösarbranschen. Jag är inget fan av miss Marple, men i den här boken är hon riktigt ljuvlig. I små doser funkar hon fint. Här är hon inte huvudperson (det är hon i och för sig sällan) men råkar bo granne med prästgården där en avskydd överste hittas skjuten och död. Hon har sett saker och hon pusslar, ofta tillsammans med prästen som är berättare i boken. Till slut är det naturligtvis miss Marple som löser hela gåtan.

Mordet i prästgården är inte Agatha Christies allra bästa bok, men hennes nivå är alltid hög. Det är en bok att bläddra och bläddra i för att få veta hur det slutar.


Om boken

Titel: Mordet på prästgården
Författare: Agatha Christie
Förlag: Bookmark (2022)
Översättare: Vanja Lantz, originaltitel: The murder at the vicarage

Mina bästa påskdeckartips

Det är förstås redigt märkligt det här att det ska läsas deckare till påsk, men förstås inte så mycket märkligare än något annat. I år kanske jag inte ägnar mig så mycket åt själva deckarläsandet under helgen, men jag tänker anstränga mig rejält för att tipsa er om riktigt bra spänningsläsning. De närmaste dagarna blir det en deckartext om dagen om allt från Dorothy Sayers till Elly Griffiths och Louise Penny (den heliga treenigheten i min deckarvärld). Idag tänkte jag dessutom ägna mig åt att tipsa om riktiga favoriter från förr, sånt jag tycker att du gott kan läsa i påsk och vidare.

Vi börjar med några serier.

Elly Griffiths serie om Ruth Galloway
Det här är böcker som man kan läsa för arkeologin, gåtorna och mordpusslandet, men allra mest har de att ge i beskrivningen av människor och relationer. Efter fjorton lästa böcker så är Ruth, Nelson, Cathbad och de andra kära vänner, på riktigt. Det här är en serie som måste läsas i ordning eller inte alls.

Alla delar finns kommenterade här: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln, En cirkel av sten , Irrbloss och The night hawks. En text om senaste boken The locked room kommer här på söndag.

Tana French Dublin-deckare
Det här är inte den jämnaste av serier, men också när det inte glittrar så är det riktigt bra. Broken harbour är en av de bästa böcker som skrivits, men man gör klokt i att läsa de som leder en fram dit först.

Alla delar i serien finns kommenterade här: Till skogs, Okänt offer, Faithful place, Broken harbour, The secret place och Inkräktare.

Louise Pennys serie om Gamache och Three Pines
Det här måste vara den jämnaste bokserie som någonsin skrivits. Alla böcker är helt unika i sitt upplägg och sina teman, men de är genomgående alldeles oerhört bra (med möjligt undantag för seriens inledning). Ju längre in man kommer desto mörkare blir det vilket jag förstås älskar.

Alla delar i serien finns kommenterade här: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in, The long way home, The nature of the beast och A great reckoning. Jag skriver om nästa del i serien, Glass houses imorgon.

Åsa Larssons Kiruna-deckare
Förra årets besatthet var när jag tryckte i mig hela Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson och de andra på bara någon månad. Det var tungt, jobbigt och alldeles, alldeles underbart.

Alla delar i serien finns kommenterade här:Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör, Till offer åt Molok och Fädernas missgärningar.

Dessutom
Här följer några ytterligare tips, några av de bästa deckarna jag läst under de här åren med Fiktiviteter. Klicka på titeln för att komma till boktexten:
Järtecken och Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson.
Söta röda sommardrömmar av Christoffer Holst.
Flickor som skimrar av Lauren Beukes.
Dark places Gillian Flynn.
Och så var de bara en av Agatha Christie.
Brännaren av M.W. Craven.
Svart som natten av Ann Cleeves.
Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman.
Medan mörkret faller av Anna Lihammer.
Stenarna skola ropa av Ruth Rendell.
Mordbyn av Andrea Maria Schenkel.
Någonting av Maria Lang, kanske Mördaren ljuger inte ensam eller Kung liljekonvalje av dungen, eller… Här hittar du den ultimata guiden.

Bild från Pixabay

Abc-Morden av Agatha Christie

Häromdagen skrev jag i en text om en annan Agatha Christie-deckare (4:50 från Paddington) att den inte var hennes allra bästa, den här boken är nog faktiskt det. Tidigare har jag gillat Och så var det bara en allra bäst och trott att det var på grund av att varken Marple eller Poirot är med (de är som ni vet rätt irriterande), men nu förstår jag att det är för att den bryter mönstret och det gör också Abc-morden.

Handlingen i korthet: Poirot får ett brev om att ett mord ska begås i en stad som inleds med bokstaven A och mycket riktigt hittas en kvinna mördad i staden, hennes namn börjar på A. Ett nytt brev kommer om stad och person på bokstaven B. Och så vidare tyvärr. Det hela är väldigt obehagligt (jag brukar inte ha svårt att sova efter Christie-deckare, men här hade jag det) och krypande, man tror att man vet hur allt hänger ihop och till slut inser man att man inte hade en aning.

Agatha Christie är väldigt skicklig och det märks att hon gillar att skriva nytänkande deckare och bryta mot de konventioner hon verkar inom. Mitt bland konventionella (och bra) pusseldeckare som levererar det man förväntar sig så skriver hon något helt annat och man är som läsare helt bortkollrad. Jag älskar det!

ABC-MORDEN
Författare: Agatha Christie
Förlag: Albert Bonniers förlag (min upplaga 1982)
Översättare: Einar Thermænius
En Hercule Poirot-deckare

4:50 från Paddington av Agatha Christie

Jag drabbades av läsleda i december. Efter att julromanerna tappat sin dragningskraft (vilket de alltid gör allra senast till lucia) och jag inte kunde komma på vad annat jag skulle läsa. Då kom jag att tänka på den universallösning som är gamla deckarklassiker. Det brukar vara Maria Lang, men nu blev det Agatha Christie.

I 4:50 från Paddington är det miss Marple som är mästerdetektiven. Hennes väninna bevittnar ett förfärligt mord på ett parallellgående tåg på väg till miss Marple. Naturligtvis måste damerna nysta och reda ut och till slut lösa gåtan.

4:50 från Paddington är inte Agatha Christies bästa deckare, men hennes lägstanivå är galet hög och det går väldigt snabbt att bli indragen i mysteriet med kvinnan som mördas och försvinner. Visst anar jag att just hen är mördaren, men under historiens gång anar jag att varenda en är inblandad så det säger inte så mycket om min slutledningsförmåga eller Christies historiebyggande.

Läsleda botas lämpligt med deckarklassiker, det kan konstateras.

4:50 FRÅN PADDINGTON
Författare: Agatha Christie
Förlag: Bookmark (2013)
Översättare: Helen Ljungmark

Just nu i januari 2022

Först och främst – hur sjukt är det inte att skriva 2022 i den här rubriken? Det är som science fiction… Egentligen betyder inte det nya året så mycket för mig i övrigt, visst finns det något litet som känns skönt med att lägga ett tungt år bakom sig (mer om det imorgon när det tunga året ska sammanfattas), men jag har svårt att tro att något ska förändras så totalt på grund av siffror och datum. Med det sagt så hoppas jag förstås på att livet ska sprinkla med lycka och harmoni framöver, jag bara aktar mig för att förvänta mig något 😉

Just nu…
… läser jag: Grim av Sara Bergmark Elfgren. Jag har sparat den tills lästiden skulle infinna sig, men har också väntat in läslusten. Jag läser också en del gamla klassiska deckare för att bättra på lässuget, just nu är det ABC-morden av Agatha Christie som hjälper till med det.
… ser jag på: Station eleven på HBO. Snart i alla fall, vi har inte hunnit börja och jag vet fortfarande inte om det är jättejättedumt att se en serie baserad på en så formidabel bok eller om det inte kan bli annat än bra. Jag hoppas förstås på det senare.
… lyssnar jag på: Helst inget. Tystnad under en vintrig promenad är mitt bästa just nu.
… längtar jag efter: Jag är rätt nöjd med ledighet och lugna dagar, men ska jag längta efter något så får det bli att solen värmer och att ljuset återvänder om eftermiddagar och mornar.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här och titta in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

En dos stryknin av Agatha Christie

När man läser En dos stryknin med vetskapen om att det var Agatha Christies debut står det ganska klart och tydligt att hon redan då var ett geni när det kom till att skapa intriger. Jag menar inte att En dos stryknin är särdeles fantastisk, men som första försök är den imponerande. Och det som gör hela hennes författarskap så fint finns med redan här – noggrannheten, förmågan att bygga miljö och karaktärer som är något mer än kuliss för ett mord till exempel.

Det fina med Agatha Christies deckare är att man aldrig kan lista ut vem mördaren är och att det inte spelar någon roll. Kanske skulle jag kunna om jag verkligen försökte, men jag vill så oerhört mycket mer gärna hänga med på den resa hon tar mig på.

Här får vi ett låst rum, ett gammalt gods, en arvtant, många misstänkta och så Hercule Poirot. Herregud en så osympatisk och hemsk karaktär, jag längtar efter att få umgås med honom igen…

EN DOS STRYKNIN
Författare: Agatha Christie
Förlag: Bookmark förlag (2018)
Inläsare: Maria Lyckow
Första boken om Hercule Poirot