Mina två dominerande önskningar efter att ha läst om Agnes är (1) att få krama henne och (2) att få ge han den där Lillis en stor fet smäll. Visst är det väl synd om honom ibland och blablabla, men vem är det inte synd om ibland? Jag vill inte att Agnes ska omge sig med en sådan tröttsam energitjuv som aldrig någonsin ger något tillbaka.
I övrigt är Psycho girl en rätt jobbig läsning, bra, men jobbig. Det är så mycket bli vuxen, känna sig för, dricka för mycket, umgås med fel folk, umgås med rätt folk, finna sig själv, vara ledsen, inte veta vad man ska göra med sitt liv att den här medelåldershjärnan gör halt. Jag vill inte minnas och jag vill inte umgås med kroppsminnen av en så sjukt psykiskt instabil tid. Jag nöjer mig med att ha fått en liten glimt av den där världen och så fortsätter jag vidare i min mitt i livet-bubbla. Men jag hejar på Agnes, det gör jag verkligen.
PSYCHO GIRL
Författare: Agnes Jakobsson
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.