Kan filmen vara bättre än boken?

Jag måste bara få säga att jag kan ha hittat en film som är bättre än sin litterära förlaga! I bokcirkeln där den diskuterades var övriga deltagare inte nöjda med novellen Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro, de tyckte den var för kort och outvecklad. Själv tycker jag om den även om jag håller med om att den är lite snabb och känns avhuggen på sina ställen. Det var det allra första jag läste av Alice Munro för fem år sen och jag minns att jag inte fastnade för henne förrän längre in i samlingen som bär novellens namn. Men ändå, jag tycker allt att det är en helt ok novell.

Filmen, Hateship, Loveship,  är något helt annat. Den är riktigt, riktigt bra. Berättar egentligen den där historien som saknas i novellen, det där i mellanrummet som får i alla fall mig att undra vad som hände. Och så slutar den fint och glatt. Och så är det lagom djupt och jobbigt på vägen. Och så är det bra skådespelare. Och så vill jag rekommendera er att se filmen. Läs gärna novellen först om du inte gjort det, jag tror du uppskattar filmen ännu mer då. Det blir som en sorts fanfiction där någon läst och velat veta mer och skrivit mer på egen hand.

Brinnande livet

brinnande livetJag har läst Brinnande livet av Alice Munro som ett sorts jobbprojekt i samband med en bokcirkel på facebook. Eftersom jag är alldeles för lat för att skriva en recension när jag redan skrivit en del på facebook så klipper och klistrar jag lite och presenterar här mina tankar efter varje novell i Brinnande livet – vill ni diskutera så är alla välkomna in i bokcirkeln, den håller öppet i alla fall februari ut.

Tankar & frågor till och kring novellerna i Brinnande livet:

Dags att prata om första novellen i Brinnande livet, den som heter ”Att nå Japan”. Novellen utspelar sig under en tågresa där Greta är på väg, bort och till, på mer än ett sätt. Varför tror du att Greta väljer att göra som hon gör, varför är resan nödvändig för henne? Vilken scen i novellen tycker du är mest spännande/rörande/betydelsefull/kvardröjande, och varför?

Novell nummer två heter ”Amundsen” och också den inleds med en tågresa – vad kan det betyda? Är det en slump eller ska alla noveller i samlingen knyta an till tåg och resor (jag har inte läst i förväg så jag vet inte)? En sak jag reagerade över var berättarformen, här skriver Alice Munro i jag-form vilket känns ovanligt för henne. Rätta mig om jag har fel men visst brukar hon väl sällan låta huvudpersonen berätta själv? Vad gör det med berättelsen – får du en annan känsla för det som händer här om du jämför med den förra novellen? Annars känns det här lite som en typiskt Munro – lite kyligt, lite avståndstagande, romantiska relationer i total avsaknad av romantik… Och så väldigt välskrivet, detaljerat och precist. Vad tycker ni om karaktärerna? Själv lovar jag att återkomma om läkaren, som jag har ett och annat att säga om…

”Att lämna Maverley”: Vem handlar den här novellen om egentligen? När berättelsen inleds kretsar den kring biografen och människorna där men väldigt snart vidgas den till att omfatta fler gripande öden och vardagsliv. Hur upplever du detta – tycker du att novellen känns splittrad eller lyckas Munro få ihop det? Har du någon favoritperson bland alla dem som rör sig i centrum av den här novellen?

Det finns mycket att prata om när man läst novellen ”Grus”, inte minst väldigt jobbiga händelser och hur Munro berättar dem. Den första sak jag fastnar för är, logiskt nog, inledningen: ”Vid ett tillfälle bodde vi invid ett grustag” – visst är det ganska fint, och visst säger det en del om personerna i berättelsen? Tycker du att inledningsmeningar är viktiga? Har du någon favorit?

Paradiset: Också denna novell är skriven i jag-form så det var nog inte så unikt som jag trodde när jag skrev om ”Amundsen”… Visst är det en väldigt fascinerande berättelse om familjestrukturer och kvinnoroller vi får i den här novellen? Och framförallt middagsscenen i början tycker jag visar på hur knivskarp Munro är när hon beskriver sina karaktärer. Hur det som inte sägs runt det där bordet är minst lika viktigt som det som sägs… Det är inte utan att jag blir sugen på att studera hur hon gör egentligen, har ni lagt märke till vad det är hon gör som är så effektivt?

Bokens sjätte novell heter ”Stolthet” och det är kanske inte så svårt att förstå, eller? Är det stoltheten som får huvudpersonen att agera som han gör, den där drastiska åtgärden istället för att bara säga nej till Oneidas förslag? Jaget konstaterar också i slutet av novellen att ”problemen suddas ut om man lever länge nog” – kan den inställningen på något sätt förklara hans sätt att leva sitt liv?

Om ”Corrie”: Det här berättelsen var väl lite gåtfull – eller vad tycker du? Det känns som att allt det viktiga händer i slutet och samtidigt händer det ju hela tiden och är kanske inte ens viktigt… Det är en stillsam berättelse, finstämd, och jag har svårt att säga vad den egentligen handlar om. Vet du?

Samlingens åttonde novell heter ”Tåg” och det är inte utan att man börjar fundera över vilken betydelse tåg och resor har för Alice Munros författarskap. De första två novellerna i ”Brinnande livet” kretsar kring eller innehåller tågresor och jag drar mig till minnes i alla fall en novell i samlingen ”Kärlek, vänskap, hat” där just en resa spelar en central roll. Har du läst någon annan samling eller novell av Munro och stött på tåg och resor där? Varför tror du att hon gärna låter sina karaktärer befinna sig på resa?

Ett av Alice Munros adelsmärken är, tycker jag, hennes förmåga att skildra åldrande. I novellen ”Inom synhåll för sjön” är huvudpersonens åldrande och tillhörande vilsenhet så oerhört ömsint skildrat att det känns som att jag som läsare precis kan förstå hur det är, väldigt jobbigt… Vad tycker du? Och tycker du att slutet fungerar, eller känns det lite som fusk att använda en sån utväg som Munro gör? Jag har inte riktigt bestämt vad jag tycker än…

Novellen ”Dolly” inleds med något som känns lite som ett slag i ansiktet – döden, den planerade döden. Hur hänger det ihop med resten av novellen? Visst är det så att det säger något om deras relation, och om hur makten fördelar sig mellan dem..? Varför tror du att Munro valt att berätta om just det här utsnittet av ett liv?

De sista fyra texterna i ”Brinnande livet” är självbiografiska, några av de få Munro skrivit, kanske till och med de enda – är det någon som vet? Eftersom de har verklighetsbakgrund skiljer de sig förstås lite från de fiktiva novellerna eller vad tycker du? Kan du skymta några av Munros teman, de som återkommer i novellerna, i dessa korta berättelser om hennes liv? Själv fastnade jag alldeles särskilt för bokens allra sista meningar: ”Vi säger om vissa saker att de inte kan förlåtas eller att vi aldrig kommer att förlåta oss själva. Men det gör vi – vi gör det hela tiden.” Det tycker jag är ord som på ett fint sätt fångar en av kärnorna i Munros författarskap – det stora i det vardagliga och det lilla i det oändligt stora…

Det är alltså vad jag skrivit i bokcirkeln, jag hoppas på att det ska bli lite diskussioner så att jag får chansen att utveckla några av mina tankar, jag återkommer till det här också. Sammantaget kan jag säga att jag tyckte mer om såväl Kärlek, vänskap, hat som För mycket lycka men det kan ha med lässituationen att göra också, det är inte optimalt att stressa i sig noveller när det passar in praktiskt i planeringen. Det är imponerande att Munro trots det lyckas fånga mig på så många ställen. Hon är i sanning fenomenal! Måste jag välja en favorit i en väldigt jämn och bra samling så blir det ”Grus”, för att den överraskade mig så och var så fruktansvärt mörk.

Brinnande livet av Alice Munro. Atlas

Finns också som e-bok.

Kärlek, vänskap, hat

Alice Munro´s novellsamling Kärlek, vänskap, hat kom till mig med posten i det första pocketkedjepaketet som Hanna skickade. Den har länge stått på min önskelista och jag är glad att äntligen ha fått läsa den. Det är dessutom mitt första möte med Alice Munro.

Anledningen till att recensionen av boken kommer först nu är att den har tagit sin lilla tid att läsa. Den har varit min bredvidläsning i över en månad och fungerat som avlastning när andra böcker blivit för tunga eller trista. En annan anledning till att den tagit sin tid är också att den är krävande. Det är inte direkt någon sommarutflykt Munro bjuder läsaren på.

Långt in i läsningen fann jag mig imponerad av Munros språk och den elegans hon komponerar sina historier med. Men jag var inte gripen, inte uppfylld och därför inte helt och hållet nöjd. I den sista halvan av boken grep den dock tag – troligen för att jag då vant mig vid berättelsernas karaktär.

Ett problem för mig är dock novellformen. Munro är en mästare – hon kan verkligen säga mycket med lite text. Hon låter oss ana. Hon visar utan att berätta och låter läsaren därigenom hitta sin egen berättelse. Men jag vill ha mer. Varje gång en avslutningsmening klingat ut vill jag ha mer – vad händer sen, hur uppstod situationerna, vad skapade karaktärerna. Allt vill jag veta. Men ingen hjälp får jag. Styrkan med noveller är att läsaren får skapa sin egen fortsättning men jag känner mig för ovan för att helt och hållet omfamna denna storhet.

Så gott som alla noveller i Kärlek, vänskap, hat behandlar samma tema. Det är ofta starka kvinnor som befolkar berättelserna som huvud- eller bifigurer. Inte sällan befinner de sig i ett avsvalnat och kuvande äktenskap. Männen är mer eller mindre svinig och dompterar, ligger runt och låter sin osäkerhet gå ut över hustrun. Flammande kärlek finns det inte mycket av i Munros noveller, i alla fall inte av den långvariga modellen. Ömhet är det bästa man kan hoppas på i ett äktenskap i Munro-land. Det är vardagsgrått utan lyster. Det är oerhört deprimerande men samtidigt starkt, realistiskt och vackert. Det finns något fint i att skildra människor i all deras ful- och litenhet. Det är ju såhär det är, vi är – också…