Det är mycket jag inte vet. När jag var historiker förväntades jag veta det mesta om allt och som bibliotekarie är det rätt mycket likadant. Den sorgliga sanningen är den att jag inte vet särskilt mycket alls och framförallt är komihåget pinsamt dåligt. Jag vet onödigt mycket om några år i Tudor-England och har dessutom bra koll på situationen för ogifta mödrar på den svenska landsbygden under 1700-talet. Sen var det lite slut på kunskaperna. Eller mja, lite häxallmänbildning har jag och andra världskriget förstås och litegrann första. Och finska vinterkriget fast jag glömt det mesta sen b-uppsatsen… Något jag har väldigt dålig koll på är Europa efter världskriget. Spanien ligger till exempel i skugga.
I Pojken som läste Jules Verne lär jag mig massor, även om det fortfarande är sådär rörigt som det var tidigare i mitt huvud. Det är aldrig särskilt tydligt vem som var på vilken sida och vad som egentligen hände. Huvudperson i boken är en pojke som berättar anekdoter från sin barndom i början av 40-talet. Och det var i sanning förfärligt i den där lilla byn de där åren. Med nattliga upplopp, avrättningar och angiveri. Den ständiga rädslan… Pojken som läste Jules Verne målar dessutom bilden av Spanien så att jag dels kan känna rädslan i kroppen dels kan känna varför existensen var värd att försvara. Jag gillar ju den där platsen på jorden och de där människorna samtidigt som jag aldrig i livet skulle vilja dela deras umbäranden.
Jag är glad att jag läste Pojken som läste Jules Verne, det känns lite mindre skuggigt nu.
Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes. Norstedts