Snögloben

20130725-082916.jpgKanske är det för att min senaste Amanda Hellberg-läsning var Styggelsen som är en så särdeles snyggt ihopsnickrad skräckberättelse. Kanske är det för att jag läste Snögloben mitt i ett sjok av sjukt bra spänningsböcker. Den packas in av Broken Harbour, Val McDermids Tony Hill-serie och Ruth Rendell. Storheterna. Kanske är det därför jag inte tycker att Snögloben riktigt håller måttet.

Efter händelserna i och på Tistelblomman (som jag tyckte tappade lite av farten från Döden är en blek häst, men som jag ändå mysrös en del med) är Maja och framförallt Jack traumatiserade. Maja har dock börjat jobba på allvar hos polisen och hamnar snart i ett fall med kopplingar långt tillbaka i tiden och rakt in i familjen.

Mitt största problem är nog att jag inte får klart för mig om det är gåtan eller relationerna som ska spela roll? Just nu blir det inte mycket av någondera. Det skrapas en del på ytan och visst blir jag intresserad av Jack till exempel, jag vill lära känna honom utan att gå genom Maja, som jag har svårt att tycka om. Visst vill jag veta mer om Kings hemförhållanden och en del om de andra poliserna som fladdrar förbi. Men jag får aldrig riktigt kläm på någon. Och så tycker jag det är lite synd att Maja Grå-böckerna verkar lämna skräcken bakom sig och gå mot mer renodlad deckarstil. Jag förstår också varför den där specialstyrkan som Maja nu ingår i finns där men jag har svårt att se rimligheten i den.

Ett annat problem är att kapitlen är så korta, visst driver det på läsningen men den ständiga jakten på cliffhangers gör mig stressad till slut. Snögloben är underhållning för stunden men sanningen är den att det finns så mycket annan underhållning som intresserar mig mer. Jag är nog helt enkelt färdig med Maja Grå nu, om inte Amanda Hellberg gör en helomvändning och styr åter mot Styggelseskräckligt land. Då ska jag överväga saken på nytt.

Snögloben av Amanda Hellberg. Forum

Styggelsen

Läsarnas val i mars. Utläst. Snabbt. Och en sån läsning…

styggelsenBerättelsen om Singa, flickan som ser det fördolda från varietescenen, är andlöst förfärlig. Hon hålls i strama tyglar av sin far (är det hennes far?) men sedan blir det ännu värre. Och värre och värre. Hela första delen av Styggelsen är som en eskalerande mardröm av mörker och smuts av allehanda slag. Och mitt i skiten ligger Singa, försvarslös men inte maktlös. När första delen slutar och jag tvingas lämna Singa sker det på ett sätt jag nog aldrig kommer kunna glömma fast jag faktiskt verkligen vill eftersom det som händer henne är en vidrig variant av min värsta mardröm.

Den andra delen av boken, med Maja Grå, griper mig aldrig på samma sätt. Det är förstås obehagligt med alla syner Maja drabbas av som hon inte kan tolka. Men det drabbar mig aldrig som Singa gör och jag kan inte låta bli att tycka att det var lite synd att det var Maja som Amanda Helberg valde att gå vidare med i Döden på en blek häst och Tistelblomman. Det är också bra böcker men de äger inte den där magin som berättelsen om Singa gör. Å andra sidan tycker jag mycket om att så mycket förblir osagt i Styggelsen, det är en hel del som skymtar under ytan utan att plockas upp och jag hoppas faktiskt att det får förbli så.

Styggelsen av Amanda Hellberg. H:ström

Tistelblomman

Det har blivit lite av en tradition att den första boken som dimper ner i brevlådan varje år är en ny roman från Amanda Hellberg, en Maja Grå-roman. Ok, det har hänt två år på rad nu men det kan väl ändå kallas för en tradition? Förra årets bok, Döden på en blek häst, sveptes jag totalt in och med av. Delvis tror jag att det beror på en optimal läsförutsättningar med småfeber, varm filt i soffan och godispåsen bredvid, plus en hel dags läsmöjlighet utan andra krav. Och sen var den rätt uppslukande också med internatskolemiljö och Oxford och allt vad det var. Dessutom minns jag den som läskigt obehaglig.

Årets bok handlar också om Maja som står i begrepp att flytta till Skottland med sin pojkvän. Hon bosätter sig i huset med det fantastiskt fantasieggande namnet Tistelblomman och det dröjer inte länge förrän underliga saker börjar hända – något som rör sig i ögonvrån, frysningar längs ryggraden, nyckelhålet och så alla de där viskningarna från byinnevånarna som aldrig verkar vilja tala klarspråk.

Låt mig direkt klargöra att Hellberg ligger på plus redan från början för finns det något som lockar min fantasi mer än Oxford och London så är det Skottland. Och att få bo i de skottska högländerna i ett småruckligt hus har varit en dröm sedan barnsben. Så det är ett mycket bra sätt att tvinga mig att läsa vidare om Maja. Och så är det ju alltid ”trevligt” med hemsökta hus. Och det är lite småruggigt det här, en natt när jag tvingades (av små sparkande barnben) kliva upp mitt i natten och lägga mig i soffan i vardagsrummet och blev utlämnad åt nattens tystnad (och kattens klampande steg naturligtvis) flimrade det lite Tistelblomme-bilder i mitt huvud. Inte kul alls faktiskt.

Tistelblomman är en ganska långsam bok som sedan stegras väl mycket de sista kapitlen. Det är lite för många outtalade varningar, lite för svårt att förstå varför folk håller så tyst. Drivkrafter och förklaringar köper jag inte rakt av, men det är en mysigt ryslig liten berättelse ändå och jag gillar Maja som karaktär. Hon är skadad naturligtvis men också under utveckling. Maja är någon som lär sig att leva och det gillar jag att följa med på.

~Forum, 2012 / Recensionsexemplar~

Döden på en blek häst

Januari var en månad fylld av läströtthet för min del. Jag har läst mycket men inte riktigt hittat de där fantastiska, ultimata böckerna (några sådana har det ju förstås blivit men inte nog många). Därför blev jag oerhört glad när jag kröp upp i läsfåtöljen tillsammans med den här boken och upptäckte att jag omöjligt kunde resa mig innan den var utläst.

Maja Grå (jag älskar namnet!) reser till Oxford för att studera konst och tvingas samtidigt hantera det chockartade mordet på hennes sedan länge försvunna mamma. Inte bara måste hon finna sig tillrätta i utbildning och bland alla nya människor, hon måste också kämpa med de allt mer överväldigande och otäcka syner som drabbar henne.

Det är möjligt att det finns svagheter i den här boken som jag inte ser för att jag är så förälskad men dem struntar jag i så fall i. Jag köper allting rakt av – spöksynerna (oerhört läskiga), vänskaps- och kärleksberättelsen (fin) och så vidare. Det här är en sån där sträckläsningsbok som man sjunker in i och som gör en lite febrig. En sån som man kan ställa undan i några år och sedan gå tillbaka till utan att allt för mycket ska vara borta (det är lite sådär mysdeckaraktigt som hos Maria Lang vilket ju som alla vet alltid lämpar sig för omläsningar). Spänningen bygger inte så mycket på vem som är skyldigt till vad utan ligger snarare i relationerna. Jag gillar helt enkelt det här väldigt, väldigt mycket.

~Forum, 2011 / Recensionsexemplar ~