Judas av Amos Oz

Amos Oz bok Judas består av två parallella delar där en fascinerar mig oändligt och den andra inte alls. Berättelsen om Schmuel, hans fascination för Atalia eller bekymmer om vardagen känns inte jättespännande. Den forskning Schmuel bedriver däremot. Hans försök att skriva ett evangelium enligt Judas. Där har han mig totalt.

Kringberättelsen fyller förstås en funktion i det att det är personerna i den som samtalar om Judas, hans roll i det kristna religionsbygget och i antisemetismens svårtystade röster. Det är också i kringberättelsen vi hittar andra möjliga förräderier att förstå Judas utifrån. Människorna i det lilla huset är inte (för mig) intressanta nog för att bära en egen berättelse, men de är själva utgångspunkten som gör den andra historien möjlig. Det är också ett mästerligt sätt att skapa en text.

JUDAS
Författare: Amos Oz
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Översättare: Rose-Marie Nielsen, originaltitel: HaBesora al pi Jehuda Ish Kariot
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Jag har redan skrivit om Judas och Judas på Kulturkollo

 

Människofientligheten

Jag tycker en av de värsta sakerna med den här valrörelsen är att jag går runt och är så väldigt arg hela tiden. Det är samtal jag hör mellan helt vanliga människor, tv-reklam för partier som äcklar mig, reklambroschyrer för vilka riva sönder i tusen bitar och kasta-behandlingen inte är nog. Det är all rasism, nazism och främlingsfientlighet som tvingar sig in och besudlar min vardag. Hela spektrat från vardagsrasismen till värsta vidrigheterna. Och jag blir så trött av att bli så arg och ledsen hela tiden. I mitt land ska vi inte hålla på så!

Jag skrev lite om det på Kulturkollo häromdagen och jag orkar faktiskt inte skriva mer om den här sanslösa omedmänskligheten just nu. Jag tystnar en stund istället, kniper åt kring de värsta utbrotten och slår tillbaka med två recensioner av riktigt viktiga böcker dagarna fram till valet. Och så får ni lite lästips, om intolerans, tolerans och annat på något sätt relaterat. Ett gäng riktigt bra och viktiga böcker helt enkelt.

Hur man botar en fanatiker, Amos Oz

Jag är inte rabiat, jag äter pizza, Niklas Orrenius

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, Göran Rosenberg

Världens lyckligaste folk, Lena Sundström

Lasermannen, Gellert Tamas

Älskade fascism, Henrik Arnstad

Skrivbordskrigarna, Lisa Bjurwall

De hatade, Magnus Linton

Little Bee, Chris Cleeve

Vi kom över havet, Julie Otsuka

Ingenstans i min fars hus, Assia Djebar

I eftermiddag recenserar jag Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam och imorgon antologin Rasismen i Sverige. Sen går jag och röstar. Med hopp om en framtid.

 

Makt och maktlöshet

När jag var historiker och skrev avhandling om kvinnor som dödade sina barn förr i tiden (vilken förfärlig tid det var!) tänkte jag mycket över makt och maktlöshet. Kopplingen dem emellan och drivkrafterna bakom och genom. Makt innehas av oss alla, den ter sig olika i olika situationer och kostar ibland att använda sig av, ibland är den till synes gratis. Det är enkelt och komplext. Maktlöshet är också enkel och komplex. Människor gör saker för att de känner sig maktlösa, de resignerar eller slåss. Och maktlöshet kan också drabba den på höga positioner, också en statsminister kan låsas fast i sin position och helt sakna makt i en situation. Det är intressant, viktigt att fundera kring tycker jag. Dikotomin makt/maktlöshet kommer kanske alltid vara min viktigaste koppling till det politiska. 

Mycket jag läser kopplar till makt och maktlöshet, somt tydligt, annat mer diffust. Imorgon ska jag recensera en av de bästa böckerna med makt/maktlöshet i centrum jag läst, Kristin Cashores Hemligheternas rike. Men innan vi kommer så långt vill jag gärna tala om Stolthet och fördom, möjligen märkligt nog… Jane Austen skriver alltid samhällskritiskt och bitskt om könsroller och klassdiskurser. Hon visar löjligheten i gamla sedvänjor men har egentligen inte mycket till utveckling eller lösning att komma med. Och det behöver hon inte. Men Jo Baker gör det så snyggt i sin Parallellberättelse Huset Longbourn där överklassens tristess ställs i gräll kontrast till tjänstefolkets utsatthet. Särskilt mycket tycker jag om boken för att den snabbt också gör klart att det minsann inte bara är de fattiga som fastnat, också medlemmarna i familjen Bennet, också patriarken, saknar handlingsutrymme om etiketten ska hållas. Och etiketten måste hållas! För den som liksom jag är särskilt intresserad av makt och maktlöshet som fenomen rekommenderar jag varmt en läsning av Austen och Baker. 

Andra lästips:

Mörkt vatten av Joyce Carol Oates, den här maktlösheten är kroppsligt kännbar! Det handlar om maktlöshet i alla dess former på en och samma gång.

Hur man botar en fanatiker av Amos Oz, handlar om hur vi kan arbeta med känslan av maktlöshet, bland annat.

Wolf Hall och Bring up the Bodies av Hilary Mantel förstås! Om maktlösa kungar och smedssonen som tar sig högst upp i hierarkin.

Kandidaterna

envarJag har inte läst något av Herta Müller och är ju inte särskilt förvånad över det. Jag som annars inte brukar ha hört talas sånger av Mihyar från Damaskusom nobelpristagaren är glad att ha känt till namnet i alla fall. Sen ser jag nog priset lite mer som en inbjudan i ett författarskap än som en tävling där det gäller att ha koll. Men nu har jag tagit ett radikalt steg för framtida nobelpris. Jag är rätt trött på att inte ha läst någon av alla dem som återkommer på listan över kandidater år efter år så nu har jag bestämt mig för att göra något åt det. Så när alla andra lånade och köpte Herta Müller igår bar jag hem en bibliotekskasse med Amon Oz, Adonis och Philip Roth (och hemma ligger redan högoddsarna Joyce Carol Oates och Margret Atwood och väntar). Det ska bli spännande att få bekanta sig och kanske bilda en uppfattning inför nästa år. Jag återkommer med intryck och åsikter. Glad fredag!