Det här är en bok som många tyckt till om på slutet och kanske var det det som slutligen fick mig att läsa den efter alla dessa månader på mitt sängbord. Och tur var ju det…
Grundförutsättningen är att en tävling hålls. Tävlingen går ut på att skapa det bästa minnesmärket till Ground Zero i New York. Det vackraste, det känsligaste, det värdigaste minnesmärket. Bidragen bedöms anonymt och omröstningen avgör att vinnaren är Mohammed Khan. En muslim. En amerikan. Och såren är plötsligt uppslitna, bråken rasar och mitt i all förtvivlan, ilska och sorg försöker en grupp människor besluta vad som är rätt att göra och känna.
Jag tycker mycket om den här fantastiskt välskrivna boken. Främst för att den ställer alla de där viktiga frågorna – vad är en människa? En främling? En medmänniska? Vad får man känna? Vem äger sorgen? Vad är ett minne? Och för att den visar hur orimligt svårt, för att inte säga omöjligt, det är att svara. Det är vackert med alla de här människorna som måste agera helt emot allt vad man själv tycker men som man som läsare ändå känner att man förstår. Det är en stor förtjänst om en bok kan förmedla den känslan av samhörighet. Paradisträdgården är på väldigt många sätt en bok att älska men kanske framförallt att skakas om av.
~ Albert Bonniers förlag, 2012/recensionsexemplar~