Anders Fager

I vintras läste jag och tyckte mycket om och förfärades (på ett bra sätt) av Anders Fagers Svenska kulter. Nu har hans noveller getts ut igen som den första tredjedelen i en tjockare samling. Det är mer monster, mer slem, mer död och mer obehagligheter. Där finns en koloni i Stockholms skärgård som inte kan förklaras och där finns någonting i ett hål i marken som kräver offergåvor från dagisbarn. En del är så hemskt att man vill titta åt andra hållet medan annat är något mindre svårsmält.

Samlade svenska kulter är lika bra som Svenska kulter, det är bara mer av allt. Särskilt mycket tycker jag om hur fragmenten mellan novellerna nu får en djupare betydelse, jag begrep aldrig riktigt hur de hängde ihop sinsemellan och med novellerna när jag läste den första samlingen. Nu ska jag inte säga att jag förstår allt fullt ut nu heller men jag har ändå en starkare känsla av att allt är en del av något större och att hela alltet hänger ihop. Jag gissar att det från början planerades att ges ut tre novellsamlingar som hör ihop för det här är verkligen tre sammanlänkade samlingar inom en pärm.

Sammanfattningsvis – gillade ni inte Svenska kulter så är nog inte det här något för er men om ni, liksom jag, drogs in i kultvärlden redan första gången så kan jag verkligen rekommendera ett återbesök.

Det här var oväntat… Inte att jag skulle gilla Svenska kulter (efter bland andra  Helenas och Annas recensioner insåg jag ju att den skulle falla även mig i smaken) men att jag skulle gilla den så här mycket var faktiskt riktigt oväntat. Sånt älskar jag, de där positiva överraskningarna.

Anders Fager har skrivit en rad fina noveller med intressanta, sammankopplande fragment däremellan. Fragmenten väver ihop berättelserna lite löst vilket kanske behövs i och med att de är så spretiga. Samlingens första novell ”Furierna från Borås” (bara en sån sak, efter att ha bott i Borås i x antal år är ju en sån titel oemotståndlig) är en aningens för sexuell och äcklig för mig. Jag älskar den inte utan lockas mest av att den handlar om något så vardagligt som Borås… Intensiteten i språket är dock det som håller mig intresserad. Nästa novell ”Mormors resa” är inte heller någon favorit. Språket är fortfarande väldigt intensivt, för att inte säga hetsigt men upprepningarna funkar inte på mig och jag tappar bort mig i berättelsen efter ett tag. Men sen… ”Den brutne mannens önskan” bär inte många klassiska skräckelement men oj vilken stark och fin skildring av utsatthet, kärlek och sorg det är. Att det sen också utspelar sig i historisk tid tilltalar naturligtvis historikern i mig. Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag älskar den novellen. Därefter följer två noveller ”Lyckliga för evigt på Östermalm” och ”Fröken Witts stora konstverk” som är delvis likartade i det att de är väldigt kroppsliga och sexuellt obehagliga. Tankarna rör sig mot Bragis mystiska Kvinnor som jag ju också tyckte mycket om. Det är så oerhört krypande obehagligt och särskilt ”Lyckliga för evigt…” är riktigt otäck.

Som vanligt när det handlar om bra skräck så handlar det inte bara om skräck utan om det vardagliga och den skevhet som författaren planterar där. Som Ajvides vampyrer i Blackeberg och Fagers furier i Borås exempelvis, eller kanske ännu hellre de där nästan osynliga skevheterna som goda skräckförfattare är mästare på. Det kräver en god författare för att få läsaren att tro på den beskrivna vardagen och för att vi ska trilla ner i skevheten. Och Fager är god berättare, jag längtar efter mer och ser fram emot nästa bok som kommer till våren*.

*som jag förstår det ska nästa bok innehålla novellerna från Svenska kulter + nya noveller

~Månpocket, 2010~