Läsning ska förstås alltid vara en njutning, men vissa böcker är ändå en särskild fröjd att umgås med. De är liksom självklara, språket flyter, karaktärerna är med från början, men fördjupas som en hoppas efterhand och så vidare, ni vet vilken sorts böcker jag pratar om tror jag. Ordbrodösen är definitivt en av de där riktigt härliga böckerna att ge sig på, från första ordet till sista.
Jag konstaterar glatt att Värmland är viktigt, eller låt oss säga glesbygden istället, det hade ju funkat med Dalarna eller Västmanland eller egentligen vad som. Men den där utsattheten som Siri och Alba befinner sig i bottnar mycket i den där kombinationen av enslighet och social kontroll som är så specifik för landsbygd och småorter. Det är något visst (på gott och ont) med glesbygden och oss som känner den ändå, det finns något vemodigt bara i miljön. Och vemodig är också Ordbrodösen, det finns så mycket sorg där, och kärlek i olika former, men mest av allt är boken så sjukt spännande. Från någonstans i början till allra sista sidan.
Alba fångar in mig redan från allra första början liksom människorna runt henne. Visst känner jag att de inte riktigt är att lita på, men mest av allt känner jag Albas sorg över att upptäcka det. Den där förmågan och vem som har den eller inte är alltid i bakgrunden.
Jag tänkte flera gånger på Cirkeln-böckerna när jag läste, för bruksorten förstås, men också för flytet och värmen mellan huvudkaraktärerna. Och så finns där en rejäl skopa Agnes Cecilia också. En fin blandning det. Men mest av allt är förstås Ordbrodösen något alldeles, alldeles eget och det är det som gör den så väldigt bra.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
ORDBRODÖSEN
Författare: Anna Arvidsson
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]