Över 600 sidor, magi, trolldom, väsen, legender – allt det där som hör (viss) fantasy till (utom kartor, men dem tittar jag ändå aldrig på). Egentligen läser jag inte mycket sånt här. Men jag tyckte så chockartat mycket om Rämnfödd, del två i serien om Mörkrets väktare att jag var tvungen att ge också del tre en chans.
Den gyllene vinden börjar mitt i och det tycker jag om, jag är lite allergisk mot för mycket förklaring och presentation i böcker över huvud taget, men i serier framförallt. Det jag tyckte så förtvivlat mycket om med Rämnfödd var att jag kom rakt in i den och inte fick särskilt mycket förklarat för mig. Det gjorde inget att jag inte läst första boken, Rämnfödd stod på egna ben och var som en sorts enigmatisk dröm som svepte in mig i mörkret. Den gyllene vinden har en hel del av det, att det inte förklaras så mycket direkt, att ont och gott går i varandra och egentligen upphör att existera eftersom måttstocken blir en annan. Det där drömlika, stämningen finns kvar. Men det är lite för många människor, i Rämnfödd var de i princip bara två som var viktiga (som jag minns det i alla fall), lite för lång text, lite för mycket av en bok snarare än en dröm. Jag tycker att världen är imponerande och intressant och när jag läser den här boken känner jag att jag borde ha läst del ett först. Jag ska nog göra det någon gång tänker jag och läsa de följande två direkt därefter, så som det är tänkt.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
DEN GYLLENE VINDEN
Författare: Anna Blixt
Förlag: Undrentide (2015)
Tredje boken om Mörkrets väktare. Bok 1 heter Fredens tid, bok 2 Rämnfödd
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]
Först detta: jag är inte så hemma på fantasy, drakar och enhörningar och sånt. Jag dog nästan förvirrings- och trötthetsdöden innan jag slutligen tog ansvar och avslutade läsningen av A game of thrones lite sådär halvvägs. Till exempel. Med det sagt vill jag nu konstatera att