Svärmaren

Det här är ännu en av de där böckerna som jag dragits till på grund av dess omslag. Det finns något lite skrämmande med insekten på framsidan men det finns också något så sommarlovsförsommaraktigt i grönskan att man inte kan värja sig. Det är som de där första dagarna på sommarlovet när allt är möjligt och förväntan fyller hela kroppen. Det är få känslor som lever kvar så starkt hos mig som den där nysomriga. Alltså måste jag dras till en bok som så stark utstrålar den.

Och Anna Bovallers deckare Svärmaren utspelar sig verkligen under de där första dagarna i juni när allt är möjligt och ingen sommartristess ännu infunnit sig. För bokens huvudperson, Petra Wester, går livet sin gilla gång medan den annalkande sommarsemester gör luften lite lättare att andas. Den kring vars liv hela boken ska kretsa, Victoria Fors, njuter också hon av sommarens alla förhoppningar och löften. Tills allt förändras. Victoria dör i Petras armar en tidig morgon på advokatbyrån där de båda arbetar. Hennes död blir upptakten till en härva av lögner, begär, oegentligheter på advokatbyrån och uppslitande letande i smärtsamma minnen.

Jag har tidigare sagt att jag sällan läser deckare numera eftersom jag inte orkar med våldet och blodet och förtvivlan längre. Men om deckare är såhär så får jag nog börja igen. Svärmaren är en fristående fortsättning på Svinajakten som kom förra året men som jag inte har läst. Jag vet inte om jag haft större behållning av den här boken om jag läst den förra men jag tror inte det. Jag känner inte att jag saknar pusselbitar. Jag ska hur som helst läsa Svinajakten också för det här är riktigt, riktigt bra. Svärmaren är verkligen inte någon hårdkokt deckare utan för tankarna till mer gammeldags pusseldeckare som Maria Lang när hon var som bäst.

Jag tycker om hur mordet, döden, blodet och våldet är sekundärt i förhållande till relationerna i den här boken. Den är en stark skildring av människors – och då särskilt unga flickors- utsatthet och livets skörhet. En varsam skildring av kärlek och vad som händer med dem som lämnas kvar. Läsaren får inte svar på alla sina frågor vilket jag också tycker om eftersom man ju sällan får det här i livet.

Svärmaren av Anna Bovaller ges ut av Norstedts förlag, boken utkom första gången i mars 2010.

Vecka 16: läsrapport

Jag ligger lite efter med recensionsskrivandet men här kommer i alla fall en uppdatering av vad jag läst under den gångna veckan.

Veckan har varit en aning splittrad ur lässynpunkt. Det kom ju ett efterlängtade pocketkedjepaketet innehållande två finfina böcker som jag helt enkelt inte kunde låta bli. Alltså slängde jag mig in i en av dem med full fart. Tyvärr kan jag ju inte berätta så mycket om dem men jag kan säga så mycket som att den (det är den du inte läst Hanna) är väldigt fin och meditativ om det låter begripligt…

Dessutom har jag läsa en riktig boknördsbok som heter Böckerna som formade Hitler och som jag ska kommentera här i början av maj. Väldigt intressant och väldigt ovant nu när jag befinner mig mitt inne i ett ”skönlitteraturträsk”.

En bok som tog en dag att läsa men som kommer att finnas kvar i mig mycket längre är Christine Falkenlands Min skugga som jag läste i måndags. En 124 sidor lång favorit om en kvinna som inte riktigt är den man tror till en början.

En positiv överraskning är Svärmaren av Anna Bovaller som jag drogs till på grund av omslaget (!) men som visade sig vara en riktigt bra pusseldeckare – en riktig sidvändare. Kan nog inte hålla mig från att läsa klar den ikväll…

I veckan kom också den ivrigt efterlängtade Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Jag har börjat läsa lite smått men vill spara lite på den för att kunna ge den full uppmärksamhet. Den lovar gott…

Sist men absolut inte minst har jag läst Sara Stridsbergs Drömfakulteten och det var i sanning en märklig bok. Och gripande. Och bra. Men jag återkommer med recension av den om ett tag.