Hejdå stress! av Anna Voltaire

Hejdå stress är banne mig den bästa bok om utmattning och återhämtning jag läst, och jag har läst en del…

Det den här boken ger är råd och tips på hur man kan hantera stressen som man som utmattad utsätts för, men blivit smått allergisk emot. Och råden kommer från någon som själv kämpar med detsamma till vardags, någon som vet hur det känns att ständigt misslyckas men inte ge upp. Anna Voltaire förmedlar en sån styrka i det.

Hejdå stress består av en del för återhämtaren själv (där jag lär mig om femårsplaner bland annat), en för anhöriga (där jag i en uppräkning över orsaker till utmattning inser att jag då, 2016, kunde pricka av alla utom några enstaka och kan lägga till några utöver) och slutligen en för arbetsgivare.

Det jag bär närmast hjärtat efter min erfarenhet av att vara utmattad och att sedan dess slita som ett djur för att inte ramla dit igen är att jag har sån tur. Jag har sån stöttning. Utan det, utan mina barn, min man som bar och gjorde, min chef och mina kollegor, så hade utmattningssyndromet blivit något helt annat i mitt liv. Det hade gjort annat med mig. Jag skulle aldrig komma på tanken att säga att det inte var förfärligt, men jag skulle heller inte vilja förtiga att det har fört mig till en plats i mitt liv där jag vågar drömma igen och göra sånt jag älskar på ett sätt som jag inte mäktat med på länge. Hade jag inte drämt rakt in i väggen så hade jag jobbat på och mått rätt dåligt rätt länge och då hade jag med all säkerhet levt ett annat, mycket tråkigare liv idag.

Hejdå stress är en väldigt handfast bok om återhämtning samtidigt som den ger utrymme för de där förhoppningarna om att man ska kunna landa på en bra plats. Det handlar inte bara om att överleva längre.

HEJDÅ STRESS. EN GUIDE FÖR ÅTERHÄMTARE OCH BERÖRDA
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Pug förlag (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Innan väggen av Anna Voltaire

Innan väggen är en bok som behövs. För alla oss som hittat vägen genom väggen, alla som är påväg mot den i högsta fart och faktiskt också för dem som är i sin allra mörkaste tröttfas (det finns en punktlisteformad sammanfattning i början).

Det intressantaste med att läsa böcker om utmattning nu är för mig att se hur många vägar in i det som finns, och ändå är det precis densamma. Anna Voltaire är läkare och skriver om sin egen erfarenhet som utmattad. Jag är bibliotekarie (en för den oinsatte möjligen förvånansvärt vanlig yrkesgrupp i utmattningsskaran) och lever delvis ett helt annat liv. Jag har två barn och inte sex stycken som Anna har. Jag har också till skillnad från Anna begåvats med en synnerligen förstående och jämställd man. Men jag känner igen allt ändå. För det är svårt att få folk att förstå att den där människan de levt med hela livet inte längre klarar av att de pratar i samtalston, hur skulle någon kunna begripa? Jag har också kommit dithän att jag kan känna igen orsakerna till varför det blev som det blev, när jag kraschade begrep jag ingenting, jag gjorde ju inte mer än någon annan. Men nu kan jag se att jag gjorde massor, la väldigt mycket tid och tänk på jobbet. Jag ville blogga massor och bra och läsa allt det där nya (och gamla) för att ha något att blogga. Jag var också tvungen att träna och hålla vikten och se till att alla läxor var gjorda och att alla lappar var lästa och ihågkomna. Jag har kommit att inse att jag ägnat väldigt mycket energi åt att komma ihåg precis allt åt alla (till stora delar helt oombett dessutom), nu betalar jag priset genom att komma ihåg precis ingenting ens åt mig själv. Och det är faktiskt riktigt skönt… Jag gjorde kanske inte mer än många andra, men det var likväl för mycket, för mig.

Jag äskar hur Anna Voltaire inte väjer för det som är livsfarligt mörkt med utmattning. Hur hon kan skriva att “Jag började för första gången i mitt liv tänka att det inte var så särskilt roligt att leva” (s 36). Jag har försökt formulera det själv utan att folk ska tro att jag ville ta livet av mig. Det var inte så dramatiskt, men det var livsviktigt att inse. När livet inte är roligt längre, när man helst bara vill lägga sig ner och sova och det kvittar lika om man vaknar igen eller inte, då har det gått för långt. Jag tycker också om hennes funderingar kring begreppet skör, jag tänker också på mig själv som just skör i mitt tillfrisknande, men jag gillar det inte. Jag är ju så himla stark. Men just nu är jag också skör, jag övermannas ofta av alla de där känslorna som jag inte kände under lång tid. Det är inte så konstigt egentligen.

Anna Voltaire lever ett liv helt olikt mitt och ändå känner jag igen nästan allt. För att utmattning förenar kanske. Och det tror jag är en viktig lärdom, det är viktigt att vi inte känner oss ensamma i det här för ur ensamhetskänslan kommer skammen. Och skammen ska vi hålla väldigt långt ifrån oss, den har jag också ägnat alldeles för mycket tid, och ingenting har den gett mig tillbaka. Den har helt enkelt ingen plats i ett tillfrisknande. 

Innan väggen ger mig igenkänning och styrka i ett sorts tillsammanskap. Den ger också praktiska, oerhört enkla och lättbegripliga, råd till den som letar sådana alldeles i början av utmattningen. Det är en bok som behövs, inte minst för den svarta humorns skull, vi måste kunna skratta åt eländet också när vi umgås med det som mest intensivt.

INNAN VÄGGEN: EN UPPLYFTANDE BOK OM UTMATTNING
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Ordberoende förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.