Elisabet, eller varför jag läser historiska romaner

När jag skrev min avhandling om kvinnor som dödade sina barn kände jag mig ibland fången i formen. Jag ville skriva om kvinnorna, om deras liv, ville nå fram till dem och berätta en rättvis historia om deras bortglömda och nedtystade liv. Det jag istället fick nöja mig med vara att försöka besvara min akademiska fråga och plocka tillbaka kvinnoliven i sina arkivkartonger igen. Förhoppningsvis lite mer levandegjorda och sedda. Det är därför jag idag plitar på en roman. Det är därför jag läser och älskar historiska romaner.

Anna Whitelock skriver bra, initierat och på många plan intressant. Om jag inte redan visste lite väl mycket om Elisabet I så skulle jag kanske gilla det här mer, men samtidigt är grundproblemet för mig att det är så blodfattigt och tråkigt. Det är en rakt upp och ner-berättelse om vad som hände och vad dokumenten säger, men människorna finns inte där. Och det kan de faktiskt inte göra eftersom historiska dokument inte ger kött på benen, det behöver vi fantasi för. Kanske är det de historiska romanerna som förstört mig eller så är det det vetenskapliga hantverket. Jag kan inte låta bli att önska (förgäves, jag vet) att Hilary Mantel skulle ge sig på också Elisabets era, lyfta upp någon perifer typ och berätta på riktigt.

ELISABET I – HISTORIEN OM EN DROTTNING OCH HENNES FÖRTROGNA, Anna Whitelock
Historiska media, 2014
Översättare: Erik Nisser, titel:  Elizabeth’s bedfellows

Andra som skrivit om boken: Bokparet