Agnes Grey

Agnes GreyJag läste någonstans att någon tipsade om Anne Brontës Agnes Grey men fäste mig väl inte så mycket vid det. Sen häromveckan skulle jag vara ensam hemma en hel helg och behövde något som kunde lindra min ensamhet. Svaret på det behovet är ju vanligtvis goda böcker varpå jag plockade hem en hög från jobbet.

Jag fastnade för Agnes Grey på första sidan och sen dess har jag suttit fast och önskat att den aldrig ska ta slut. Till saken hör att jag älskar allt som Jane Austen någonsin producerat men aldrig läst en rad av någon av systrarna Brontë. Det var på tiden att jag rättade till det lilla felet. Agnes Grey är en strålande skildring av en fattig prästdotter som försörjer sig som guvernant hos flera mer eller mindre gräsliga familjer. Läsaren får broderande och diskuterande beskrivningar av såväl fmiljerna som samhället som Agnes egen person. Och så blir det lite kärlek…

Jag älskar som sagt den här boken och det enda jag egentligen har att invända mot är slutet som jag tycker var en aning för abrupt och kortfattat (vilket inte är helt ovanligt hos Jane Austen heller – man vill ju i alla fall ha en liten kyss!!!). Men till alla er som gillar historiska romaner men som, liksom jag, missat Agnes Grey – läs, läs, läs!

Den där känslan

Tyvärr är den inte så vanlig längre – den där känslan. Jag drar hem högvis med böcker från biblioteket varje vecka och klottrar långa lappar fulla med böcker jag vill och i vissa fall bör läsa. Och jag läser (inte i samma takt som jag drar hem men ändå) och en del är bra, en del är dåligt, en del ger absolut ingenting. Men allt för sällan infinner sig den där känslan av magi. Att få fixa med maten eller plocka eller natta barnen och ha en riktigt fin bok att längta till.

Just det där längtandet är någon sorts huvudsak tycker jag. Det är sånt som gör mig glad att jag läser så mycket – förr eller senare kommer guldkornen i min väg. Just nu har jag försjunkit i Agnes Grey av Anne Brontë – hoppas den aldrig tar slut…