Anne Rice

Veckans vampyr: En vampyrs bekännelse

av

Det är så länge sedan. Mitt allra första möte med vampyrerna. Jag bodde hemma (= mer än 15 år sen), lånade boken på vinst och förlust på biblioteket och redan efter första meningen var jag fast. Louis berättelse grep mig från första ordet, just för det direkta tiltalets skull, och sen släppte han inte taget. Jag var också den där journalisten…

20130531-171335.jpgMitt starkaste minne var sorgen, ensamheten och att det gjorde så ont hela tiden. Där var Louis andra födelse och uppvaknande till natten som grep mig väldigt starkt men dessförinnan också hans liv. Där var Lestat som kämpar som ett djur för att upprätthålla bilden av sig själv som okrossbar men som samtidigt utstrålar så mycket ensamhet att jag bara ville gråta. Och så är där Claudia. Henne har jag faktiskt gråtit över på riktigt. Hur tydlig vikten av moral också i det mest dekadenta av samhällen blir. Grymheten i att skaffa sig ett sällskap för sin egen skull. Ett barn. Claudias ilska, hat och förtvivlan mot alla dem som får växa till kvinnor och mot dem som skapat henne är så stark att den berör mig än.

Jag tror att det är omöjligt att överdriva betydelsen av Rices böcker för den senare vampyrvågen. Så många följer hennes regler och visst känner vi igen Lestat i såväl Eric (Southern Vampire Mysteries & True Bood) som Spike (Buffy tVS)? Louis har väl fått stå modell för de plågade vampyrerna, som Angel (BtVS), Edward (Twilight) och Stefan (Vampire Diaries), men originalet är betydligt mycket coolare. Han är den skuldtyngda vampyren, minus all mesighet…

Jag har också läst några ytterligare delar av Anne Rices Vampyrkrönika men minns inte så mycket av dem. Någon som är begåvad med bättre minne, är de värda en omläsning?

Tematrio om sex

av

I denna veckas tematrio ber Lyran oss berätta om tre böcker med minnesvärda sexskildringar. Tragiskt nog kommer jag först bara på riktigt dåliga exempel. Det är uppenbarligen svårt det där med sex…

Jag har läst en hel del Harlekin-böcker under min tonårstid och där finns det ju en viss mängd sex. Dessutom rätt stereotyp och trist skildrad sex. Männen styr och kvinnorna följer. Ofta var det så pinsamt dåligt att jag helt enkelt hoppade över de sidorna… Det är möjligt att det existerar bra harlekinsex också men jag kan inte minnas att jag stött på någon (vilket kanske också kan förklaras just med att jag hoppade över dem ;)).

I Philip Roths Envar störde jag mig en del på sexskildringarna. Jag tror att det var för att det var för att de kom så plötsligt och rakt på och för att det var så brutalt och naket. Jag tänker främst på bilden av huvudpersonen och hans sekreterare på kontoret. Jag störde mig som sagt men samtidigt tror jag att det var en viktig pusselbit för att förstå situationen och karaktären. Så sammanfattningsvis: jag gillar det inte men förstår dess funktion…

Mitt sista exempel avviker nog en del från ämnet för jag minns inte om det förekom sex överhuvudtaget i den här boken. Men jag måste få framhålla det erotiska i Anne Rices En vampyrs bekännelser. Hon lyckas verkligen skapa en förtätad stämning av sex och erotik genom hela boken utan att ta till riktiga sexskildringar. Vampyrer är väl per definition impregnerade av erotik (The Strain-vampyrerna undantagna) men få lyckas få till det som Anne Rice. Vore det inte för henne och hennes Lestat så hade vi nog inte haft någon våg av tonårsvampyrer inom ungdomslitteraturen och filmerna. Och det kan man ju i och för sig tycka lite allt möjligt om…

Humanvampyrerna anfaller

av

Så var ordningen återställd och vampyrerna tillbaka i rutan. True Blood har dragit igång igen och det kändes väl lovande även om jag inte direkt håller andan i väntan på nästa avsnitt. Ett stort problem med serien för mig är att Bill är så outsägligt trist och träig och Sookie också har gjorts rätt ointressant. Jag gillar inte Bill i böckerna heller men Sookie upplever jag som långt mer mångbottnad och intressant där.

I ärlighetens namn har ju vampyrerna befolkat tv-tablån också under OS i och med Vampire Diaries som visas på torsdagkvällar i kanal 6. Jag har än så länge bara sett ett och ett halvt avsnitt och är väl sådär lagom imponerad men helt oävet är det ju inte. Såhär i krocken mellan alla dessa vampyrserier och läsandet av The Strain (mer om den imorgon för jag har ju faktiskt läst ut den nu) slås jag av hur vampyrerna utvecklats de senaste åren. Den blodtörstige besten har förvandlats till en tonårsanpassad humaniserad tjejtjusare. Vampyren som blir förälskad. Vi möter honom (för det är ju alltid en han, eller?) hos Charlaine Harris och i Twilight-böckerna förstås. I Vampire Diaries finns han också och i alla de andra tonårsböcker som väller in i bokhyllorna just nu.

Jag vet inte om Buffy banade vägen med Angel (som förbannas med en själ) och Spike (som väljer att återta sin) som båda ägde förmågan att älska. Däromkring verkar i alla fall något ha hänt för hos exempelvis Anne Rice var vampyrerna inte särskilt kärleksfulla i relationen till människor och de var inga tonårsdrömmar heller även om de förstås var väldigt sensuella. Jag minns hur huvudpersonen i En vampyrs bekännelser fattade tycke för en flicka men inte blev han förälskad inte – han gjorde henne helt enkelt till vampyr (med fasansfulla konsekvenser).

Men nu har mördarmaskinerna blivit tonårsdrömmar och vampyrerna någon sort nästanmänniskor. Jag vet inte riktigt vad man ska säga om det. Sensualiteten och det sexuella har ju alltid varit stark i vampyrskildringarna (tänk Dracula) men det har också varit blandat med något extremt mörkt, förbjudet och framförallt livsfarligt vilket nu nästan helt har försvunnit. Visst finns det där fortfarande som en yta men nuförtiden kan man till och med gifta sig med en vampyr…

I´m all for romantiken men saknar ändå det mer djävulska (som jag i och för sig tycker att Harris lyckas bibehålla och som skänker välbehövlig humor till i alla fall vissa av hennes kärlekskranka vampyrerna). I The Strain kan jag dock konstatera att det inte finns några kärlekstörstande mörkervarelser över huvud taget. Där är det blod och död och äckel för hela slanten. Inte en gnutta sensualitet eller trånad. Det känns lite befriande, lite som old-school-vampyrens återkomst.