Det är så länge sedan. Mitt allra första möte med vampyrerna. Jag bodde hemma (= mer än 15 år sen), lånade boken på vinst och förlust på biblioteket och redan efter första meningen var jag fast. Louis berättelse grep mig från första ordet, just för det direkta tiltalets skull, och sen släppte han inte taget. Jag var också den där journalisten…
Mitt starkaste minne var sorgen, ensamheten och att det gjorde så ont hela tiden. Där var Louis andra födelse och uppvaknande till natten som grep mig väldigt starkt men dessförinnan också hans liv. Där var Lestat som kämpar som ett djur för att upprätthålla bilden av sig själv som okrossbar men som samtidigt utstrålar så mycket ensamhet att jag bara ville gråta. Och så är där Claudia. Henne har jag faktiskt gråtit över på riktigt. Hur tydlig vikten av moral också i det mest dekadenta av samhällen blir. Grymheten i att skaffa sig ett sällskap för sin egen skull. Ett barn. Claudias ilska, hat och förtvivlan mot alla dem som får växa till kvinnor och mot dem som skapat henne är så stark att den berör mig än.
Jag tror att det är omöjligt att överdriva betydelsen av Rices böcker för den senare vampyrvågen. Så många följer hennes regler och visst känner vi igen Lestat i såväl Eric (Southern Vampire Mysteries & True Bood) som Spike (Buffy tVS)? Louis har väl fått stå modell för de plågade vampyrerna, som Angel (BtVS), Edward (Twilight) och Stefan (Vampire Diaries), men originalet är betydligt mycket coolare. Han är den skuldtyngda vampyren, minus all mesighet…
Jag har också läst några ytterligare delar av Anne Rices Vampyrkrönika men minns inte så mycket av dem. Någon som är begåvad med bättre minne, är de värda en omläsning?