Skrivsöndag: Orm med två huvuden av Anneli Jordahl

Anneli Jordahl avskyr verkligen att skriva och jag älskar att hon ändå gör det, just därför. Hennes ovilja inför själva skrivandet vinner inte eftersom hon alltid tror på sina idéer och inte kan med att låta dem ligga oskrivna. Som motpol till den lyckliga författaren är det en viktig bild. Jag kan bara sekundvis känna igen mig i hennes motvilja, men för de sekundernas skull är jag glad att hon ger uttryck för det.

Orm med två huvuden är naturligtvis en essä om skrivande, men det är minst lika mycket, och kanske än mer en självbiografisk diskussion om klass. Hon talar om klassklättrarens ensamhet och sin egen rädsla för att såra sin mamma genom att skriva om henne, eller någon som liknar henne, från en ny medelklassposition. Hon förhåller sig till Edouard Louis vrede och till Sara Lidmans stillsamma ordlek. Hon talar om författarens makt och arbetarklassens maktlöshet. Hon berättar om bibliotek och bibliotekarier och en segregation som växt fram de senare åren. Hon skriver om hur det är omöjligt och oönskat att tala om klass idag. Jag förstår hur hon tänker, det finns en djup ovilja (eller kanske snarare en osäkerhet inför hur det kan göras) inför att prata om klass idag och just därför är det viktigt att Anneli Jordahl gör det här, och att hon gör det med en sådan glöd. Så slutligen har hon ändå tagit sig igenom ”det överjävliga skrivandet” och gett oss en klassdiskussionen som inte slår neråt. Tack för det.

ORM MED TVÅ HUVUDEN
Författare: Anneli Jordahl
Förlag: Norstedts (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Läs också min text på Kulturkollo där jag skriver om Orm med två huvuden och Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt.

Två nya böcker om att skriva

Idag skriver jag på Kulturkollo om två alldeles färska essäböcker om att skriva, Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt och Anneli Jordahls Orm med två huvuden. Jag kommer tycka mer om dem vad det lider, ur perspektiv av mitt eget skrivande, men idag lägger jag dem bredvid varandra och ser vad som skiljer och vad som förenar. Texten hittar du här.

Augustenbad en sommar

Jag förväntar mig inte kärlek vid första ögonkastet när jag läser Anneli Jordahls böcker. Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) minns jag exempelvis som rätt så seg i början men när den grep tag så grep den tag ordentlig. Mitt problem med Jordahls senaste – Augustenbad en sommar – är att den ytterst sällan griper tag i mig över huvud taget.

Det kan ha med huvudkaraktären att göra för medan Ellen Key förvisso inte är enkel att ha att göra med så är hon ändå förståelig och älskansvärd i all sin svärta. Poeten Andreas upplever jag å andra sidan som gnällig och osympatisk. Sådana karaktärer kan förvisso också berika en läsupplevelse men Andreas har ingenting som riktigt lockar mig nära, jag känner aldrig det där suget efter att förstå honom eller att få följa honom vidare.

Handlingen är förlagd till kurorten Augustenbad där doktorns regim är odiskutabel. Det gäller att följa ”reglorna” med kalla bad och inpackningar om man inte vill bestraffas med böter till fattigkassan. För Andreas som befinner sig på Augustenbad utan ett öre på fickan för att på order från sin rika hustru göra sig kvitt sitt alkoholberoende blir vistelsen svår. Att han sen faller för två utsatta kvinnor gör inte saken lättare.

Även om jag tycker att Andreas är ett ganska oinspirerande sällskap så finns det dock andra bekantskaper som gör Augustenbad en sommar till en klart läsvärd bok. Amandas historia till exempel, om maken och sjukdomen och döden. Att få sitta några sommarkvällar på Amandas veranda är väl värt sällskapet med den självömkande poeten. Och Maria. Skildringen av Maria och hennes mor Anna är enligt mig bokens starkaste och intressantaste delar och jag skulle gärna vilja ha mer. Jag hade väldigt gärna sett att Jordahl lämnat Andreas åt sitt öde och låtit honom spela  birollen i en roman om Maria istället. För Maria är såväl obegriplig som begriplig, hjälplös och stark, hon är hård och mjuk och jag brinner litegrann av längtan att lära känna henne bättre. Nästa gång kanske, från början?

~Norstedt, 2011~

Andra om Augustenbad en sommar: Enligt O, Kulturdelen, Dagens Nyheter

Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)

Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) är inte bara en tungvrickande och minnesutmanande titel utan också en fantastisk fin bok.

Förra månaden läste jag Elin Wägners Pennskaftet och nu läser jag om en av de andra giganterna, Ellen Key, från den tiden i Anneli Jordahls tolkning. Jag förväntade mig en himlastormande men vardaglig kärleksberättelse vilket jag också får i skildringen av brevväxlingen mellan Ellen och kritikern och författaren Urban von Feilitzen. Han är gift och lever med sin fru och sina barn på sin gård medan hon arbetar som lärarinna i Stockholm. Hon längtar och väntar på hans brev för att sedan sluka dem, tolka och övertolka i det oändliga. Det är hjärtslitande och sorgligt och alldeles förfärligt förtärande. Tänk att den största kärleken kan göra oss så små som Ellen och Urban blir. Så förgörande, arga, bittra och förtvivlade… Men boken är också så mycket annat. Den är inte minst en skildring av en stark och egensinning kvinna som betalar ett högt pris för att få gå sin väg genom livet.

Jag tycker mycket om skildringen av den åldrande Ellen Key efter att hon tagit sin gård Strand i besittning. Mötet mellan henne och Malin är som hämtat från en saga och deras relation är lika sorglig och ödesmättad som den tidigare mellan Ellen och Urban. Skildringarna av somrarna där internat hölls på Strand för kvinnliga stipendiater är spännande inte minst för att dessa stipendier/internat fortfarande existerar.

Jordahl har skrivit en medryckande och andlöst spännande skildring av denna kvinnoikon och jag blir verkligt intressad av att veta mer om henne – hennes liv, drömmar, planer och projekt. Allra mest längtar jag att läsa något av hennes egen penna.

~Månpocket, 2010~