Bara bra böcker! Att ta makten, att älska tidens gång och Åsa Grennvall

Åsa Schagerström (tidigare Grennvall) är en av mina favoritförfattare. Åsa Schagerström skriver mörkret så oerhört bra, så att jag aldrig känner mig ensam i det, men alltid stärkt.

Jag tror det började med Elfriede, och en bok som heter Elfriede – en dystopi måste naturligtvis alltid vara en bra början när man bekantar sig med ett författarskap. Sen kom Deras ryggar luktade så gott. Jag tror att när man går sönder så totalt av en bok och sen plåstras ihop mer hel än någonsin, så som jag gjorde, då är man för evigt sammanlänkad med den författaren.

Min sommar har jag tillbringar i Schagerström-land* där jag läst allt hon skrivit (nästan) som en förberedelse för det som komma skulle – den högt efterlängtade nya serieromanen Jag håller tiden. Och nu är den här!

Jag håller tiden är en direkt fortsättning på allt det Åsa Schagerström skrivit tidigare, för att hon skriver sitt liv. Här skulle vi naturligtvis kunna grotta ner oss i en diskussion om vad som är verklighet och vad som är fiktion i boken, men visst är det rätt irrelevant? Jag förstår att det som finns där är sant, men också att vissa saker är skyddade, lämnade utanför, outtalade. Det skriver hon också om, de där askarna där det allra heligaste förvaras och göms. Och det är viktigt. Det är faktiskt också det enda jag tycker är svårt som bokbloggare, när det är dags att skriva om Åsa Schagerström böcker. De där askarna med glimrande hemligheter är så lätta att öppna när något kommer så nära. Det är svårt men livsnödvändigt att stå emot.

Jag håller tiden handlar om att älska tidens gång för att den för en bort från det förflutna, men också för att den bjuder så mycket i form av tid med barnen, med sig själv, med löven som åldras, faller och föds på nytt. Den handlar nog också mest av allt om den där tiden i livet när allt fallit på plats, i en fungerande, kanske rent av lycklig relation, med barn. Då när man ställs inför allt det där som inte är så uppordnat som det borde. I Åsas fall relationen till pappan som är minst sagt ointresserad av att vara pappa och morfar. Om han inte vill eller om han är oförmögen vet vi inte riktigt, men det spelar ju ingen roll. Scenerna där Åsa till slut gör upp med honom är fasansfulla.

En sak jag känner igen är de där skogspromenaderna. Hur många sådana har jag inte tagit och pratat med människor jag inte kan nå, det är ibland det enda sättet att få säga det man verkligen måste få säga. Och spökena som svamlar om hur alla andra kan och orkar, de har förstås följt med mig också. Jag tycker om hur Åsa Schagerström återvänder till skogen, hon var där också i Deras ryggar luktade så gott. Jag tycker om hur hon använder den – till att tänka, att argumentera och för att hitta någon sorts trygghet också när allt känns skrämmande och fel. Skogen som läkeplats. Något jag känner igen.

Åsa Schagerström böcker handlar i mycket om den där kampen för att ta makten över sitt eget liv, att inse att människor, minnen och mönster inte får styra oss bort från det som är bra för oss och att orka göra något åt det. Åsa har gått igenom så oändligt mycket värre saker än de flesta av oss, men i just de berättelserna och kraften i kampen finner i alla fall jag hopp. Det går att göra sig fri från allt om man bara får stöd att göra det och om man bara har modet. Att ta makten över sitt eget liv är ingen lätt sak och inget som leder till evig problemfri lycka. Tvärtom. Vi behöver alla någon som tar oss i famn ibland och torkar våra tårar. Ibland kan det vara en författare som skriver självutlämnande, ibland kan det, som så ofta i Åsa Schagerström böcker, vara vi själva.

* Vill du läsa om min läsresa kan du göra det här, här och här.


Inlägget publicerades första gången 7 november 2016 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Ett himla bra urval

Förra året ägnade vi oss förstås mycket åt att sammanfatta årtiondet vi var på väg att lämna, det kan vara på sin plats att återbesöka de där listorna, inte minst då de innehåller det bästa av det bästa. Här följer 2010-talets bästa böcker, en från varje år (och ja såklart är det en helt otroligt omöjlig uppgift för mig att välja, men jag har ändå gjort det – se det som en utmaning för mig och en julklappstipslista för dig):

2010
Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist
Varför inte gå ut hårt med lite svensk skräck om en flicka som borrar hål i huvudet på folk hon inte gillar eller inte förstår sig på. Jag tycker att den är symbolisk för tiden vi lever i på ett väldigt sorgligt sätt. Kanske inte en julklapp till din allra känsligaste släkting…

2011
Evig natt av Michelle Paver
Vi fortsätter med skräcken. Evig natt är den allra mest skrämmande bok jag någonsin läst och nu såhär i midvintertider, med snön och kylan runt knuten är den här arktiska skräckromanen inget att rekommendera egentligen, men ändå… Köp den till någon du verkligen inte gillar eller någon som verkligen gillar att bli riktigt rädd.

2012
Bring up the Bodies av Hilary Mantel
Man måste naturligtvis läsa Wolf hall först, men den kom ut 2009 så den får liksom vara outtalad här. När Bring up the Bodies (För in de döda på svenska) kom ut var jag alldeles galet förväntansfull och lika galet nervös, men den höll för förväntningarna och är till denna dag en av mina två favoritböcker. I mars får vi veta om Mantel lyckas skriva en lika bra avslutning på trilogin om Thomas Cromwell.

2013
Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma
Den här boken har två väldigt bra saker – en fantastisk historia och passion, så mycket passion! Jag tänker att det är en sån där bok som kan passa i paketet till vem som helst, alla kan hitta något att älska bland isblocken, den odödliga kärleken och den historiska gåtan.

2014
Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall
Jag tror inte att det här var den första bok jag läste av Åsa Grennvall, men det var den som förändrade mig och min syn på livet. Sen dess har jag läst allt hon skrivit och snart, snart, snart ska jag sätta tänderna i hennes senaste, Urmodern. Ge den här till någon som inte är rädd för det som gör ont och den som vill utforska hur mycket som kan finnas att hitta i en fulländad serieroman.

2015
Maddaddam av Margaret Atwood
Maddaddam är den avslutande delen i en trilogi som kanske hamnar lite i bakgrunden av exempelvis Tjänarinnans berättelse i Atwood produktion. Maddaddam-trilogin (med Oryx och Crake och Syndaflodens år som två första delar) är dock såpass monumental och omskakande att den inte borde hamna i bakgrunden för något. Ge kanske inte den här till din allra mest klimatångestiga eller framtidsoroliga kompis, men alla andra mår bra av en dos Atwood-skärpa.

2016
Juldagar av Jeanette Winterson
Jeanette Winterson har skrivit så mycket bra, men här väljer jag att lyfta en rätt okaraktäristisk bok i hennes produktion. Juldagar är en mysig, vilsam bok för alla oss som har lite svårt med det där som ska vara så jäkla fröjdefullt.

2017
Tiden är inte än av Elin Boardy
Pesten, sorgen, vandringen. Och så Elin Boardys språk. När jag hade den här i min bokcirkel på jobbet valde en av deltagarna att läsa boken två gånger och sen skriva ett långt brev till mig som förklarade hur mycket hen älskade boken. Jag delar den kärleken helhjärtat.

2018
Jag är, jag är, jag är ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell
Jag har aldrig läst en så livsbejakande bok tidigare. All denna död, all detta lidande som leder Maggie O’Farrell så nära någon sorts livets hjärtpunkt. Det här är en obeskrivlig bok som passar alla, jag har hittills inte stött på en enda människa som inte gillar den, så köp den till hela släkten vet jag.

2019
Lanny av Max Porter
Det har gått över ett halvår sen jag läste Lanny och jag förmår fortfarande inte förklara varför jag älskar den så mycket. Jag har försökt på min egen blogg (läs via länken i titeln) och i samtal jag hamnar i där böcker ska tipsas och hyllas och jag försökte i samtalet som Anna och jag fick ha med Max Porter här och någonstans finns nog kornet till en förklaring, men jag vet fortfarande inte. Men den är bra alltså, magiskt bra. Köp den till dig själv i julklapp tycker jag och har du redan läst den så läs den igen, det har du förtjänat.


Inlägget publicerades första gången 2 december 2019 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bild lånad från Pixabay.

Urmodern av Åsa Schagerström

Jag tycker alltid så förtvivlat mycket om (med betoning på förtvivlat och mycket) att läsa Åsa Schagerström (tidigare Grennvall), hennes klokskap och smärta och hopp. Lika förtvivlat svårt brukar jag ha att formulera mig här. Det kommer för nära för att det ska kunna ordsättas, dels för att det skulle göra illa mig och dels för att det inte ens är möjligt. Åsa Schagerström gör det så bra för mig, det räcker så.

Urmodern är en vidare utforskning (efter Deras ryggar luktade så gott och Jag håller tiden) av vad det innebär att komma ur intet och skapa sig själv, det finns en rå förtvivlan här som är svår att bära, men mirakulöst läkande om man orkar. Att bilderna är broderade fördjupar verkligen upplevelsen, det är något väldigt speciellt med de där konturerna som nästan ser trådiga ut eftersom jag vet att de är det. Arbetsinsatsen känns i mig när jag läser och omsorgen är läkande. Jag får lite samma känsla av att få en gåva som när Åsa Schagerström i december 2016 skickade en julgåva i form av ett print (det sitter i min trappa, jag tittar på det och blir styrkt av det varje dag) till mig för att hon läst mina bloggtexter om min läsningar av hennes böcker och min utmattning och ville ge mig något. Det är samma sorts generositet och värme i att brodera en bok. Tiden det tar, fingrarnas rörelse över tyget.

Jag har en varm känsla för Åsa Schagerström och kan inte på något sätt sägas vara neutral heller till Urmodern, men läs den och bilda dig en egen uppfattning. Jag vill avsluta med det viktigaste Åsa Schagerström gett och lärt mig. Det kommer från slutet av Deras ryggar luktade så gott och är en bild av hur man kan gå ut i skogen och finna sitt barn-jag, olika versioner av en själv och så kan man krama kärlek in i det där barnet som kanske saknar det. Man kan trösta sig själv, sitt eget barn, sin egen kärna. Den bilden har jag sparat på, nu finns den utskriven (förlåt för copyright-intrång) på mitt skrivbord eftersom jag en dag när jag gick i skogen insåg att det är det jag gör när jag skriver. Jag lever den dröm som mitt barn-jag närde och att jag gör det tröstar henne. Jag försjunker i den bilden varje skrivdag jag har och det tröstar inte bara mitt barn-jag, det stärker också den som är jag idag.

URMODERN
Författare: Åsa Schagerström
Förlag: Syster förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

31 bra saker: Sara Lidmans röst

De här bra sakerna kom första gången till efter en höst som kändes väldigt stelfrusen, sen fortsatte jag förra året av bara farten. För att jag behövde fokusera på det bra som glimrade mitt i allt det andra. I år var sakletandet lika givet, det har återigen varit ett rätt tungt år, men förstås också bra under tiden. Jag gillar att lyfta de bra sakerna, men jag ska inte ljuga om att vissa dagar flinar de åt mig. Vissa dagar ser jag inte det bra med dem alls.

Det är i sig ingen motsägelse att jag samlar bra saker för att jag har lätt att se det dåliga och att det ibland krockar med riktigt hemska dagar. För någon vecka sen hade jag en sån dag. Förfärlig. Jag grät och surade och ångestknutorna slog sig ner i hjärttrakten, där de trivs så jäkla bra. 

Jag promenerade och resonerade, mutade mig med lussekatter, försökte hitta vägen upp ur det mörka hålet. Det tog mig till kvällen innan jag insåg vad jag behövde. 

När det kommer till ljudboksterapi finns två vägar att gå, ett val mellan norrlandsförfattarna (så långt är det givet) Torgny Lindgren och Sara Lidman. Lindgren för trösten och Lidman för surilskan. Just den här dagen valde jag att få ut frustrationen med hjälp av vreden i Sara Lidmans röst (i Lifsens rot). Jag ska inte säga att jag blev glitterglad på kuppen, men ångesten flög ändå ut från bröstet och andningen gick något lite lättare. Sen kom natten och sömnen och tack och lov att jag inte dras med värre problem än att de kan sovas bort.

Med detta vill jag ha sagt att jag förstår om ni avskyr mig för mina bra saker ibland, det är ok, det gör jag också. Andra dagar känns det bättre.

Sara Lidman är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Jag håller tiden

Ni vet det redan, att jag älskar Åsa Grennvalls böcker. Jag har kärleksbombat förr. Men nu är min kärlek för evigt cementerad eftersom hennes Jag håller tiden blev den första bok jag kunde ta mig igenom, och dessutom känna något kring, efter utmattningskraschen och den totala kortslutningen i hjärnan. Jag håller tiden blev min livlina, ett hopp om att jag kommer kunna läsa som vanligt igen om ett tag, och för det kommer jag vara evigt tacksam.

Texten som följer är ett utdrag ur en längre text som publiceras på Kulturkollo idag.

jag-haller-tidenJag håller tiden är en direkt fortsättning på allt det Åsa Grennvall skrivit tidigare, för att hon skriver sitt liv. Här skulle vi naturligtvis kunna grotta ner oss i en diskussion om vad som är verklighet och vad som är fiktion i boken, men visst är det rätt irrelevant? Jag förstår att det som finns där är sant, men också att vissa saker är skyddade, lämnade utanför, outtalade. Det skriver hon också om, de där askarna där det allra heligaste förvaras och göms. Och det är viktigt. Det är faktiskt också det enda jag tycker är svårt som bokbloggare, när det är dags att skriva om Åsa Grennvalls böcker. De där askarna med glimrande hemligheter är så lätta att öppna när något kommer så nära. Det är svårt men livsnödvändigt att stå emot.

Jag håller tiden handlar om att älska tidens gång för att den för en bort från det förflutna, men också för att den bjuder så mycket i form av tid med barnen, med sig själv, med löven som åldras, faller och föds på nytt. Den handlar nog också mest av allt om den där tiden i livet när allt fallit på plats, i en fungerande, kanske rent av lycklig relation, med barn. Då när man ställs inför allt det där som inte är så uppordnat som det borde. I Åsas fall relationen till pappan som är minst sagt ointresserad av att vara pappa och morfar. Om han inte vill eller om han är oförmögen vet vi inte riktigt, men det spelar ju ingen roll. Scenerna där Åsa till slut gör upp med honom är fasansfulla.

Åsa Grennvalls böcker handlar i mycket om den där kampen för att ta makten över sitt eget liv, att inse att människor, minnen och mönster inte får styra oss bort från det som är bra för oss och att orka göra något åt det. Åsa har gått igenom så oändligt mycket värre saker än de flesta av oss, men i just de berättelserna och kraften i kampen finner i alla fall jag hopp. Det går att göra sig fri från allt om man bara får stöd att göra det och om man bara har modet. Att ta makten över sitt eget liv är ingen lätt sak och inget som leder till evig problemfri lycka. Tvärtom. Vi behöver alla någon som tar oss i famn ibland och torkar våra tårar. Ibland kan det vara en författare som skriver självutlämnande, ibland kan det, som så ofta i Åsa Grennvalls böcker, vara vi själva.

Läs hela texten på Kulturkollo!

JAG HÅLLER TIDEN
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Syster förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här .

Ännu mer Åsa Grennvall

I höst kommer en ny serieroman av Åsa Grennvall och det är en stor sak i min litterära värld (och lets face it, jag har knappt något annat än en litterär värld…). Efter att ha fallit andlöst för såväl Deras ryggar luktade så gott som Elfriede – en dystopi ägnade jag stora delar av sommaren åt att läsa igenom allt Åsa Grennvall skrivit. Det har varit en resa in i ett mörker så djupt att det är jobbigt att känna igen sig därinne. Men det är fint också, att få höra ihop, och att få tröst. Det är ändå något med folk som lyckas skriva ångest så att den dämpar ens egen.

En liten rapport kom redan i början av augusti då jag skrev om Det känns som hundra år, Mie och Svinet. Här kommer resten:

Det är inte värst sådär i början
Det här är egentligen inte en serieroman, det är mer som en serienovellsamling eller en samling episoder som i och för sig berör samma tema men ändå inte är lika. Jag gillar, men blir inte berörd på det sättet jag kommit att förvänta mig.

Sjunde våningen
Oj! Saker jag känner igen i den här boken: att bo på folkhögskola, att ställas inför valet att vara sig själv eller förändra sig för att passa (in i gruppen eller för att passa en annan). Saker jag inte känner igen och som jag är oerhört tacksam över att inte känna igen: det obeskrivligt destruktiva förhållandet Åsa dras in i. Jag vet inte om jag någonsin läst en relation där våld (fysiskt och verbalt) skildras så starkt och begripligt. Det går inte att avfärda kvinnor i våldsamma relationer med ”men varför gick hon bara inte” när man läst Sjunde våningen (om man till äventyrs tyckte att det gick innan alltså) samtidigt som det är det enda kroppen skriker. Tack och lov att hon gick!

Ett familjealbum
Här känner jag igen en del av Åsas teman (märker ni hur jag nått fram till du-status med författaren vid det här stadiet) – den oerhört komplexa mammarelationen, bekantskapskretsmannen som tafsar och sen blir typ styvpappa, ångest. Det extra fina med den här boken är att den gör så beundransvärda och bra försök att se problematiker och händelser ur olika perspektiv. Väldigt starkt, och hemskt.

Cynisk romantiker
Det här är verkligen en bra bok att avsluta den här genomläsningen med. Den kopplar ihop händelser och serieromaner på ett föredömligt tydligt sätt. Här får jag tidslinje och reflektion vilket jag tycker väldigt mycket om. Det är ingen må bra-utflykt att ge sig ut i Grennvalll-land men det är ändå fullt möjligt att känna sig stärkt efteråt, när man kommer hem. Och det gör jag.

Åsa Grennvalls nya roman Jag håller tiden kommer ut i november.

DET ÄR INTE VÄRST SÅDÄR I BÖRJAN
Förlag: Optimal press (2003)
SJUNDE VÅNINGEN
Förlag: Optimal press (2002)
ETT FAMILJEALBUM
Förlag: Optimal press (2005)
CYNISK ROMANTIKER
Förlag: Galago (2006)

Författare: Åsa Grennvall

Svinet

svinetPassande titel och epitet på ärkeknölen som står i centrum för den här berättelsen, verkligen – Svinet. Jag kan nästan inte ens skriva en recension av boken eftersom det hotar att bli en recension (sågning!) av den där jäkla Dan och honom vill jag inte ge något utrymme. Fiktiv karraktär säger du, skulle inte tro det säger jag. Det här är en historia, något förstärkt hoppas jag, jag hört och sett alldeles för många gånger för att avfärda som fiktiv. Dan finns. Tyvärr.

Om kvinnorna tycker jag synd. För att de mår så dåligt vilket gör att de är mottaglig för slemhögen och hans vidrigheter och för att han får dem att må så väldigt mycket sämre. Mest synd är det nog om mamman, hennes berättelse är verkligen den oberättade, den som inte får finnas och framförallt inte uttalas.

Åsa Grennvall är en av mina bästa författare, hon berättar så hemska sagor och hon gör det så bra.

Det blir en del Åsa Grennvall nu, gårdagens dubbelrecension förstås, men jag har också lånat hem alla hennes övriga olästa album över semestern. För att förbereda mig för nyutgivning i höst.

SVINET
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Galago (2010)
Köp den t.ex. här eller här.

Två gånger Åsa Grennvall

Ibland händer det att jag går på andra bibliotek än det där jag jobbar, som en helt vanlig biblioteksbesökare. Och då händer det att jag hittar sånt jag inte hittar annat, som en gömma med Åsa Grennvall-serier jag inte läst förut.

DET KÄNNS SOM HUNDRA ÅR

hundra-arDå kan det konstateras, redan i sin debut, Det känns som hundra år, var Åsa Grennvall genialt bra. Jag älskar verkligen det där självutlämnande (jag kan vara tänka mig vad det måste ha kostat), såriga, självironiska. En hel del är nya nycklar till den Åsa jag lärde känna i Deras ryggar luktade så gott, men här finns också den där historien som är en sorts mittpunkt där, och den gör lika ont här.

Åsa Grennvalls skildring av skolan, att flyta ovanpå och flyta med bär många likheter med det jag minns av den där tiden. Både den lite spelade ångesten och den djupt gående riktiga. Det är ingen barnlek att vara tonåring direkt, och det kan ge mig lite ångest som snart blivande tonårsmamma.

MIE

mieKom året efter Det känns som hundra år och berättar vidare om Åsas ungdomstid. Nu går hon på Konstfack utan att hitta någon tvillingsjäl (trots allt hon trott om konstskolor och såna som går där), tills Mie dyker upp.

Mie är ännu ett steg in i Grennvalls universum och jag tycker väldigt mycket om att befinna mig där. Jag älskar att få träffa Åsas bror (om än flyktigt), han som finns i bakgrunden, som en varm och vänlig närvaro, i Det känns som hundra år (och kanske Deras ryggar luktade så gott?).

Åsa har det svårt och är så hård mot sig själv, jag tycker väldigt mycket om att Mie får finnas där och ta hand om henne lite.

DET KÄNNS SOM HUNDRA ÅR
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Optimal (1999)

MIE
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Optimal (2000)

Deras ryggar luktade så gott

deras-ryggar-luktade-sa-gottJag tror väldigt mycket på att om en bok känns och gör riktigt ont att läsa så har recensionen jag skriver föutsättning att bli väldigt bra, för att jag kommer ge mer av mig själv i den än annars. Min recension av Deras ryggar luktade så gott skulle kunna bli min allra bästa. Men det kommer den inte att bli.

Deras ryggar luktade så gott är den vackraste, sorgligaste och finaste och hemskaste serieroman jag läst, en av de böcker någonsin som berört mig mest, på djupaste djupet. Och jag förmår inte skriva om det. Det som händer i boken hände inte mig, men en del av det, och annat. Jag känner igen för mycket, bär med mig, går sönder lite för mycket för att dela det. Vissa rum måste en behålla för sig själv, låsa om och behålla nyckeln för sig själv. Faktiskt.

Men samtidigt måste jag ju få säga att Åsa Grennvall har skapat något så fantastiskt att jag finner drivor av tröst i det. Elfriede – en dystopi var fin, Deras ryggar luktade så gott är något så mycket större än så.

Och slutbilden (om du inte vill veta något om den så läs inte det här stycket)! Jag har också utvecklat det som en strategi att söka upp mig själv som barn och rädda henne ur ensamheten. Att plocka upp henne och hålla om henne och ge henne en tillhörighet, och att göra det som Åsa Grennvall låter sin Jenny göra i sista bildrutan är nog banne mig det finaste jag sett. Det är av den bilden jag läker. Det är den som får mig att vilja resa mig och gå vidare.

DERAS RYGGAR LUKTADE SÅ GOTT
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Syster förlag (2014)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Bokfreak

12. Till den svartsynta

Elfriede.JPG

Ibland behöver jag få grotta ner mig i min egen svartsyn, få känna igen mig och förfasas och känna släktskap samtidigt som en liten gnutta ”sådär illa däran är jag i alla fall inte”. Då läser jag Åsa Grennvalls pricksäkra serier. Följande tyckte jag om hennes bok Elfriede – en dystopi:

Åsa Grennvalls bilder är magnifika, varje linje i Elfriedes ansikte mejslar fram hennes inre elände. Och texten är ren poesi, alldeles, alldeles underbart. Elfriedes flyta ovanför-tonfall visar arbetsplats och privatliv i ett löjets skimmer och det är nog en väldigt tur det, annars skulle en möjligen inte stå ut inne i boken.

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 20144. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.