Sammanfattning av ett förfärligt år

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett rätt förfärligt år.

2021 var ett jobbigt år att ha att göra med helt enkelt. Jag var lite trasig när vi gick in i året (på grund av 2020, en chockartad biblioteksstängning och lite annat smått och gott) och sedan rullade det på med en kämpig balansgång för att få vardagslivet att gå ihop.

Året har tack och lov bjudit fina stunder också och sommaren var till exempel min bästa på många, många år.

Allt, jobbigt och fint, överskuggas dock av att jag förlorade min bästa vän och kattföljeslagare Buffy när februari gick över i mars. Jag har inte riktigt kommit till ro med det än och jag har inte läkt. Jag är fortfarande så oerhört ledsen och mycket av det beror förstås på att det funnits annat som inte riktigt lämnat mig ro att gå vidare.

Jag kommer se tillbaka på 2021 som ett tungt år, men jag kommer förstås också kunna plocka med mig massor av bra saker (och de kommer hjälpa mig att orka hoppas att 2022 ska bli ett riktigt förträffligt år för att väga upp), som det här till exempel:

Årets ungdomsbok: Holly Blacks två avslutande delar av trilogin om Elfhame. The wicked King och The Queen of nothing, jag läste dem under påskhelgen och de var ett ypperligt ledighetssällskap.

Årets käftsmäll: I Em vaggar Kim Thuy in sin läsare i försiktigt hopp innan hon slår yxat i huvudet på en. Det är vidrigt och vackert, sönderslitande och helande på samma gång. Så skriver en stor författare.

Årets vemodigaste: Att sista delen av Ninni Schulmans Hagfors-deckare kom kanske. Dagen är kommen var bra och ett bra avslut, men jag kan inte riktigt förlika mig med att det inte blir mer.

Årets charmigaste: Sambo på försök av Beth O’Leary.

Årets klassiker: Vågorna av Virginia Woolf.

Årets lycko-knock out: Helt oväntat Jeanette Wintersons essäsamling Konst. Den väckte så mycket i mig och inspirerade mig vidare på många plan.

Årets gråtfest: Mhairis senaste Last night. Herregud, det är verkligen den feelbadigaste feelgood jag läst.

Årets mest känslosamma: Djur av Lise Tremblay, jag grät från början till slut och samtidigt var jag lycklig över att sådana här böcker skrivs. Här finns delar som jag inte orkar bära och andra delar som hjälper mig bära det som måste med. Jag älskar verkligen Lise Tremblays storslagna kärlek till djur och människor och hur sparsamt effektivt hon skriver fram det.

Årets historiska: Jag vet inte om det är Hilary Mantels fel eller om jag är rädd att inget ska kunna mäta mig med Wolf hall och dess syskon, jag har (nästan) inte läst historiska romaner alls i år. Men Fem kvinnor av Hallie Rubenhold inledde läsåret och oj vilken fantastiskt bra faktabok om kvinnors villkor i en historisk kontext det är.

Årets obehagligaste: Det måste ju vara Konferensen av Mats Strandberg, jag misstänker att den kommer förfölja mig till teambildningar och stugbyar genom hela livet…

Årets läskigaste: Furan av Lisen Adbåge. Föga anade jag att en bilderbok kunde vara så skrämmande.

Årets serie 1: När vi var samer av Mats Jonsson.

Årets serie 2: Christoffer Holsts serie om Cilla Storm som jag läste hela under sommaren.

Årets dystopi: har jag inte läst, världen har liksom hunnit ikapp dem.

Årets nya bekantskap: Åsa Larsson! Eller kanske Rebecka Martinsson, jag har ju läst lite i Pax-serien innan. Vilken resa vi hade under hösten, det var länge sedan jag var så uppslukad (av något som inte har med Thomas Cromwell att göra).

Årets kärlekshat: En allvarsam lek av Sally Thorne. Jag känner på mig att jag inte borde älska den här som jag gör, att det är lite skämmigt (den är nog egentligen fånig), men eftersom jag inte är säker så älskar jag vidare.

Årets intressantaste: Patrick Radden Keefes bok om Nordirland och The troubles, Säg inget.

Årets mest lugnande: En vacker dag av Tomas Bannerhed, den var mer ett tillstånd än en bok.

Årets ljudbok: Brinn mig en sol av och med Christoffer Carlsson.

Årets magplask: Tystnaden av Don Delilo, en sån sanslöst tråkig och besvikelsväckande bok!

Årets TV-serie: The Good place var finast, men gladast blev jag över att Kanal 5 väckte nytt liv i min gamla favoritserie Mullvaden.

Årets mest insnöade:Inferno i snö av Marie Bengts, på ett bra sätt alltså. Det här är den historiska roman jag läst i år och det var väl fint att det blev just den här deckaren.

Årets gråaste: Återigen på ett bra sätt… Agota Kristoffs Igår var så förfärligt och tröstlöst vardagsgrå och absurd på samma gång. Jag älskade den!


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här: 2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Photo by Ryan Stone on Unsplash

Årets bästa läsning 2021

Läsåret 2021 har varit ett riktigt ojämnt år. I maj och juni läste jag hur mycket bra som helst, majoriteten av mina böcker på den här listan kommer från den perioden och mycket lite av det jag läste under hösten har hittat hit (det var förstås mycket som var bra, men inte bra). Här hittar du mina favoriter och mina tre allra bästa är markerade.

Klicka på länkarna för att läsa mer om varför jag tycker så mycket om just de här böckerna. Och tipsa mig gärna i kommentarerna om vilka dina favoriter från året som gått var.

Årets bästa feelgood

♥ Last night ♥ av Mhairi McFarlane. Underbart sorglig och bra bok, Mhairi bästa hittills.

En allvarsam lek av Sally Thorne. Fenomenal feelgood!

Sambo på försök av Beth O’Leary. Ljuvlig feelgood om folk som bor tillsammans men knappt möts.

Årets bästa fakta

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold. Välskriven, omskakande och mycket intressant.

När vi var samer av Mats Jonsson. Informativt, sorgligt och ilskeframkallande om samisk historia och samiskt liv.

Säg inget av Patrick Radden Keefe. Ruskig och lärorik skildring av ”the troubles” på Nordirland.

Årets bästa spänning

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson. Ljuvlig, långsam men hela tiden spännande deckare. Jag läste också Järtecken under sommaren och tyckte mycket om även den.

Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson. En storslagen läsupplevelse i sex akter. Fädernas missgärningar kom ut i höstas och i mitt inlägg om den hittar du länkar till alla boktexter som jag skrev under hösten.

Årets bästa stillsamma och tänkvärda

♥ Em ♥ av Kim Thúy. En gnistrande fantastisk och förkrossande berättelse om vietnamkriget och dess arv.

♥ Djur ♥ av Lise Tremblay. Så fantastiskt fin och lågmäld berättelse om kärlekens och livets väsen.

En vacker dag av Tomas Bannerhed. En vidunderligt vacker och vilsam långsamläsningsbok om naturen och livet.

Konst. Essäer om extas och skamlöshet av Jeanette Winterson. Oemotståndligt inspirerande och skarpt om konst och livet.

Årets bästa klassiker

Vågorna av Virginia Woolf. En hänförande, böljande klassiker.

Sibyllan av Pär Lagerkvist. Genommörk klassiker om tro och tvivel.

Sammanfattningsvis: Ett gäng riktigt fina böcker och tre alldeles fenomenala – Em, Djur och Last night (i den ordningen).

Fädernas missgärningar av Åsa Larsson

Om vi bortser från att jag anser att det är alldeles för mycket boxning i Fädernas missgärningar så tycker jag väldigt mycket om Åsa Larssons sista bok om åklagaren Rebecka Martinsson, polisen Anna-Maria Mella och alla de andra.

Boxningen kommer sig av att en av personerna som dras in i fallet som är huvudnumret i Fädernas missgärningar är gammal OS-mästare i just boxning. Jag gillar honom som person, men jag bläddrar rätt snabbt förbi de ändlösa redogörelserna för träningar och matcher.

Rättsfallet är hopplöst och hemskt och känns väldigt trovärdigt. Det händer jättejobbiga saker här och så läggs en hel del till rätta.

Jag tycker om hur Rebecka tas om hand och tar hand om sig själv till slut. Jag tycker om mänskligheten och ljuset i vardagsgråheten (och mörkret). Jag tycker om insikterna om vad som verkligen spelar roll.

Att läsa sex böcker i en mörk deckarserie på några veckor är kanske inte så mycket att rekommendera, men jag är väldigt glad att jag gjorde det och att jag inte tvingades vänta alla dessa år på nästa del och nästa del.

Av en slump såg jag en deckare på tv samma kväll som jag läst ut den här boken. Det var Steget efter av Henning Mankell och det slog mig att det här, likt Wallanderdeckarna är gedigna, genomarbetade och riktigt bra romaner. Det är inte direkt vardagsmat. Jag hoppas att Åsa Larsson vill skriva mer för oss vuxna framöver och i väntan på det så är jag lite sugen på att återuppta relationen med Kurt Wallander, det var väldigt, väldigt länge sen. Ett helt läsliv faktiskt.

FÄDERNAS MISSGÄRNINGAR
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
Sjätte delen i en serie, tidigare delar: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör och Till offer åt Molok

Andra som skrivit om boken: och dagarna går

Till offer åt Molok av Åsa Larsson

Nu har jag, på mycket kort tid, klämt i mig en nästan komplett serie deckare. Visst har det sina nackdelar, visst blir det till slut lite överväldigande med hur mycket Rebecka hamnar mitt i. Men det är ju för att jag hetsläst så, i och mellan böckerna går ju tiden.

Till offer åt Molok inleds med att en kvinna hittas mördad och barnbarnet som bodde hos henne är försvunnen. Rebecka nystar i gammal död i kvinnans släkt, bland annat ett synnerligen vidrigt mord i Kiruna under tidigt 1900-tal. Mitt värsta är (förutom en sak som händer mot slutet och som jag bestämt mig för att aktivt förtränga) att åklagare von Post dyker upp igen. Han är förstås en viktig drivkraft och katalysator här, men herre så förfärlig han är.

Nu har jag bara en enda träff med Rebecka, Anna-Maria och de andra kvar. Jag vet helt ärligt inte vart jag ska göra av mig sen.

TILL OFFER ÅT MOLOK
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2012)
Femte delen i en serie, tidigare delar: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig och Till dess din vrede upphör

Till dess din vrede upphör av Åsa Larsson

Tanken var att jag skulle läsa de här böckerna om Rebecka Martinsson lite långsamt, då och då. Det blev inte alls så. Det blev hetsigt och ny bok så snart den förra var läst. Det blev oerhört intensivt. Jag trivs med det samtidigt som jag tror att jag möjligen uppnådde en mättnad någonstans i mitten av den här boken vilket fick läsningen att flyta lite trögt. Sen tog det fart igen. Det kan ju vara boken också.

Jag tror att det jag tycker så mycket om i de här böckerna är vemodet, mörkret, sorgen. Livet som förspillts och de som levt till fullo även om det inte syns för betraktaren. Landskapet går så djupt i karaktärerna och handlingen, så som livet är. Vi är alla vårt landskap vare sig vi vill eller tänker det eller inte.

Vi möter Wilma här, hon som är död. Vi får vara med henne när hennes liv får ett slut, men sen får vi också följa med när hon besöker sina älskade och de som dödat. Ganska tidigt tror vi att vi har hela saken klar för oss, sent inser vi att vi ingenting begrep.

Precis som i förra boken har jag lite svårt att ta till mig det övernaturliga, tills jag slutar se det som det. Det är väl alldeles väldigt naturligt att våra döda finns hos oss, som tankar eller korpar eller vad som nu behövs.

Det är så mycket som är över för de inblandade i det här dramat, det är som vanligt hos Åsa Larsson oerhört sorgesamt. Det går på djupet och jag tänker mycket över psykisk ohälsa och vad man gör med sitt liv. Hur är man sann mot sig själv, hur tar man hand om sig själv? Det gläder mig oerhört att det finns en glimt av ljus i slutet av den här boken. En scen där den som vandrat i dödsskuggans dal hela livet kanske äntligen får komma till sin plats.

TILL DESS DIN VREDE UPPHÖR
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2009)
Fjärde delen i en serie, tidigare delar: Solstorm och Det blod som spilltsSvart stig

Svart stig av Åsa Larsson

Tredje boken om Rebecka Martinsson, Anna-Maria Mella och Sven-Erik Stålnacke är något helt annat. Den är härligt över alla gränser och samtidigt underbart lågmäld.

En död kvinna hittas i en isark (en sorts fiskestuga på isen) och något ofattbart stort och mörkt sätts i rullning för poliserna i Kiruna. Historien berättas genom en lång rad personers minnesbilder och ibland blir det rörigt. Jag har helt ärligt lite svårt för greppet samtidigt som jag tycker att det är briljant. Det är nog det som ändå får mig att vara lite mer ljum till den här boken än sin senaste föregångare. Men Det blod som spillts var å andra sidan en helt enastående bra deckare.

Jag tycker så mycket om Rebecka och hur hon brottas med all skit hon bär. Jag tycker om Anna-Maria som jobbar på, skulle vilja jobba ännu hårdare men som måste erkänna att det viktigaste i hennes liv är att hon får både jobba och leva med den där slashasfamiljen som är hennes. Och så Sven-Erik och hans katt, den som försvann förra boken och är djupt saknad ett och ett halvt år senare, den han till slut adopterar i den här boken. Jag älskar hur små vardagligheter som dessa får finnas med och bygga karaktärer.

SVART STIG
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2006)
Tredje delen i en serie, tidigare delar: Solstorm och Det blod som spillts.

Amulett, reptiler och sånt som kan göra läsare av tioåringar

Idag inleds läslovet och jag tänkte att det kan vara bra att börja med en betraktelse från ”förr”. Den här texten om min sons steg mot läsning publicerade jag första gången på Kulturkollo 2017. Det har förstås hänt en del sen dess, idag läser han mest manga på engelska (eftersom översättningarna till svenska är i bästa fall senfärdiga i sämsta fall icke existerande), men också lite annat ibland. Och Rick Riordan hänger vi fortfarande med genom högläsning varje kväll, vi har precis avslutat Apollo-serien och har återvänt till Percy Jackson.

Amulett, reptiler och sånt som kan göra läsare av tioåringar
Jag har räknat ut att jag lånat hem ca 50 böcker i sommar. Och då vill jag göra tydligt att majoriteten inte varit till mig… Min tioåring har nämligen knäckt läskoden totalt i år och slukar böcker i alla former.

Visst är det intressant hur en läsare föds och skapas? Som bibliotekarie, professionell bokälskare och passionerad läsare tycker i alla fall jag det. Hur mycket kan man styra som förälder och omgivande vuxen, hur mycket måste få komma av sig själv? Det är ju olika från person till person förstås, men just det gör det särskilt intressant. Jag har förstås funderat mycket på det här och kommit att se vissa saker som avgörande i just den här läsarens uppvaknande. För andra är det annat, men läs vidare så får ni i alla fall några fina lästips för tioåringar och föräldrar som vill hänga med dem på en förunderlig resa.

1) Vi har läst himla bra böcker vid nattningen varje kväll. Jag är helt övertygad om att det är högläsningen av Gregor, Mumin och VLMF som lett oss hit. Ibland har vi gjort avsteg från det där himla braiga och läst sånt som barnen vill höra fast det skär i läsarsjälen att läsa något så stolpigt och stereotypt (ja, Adam Blade jag tittar på dig), men för det allra mesta har vi läst väldigt bra böcker. Just nu kör vi igenom alla serierna om Jack.

2) Försynen fick mig att inse att Amulett-serien av Kazu Kibuishi borde funka på en då nioåring som älskar allt vad Ninjago och Avatar den siste luftbändaren heter. Vi lånade hem, fastnade i bibliotekskö och allmän vänthysteri, men jag tror att det på något sätt var nyttigt också, att få längta till en bok… Jag tror det var det första som lästes utan att vara en läsläxa, på egen hand bara av lust.

3) Sen hittade vi Anna Hanssons hela produktion (och den är inte liten). Två, tre böcker om dagen, om familjen Skurk, Monsterhotellet och faktaböcker. Huller om buller och allt på en gång. Egentligen kanske dessa böcker är för enkla för en tioåring, men jag tycker sånt är irrelevant, väcker det läslust så är det bra. Och det är viktigt att få känna att man kan läsa utan hinder också, att man kan få avsluta en bok.

4) Vi hittade Hegas utgivning av serieböcker.Wonderwoman och Superman i bokform är perfekt för barn som min unge, som har stenkoll på superhjältar och skurkar.

5) Vi kom på att det där med ljudboken var något för alla de där tråkiga stunderna då ondsinta föräldrar hindrar en från att sitta framför tv-spel eller youtube. Pax-serien är jättefint inläst av Morgan Alling och här längtas det nu intensivt efter bok nummer 9, Maran som kommer i oktober. Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter har också avlyssnats och just nu är det Rick Riordan serie om Percy Jackson som gäller.

Det här är sånt som har funkat för oss. Några procent envishet (jag vet inte hur många böcker jag släpat hem från biblioteket för att om möjligt väcka läslust, som jag sen fått bära tillbaka olästa) och många procent tillfälligheter och magi. Och så den sortens tur som är en förälder som jobbar på bibliotek och kan se det där lite udda i bokutgivningen, som Batman och monsterreptilen, och som städar manga/seriehyllan varje dag och vet att det där döljer sig skatter som kan förvrida huvudet på också den mest inbitna icke-läsaren.

Det blod som spillts av Åsa Larsson

Jag är så glad att jag äntligen kommit mig för att läsa Åsa Larssons böcker om Rebecka Martinsson, och samtidigt är jag just nu, när jag precis slagit igen den andra boken i serien, Det blod som spillts, mest bara ledsen. Tårarna bränner i halsen och jag kan inte riktigt få det ur mig, särskilt inte här för det är allt det som händer mot slutet som gör så ont och jag vill förstås inte spoila.

Här är Rebecka alldeles trasig, förstås, det som hände i slutet av förra besöket uppe i hemtrakterna har plöjt djupa spår och sår inuti. Jag hoppas att hon kan få bli ok till slut, men bra blir det nog aldrig. Nu kommer hon upp med jobbet, trots att hon är sjukskriven egentligen. Hon hamnar vid sidan om en mordutredning där en kvinnlig präst hittas sönderslagen och hängd i kyrkan. Anna Maria Mella utreder fallet och här finns kvinnoprästmotståndare, vargen, jaktlaget, förskingring, förtvivlan och vrede. Rebecka är egentligen inte inblandad, men så blir hon det ändå och så blir det sådär fasansfullt.

Jag tycker om de här berättelserna och jag håller i mig lite för att inte slänga mig vidare, jag är rädd för att mättnaden ska infinna sig. Jag vill dra lite på de här böckerna. Kanske ska jag också se tv-serien, eller inte, vi får väl se. Läser vidare gör jag i alla fall, i sinom tid.

DET BLOD SOM SPILLTS
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2004)
Andra delen i serien om Rebecka Martinsson, första delen: Solstorm

Solstorm av Åsa Larsson

Sent ska syndaren vakna och sådär. När nu den sista boken om Rebecka Martinsson släpps har jag precis läst den första. Jag är väldigt glad över den ordningen för nu behöver jag inte vänta in någon bok, jag kan bara köra på som jag vill.

Det finns så mycket att tycka om med Solstorm – människorna, bakgrundshistorierna som hela tiden stannar delvis i skuggan, råheten, kylan, vardagligheten. När Viktor Strandgård lemlästas och mördas i Kristallkyrkan i Kiruna står det klart för alla som kommer i närheten att något fasansfullt hänt. Religiös fanatism, familjehemligheter och girighet dras fram i ljuset och allt är väldigt hemskt och tragiskt. Det blir inte ens bra till slut.

Jag kommer läsa vidare i serien för att jag tycker om att Rebecka får vara så vresig och trasig och att Anna-Maria Mella inte alls är det och att de passar så fint ihop. Jag vill helt enkelt lära känna de här miljöerna och människorna på djupet.

SOLSTORM
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2003)
Första delen i en serie.

Just nu i oktober 2021

Å september, vad hände? Du som brukar vara min favoritmånad, nu var vi inte vänner alls. Det var förkylningar, ångest och hällregn för hela slanten. Eller det var det ju inte, men det kändes lite så. Just nu, som det här inlägget ska handla om är dock läget bättre. Jag har tagit en hel helg ledigt från alla måsten och ägnar mig enbart åt läsning och godisätning, jag tänker att det ska öka chanserna till en god oktober avsevärt.

Just nu…
… läser jag: När vi var samer av Mats Jonsson (fantastisk som alltid, än mer angelägen än vanligt) och Fädernas missgärningar, Åsa Larssons sista bok om Rebecka Martinsson (det är lite kul att jag i boktexten om någon av de första böckerna i serien (som publiceras snart) skriver att jag nog ska lugna mig lite med läsningen så att jag inte tröttnar. Jag har alltså tryckt i mig hela serien på några veckor. Det är ju så bra böcker!).
… ser jag på: Last week tonight med John Oliver, Hela England (och Sverige) bakar och så slog jag till med den mastiga, intressanta och totalt nattsvarta dokumentärserien om Vändpunkten: 11 september och kriget mot terrorismen på Netflix.
… lyssnar jag på: Löpa varg av Kerstin Ekman, fenomenalt inläst av Lennart Jähkel. Men det går långsamt eftersom jag inte riktigt är på humör för ljudbok just nu.
… längtar jag efter: jag försöker att inte lägga så mycket tid på att längta då jag behöver lära mig att njuta av det som är nu. Men visst längtar jag massor av riktigt fina, soliga, oktoberdagar i skogen.

Just nu-inlägget är ett arv från Kulturkollos tid. Titta gärna in hos mina bloggkollektivkompisar därifrån – Anna, Linda och Ulrica och berätta gärna vad du själv gör just nu.