Assia Djebar – • FIKTIVITETER •

Jag tycker en av de värsta sakerna med den här valrörelsen är att jag går runt och är så väldigt arg hela tiden. Det är samtal jag hör mellan helt vanliga människor, tv-reklam för partier som äcklar mig, reklambroschyrer för vilka riva sönder i tusen bitar och kasta-behandlingen inte är nog. Det är all rasism, nazism och främlingsfientlighet som tvingar sig in och besudlar min vardag. Hela spektrat från vardagsrasismen till värsta vidrigheterna. Och jag blir så trött av att bli så arg och ledsen hela tiden. I mitt land ska vi inte hålla på så!

Jag skrev lite om det på Kulturkollo häromdagen och jag orkar faktiskt inte skriva mer om den här sanslösa omedmänskligheten just nu. Jag tystnar en stund istället, kniper åt kring de värsta utbrotten och slår tillbaka med två recensioner av riktigt viktiga böcker dagarna fram till valet. Och så får ni lite lästips, om intolerans, tolerans och annat på något sätt relaterat. Ett gäng riktigt bra och viktiga böcker helt enkelt.

Hur man botar en fanatiker, Amos Oz

Jag är inte rabiat, jag äter pizza, Niklas Orrenius

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, Göran Rosenberg

Världens lyckligaste folk, Lena Sundström

Lasermannen, Gellert Tamas

Älskade fascism, Henrik Arnstad

Skrivbordskrigarna, Lisa Bjurwall

De hatade, Magnus Linton

Little Bee, Chris Cleeve

Vi kom över havet, Julie Otsuka

Ingenstans i min fars hus, Assia Djebar

I eftermiddag recenserar jag Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam och imorgon antologin Rasismen i Sverige. Sen går jag och röstar. Med hopp om en framtid.

Assia Djebar är en sån där författare som jag velat läsa länge utan att komma mig för. Det finns alldeles för många sådana… Hennes ständiga förekomst i nobelprissurret har naturligtvis ökat mitt intresse, liksom det faktum att jag fått för mig att hon är feminist.

Valet av förstabok föll på hennes Ingenstans i min fars hus, en personlig resa tillbaka i tiden och en saklig men poetisk skildring av en uppväxt. Och det är riktigt, riktigt bra. Bra som i intressant, utmanande, politiskt, klarsynt och varmt. Assia Djebar berättar om sina föräldrar men utelämnar inget för att skydda dem. Deras tillkortakommanden gör dem till människor av kött och blod och jag blir alldeles varm i hjärtat av att få möta dem. Och helt tagen av att förstå hur Algeriet på 1940-talet var och kändes, hur frigörelse går till. Hennes uppgörelse är med det samhälle som fick fadern att vägra sina döttrar att lära sig cykla, snarare än med fadern själv. Hon resonerar hela tiden om samhällsnormer, vardagsförtryck och sätt att skapa normalitet i utsattheten samtidigt som hon ger sken av att tala om något mycket enklare.

Jag tycker mycket om Ingenstans i min fars hus och särskilt förtjust är jag i språkhanteringen. Assia Djebar resonerar fram sin historia. Hon tilltalar och samtalar med mig, sin mor, sin far och det känns hela tiden som att vi svarar henne och tillsammans skriver berättelsen. Bara en riktigt mästerlig författare lyckas bygga en sån illusion.

Ingenstans i min fars hus av Assia Djebar. Leopard förlag