Amulett, reptiler och sånt som kan göra läsare av tioåringar

Idag inleds läslovet och jag tänkte att det kan vara bra att börja med en betraktelse från ”förr”. Den här texten om min sons steg mot läsning publicerade jag första gången på Kulturkollo 2017. Det har förstås hänt en del sen dess, idag läser han mest manga på engelska (eftersom översättningarna till svenska är i bästa fall senfärdiga i sämsta fall icke existerande), men också lite annat ibland. Och Rick Riordan hänger vi fortfarande med genom högläsning varje kväll, vi har precis avslutat Apollo-serien och har återvänt till Percy Jackson.

Amulett, reptiler och sånt som kan göra läsare av tioåringar
Jag har räknat ut att jag lånat hem ca 50 böcker i sommar. Och då vill jag göra tydligt att majoriteten inte varit till mig… Min tioåring har nämligen knäckt läskoden totalt i år och slukar böcker i alla former.

Visst är det intressant hur en läsare föds och skapas? Som bibliotekarie, professionell bokälskare och passionerad läsare tycker i alla fall jag det. Hur mycket kan man styra som förälder och omgivande vuxen, hur mycket måste få komma av sig själv? Det är ju olika från person till person förstås, men just det gör det särskilt intressant. Jag har förstås funderat mycket på det här och kommit att se vissa saker som avgörande i just den här läsarens uppvaknande. För andra är det annat, men läs vidare så får ni i alla fall några fina lästips för tioåringar och föräldrar som vill hänga med dem på en förunderlig resa.

1) Vi har läst himla bra böcker vid nattningen varje kväll. Jag är helt övertygad om att det är högläsningen av Gregor, Mumin och VLMF som lett oss hit. Ibland har vi gjort avsteg från det där himla braiga och läst sånt som barnen vill höra fast det skär i läsarsjälen att läsa något så stolpigt och stereotypt (ja, Adam Blade jag tittar på dig), men för det allra mesta har vi läst väldigt bra böcker. Just nu kör vi igenom alla serierna om Jack.

2) Försynen fick mig att inse att Amulett-serien av Kazu Kibuishi borde funka på en då nioåring som älskar allt vad Ninjago och Avatar den siste luftbändaren heter. Vi lånade hem, fastnade i bibliotekskö och allmän vänthysteri, men jag tror att det på något sätt var nyttigt också, att få längta till en bok… Jag tror det var det första som lästes utan att vara en läsläxa, på egen hand bara av lust.

3) Sen hittade vi Anna Hanssons hela produktion (och den är inte liten). Två, tre böcker om dagen, om familjen Skurk, Monsterhotellet och faktaböcker. Huller om buller och allt på en gång. Egentligen kanske dessa böcker är för enkla för en tioåring, men jag tycker sånt är irrelevant, väcker det läslust så är det bra. Och det är viktigt att få känna att man kan läsa utan hinder också, att man kan få avsluta en bok.

4) Vi hittade Hegas utgivning av serieböcker.Wonderwoman och Superman i bokform är perfekt för barn som min unge, som har stenkoll på superhjältar och skurkar.

5) Vi kom på att det där med ljudboken var något för alla de där tråkiga stunderna då ondsinta föräldrar hindrar en från att sitta framför tv-spel eller youtube. Pax-serien är jättefint inläst av Morgan Alling och här längtas det nu intensivt efter bok nummer 9, Maran som kommer i oktober. Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter har också avlyssnats och just nu är det Rick Riordan serie om Percy Jackson som gäller.

Det här är sånt som har funkat för oss. Några procent envishet (jag vet inte hur många böcker jag släpat hem från biblioteket för att om möjligt väcka läslust, som jag sen fått bära tillbaka olästa) och många procent tillfälligheter och magi. Och så den sortens tur som är en förälder som jobbar på bibliotek och kan se det där lite udda i bokutgivningen, som Batman och monsterreptilen, och som städar manga/seriehyllan varje dag och vet att det där döljer sig skatter som kan förvrida huvudet på också den mest inbitna icke-läsaren.

Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren och Jesper Waldersten

Bröderna Lejonhjärta var min första, det var den där boken som ledde mig in på mörkrets stigar, irrade bort mig i skogen och fick mig att aldrig längta mig tillbaka till ljuset. Efter att ha läst Bröderna Lejonhjärta arton miljoner gånger under barndom och tonårsår fanns det inget annat än att fortsätta utforska det litterära mörkret, så som jag gör än idag.

Den senaste nyutgåvan av Bröderna Lejonhjärta är illustrerad av konstnären Jesper Waldersten. Ursprungligen togs illustrationerna fram arbetet med att hitta ett bildspråk för Tomas Alfredssons planerade (och uppskjutna) filmatisering av boken. Jag kan säga två saker om det. Det första är att jag hoppas så innerligt att filmen blir av, det andra är att jag började gråta av någon känsla som var märkligt lik lycka när jag bläddrade mig fram bland text och illustrationer i boken. Det är en magisk känsla när någon har läst en bok som man själv gjort och denne någon också har förmågan att uttrycka sig i en annan konstform.

Jesper Walderstens bilder är avskalade, kolsvarta och deprimerande. De väjer inte för det svåra bara för att detta är en barnbok och de bjuder in till fantasi och vidare tankar. Ingenstans är dörren stängd för den egna fantasin och det är ju det som gör en riktigt fin historia, oavsett om den är utformad i ord eller bild, eller både ock.

BRÖDERNA LEJONHJÄRTA
Författare: Astrid Lindgren
Illustratör: Jesper Waldersten
Rabén & Sjögren(2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Bokfrågornas ABC 19

I veckans ABC gäller det att svara på fyra frågor relaterade till bokstaven S:

1. Jag är en språknörd. Lika bra att erkänna att en boks språk har stor betydelse för vad jag tycker om den. Vilken författare har det bästa språket enligt dig? Jag tycker också att språket är viktigt (även om jag kan försjunka i rena underhållningsböcker också där handling kommer före språk). Jag försjunker gärna i språket och försvinner in i riktigt fantastiska formuleringar. En stor favorit på senare tid är definitivt Hillary Mantel med den språkligt fulländade Wolf Hall. Men eftersom jag inte läst något annat hon skrivit kan jag ju inte utnämna henne till bäst av de bästa. Över huvudtaget är det svårt när man bara får säga en enda… Men jag väljer Hjalmar Söderberg.

2. Det vimlar av syskon i böckernas värld. Vilka är dina favoriter? Jag drömde alltid om att ha en storebror när jag var liten. Troligen beroende på att jag var storasyster och gärna skulle vilja få vara lite liten och omhändertagen emellanåt. En annan möjlighet är att det var Bröderna Lejonhjärta som påverkade. För visst var den där önskebrodern väldigt lik Jonatan Lejonhjärta…

3. Sagor hör bandomen till, men funkar även för vuxna. Vilken saga tyckte du bäst om som barn? Har du samma favorit nu? Jag minns inte så många traditionella sagor men jag minns att jag hade ett kassettband med HC Andersen-sagor. Främst minns jag Elddonet och Mästerkatten i stövlar men jag vet inte om jag tyckte om dem så värst…

4. Jag läste Fallet Vincent Franke för någon vecka sedan och Christoffer Carlsson har gjort ett soundtrack till den. En spotifylista som du hittar här. Gör ett soundtrack till en favoritbok. En låt, fem, tio eller kanske fler. Vilken svår uppgift! Det finns ju böcker där musiken finns naturligt invävd. Som i John Ajvide Lindqvists Människohamn där två huvudkaraktärer enbart kommunicerar genom citat från The Smiths. Musiken ska också spela en stor roll i hans nya roman Lilla stjärna som kommer i maj – det finns till och med en spotifylista. Jag uppskattar verkligen sådana musikreferenser under läsningen men i mitt huvud är det ändå tyst. Jag tror att jag helt enkelt är oförmögen att koppla musik med litteratur på ett begåvat sätt och lämnar härmed walk over i frågan. Men ett soundtrack som jag gärna hyllar är det till tv-serien True Blood. Även om jag, tro det eller ej, ännu inte är helsåld på serien efter en och en halv säsong så älskar jag musiken. Kanske något att ta med sig in i läsningen av den nya Sookie Stackhouse som kommer i maj?