Gränsen, väggen och jobbet

Den där gränsen som går någonstans. Mellan arbete och fritid. Den där gränsen som gör att jobbet inte blir själva livet och sådär. Den som behöver finnas där men inte alltid gör. Jag tänker på några som jag läst om. Andreas Egger i Ett helt liv som bygger “sin” linbana i österrikiska alperna, som stretar på och jobbar och står i, ibland för att försörja en familj, ibland bara för att. Det finns något sorgesamt och vackert i det.

Jag tänker på Elsie Johanssons Nancy som jobbar och sliter och nog aldrig lyckas bevisa sin duglighet (för sig själv i allafall). Jag tänker på Henning i Mina drömmars stad (och så tänker jag att jag vill läsa om den serien snart) vars hela liv definieras och bestäms av det där arbetande och arbetet. Känslan i kroppen efter en dag i hamnen…

Jag tänker på Gösta Berling som i så mycket definieras av att han inte arbetar längre, att han ingenting gör, att han slashasar sig runt den värmländska landsbygden till ingen nytta (han har ju några andra lite problematiska omständigheter att brottas med också, men…). Och så får man ju inte vara, till ingen nytta…

Jag tänker på mig själv som inte alltid haft den där gränsen i mitt liv och därför gick in i en sån där vägg istället (såna väggar kan man också läsa om, jag rekommenderar Pia Dellsons Väggen till alla och envar). Jag började jobba igen efter ett tag, men arbetar fem år senare fortfarande med att rita upp den där gränsen. Jag tänker på att det känns skönt att vara tillbaka, men samtidigt funderar jag lite över varför det var så svårt att definiera och hitta mig själv i en tillvaro där jag inte arbetade (och slashasade mig runt den värmländska landsbygden, till ingen nytta så att säga). Jag tänker mycket på arbete och vad det gör med oss just nu och jag känner mig så evinnerligt priviligierad över att ha tid och möjlighet att göra det.


Den här texten publicerades i en första version på Kulturkollo i februari 2017.

Hur kommer man igen då?

Den här texten publicerades första gången på Kulturkollo vintern 2019, 2, 5 år efter min krasch. Mycket av det jag skriver, men tack och lov inte allt, gäller fortfarande.

Ibland bryter man ihop på riktigt, liksom faller igenom verkligheten. Faller, faller och faller. Landar någonstans som man inte känner igen. För mig hände det hösten 2016 när det helt plötsligt satt ett utmattningssyndrom på axeln och nu vintern 2019 är det väl hög tid att ha kommit igen eller?

Min allra första tanke när jag fått mig tillsagt att det var utmattad jag var var att ”det här kan jag ju skriva en bok om!” Det är förstås en helt sjuk reaktion, men det var ju just sjuk jag var. Och det ligger fortfarande något i min tanke att det fattas en viss sorts böcker om stressrelaterat illamående och utmattning. Det finns ett gäng riktigt fina böcker som behandlar själva utmattningen, såväl skönlitterära som fakta (se en lista över mitt bästa sist i det här inlägget). Böcker man för det mesta inte orkar läsa när man är som djupast nere i det, men som kan ge tröst efterhand. Alla säger de detsamma, återhämtning tar tiiid. Och det är det jag saknar böcker om (jag kommer inte skriva dem), hur den där tiden ser ut.

Det är svindlande 2,5 år sen min kropp, själ och hjärna satte stopp. Det känns som fem minuter, och med tanke på hur min minnesförmåga ser ut idag skulle det lika gärna kunna vara det. Jag mår förstås oerhört mycket bättre idag, min vardag är anpassad på ett nytt sätt, jag vet hur jag funkar numera och jag har blivit rätt bra på att sätta stopp bara en liten stund försent. Men jag lever väldigt nära gränsen till vad jag klarar av och jag begriper fortfarande inte riktigt att det jag klarar av inte är lika mycket som tidigare. Jag jobbar fortfarande heltid, är förälder till två barn, skriver på två bloggar, läser mycket och har dessutom tagit mig för att skriva ännu mer (men inte om utmattning då). Men jag är inte lika effektiv på jobbet (vilket kanske bara jag märker egentligen), jag strävar numera efter att vara god nog, inte perfekt. Jag är inte lika bra på att blogga, det blir lite som det blir och det är helt ok. Som förälder är jag oerhört mycket bättre när jag jobbar mig från utmattningen än när jag var på väg in.

Böcker som kanske är det där jag saknat (jag har inte fixat att läsa dem än, men kanske en dag):
Jag kan inte sluta gråta av Anne Liljeroth
Bara lite till av Heidi Hakala
Mamma är bara lite trött av Sara Beischer

Böcker jag orkade läsa och som jag tycker mycket om:
Väggen av Pia Dellson
Sent i november av Tove Jansson (nej, den handlar väl inte om utmattning, men jag kunde känna igen mig så oerhört mycket i de här figurerna som sökte sig inåt och bort från stressen. Detsamma gäller Pappan och havet där den där passagen där Mumintrollet förstår vad det är Mårran är ute efter fick den här Mårran att gråta rätt okontrollerat).

Söker du fler lästips kring utmattningssyndrom så kan ni alltid kolla vad jag samlat i den här kategorin här på Fiktiviteter, där finns det mesta.

Kristen tematik och myt på tv

Den bibliska berättelsen har allt – kärlek, hämnd, ond bråd död och moraliska spörsmål. Det är inte konstigt att de används om och om igen i populärkulturen.

Det finns många författare som behandlat berättelsen (eller berättelserna) med stort B –  Torgny Lindgren, Selma Lagerlöf, Göran Tunström, Pär Lagerkvist. Många! Men dem tänker jag lämna därhän idag, jag har redan skrivit om det både där och här. Idag ska det handla om tv-serierna.

Det finns många tv-serier med inslag av religiös och kristen myt. Där finns de oerhört tydliga som Dominion (som jag inte sett) och Angels in America (som jag sett, älskat och nu förstås måste se igen). Där finns de mer diffusa men med till exempel en tydlig frälsargestalt i förgrunden, som gamla klassiska En röst i natten eller mer nutida Daredevil.

En av mina allra största tv-seriefavoriter är den nyaste versionen av Battlestar Galactica. Där finns en djupt rotad syn på religion och religiös övertygelse. Människorna bor på gamla slitna rymdskepp och flyr undan katastrofen och cyloner, maskiner som skapats av människan men vars egen skapelseberättelse och utveckling är väldigt starkt kopplad till religiös magi. Människorna söker hela tiden sitt ursprung, den mytiska 13e kolonin, som kanske är jorden, som kanske finns. Det hela känns ibland väldigt mycket Aniara och längtan efter “Doris gröna dalar” (också förutom att det rör sig om rymdoperor). Förutom den starka religiositeten bland människorna (mer om den här för den som vill fördjupa sig) och alla myter kring cylonernas genesis finns också en messiasgestalt i form av Gaius Baltar. Han tillbes, upphöjs, förföljs, störtas och återuppstår. Kristusgestalten Gaius Baltar lämnar mycket övrigt att önska, men stora delar av hans berättelse fokuserar som sig bör på nyckelpunkterna tvivel och skuld.

En tv-serie som inte på något sätt gömmer något om sin inspiration är Supernatural. Det börjar som en serie om demoner och andra mytiska fenomen, men landar i en uppgörelse med de bibliska berättelserna. Här är änglar onda och egennyttiga eller förslavade, gud är frånvarande men hans barn, änglarna, utkämpar samma slag om och om igen. Mikael, Rafael, Gabriel, alla finns de där. Lucifer och djävulen. Ett tag hänger till och med apokalypsen runt hörnet, med bleka ryttare, omen och hela köret. Jag som älskat de gamla myterna om den fallne ljusängeln Lucifer sen innan jag läste Margit Sandemos romantikversion tycker mycket om utforskandet här, men jag saknar lite av det problematiserande förhållningssättet i relation till framförallt Lucifer. Där jag alltid tyckt om att fundera kring godhet och ondska i berättelserna om fallna änglar och guds vrede så behåller Supernatural den där lite fantasilösa dikotomin. Lucifer ond, bröderna Winchester goda helt enkelt (eller nästan, Lucifer är i alla fall ond, ren godhet existerar nog inte i Supernatural när jag tänker efter). Men bortsett från det så tycker jag om Supernaturals lek med änglarna, hur de är komplexa och hur de struntar fullkomligt i människor och inte skulle lyfta ett finger för dem under annat än direkta order.

Den kristna påsken då, passionen? Jo, men den finns där om än inte alltid så uttalat. Att offra sig för andras skull förstås, Jesus död var ju det största offret och det återfinns i var och varannan tv-serie, film och bok. Det är förstås ett evigt tema. Sökandet efter välsignelse, svar, en tillhörighet, kampen med tvivlet är också allestädes närvarande. Det är eviga berättelser som berättats redan många tusen gånger och som aldrig slutar utvecklas eller vara aktuella. Jag tror att vi behöver de här berättelserna, på olika sätt i olika tider och situationer. För att de säger saker om oss och kan förändra och utveckla oss när vi tillåter dem.


En version av den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2016, du hittar den här.

Vill du läsa mer om tv-serierna jag nämner så finns mina texter om dem länkade på den här sidan.

Böckernas bok och de längsta dagarna

Påskhelgen är en helg som har allt – lugn, godis, fluffiga kycklingar… Men det är också en helg som har sin grund i den mest fantastiska av alla berättelser. Passionsdramat har alla ingredienser som gör en berättelse oförglömlig – odödlig kärlek, svek, djupaste förtvivlan och ett hopp som övervinner allt. Oavsett om man är kristen eller inte så är berättelsen en av de mest klassiska och en av de mest spännande att gå på djupet med.

Jag har “alltid” fascinerats av Jesu Golgatavandring och allt som föregår och följer på den. Som barn såg jag den där tv-serien som visades varje påsk, och sen började jag läsa. Sen dess har jag fortsatt läsa.

Här följer en lista över riktigt bra tolkningar av passionsdramat och Jesu liv, för er som redan läst originalet eller som väljer att lämna bibeln därhän:

Enligt Maria Magdalena av Marianne Fredriksson
Det här var troligen den första variation av berättelsen om Jesus jag läste. Jag minns inte mycket av den mer än att jag tyckte väldigt mycket om den. En stark berättelse om en kvinna i skymundan. Jag ska definitivt läsa om den.

Marias testamente av Colm Toibin
Det här är en oerhört gripande berättelse om Maria, hur hon minns sin sons sista dagar och det svek hon själv menar att hon gjort sig skyldig till. Det är en eftertänksam och sorgesam berättelse med ett fantastiskt språk, Colm Toibin är en av mina främsta favoriter.

Barabbas av Pär Lagerkvist
En av de allra bästa böcker jag någonsin läst av en av de mest glimrande författarna. Att följa Barabbas, rövaren som fick överleva på Jesus bekostnad, är en hjärtskärande resa ner i det mänskliga psyket när det går sönder och när det kanske hittar fram till någon sorts tilltro.

Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip Pullman
Det här är en kontroversiell bok som ifrågasätter allt vi trodde att vi visste om Jesus. Genom att dela upp Jesus personlighet i två skilda personer, Jesus och Kristus, lyckas Pullman synliggöra hans komplexa person såväl som berätta berättelsen om hur en berättelse byggs.


En version av den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2015, du hittar den här.

Crucifiction by Romanino in Pisogne” foto av Wolfgang Moroder. [ CC BY-SA 3.0] via Wikimedia Commons.

Ett historiskt ögonkast på kvinnors makt och så några lästips

Kvinnor och makt. Jag vet lite om det, har forskat mig till det och skrivit en avhandling om kvinnors makt i lokalsamhället under 1700- och 1800-tal. ”Sjukt spännande” tänker du nu måhända sarkastiskt, men det är det faktiskt och jag kan aldrig få nog av att fördjupa mig i ämnet.

Härom veckan skrev jag om Hallie Rubenholds Fem kvinnor som handlar om undanskymda kvinnors vardagsliv och när jag läste den tänkte jag mycket på Mary Beards korta, koncisa och glasklara Kvinnor och makt. Ett manifest. Det är en historisk genomgång av tystandet av kvinnliga röster. Eftersom Mary Beard är professor i antikens historia är det dit hon söker sig. Sen använder hon sina hundra sidor till att dra tydliga linjer mellan Odysséen, Shakespeare och dagens politiska klimat, och twitter icke att förglömma. Det är väldigt snyggt gjort och mycket klargörande. Själv var jag betydligt mycket mer mångordig i min avhandling och inte drog jag i trådarna till nutiden heller (förutom i mitt eget huvud förstås). Men jag konstaterade i alla fall att visst innehade vardagens kvinnor någon form av makt ”förr i tiden”, de kunde bara inte inneha samma sorts makt som männen (och naturligtvis var den makt de hade tilldelad dem av en patriarkal samhällsstruktur). Och deras röster lyssnades sällan på, annat än om de talade om kvinnoangelägenheter, vilket de gjorde i min undersökning som handlade om rättegångar i barnamordsfall. Där öppnade de vardagliga männen knappt munnen. Kvinnorna vittnade, domaren dömde, de anklagade kvinnorna förlorade huvudet och livet gick vidare.

Vill du läsa tre bra böcker om det här med kvinnor och makt rekommenderar jag Kvinnor och makt av Mary Beard, Namnens hus av Colm Tóibín (som behandlar berättelsen om Electra och Clytemnestra något annorlunda i relation till hur den framstår i original och hur den beskrivs i Beards bok) och Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnits. Skulle du få för dig att du vill läsa min avhandling så hittar du den här.


En version av det här inlägget publicerades på Kulturkollo i mars 2019, du hittar det inlägget här.

Bild (som jag valt eftersom kvinnors makt i förgången tid inte sällan härletts till deras innehav av nycklarna till exempelvis visthusboden) från Freeimages

Att vara kvinna…

…är inte titeln på en instruktionsbok, det är en roman av Maria Lang. Huvudpersonen Camilla åker på kvinnosakskonferens och reflekterar sig igenom en hel mordgåta. Låt oss säga att konferensen får konsekvenser för såväl mordets upplösning som huvudpersonernas framtid. Ibland kommer feminism i oväntad, 1960-talsdeckar-form…

När jag en gång såg filmen Hemma med Moa Gammel började jag tänka en hel del över det där med normer. Hur man får vara och inte. Eller började och började, vi kan väl kalla det ett nytt skov av normtänk. Filmens Lou är nämligen kantig och asocial. Och sån får man ju verkligen inte vara, som människa men främst som kvinna. Att Lou faktiskt får vara det gjorde mig glad, men också uppmärksam på hur ovanligt det är.

Sen läste jag Nina Björks Under det rosa täcket och kom att tänka väldigt mycket på hur kvinnlighet konstrueras. Att det är i kjolen det sitter, i det lätta handlaget och det milda sättet typ. Och så tänkte jag över alla de där gångerna jag inte känner igen mig i beskrivningen av vad en kvinna ska vara och är. Jag är inte mjuk. Jag är inte mild. Inte det och det och det jag borde vara för att passa in i normformen. Och det behöver jag inte vara, men jag blir alltid påmind om hur stark normen är när jag kommer på mig själv med att tänka att jag väl inte är särskilt kvinnlig. Som om kvinnlig vore ett epitet som någon annan kan bestämma för mig…

När det är så, när normerna kväver, då behövs förebilder – kvinnor som är och skapar kvinnor på sitt sätt. Här följer några som betytt mycket för mig:

För Jeanette Winterson hyser jag en oreserverad kärlek. Hon är alltid på tvärs och ägnar energi åt att ifrågasätta och bryta normer också när det inte är huvudspår i texten. Så gott som alla hennes karaktärer har queera drag, homosexuell och bisexuell kärlek är alltid lika självklar som heterosexuell kärlek, och så har hon en fantastiskt skarp blick för den marginaliserade kvinnan och hennes villkor. Läs Skymningsporten, Frankissstein eller Fyrväktaren så förstår du vad jag menar.

Margaret Atwood. Allt började för mig med Alias Grace – berättelsen om en kvinna som anklagas för mord, en kvinna som bryter alla normer för kvinnlighet med denna våldsamma handling. Kattöga handlar om flickors ibland komplicerade vänskap och det där svåra att växa upp till kvinna. Penelopiaden och Rövarbruden tycker jag inte är lika bra som de tidigare nämnda men de berättar ändå intressanta historier om kvinnor som går över alla gränser och ifrågasätter hur de får vara och bete sig. Sen har vi min feministbibel nummer ett – Tjänarinnans berättelse. Där får kvinnor inte vara alls, där finns föreskrifter för allt, där ges oss själva grunden till varför normer måste ifrågasättas.

Egentligen anar jag bara konturerna av Virginia Woolf än så länge. Jag har läst hennes Orlando, Mot fyren, Mrs Dalloway och Ett eget rum. Men mycket är kvar, som Vågorna som jag står i begrepp att påbörja snart. Det jag vet så här långt är att hon är skarppennad och genomskådande, hon lyckas skriva sin samhällskritik så att den liksom gömmer sig i bakgrunden och får läsaren att tänka utan att reflektera över det. Allt jag läst av Virginia Woolf är ifrågasättande och feministiskt menEtt eget rum står naturligtvis i en klass för sig, den ensam övertygar mig om att jag kommer fortsätta bära min Woolf-kärlek genom resten av mitt läsliv.

En författare som jag läst sorgligt lite av, men som ändå betytt mycket är Joan Didion. När jag läste hennes böcker om sorg, Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning, fick jag förmånen att lära mig att det är ok att vara kantig, att sörja på sitt sätt, och att man faktiskt också får åldras, på sitt sätt. Dessutom ifrågasätter böckerna, eller kanske framförallt vissas reaktion på dem föreställningen om hur kvinnan måste vara varm och okantig. Jag ska definitivt läsa mer av Joan Didion.

Christine Falkenland – åh det vardagliga, ogenomträngliga mörkret! Dekadensen en vanlig onsdagkväll! Och de där kvinnorna som är för mycket, för blodfulla – jag älskar dem! Allra bäst tycker jag om romanerna Öde och Min skugga, böcker som vänder och vrider på kvinnoskap och moderskap så långt det går, och lite bortom.

Jenni Diski måste få bli den som avslutar. Förvisso har jag mycket oläst av henne, men bara Den sista resan själv gör henne självklar på listan. Jenny Diski skrev alltid in sig själv i sina böcker och hon var som hon var. I Den sista resan berättar hon också om en annan som var som hon var – fostermamman Doris Lessing, det blir inte kantigare och svårare än så, eller vackrare.

Tack för inspiration i konsten att vara kvinna! Har du en inspirerande kvinna som du vill tipsa om – berätta gärna i kommentarerna!


Det här är en omarbetning av en text jag skrev på Kulturkollo 2015, den texten hittar du här.

Bild: Detalj från omslaget The handmaids tale av Margaret Atwood

Bakom fasaderna i Three Pines

För att fira att en ny del av Louise Pennys serie om Three Pines äntligen kommer på svenska (och för att den är bra vilket du kan läsa om här) överlämnar jag härmed en present i form av en text jag skrev för Kulturkollo hösten 2019, originalinlägget hittar du här.

Alla deckare handlar väl mer eller mindre om fasader och vad som döljer sig där bakom. Alla skildringar av brott, i alla fall de som vill förklara dem, för oss bakom murar som någon byggt upp och gärna skulle ha sett oraserade. Några är lite bättre på det där än andra bara.

Louise Penny skriver en serie om en kommissarie som heter Armand Gamache. Den första boken heter Mörkt motiv och är väl i ärlighetens namn sådär. I dagsläget finns sexton titlar (elva i svensk översättning) i serien och den senaste kom i augusti förra året.

Jag skrev att Mörkt motiv var sådär och det tycker jag verkligen, inte förrän några böcker in upplever jag att serien lättar från marken och tar fart, men det är en sanning med modifikation för utan den där inledningen hade ingen fart funnits att vinna. Det som sker med kommissarie Gamache, med inspektör Beauvoir, med Clara och Ruth och de andra i Three Pines är att vi till en början presenteras för deras fasader, eftersom det är så man lär känna varandra. Sedan släpps man in bakom, sakta, sakta blir sprickorna synliga och efterhand lär man känna varandras innersta. Man lär sig att förstå. Så är det för de här människorna och så är det för mig med de här karaktärerna.

Efter sju böcker är serien så infernaliskt fantastisk och mörk att man inte vill följa med längre och då stänger Louise Penny in oss på en ny plats, ett munkkloster med tystnadslöfte. Det är bara vi, Beauvoir, Gamache och 23 munkar. Munkarna är trasiga för att en av dem är död, mördad, Gamache och Beauvoir är trasiga på grund av en fasansfull händelse som inträffat och på grund av att de inte kan tala om den ordentligt. De har byggt murar igen och de är kanske omöjliga att riva. Det är hemskt för alla där i ensamheten och det är hemskt för mig som läsare, jag älskar ju de här människorna nu. Inte slutar det bra heller. Som det verkar.

Jag har nu läst vidare. Det vackraste mysteriet som boken i munkkloster heter är en av de svagare i serien och det som kommer därefter är bättre och på många sätt ännu mörkare. Jag längtar nu som då efter att få följa de här människorna vidare, men mest av allt längtar jag tills de alla har det bra, när det slutar lyckligt. Men det kan inte sluta lyckligt förrän alla masker fallit, alla murar rämnat och fasaderna inte längre finns eller behövs. Jag längtar som sagt dit. Och inte, jag vill ju inte att det ska ta slut…

Bild från Pixabay

Gamla mord, skånska mord och några lästips

Den här veckan skriver jag om två historiska skildringar som har med ond bråd död att göra – The suspicions of mr Whicher och Fem kvinnor. Detta föranleder mig att återbesöka ett inlägg jag skrev på Kulturkollo hösten 2016 (originalinlägget hittar du här). Jag tänker att det passar bra att ta avstamp i inför detta minitema:

Minns ni Skånska mord? Den där tv-serien som var vanvettigt skrämmande i alla fall för nioåringen som var jag. Det är inte för inte som Ernst Hugo Järegård länge var en av de läskigaste människor jag visste (släng dig i väggen Dracula). Jag såg det nämligen lite innan jag fattade det där med skådespelare och så…

Historiska mord har alltid fascinerat mig, långt innan jag började forska och skriva om dem. Historiska mord och hela rättsprocessen. Där kommer min fascination för bödlar in (som jag skrivit om tidigare), rättsprocesser – allt knyts ihop i de historiska morden. Kanske var det med Skånska mord det började, men jag har en gnagande misstanke om att jag var makaber redan innan dess…

Egentligen tror jag inte att det är blodtörstig jag är, jag har väldigt svårt för true crime eller ens fantiserad crime i nutid. Visst har jag sett Paradise lost-filmerna (och önskat att jag inte gjort det! Hela det äventyret och bloggdagen jag hade med Beroende av böcker för att processa det kan du läsa mer om här), visst var jag helt trollbunden av The Jinx och visst läser jag en del mordhistorier och deckare. Men det är inte blodet jag är ute efter, inte brottet utan människorna i det. Mekanismer som driver individer till fasansfulla handlingar, den där gränsen mellan mänsklighet och bortom. Sånt. Och i min fascination för historiska mord tror jag mitt intresse för vardagsliv och de utsatta “förr i tiden” ligger i botten. Jag tror att jag är intresserad av vad det innebär att vara människa i olika tider och det blir aldrig så tydligt som när normaliteten rämnar.

Jag lämnar dig här i mörkret med några av mina bästa berättelser om historiska mord – vilka är dina?

Alias Grace av Margaret Atwood – det här är i stor utsträckning ett försök att lösa en gåta, vem som är skyldig, men det är allra mest en berättelse om vem Grace är och hur hon blivit sån. Jag läste den precis efter att jag skrivit färdigt och disputerat på min avhandling om barnamörderskor, det var en magisk timing, försynen…

His bloody project av Graeme Macrae Burnet – en påhittad historia i dokumentärskrud, eller? Den här boken är egentligen alldeles för grym och blodig för att läsas, men den är en svårslaget bra skildring av en människa, ett samhälle och mekanismer som är vardagliga, men som likväl sätter igång katastrofen. Anledningen att jag ens hittade boken och valde att läsa den är förstås att den fanns med på kortlistan för Man Booker-priset 2016.

En mörderska bland oss av Hanna Kent – om gränsen mellan mänsklighet och bortom, för den anklagade och dömda, men också alla runt omkring. Den här boken är så in på skinnet närgången, skitig och fasansfull. Slutet är… Nej, jag ska ingenting mer säga, men läs om du inte gjort det!

We have always lived in the castle av Shirley Jackson – här finns det inget att förstå (nästan), det är bara underbart förvridet och mörkt. Jag kan inte beskriva på annat sätt än att jag känner den som en bok i svartvitt, där finns inga färger, men skuggor på skuggor på skuggor.

Feberflickan av Elisabeth Östnäs – en av de otäckaste böcker jag läst, på ett blodigt, påtagligt och väldigt kroppsligt sätt. Jag vill läsa om den genast känner jag!

En själasörjares dilemma av Göran Bergstrand – Den här boken sticker ut eftersom det är en personlig och dokumentär skildring av själasörjandets vedermödor i allmänhet och med särskilt ljus på unge fängelseprästen Malte Hasselqvist som fick uppdraget att få Anna Månsdotter (hon som kallades Yngsjömörderskan och syns på bilden ovan) att erkänna sin skuld och överlämna sig till Gud. Hon vägrade och själasörjarens kval inför detta leder till tvivel och en mycket intressant bok om tro, tvivel och medmänsklighet. Det handlar mycket litet om mordet men mycket mycket om dess konsekvenser.

En isoleringscell med gula tapeter

Det här med instängdhet och kanske framförallt känslan av instängdhet är intressant. Jag sitter i skrivandes stund på en food court mitt i en galleria, tidigt på morgonen, luftigt, lagom folkigt*. Och jag kan knappt andas för känslan av att vara instängd. Och allt är den gula tapetens fel. Novellen alltså (den som finns i en jättefin nyutgåva nu, men som jag läst i jätteslitet och gammalt biblioteksutförande). Det finns vissa berättelser som tar en i hand, leder in en inuti sig själv och sen lämnar en där utan nycklar att ta sig ut. Det går förstås att ta sig ut, men det är lite knepigt och andnöden kvarstår tills man lärt sig att ta in luft igen.

En av de saker som intresserar mig med böcker som Den gula tapeten är hur instängdhet i det inre kan vara mycket mer allomfattande än i ett verkligt, världsligt, fängelse. Jag tänker mycket på Memorys bok här, hur Memory och hennes medfångar sitter fängslade under rätt hemska förhållanden och vet att de ska göra det resten av livet. Ändå finns där en frihet i samtalet, i själva livet, som saknas hos exempelvis jaget i Den gula tapeten. Jag ska inte gå in på handlingen så mycket alls här eftersom novellen är så kort och komplicerad att minsta lilla skulle kunna förstöra din läsning. Men instängd är hon, paralyserad, ensam också tillsammans. Och jag tror att det är där kärnpunkten finns för mig, det där när någon låsts in i sitt inre så att alla runt omkring verkar vara utomstående och långt borta också när de finns i samma rum. De där fängelserna som inte släpper in kärlek, vänskap och närhet… I ett verkligt fängelse kan det finnas plats för sånt. Hos Memory, i Rita Hayworth and the Shawshank redemption, kanske hos Grace Marks, definitivt i gamla fängelseklassikern Bangkok Hilton. Det inre fängelset är alltid en isoleringscell, tack och lov är det sällan en livstidsdom. Jag låter det vara osagt här om det är fullkomligt, förlåtande eller för livet i Den gula tapeten. Läs den (om du törs).


Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo våren 2018.

* i mars 2018s nu alltså, här och idag 2021 sitter jag inte i någon folklig galleria…

Vår gemensamma rädsla för det skeva och det sjuka

Jag har nog sagt det förr, att en av mina största rädslor, kanske till och med den allra värsta, är att förlora mig själv, falla in i psykisk sjukdom, bli ”galen”. Det där att inte längre kunna bestämma över hur en ska göra, känna eller tänka har alltid framstått som oerhört skrämmande för mig. Vilket förstås har med kontrollbehov att göra. Jag kan säga att nu när jag ägnat den här hösten åt en liten matsked sådant i form av utmattning och allt vad det för med sig av att inte kunna bestämma över vare sig kropp eller inre själv så är jag faktiskt lite mindre rädd.* Jag ser det som ett friskhetstecken.

Men nog om mig, nästan. Eftersom det här är en rädsla jag burit länge har jag också haft möjlighet att bekanta mig med den via populärkulturen och det står klart att det här inte är en rädsla jag är ensam om, långt därifrån. För psykisk ohälsa och vad den kan göra med människor utforskas, i alla fall på ytan, nästan överallt.

Av nämnda anledning har jag alltid tyckt att tv-serieavsnitt som utspelar sig på olika former av institutioner är fett obehagliga. Jag tänker på Buffys Normal again och så tänker jag på Sam interrupted i Supernatural, oerhört otäckt helt enkelt.

I böckernas värld finns förstås massor av psykisk sjukdom. Där finns den livsfarliga och inte så verklighetskopplade som hos Annie Wilkes i Lida, men där finns också de senare årens utforskande av livet på mentalsjukhus i Sara Stridsbergs Beckomberga och Anna Jörgensdotters Drömmen om Ester. Bland mycket annat.

En sak som slår mig när jag försöker mig på en analys är att utforskandet ofta är ett skrap på ytan i de tv-serierna jag nämnt. Det handlar om karaktärer som hamnar på institution, men inte för att de är sjuka på riktigt, nej det är något annat som pågår. De är som allra mest utsatta i de här avsnitten då de inte kan kontrollera sig själva, men de repar sig så snart “förbannelsen” släppt och då är de förstås sig själva igen. Det är otäckt, men med en tröstande klapp på huvudet för oss alla som inte riktigt orkar tänka tanken.

Det finns förstås värre, tyngre saker, om riktigt sjuka sinnen. De har jag sällan sett eftersom, ja, ni fattar (det är ingen slump att jag inte läst någon av böckerna jag nämnt ovan**). Men där finns Gökboet, där finns De 12 apornas armé och så väldigt mycket annat förstås. Jobbigt på riktigt, sorgligt på riktigt. Men också viktigt på riktigt för även om psykisk sjukdom skrämmer så angår det också, det påverkar oss i vardag och verklighet och det är väl kanske därför vi inte riktigt vågar ta i det i popkulturen, där vi vill vila.


Inlägget publicerades första gången på Kulturkollo hösten 2016.

* Detta skrev jag hösten 2016 när jag befann mig djupast inne i min utmattning (eller egentligen fortfarande var påväg djupare in eller ner i den). Jag är fortfarande mindre rädd än jag var innan, men också på ett sätt mer rädd eftersom jag på riktigt känt hur sköra väggarna ibland är. Jag är nog mer rädd för den psykiska ohälsan (ångesten, depressionen, mörkret) nu när jag verkligen vet hur den kan vara och vad den kan göra, men mindre rädd för att den ska vara för evigt nu när jag vet att den inte gör det.

** Jag har läst Beckomberga nu och jag överlevde. Läs hur mycket jag tyckte om den här. Jag har också tagit mig igenom Lida och den är ju förstås något helt annat, läs mer här och här.