Skrivsöndag om två essäer

Dagens text är återvunnen från Kulturkollo där den först publicerades för ganska precis ett år sedan, det inlägget hittar du här. Jag har skrivit om de två böckerna också här på Fiktiviteter och de texterna hittar du via länkarna här: Orm med två huvuden, Oavsiktligt.

Om skrivande och läsning enligt Jordahl och Knausgård
Det är en händelse som ser ut som en tanke och nog också är en tanke att Norstedt idag har första recensionsdag på två essäer om skrivande och läsning. Det är Anneli Jordahls Orm med två huvuden och Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt. Och inte nog med att de rör sig kring samma tema, de passar dessutom ypperligt fint att läsa samtidigt och sedan lägga bredvid varandra för att jämföra. Det visar sig att det är två diametralt olika författare som talar till oss och jag älskar det.

Anneli Jordahl avskyr att skriva, hon kallar det ”det överjävliga skrivandet”. Karl Ove Knausgård å sin sida har ägnat många år åt att längta till skrivandet utan att riktigt kunna ta sig in. Däri ligger också något gemensamt, att inte kunna ta sig in. Knausgård slåss med föreställningar om vad litteratur måste vara för att få skrivas och Jordahl förbannar, sin ur arbetarklassbakgrundens födda, rädsla som höll emot så att hon debuterade, i hennes tycke, alldeles för sent.

Karl Ove Knausgård är en sådan författare som Anneli Jordahl beskriver i sin bok med såväl avund som avsky, en person kommande ur en akademikerklass där författande var något man vågade tänka. Knausgård visar på svårigheterna också där, men jag känner ändå Jordahls vrede varmare i hjärtat, troligen helt enkelt eftersom jag delar hennes bakgrund, men inte hans.

Jag är förstås synnerligen vänligt inställd till båda författarna för att de framhäver biblioteken som deras fristad och skattkammare där de kunde hitta alla sina intryck och senare uttryck. Som bibliotekarie är det svårt att inte smälta lite inför sådan tillbedjan, särskilt fint framskriven hos Anneli Jordahl.

En sak som jag tycker mycket om är att såväl Oavsiktligt som Orm med två huvuden handlar om läsning i lika stor utsträckning som skrivande, eftersom det hänger så nära ihop och eftersom det är läsningen som ger lindring också när skrivandet är “överjävligt”.

Essäerna är läsvärda var och en för sig, för skrivande och läsande människor, men lagda bredvid varandra talar de med en ny och spännande röst som lyfter båda verken. Jag älskar när sådant händer!

Titel: Orm med två huvuden
Författare: Anneli Jordahl
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2019

Titel: Oavsiktligt. Om att läsa och skriva
Författare: Karl Ove Knausgård
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2019

Bild från Pixabay

Till Hagfors! En intervju med Ninni Schulman

När jag i morse skrev om Ninni Schulmans senaste bok, Flickebarn 291, blev jag sugen på att publicera den intervju jag gjorde med henne på Kulturkollo 2015. Den handlar om Hagfors (som jag nästan växte upp i och hon skriver om) och om att skriva om sånt som finns i verkligheten. Första gången publicerades den här.

Till Hagfors!
Sånt som baseras på verkligheten får ofta en annan tyngd än sånt som hittas på från grunden. Böcker som utspelar sig på ens uppväxtort letar sig in på sätt som andra böcker inte gör.

Jag är uppvuxen i en värmländsk liten ort som heter Uddeholm, jag har gått i skola i en något lite större ort som heter Hagfors. Jag har ett djupt ambivalent förhållande till stället eftersom jag verkligen avskydde det under skoltiden.

När Ninni Schulman började skriva sina deckare om journalisten Magdalena Hansson och lät dem utspela sig i mina värmländska hemtrakter var det en liten utmaning för mig att läsa. Mina egna upplevelser ställde sig till en början i vägen för läsupplevelsen, men böckerna kom att bli ögonöppnare för mig.  När jag läst har det blivit lättare för mig att se människorna och relationerna snarare än Hagfors som en symbol för allt som var fel under en period i mitt liv. Jag har mjuknat i min inställning och det är väldigt skönt. Därför ville jag ställa några frågor till Ninni om det här med fiktion och verklighet och relationen till Hagfors före och efter deckarna.

Hur får du idén till en ny bok – är det oftast en händelse, en relation eller kanske en plats som pockar på uppmärksamhet?
– Det är lite olika. Ibland är det en miljö (som älgjakten i Svara om du hör mig) eller en händelse (som i Flickan med snö i håret).

Nya boken kom till mig som en scen, en ensam bil som står övergiven intill en väg. Vart hade bilägaren tagit vägen? Vad hade hänt? Det ville jag ta reda på.

Hur och varför valde du att böckerna skulle utspela sig i just Hagfors?
– Flera anledningar faktiskt. Dels utspelar sig så många böcker i Stockholm och jag kände att jag ville skildra min egen hembygd. Nu kommer jag ju inte i från Hagfors utan från Lesjöfors, men på något vis kändes det viktigt att beskriva livet i en bruksort i glesbygden, som ju är något helt annat än livet i huvudstaden.

Dels kändes det lättast att låta boken utspela sig i en bekant miljö. Jag bodde och jobbade i Hagfors 1995-1998.

Känns det annorlunda att besöka Hagfors nu sen du började skriva böckerna?
– Mycket. Det känns som att vistas i en teaterkuliss. Haha. Nej, men det känns faktiskt skumt. Mentalt är jag i Hagfors nästan hela tiden under mina skrivperioder och då blir det märkligt att komma dit på riktigt. Förväntar mig nästan att möta Magdalena på Coop, typ.

Tänker du på Hagforsborna när du skriver, hur de ska reagera? Har du fått några reaktioner från orten?
– Både ja och nej. Inför första boken var jag ganska rädd att Hagforsborna skulle ta illa upp (även folk i Lesjöfors). Även om jag har släkt och vänner kvar så var det ju länge sedan jag flyttade från Värmland och jag var skräckslagen inför att folk skulle tycka att skrev dumheter. Men som tur är har jag faktiskt bara mött positiva reaktioner. Folk verkar glada över att deras verklighet och ort beskrivs.

Men när jag skriver försöker jag att inte tänka för mycket. Det är ingen reklambroschyr för Hagfors jag skriver, direkt. Det är både svart och vitt och det måste det vara.

Hade det varit enklare eller svårare att skriva om en fiktiv stad tror du?
– Kanske. Då hade man inte behövt ta hänsyn till verkligheten, men samtidigt tråkigt. Det är kul att läsarna kan åka till Hagfors och känna igen Kaffestugan och Blinkenbergsparken och så vidare. Det ger en extra dimension till berättelsen.

Jag tycker om alla dina böcker, och tycker att de dels “stämmer” (i detaljer, gator osv) så bra, dels ger en bra känsla för staden. Allra närmast kom dock Svara om du hör mig eftersom den kretsar kring ett jaktlag och jag kunde (som minnen från min barndom) känna doften av rök från min pappas jaktkläder när jag läste den. Har du en favorit bland dina egna böcker eller någon favoritscen/favoritrelation?
– Vad roligt! Jag blir jätteglad att höra det. Jag har nog ingen favoritbok, tror jag, men det är klart att debuten alltid har en speciell plats i hjärtat.

Jag tycker faktiskt om alla mina karaktärer, men om jag ska välja en relation så kommer Magdalena och Petter upp. Det är alltid lätt och kul att skriva deras scener och om jag ska välja någon favoritscen så blir det nog deras första promenad tillsammans i Flickan med snö i håret.

Det är karaktärerna och deras vardagsrelationer som gör det så roligt att skriva bok efter bok för jag måste ju bara få reda på hur det ska gå för dom.

Kan du säga något om vad som väntar oss i din senaste bok, Vår egen lilla hemlighet, och hur ser framtiden ut – kommer det fler böcker om Magdalena?
– Den nya boken är ganska otäck och känslosam. Vissa scener grät jag när jag skrev. Det var riktigt jobbigt. (Kommentar: vi vet ju nu hur fantastiskt fin den boken var, seriens bästa hittills! Här kan du läsa min recension av den.)

Jag har redan börjat på bok nummer fem om Magdalena, så det blir fler böcker om Hagfors.

Finns det någon plats som du skulle vilja se som skådeplats för en roman?
– Svår fråga. Jag söker och hittar nya platser hela tiden. Men ibland längtar jag ut från Hagfors kommun, det ska jag säga. Haha.

Har du någon favoritbok just nu som du skulle vilja tipsa oss om?
– Har precis börjat läsa Att föda ett barn av Kristina Sandberg och är helt tagen och djupt imponerad

Bild: “Hagfors” av Ulf Lagerkvist – Ulf Lagerkvist. Licens under Public Domain via Wikimedia Commons.

Skrivsöndag om skrivarhandböcker

Jag använder ofta skrivsöndagarna här till att berätta om böcker om skrivande jag utforskat. Jag har också skrivit på Kulturkollo om detta och här kommer ett inlägg jag skrev 2015, första gången publicerat här. Det är lite roligt att se hur saker och ting förändrats, men också att jag just nu håller på och läser om en av favoriterna, den av Goldman.

Jag minns alla mina skrivarhandböcker och hur de brukade inspirera mig
Häromdagen skrev jag på Fiktiviteter att jag främst låter mig inspireras av skrivande människor i romaner. Och det är verkligen helt sant. När Cath i Fangirl skriver sin fanfictionserie om Simon Snow kan jag inte göra annat än plocka fram min inspirationsanteckningsbok, och när jag läste om Édouard i Författaren i familjen kom jag på en helt ny romanidé av bara farten.

Det är nu det. Förr i tiden (i fordom för kanske 15-20 år sen), när jag skrev som allra mest och levde och andades ord, bokstäver och dikt, var det annat jag hämtade den där inspirationen ifrån. Under en period läste jag alla skrivhandböcker jag kom över. Alla! Vissa var kanske lite träiga, vissa läste jag bara för att de var kursbok på någon av mina kreativt skrivande-utbildningar på folkhögskola eller högskola, men alla gav de mig något, alla bar de korn av skrivglädje som jag plockade på mig. Jag tänkte göra lite nytta av alla de där timmarnas läsning, varsågod min best of-lista:

Writing down the bones av Nathalie Goldberg – utan tvekan den allra bästa och mest inspirerande handbok jag någonsin läst. En sån där kurslitteraturbok jag aldrig hittat på egen hand och så proppfull av handfasta tips att man egentligen bara behöver den. Men det vore ju tråkigt.

Författarskolan av Göran Hägg – oerhört informativ om berättelsebyggnad och praktiska saker. Jag minns inte att jag gjorde en enda övningarna (blir osäker nu om det ens fanns skrivövningar), men jag lärde mig ovärderliga saker om peripeti, björnen på stranden och vådan av att välja konstiga namn till sina karaktärer.

Skriva om och om igen av Ylva Karlsson och Katarina Kuick – egentligen är den här boken skriven för yngre skrivare (jag har nu plockat fram den till min dotter), men i och med att den är så sprängfylld av glädje och entusiasm är den oemotståndlig för varje skrivande människa. Det går liksom inte att värja sig för skrivarkraften.

Så gör jag av Bodil Malmsten – en riktigt fin bok från senare år. Den innehåller kanske inte så mycket “såhär ska du göra så blir det bra” eller “gör den här övningen så lär du dig…”, men den är liksom allt Bodil Malmsten gör oerhört inspirerande. Orden, bilderna, allt får mig att vilja utforska vem jag är i skrivandet och vem jag skulle kunna bli.

Det finns mycket annat bra också, vilken är din bästa skrivhandbok/inspirationsbok?

Återvunnet från Kulturkollo: Hjältar och hjältemodiga martyrer

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om Jessica och Gun-Britt…

Alla superhjältar är bedrövade, visst är de? Batman (det är inte ok att kalla honom Läderlappen längre va?) som kämpar med förlusten av föräldrarna, Spindelmannen och hans förvandling och utanförskap. Hulken… Och Jessica Jones som sitter på sitt kontor halva nätterna och dricker för att glömma. De är olyckliga och de är motvilliga. Deras inre moral tvingar dem att gå ut i den där beckmörka natten och göra skillnad, men de flesta av dem önskar att de slapp…

Själv har jag umgåtts med en helt annan sorts hjälte den senaste tiden. Jag har förvisso sett såväl Jessica Jones som Shadowhunters: Mortal instruments där det fajtas mot ondska och krafter till synes starkare än huvudkämparna Jessica och Clary men den hjälte som fastnat hos mig på riktigt heter Gun-Britt.

Elin Olofsson berättar i sin senaste roman Gånglåt om flera generationer kvinnor, om Sonja/Salida som återvänder för att skriva en bok om sin framgångsrika karriär, om Jenny som återvänder för att bestämma sig och så Gun-Britt som finns där för att hon blev kvar eller kanske för att hon bestämde att det var hennes plats. Och Gun-Britt slår inte ner några mörkermän, hon bekämpar ingen ondska, hon slåss knappt ens mot sina egna demoner. Men hon offrar sig. Kanske inte ens motvilligt. Hon martyriserar sig och blir den hon förväntar sig att hon ska bli, den hon tror att alla förväntar sig att hon ska vara. Sin mamma. Sin mormor. Generation av generation före henne. Hon inordnar sig. Bakar. Kokar kaffe och är ren rakt igenom. Och bara skit får hon. När systern kallar henne tråkig, när de säger att hon aldrig levat… Gun-Britt är kanske ingen superhjälte, men i sin egen värld är hon ändå så nära man kan komma. För att hon offrade sig, för att hon städar efter dem alla. För att hon tog olyckan, stängde in den, transformerade den till ilska och lät den bli drivkraften till stordåd och superhjältekrafter. I det lilla.

Gun-Britt är en sån där hjälte, i sitt eget och andras (även om de aldrig skulle erkänna det), liv som aldrig får något ordentligt tack. Som Maj i Kristina Sandbergs böcker. Som Per Anders Fogelströms Emelie. Som många kvinnor (ja, jag kommer inte på några män som tagit den rollen vare sig i fiktion eller verklighet) som på ett sätt gett upp sig själva, på ett sätt förverkligat sig själva på vis som är så svåra att förstå. Och självklara.

Och när jag tänker på Gun-Britt så tänker jag på Jessica Jones och så funderar jag på vilken skillnaden är mellan dem. Och så tänker jag lite över vem av dem som egentligen är lyckligast. Jag vet inte. Men det finns en koppling där vilket jag finner väldigt fint, och ganska sorgligt.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här.

Bild: Alias, Jessica Jones, Marvel comics

Återvunnet från Kulturkollo: Att läsa paralleller och utveckling

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om två litterära giganter som hör ihop.

Chimamanda Ngozi Adichie växte upp i det hus där Chinua Achebe en gång bodde. Det är lite spektakulärt faktiskt, en av de i nutiden och framtiden största och en av de i dåtiden, nutiden och framtiden största – på samma plats.

Att läsa Allt går sönder av Chinua Achebe är en stor upplevelse. Att få gå in i ett historiskt skeende och ges verktygen att förstå det. Att se hur kolonialmaktens kristnande krockade med de urgamla sedvänjorna och vad det kom att betyda.

Att sedan läsa Chimamanda Ngozi Adichies debutroman Lila hibiskus ger ännu en stor läsupplevelse men förhöjer också den tidigare. Inte bara återanvänds myten om och parallellen med sköldpaddan som lyfts till himlen med lånta fjädrar och sen störtar till marken. Här finns också de patriarkala strukturerna väl beskrivna tillsammans med det kvardröjande arvet från kolonialismen och de inre stridigheter som skakat Nigeria sedan Allt går sönders 1800-tal till Lila hibiskus nutid.

Jag tycker att parallellerna mellan de två böckerna är intressanta, men jag tycker att utvecklingen är ännu mer spännande. Hur allt går igen men i ny tappning. Föraktet mot den gamla andligheten som nu inte bara uttrycks av vita kolonialherrar och missionärer utan främst av djupt kristna igboer, i Lila Hibiskus främst kanaliserat genom pappan. Den patriarkala strukturen där manligt och kvinnligt behövs men till helt olika saker. Där det i Allt går sönder blir tydligt hur hela samhället skiftar när jämvikten glöms bort har kvinnans roll helt tryckts undan i Lila hibiskus, i alla fall i Kambilis hem där pappan tillbes som gud och där kvinnor och barn inte bara lyder utan hittar bortförklaringar till faderns våldsamma beteende.

I Allt går sönder berättas (nästan) hela berättelsen med Okonkwo i förgrunden. Det handlar om hans strävanden att göra rätsida på allt det nya som sker runtomkring honom. I Lila hibiskus är det tonårsflickan Kambili som försöker förstå och förhålla sig till en förändring som redan skett. Till konsekvenserna av det som en gång skedde med Okonkwo.

Som läsare är det en ynnest att få läsa två så storartade författare när man gärna vill förstå vad som hänt och vilken betydelse det har för det som händer nu. Lila hibiskus är mycket tydligt ett försök att berätta vidare på Allt går sönder. Det är absolut ingen kopia utan snarare ett fint sätt att föra stafettpinnen och historien vidare. Det är en sorts fan-fiction när det är som allra bäst. Och visst känns det som att det där huset har lite med det att göra. Det finns nog något skrivmagiskt i det där huset i Nsukka…

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här.

Återvunnet från Kulturkollo: Några ord om dialekt

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om dialekter och att göra sig hemmastadd i språket.

Dialekt är verkligen ett kapitel för sig. Den är enastående, uteslutande, inneslutande, skrämmande, och ,har jag lärt mig, livsnödvändig för att skapa sitt själv.

Jag har växt upp i en bygd och en släkt där dialekten är viktig. Den är vilka vi är, den är inte densamma som grannbyns och den är en markör för tillhörighet (och gränsdragning). Jag ska inte säga att jag tänkte särskilt mycket kring det när jag växte upp. Jag pratade mitt rätt grova mål och jag blev förstådd. Sen flyttade jag utom och skulle plugga på högskolan. Det var en chock.

Ingen begrep vad jag sa och jag fick lägga om till en sorts rikssvenska som aldrig kändes bekväm. Det var över 15 år sen och ända sen dess har jag kämpat för att hitta mitt själv i språket. Nu är jag tillbaka i Värmland igen men kan fortfarande bara prata min ursprungliga dialekt med min ursprungsfamilj, allt annat känns konstigt. Och det är någon sorts kapitulation som jag stör mig på. Att jag inte klarar av att vara mig själv fullt ut. Jag jobbar på det. Samtidigt som jag nu bott på så många platser att dialekten som är jag inte längre kan se ut som den gjorde.

Dialekt har alltså länge varit lite känsligt för mig. Och när det kommer till fiktion är det egentligen ännu värre. Att höra folk prata värmländska på tv eller film kan vara smärtsamt på gränsen till att klockorna stannar. Tänk Ulf Malmros. Smala Sussie och Bröllopsfotografen är säkert bra, men jag klarar inte riktigt av den där språkliga aspekten och kan aldrig njuta ostört. Det allra, allra värsta, men samtidigt också något av det mest spännande var förstås när Fredrik Lindström besökte mina trakter (nästan i alla fall) med sina Svenska dialektmysterier. Se på egen risk om du är dialektalt känslig men språkligt intresserad värmlänning.

Sen har vi dialekt i romaner och det är verkligen ett kapitel för sig. Jag är så galet kluven. Ofta störs jag av det dialektala eftersom jag måste översätta i huvudet, talspråk är inte skriftspråk helt automatiskt. Men sen kommer jag att tänka på Sara Lidmans Tjärdalen som gick hur bra som helst att läsa och där jag älskade den där extra dimensionen dialekten gav. Eller Gustaf Frödings ordlekar… Kanske är det så att när det görs motiverat och bra så adderar det till upplevelsen, men det är också förtvivlat svårt att få till det. Jag är fortsatt kluven.

Jag avslutar hela den här utläggningen med en fantastisk illustration av den dialektala språkförbistringen från Gustav Fröding. Det är värmländska, inte min dialektvariant, men nog så nära.

Å gubevars för dumt fôlk!
Att en annan, sôm ingen lärdom har, int allti ä sôm en ska, d’ä inga unner, men når di, sôm ska va för mer, int ä klar i bokstaveringskônsta en gang, d’ä lett.
Te äxämpel dä va en söndasmôra, sôm ja geck å spanklér på landsvägen. Da kommer dä en harrkär gånass mä glasyger för yga, å smal å vesen va’n, tocken sôm tocker ä.
”Gudagen, min goda man”, sa’n. ”Vet han, vart ja ska gå för te komma te prästgårn”, töckte’n.
”Håja, nock vet ja dä”, sa ja. ”D’ä inga kônst te komm dit. Når han ha gått ett litt stöck länger, kommer han te en väg te vänster, men den ska’n int gå, utta bar fortsätt, tess han kommer te näst vägskel, där dä tar å te höger, där ska’n gå.”
”Mä se”, sa harrkärsillänne å såg fundersam ut, änna sôm dä int skull var klar grejer. ”Mä se, inte te vänster, men te höger. Nå vidare da.”
”Jo, når’n da ha gått ett stöck te, så kommer’n te e å, å i åa ä e ö.”
”Vasa”, sa’n.
”Å i åa ä e ö”, sa ja.
”Men va i all ti ä dä ni säjer, a, o?” sa’n.
”D’ä e å, vett ja”, skrek ja, för ja ble rasen, ”å i åa ä e ö, hörer han lite, d’ä e å, å i åa ä e ö.”
”A, o, ö”, sa’n, å dämme geck’en.
Jo, den va nôe te dum den.
Dumt fôlk ur Gustaf Frödings Räggler å paschaser

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Återvunnet från Kulturkollo: Kriget som aldrig tar slut

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om krig (jag sa aldrig att det var de lättsmälta inläggen jag tänkt återpublicera…)

Vissa upplevelser tar aldrig slut, vissa sekunder etsar sig fast för evigt och vissa saker får inte glömmas. Förintelsen och andra världskriget är naturligtvis en sådan oglömbar tid. Och visst är det väl därför de är så ständigt närvarande i kulturen än idag?

När Miriam som heter Malika konfronteras med sitt förflutna i Jag heter inte Miriam blir detta hjärtskärande tydligt. För att hon inte kan leva med den hon en gång var och det som hände samtidigt som hon omöjligt kan förtränga det på riktigt och åter bli och förbli en hel människa. I Extremt högt och otroligt nära löper historien om förintelse, död och överlevnad i det förgångna parallellt med Oscars upplevelse av världen efter elfte september. Helena i Varför kom du inte före kriget försöker förstå sin mamma och vad kriget gjorde med henne. Och i Himlen i Bay city flyttar spöket av det förgångna in i källaren. Som en ständig påminnelse om att ingenting någonsin tar slut.

En författare som ingående avhandlat traumat som kriget var och är var Gitta Sereny. Hon skrev resonerande och inkännande, förfärliga, böcker om det tyska samhällets försök att minnas och gå vidare, om kommendanten i Treblinka, Franz Strangl (Vid avgrunden). Och hon skrev mastodontverket Albert Speer och sanningen som låter den nazistiske överarkitekten och rustningsministern berätta sin historia, använda sin omvittnade charm och ändå stå väldigt tydligt blottad och förstörd på slutet. Kanske för att han överlevde. Kanske för att kriget aldrig tog slut heller för förövarna.

I dessa dagar tänker jag mycket på att inte bara andra världskriget stannar för evigt, också dagens konflikter kommer att bli till minnen. Vi kommer ställas till svars av våra barnbarn på det sätt som vi ställer tidigare generationer till svars. Niklas Orrenius har beskrivit det där så smärtsamt bra i sin Drömmen om Sverige som inleds med ett samtal mellan honom och hans farmor och sen flyter in i ett framtida samtal mellan honom och hans barnbarn:

– Visste ni inte vad som hände i Syrien farfar?
– Jo.
– Vi läste i skolan att ni satte upp stängsel med knivblad?
– Ja.
– Var ni väldigt fattiga i Europa på den tiden?
– Nej.

Framtiden är nu. Det som komma skall bygger på det som varit, det som är och det som blir. Vissa upplevelser tar aldrig slut, vissa sekunder etsar sig fast för evigt och vissa saker får inte glömmas. Det är vårt gemensamma ansvar att minnas.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Återvunnet från Kulturkollo: Ett annat 80-tal

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar en del om Freddie Mercury och mycket om 1980-talet, jag tycker att det kan passa i dagar som dessa när vi firar märkliga 32-årsjubileum sen den där Wembley-konserten

Jag vet att det är meningen att man ska ha färglada och rent av pastelliga minnen av 1980-talet, men jag har inte det. Jag var 3-13 år de där åren och det är klart att jag minns. Musiken, modet, maten och allt det där. Men få favoritlåtar kommer från 80-talet, få filmer väcker nostalgi (Dirty dancing naturligtvis undantagen) eftersom jag såg dem långt senare eller i helt fel ålder för att uppskatta dem. När jag tänker 1980-tal och de åren av mitt liv tänker jag förstås mest vardagssaker (jag fick en syster, började skolan, blev tonåring), men när det kommer till omvärlden så är det Olof Palme, svältkatastrofen i Etiopien och Tjernobyl som etsat sig fast. Föga upplyftande, och inte så lite icke-pastelligt.

Därför har jag roat mig med att titta lite på hur andra väljer att minnas detta årtionde så här i efterhand. Och så tänkte jag lite mer på vad jag läste som hade med 1980-talet att göra i mitt tidiga 1990-talsliv, och vad jag ser och läser idag. Mycket aids blir det. Jag minns att jag själv snöade in och läste Elisabeth Glasers självbiografi När bara hoppet finns kvar om sjukdomen och hur den svalde henne och hennes dotter Ariel. Jag minns att jag läste En helt vanlig familj av Alice Hoffman på samma tema och jag bär fortfarande med mig vissa scener därifrån. Jag minns när skildringen av aids skiftade och blev mer än berättelsen om barn med aids. Jag minns And the band played on som var fantastisk och öppnade mina ögon på ett helt nytt sätt.

De senaste åren känns det som att det hänt något, skildringarna av 80-talet i sjukdomens skugga har nästan exploderat, när tiden gått och mer kan sägas kanske… Jag tänker på Carol Rifka Brunts fina berättelse om June och förlusten av morbror Finn i Låt vargarna komma. Och naturligtvis Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar som jag tror förändrat det här landet och synen på vår egen historia och vårt 80-tal, i alla fall en liten smula. Dallas buyers club är också ett försök att vrida på och berätta en historia på ett nytt sätt.

Att jag läst och sett alla dessa skildringar av sjukdom och elände beror, tror jag, på en enda man. När min idol Freddie Mercury gick bort, i det närmaste förföljd och hånad, i den där jävla sjukdomen 1990 föddes ett av mina starkaste minnen från det årtiondet. Då blev stigmatiseringen synlig för den tonåring som satt gråtande och lyssnade på Who wants to live forever i sitt trygga rum i det lilla samhället långt bort från allt. Jag älskar Freddie Mercury våldsamt än idag (nåde den som skulle säga något negativt om honom, otaliga är de dokumentärfilmare som hamnat i onåd hos mig då de betraktat honom som något sorts världssamvete som måste vara öppen med sin sexualitet och sin sjukdom för den goda sakens skull snarare än som en människa), jag lyssnar på Queen om inte dagligen så i alla fall veckligen. När jag berättade för mina Kulturkollo-kompisar att jag skulle skriva den här texten konstaterade Carolina att Queen är ”den perfekta gladmusiken som gör en ledsen….” Och så är det verkligen. Att lyssna på Freddies röst gör mig lugn och trygg, men det är alltid med ett litet stråk sorg. Jag tror att det beror på mer än att han är död, det är sättet han dog på. Att jag minns de där tidningsrapporterna och spekulationerna veckorna innan. Det gjorde mig så ledsen då, en ledsenhet som inte kunnat släppa taget. Det går bortom att jag naturligtvis inte kan lyssna på These are the days of our lives (en av hans allra sista inspelade låtar) utan att bryta ihop.

1980-talet var inte sorglöshet för mig, även om det naturligtvis var lättsamt och roligt och glatt också (men sorglös har jag aldrig varit). Jag gick inte omkring och tänkte på död och katastrof hela tiden (mindre än idag faktiskt). Man kan naturligtvis tycka att det är sorgligt att det här är det jag förknippar med ett helt årtionde då jag växte upp, men ni kan vara lugna jag har fullkomligt lyckliga minnen från min barndom. Det var omvärlden som skrämde. Och det riktigt sorgliga är att AIDS fortfarande dödar. Antalet hiv-smittade minskar, men aids dödar fortfarande på de platser i världen där människor har oturen att födas till fattigdom. Eftersom hiv, aids och fattigdom hör ihop och eftersom vi som haft större tur inte hjälper i den utsträckning vi borde kunna. Det är sorgligt på riktigt.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Återvunnet från Kulturkollo: Bödlar, avrättningar och Smokey Nelson

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om döden, igen…
Jag börjar lite ofint med att citera mig själv. Såhär skrev jag i min recension av Pär Lagerkvists Bödeln:

Jag har alltid fascinerats av bödlar och hur samhället ”räddade” en människa, tvingade honom att göra skitjobbet och sen stötte ut honom när rädslan för att han utförde arbetet blev för stark. Jag har också fascinerats av människan, han som levde i stugan bortom byn och förde dömda till döden. Hur levde han? Hur tänkte och kände han? Vem berättar hans historia?

Jag vet fortfarande inte vem som ska skriva bödelns historia, förutom Pär Lagerkvist då. Men detta specialintresse för också i förlängningen med sig en djup fascination inför avrättningen som rit, det skitiga, förfärliga, hemska.

Den gröna milen är en av mina allra bästa filmer, slutet på En mörderska ibland oss är en av mina mest fysiskt uppskakande läsupplevelser och nämnda Bödeln är en av de bästa böcker jag läst. Så när jag insåg att Christine Mavrikakis skrivit en bok om en dödsdömd fånge och att den boken kommer ut på svenska i vår blev jag nästan otillbörligt glad. Sekwa har tidigare gett ut formidabelt fenomenala Himlen i Bay city av Mavrikakis, du kan läsa här om precis hur mycket jag älskade den.

Smokey Nelson är egentligen inte alls huvudperson i Mavrikakis bok. Och den handlar inte om dödsstraff eller om avrättningar. Men vi får vara med när Smokey dör, vi får veta varför och vi möter en hel del människor som är emot att det händer trots att de själva slagits sönder av hans brott.

Avrättningen beskrivs egentligen inte särskilt ingående, men vi får följa med Smokey på hans förberedelser och vi får uppleva den genom Rays (en drabbad anhörig) ögon. Det blir egentligen något av ett oviktigt antiklimax. Och så är det kanske alltid? Beskrivs avrättningar egentligen någonsin särskilt ingående? Och är det i så fall bra när de gör det?

I Den gröna milen är det fruktansvärt explicit och ingående och illamåendeframkallande. För att visa på hur skitigt och hemskt det är. Usch ändå vad hemskt det är! I En mörderska bland oss stannar vi före avrättningsplatsen och ångesten som fyller Astrid och mig i de sista skälvande minuterna är så påtaglig och stark att jag nästan inte kan andas ens nu när jag tänker på det.

Jag har tänkt lite mer på avrättningar när jag sett Wolf hall nu i vår, det har inte gått att undvika jämförelsen med tv-serien The Tudors. I den senare frossas det i avrättningar och den allra, allra värsta är massavrättningen av männen som dömts för sexuellt umgänge med Anne Boleyn. Herreminje vad vidrigt det är. Säkert på något sätt historiskt korrekt (på något sätt alltså), men alldeles för närgånget och förfärligt för att det ska vara hälsosamt. I Wolf Hall får vi följa med dem ut ur fängelsecellen men sen är det nog där. Inget blod. Och det är verkligen inte mindre obehagligt för det.

Jag är alltså märkligt fascinerad av avrättningar. Jag har forskat om människor som dömts till döden och jag läser “gärna” om ämnet. Och jag är naturligtvis helt och fullt emot idiotin i verkligheten. Men faktum kvarstår att människor avrättades och fortfarande gör det. Det skrämmer och fascinerar mig. Jag både vill och vill inte veta. Och när det kommer till tv så vill jag helst inte se, men jag vill diskutera problematiken. Som de gör i Dead man walking till exempel, och som Catherine Mavrikakis gör i mycket fina Smokey Nelsons sista dagar. Och det är inte utan att jag undrar över hur Hilary Mantel ska hantera Cromwells slut i sin tredje bok. Jag känner mig ju rätt säker på att slippa avrättningen, men hoppas på många filosofiska diskussioner mot slutet. Och så kommer jag gråta så ohejdbart mycket från början till slut, för att jag vet hur det måste gå. Och det är då skildringarna är som bäst, när man slipper hoppas på benådning och kan ägna energin åt att utforska riten och företeelsen.

I verkligen hoppas jag dock alltid på benådningen.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Återvunnet från Kulturkollo: Andra språk och skuggspråk

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om det här med språk.

Läser du på andra språk än ditt modersmål? För mig är mitt första språk svenska (eller värmländska om vi ska vara noga och även om det är en dialekt och inte ett språk så är min resa från värmländska till någon sorts rikssvenska en berättelse för sig, kanske tar vi den en annan gång) och det är också på det språket jag läser mest. Idag läser jag också en hel del nöjesläsning på engelska.

Till en början läste jag bara ungdomsböcker, The Hunger games till exempel, böcker som är så enkla att det inte ens finns en kännbar språkbarriär. Sen gav jag mig på Wolf Hall av Hilary Mantel och där stötte jag på patrull. Men den var inte översatt till svenska då och jag ville verkligen läsa. Så jag satte mig med en ordlista (något jag aldrig gjort förr eller senare) och missade supermycket, fick gå tillbaka och läsa om och jag fick en fantastisk upplevelse, en helt ny förståelse för det engelska språket, hur det också kan te sig. Jag trodde nog att jag gjort min djupaste djupdykning när jag var klar med den och när Mantels tvåa, Bring up the bodies inte alls bjöd motstånd. Det var innan jag tog mig an The Wake av Paul Kingsnorth…

Förra vintern när jag var i London och såg en Shakespearepjäs var jag jättenervös innan eftersom Shakespeare-engelska är rätt långt från Hunger games-engelska och till och med Mantel-engelska. Och eftersom talat språk inte väntar på att bli förstått som det skrivna välvilligt nog gör. De första tre minuter av Richard II satt jag som stelfrusen och försökte förstå. Sen föll det på plats. Och så är det med The Wake också, med den skillnaden att det tar lite mer än tre minuter.

Problemet (och charmen) med The wake är att den inte är skriven på engelska eller ens ålderdomlig engelska, den är skriven på ett skuggspråk för att ge känslan av engelskt 1000-tal. Jag kan lugnt säga att det till en början är helt obegripligt. Jag trodde att jag fått fel bok. Efter en stunds initial panik gick jag över till att försöka tolka ord för ord för att sedan läsa texten högt för mig själv. Då föll det på plats. För många av orden är ju nordiska, som fågel, hus osv. Visst känner jag igen från basal tyska och så finns där en del latin. Kanske har jag nytta av att kunna ytterst lite av flera språk, kanske har jag nytta av att ha läst gamla domstolsprotokoll (ordbruket i 1600-tals svenskan är lika svårt som 1700-talshandstilen…) Men mest av allt tror jag att jag hade nytta av att kunna övertyga mig själv om att det bara var att slänga sig ut. Orden kan ju ändå inte slås upp så varför inte bara nöja sig med att begripa det jag begriper? Så jag läste, och insåg att jag faktiskt förstod.

Det är talspråk, det är intensivt, det är helt underbart. Att läsa The Wake är att meditera över språk och handling. Att läsa The Wake är att inse att den här läsupplevelsen kan jag aldrig få på annat sätt. Om jag inte vågade läsa böcker på engelska skulle jag aldrig ha vetat att man får göra såhär med språket, att det är ok att leka fram ett eget språk för att det passar historien. Att det blir så galet intressant i sig. För The Wake kan aldrig översättas. Den kan säkert tolkas, men det är inte riktigt samma sak. Att läsa en sådan bok på originalspråk, där språket dessutom är ett eget, det är en ynnest.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.