Hur jag förläste mig på vampyrromaner (och några lästips till dig som inte tröttnat)

Med anledning av gårdagens halvlyckade återbesök i vampyrromansvärlden kommer här ett återvunnet inlägg från Kulturkollo:

All form av överkonsumtion leder till mättnad. Också när det handlar om blodsugare och huggtänder. Blev jag varse.

Jag läste bok på bok på bok på bok. Pluggade vampyrer på universitetet och försökte desperat hitta vampyrfilm jag inte blev pinsamt berörd av. Sen tog det plötsligt stopp. Överkonsumtion. Eller finns det en annan förklaring? Möjligen hittade jag slutligen fram till de ultimata vampyrskildringarna och då förlorade sökandet sin lockelse? Hur som helst, här kommer i alla fall en lista på mina allra bästa vampyrer, noggrant framforskat till priset av mitt intresse.

En vampyrs bekännelser av Anne Rice
En klassiker vars betydelse för genren jag inte tror kan överdrivas. Väldigt, väldigt bra om de odöda, deras livslust och sorg.

Staden som försvann av Stephen King
Också en klassiker, riktigt ruggig, och som vanligt är King bäst när han skriver osentimentalt om hemska saker som händer barn.

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindkvist
Vampyrrealism i Blackeberg. Utan tvekan en av de allra bästa vampyrskildringarna någonsin.

The Gilda stories av Jewell Gomez
Feministisk vampyrism genom flera sekler. Vad finns det att inte gilla med det?

Läs mer

Verkligt och overkligt i en värld där allting är möjligt

Verklighet och overklighet är faktiskt lite svåra begrepp att förhålla sig till i dagar som dessa. När fakta kan vara alternativa och folk tror att allt utom det vissa säger är hittepå. När sen verkligheten överträffar den värsta skräckfilmsplotten (och fiktionen i exempelvis supermörka Black Mirror känns så lite framtid och för mycket nu) är det svårt att behålla förankringen. Och som före detta forskare i historia är det till och med svårt att behålla livsglädjen vissa dagar. När många tror att vi inte kan lära av historien, när vissa tror att forskning inte behövs för att tyckande är lika viktigt, då är det mer än lätt att fundera över begrepp som verklighet, overklighet(skänslor) och motstånd.

Verkligheten överträffar alltså dikten numera, men det är nog viktigt att minnas att den alltid gjort det här och där och till och från. Vi lever i turbulenta och deprimerande tider, men vi får inte ge upp om verkligheten.

Ett program som ger mig lite mer hopp om framtiden (trots att det ofta visar på förfärliga samband och verkligheter) är John Olivers Last week tonight (visas på HBO Nordic, men huvudinslaget i varje program läggs också ut på YouTube). Där är det uttalade målet att ge den vanlige tv-tittande amerikanen en analys över veckan som gått, och en utblick i världen och framförallt en djupdykning ner i ett viktigt ämne per vecka. Det den ger mig är en fördjupning av min bild av USA som land, och Trump som president då. Det där presidentandet blir inte bättre av insyn, men det jag också ser, och som blir tydligare ju mer jag öppnar ögonen, är att motrörelsen är massiv. I en värld där allt är möjligt, där Trump är president, är också allt som är bra möjligt. Jag tror det är viktigt att minnas det. Och när jag tänker på det är jag inte längre rädd för framtiden. Det känns skönt att slippa vara det i alla fall någon timme då och då.


Den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2017, sen dess har mycket hänt och samtidigt ingenting…

Kompisar från förr, tv-serier vi minns ( eller trodde att vi mindes….)

Jag lever i en familj av skärmälskare. Vi datoriserar, surfplattehänger och ser på tv. Sällan gör vi samma saker men ofta gör vi det tillsammans (hurra för öronproppar och hörlurar!) Inför en temavecka på Kulturkollo för några år sen bestämde vi (ok jag) att vi skulle se på tv tillsammans, favoriter från de vuxnas barndom och favoriter från nu. Här följer en rapport.

Beppes godnattstund, avsnitt 1, säsong 1 (första gången visad 1972)
Vad? Man i nattskjorta talar med dockor och visar film.
Vems val: gemensamt vuxenval
Barnens utlåtande: Varför är det så trist?
Mitt utlåtande: Var det såhär långtråkigt? Att Beppe satt i sängen och lekte med riktiga dockor och sa åt dem att sova? Var det så varje gång? Kraven var kanske inte så stora på den tiden… Det är lite som om jag skulle ha filmat mig själv när barnen tvingat mig att leka med dockor. Men visst måste väl serien ha utvecklats? Här är det nästan inga talande dockor, visst var det väl fler? Va? VA?

The pling & plong show, avsnitt 4 (första gången visad 1970)
Vad? Robert Karl Oskar Broberg springer runt med en pall, och sjunger.
Vems val? Mitt!
Barnens utlåtande: ”Tråkigt!” Men jag såg minsann att vissa skrattade flera gånger och dessutom intresserade sig för de som var med. Och sexåringen erkände motvilligt att han gillade roboten.
Mitt utlåtande: Lite som roliga timmen, men infallsrikt och uppfriskande. Och Robert Broberg är lika fantastisk som alltid

Pokemon: Genesect och den återuppväckta legenden (film)
Vad? Jag är osäker…
Vems val? Sjuåringens
Barnens utlåtande: Så bra!
Mitt utlåtande: ??? Jag förstår på riktigt inte vad som händer… Jag har sett Pokemon tidigare, aldrig som ett stort nöje men jag har ändå hängt med. Det här är bara konstigt, kanske är det åldern ändå… Sjuåringen hajar ju läget precis.

Sen tog det stopp. Barnen vägrade se Farbror Frippes skafferi, Från A till Ö och lite annat som jag hoppats få visa dem, och vi vuxna somnade slutligen framför Pokemon.

Jag hade stora planer för detta experiment, hoppades få återuppleva gamla favoriter och i alla fall visa ungarna något de kunde förstå. Och så hoppades jag i smyg på att vi skulle återupptäcka lite av deras gamla favoriter från tidigare år. Ni vet I drömmarnas trädgård, Pingu, Spöket Laban och sånt som vi såg på Barnkanalen i arla morgonstund. Som jag älskar Barnkanalen! Ni vet väl att det finns ett Barnplay där alla nyare barnprogram från Barnkanalen är samlade (och det äldre finns i Öppet arkiv)? Jag söker nu, efter mitt havererade tillsammanstittningsprojekt, min tillflykt dit och grottar ner mig i braigheter. Åh, Fåret Shaun!

I min värld råder det ingen tvekan om att det inte alls var bättre förr. Idag görs det galet mycket bra tv för barn, med pedagogik och kul. Det gjordes bra saker när jag var barn också men min erfarenhet av att vara manisk tv-tittare som barn och sen som förälder är att det är bättre nu ändå.

Hade jag vetat att experimentet skulle avslutas så abrupt hade jag valt annorlunda, nu såg vi två program där vuxna män lekte och blev filmade när de gjorde det, och då hann jag inte ens med Staffan Westerberg… Min högst ovetenskapliga undersökning säger mig att vissa saker kanske inte ska ses igen, men den säger mig också att jag nog ändå är lite kär i Robert Broberg fortfarande… Och att jag vill utforska mer med barnen, både gammalt och nytt. Häromkvällen utropade maken (mycket oväntat och ur alla sammanhang lösryckt) att vi ju måste se om Bröderna Dal tillsammans och det måste vi förstås. De verkar finnas på Youtube…


Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo 2015.

Bilden kommer från Pixabay och föreställer en av huvudrollsinnehavarna i Fåret Shaun (som vi ju alla vet är världens bästa tv-serie någonsin).

Drömprinsar och förgiftade äpplen

Nu ska vi företa oss en resa till en tv-serie jag såg för länge, länge sen. Det är så det känns i alla fall…

Hösten 2016 var som många av er vet rätt superjobbig i mitt liv. Jag orkade plötsligt ingenting. Döm om min glädje när jag några veckor in i utmattningen hittade den perfekta tv-serien – Once upon a time.

Det Once upon a time har är en historia så snårig och egentligen obegriplig att man kan strunta i den och flyta med. Den har en sådan stor uppsättning karaktärer att man inte behöver eller orkar engagera sig på riktigt i någon. Den var helt enkelt perfekt för mig då.

Och sanningen är att det nog inte alls är särskilt bra, mitt inititiala engagemang till trots. Fånigt är det definitivt, som det lätt blir när varenda sagokaraktär vi någonsin hört talas om ska trängas in i en och samma tv-serie. Det är Snövit och Frankenstein, Pinnochio och Kapten krok. Och de från Frost och Lilla Sjöjungfrun och ja ni fattar. Men det är avslappnat och det är kul och det är vildsint i tolkningen av sagorna vilket jag älskar. Och en sak som serien har är riktigt bra skådespelare.

Som Robert Carlyle. Han är en stor favorit, en sån som jag ser filmer för att han är med i dem och visst var det han som drog mig hit också. Jag blev inte besviken på honom. Hans Rumpelstilsken är fenomenalt rolig, hemsk och sorglig. Men den där skönheten och odjurets-tolkningen av kärleken mellan honom och Belle känns väl sådär. Ska jag kritisera något så är det väl just det där att man ofta använder sagotemat för att låta män bete sig som svin mot kvinnor och bli förlåtna för det. Det är i alla fall min upplevelse av det, en och en halv säsong in, kanske blir det bättre, eller sämre…

I övrigt älskade jag Snow i början, hon var väldigt cool för att sen tyvärr sjunka in i någon sorts trist mammadimma. Charming är kanske rätt trist hela tiden, men jag gillar honom när han är med Snow, snällhet och förälskelse är förlåtande kvaliteter. Gold/Rumpelstilsken är som sagt intressant och Belle skulle jag vilja se väldigt mycket mer av (utan honom), en kvinna som önskar sig ett eget bibliotek mer än något annat kan inte ha fel (eller jo, det kan hon uppenbarligen, men ändå…). Emma Swan, huvudpersonen, är tuff men jag har inte riktigt börjat gilla henne på riktigt än tror jag. Regina är härligt ond och skör. Det finns förstås många vindlande kärlekshistorier (den mellan Snövit och Prince Charming är från början den som sätter tonen, men den får sällskap), men där finns också hat. Och kanske är det där serien gnistrar till ändå, i sin förståelse av hatet som något annat än bara blint raseri. Reginas smärta är så stark att det går att förstå varför hon driver Storybrooks innevånare in i mörkret gång efter annan. Det går inte att annat än tycka synd om och småheja på henne också. Och det är då, när också det onda blir nära och förståeligt som det ibland känns på riktigt.

Nu när jag mår mycket bättre har jag rört mig bort från Storybrook, det där som lockade mig då är det som håller mig borta nu. Jag börjar kunna engagera mig igen och tycker inte att det där känslomässiga överväldigande är så läskigt längre och då söker jag mig till annat. Så Once upon a time är pausat för stunden, men jag är rätt övertygad om att jag kommer tillbaka någon gång när jag behöver packas in i bomull och gömma mig för världen.


Den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2017.

Bild från Pixabay.

Nu blir det tv-serietema!

Såhär i början av ett nytt oprövat år kan det hända att man är lite däst efter ett massivt tv-serieintag under helgerna. Kanske är det också så att man planerar att undvika januari genom att krypa än djupare in i tv-fåtöljen. Jag tänker hur som helst ägna mig åt ett tv-serietema i veckan som kommer. Det blir lite uppsamling av sånt jag sett de senaste månaderna och så blir det några repriser från Kulturkollo.

Det här med tv-serier är intressant, inte minst hur tittningen på dem skiftar med tid och livssituation. Såhär skrev jag (något naivt jag vet, men inte kunde jag veta hur 2020-talet skulle inledas!) om detta under 2019 års sista skälvande veckor:

2010-talet har varit en jäkla resa, för mig personligen och för samhället. Helt galet har det varit med Trump och utmattning och disputation och rasism och mörker och glädjeämnen och allt som snurrat förbi. När jag tänkte att jag skulle skriva om tv-serier här och nu så tänkte jag nog att det skulle bli någon sorts exposé över vad som producerats under årtiondet, men så sammanställde jag listan över vad jag sett och insåg att bilden skulle bli en annan.

Jag och tv-serierna har gått från mörker till ljus på rakt motsatt sätt från hur jag upplever att omvärlden har gjort. Från början av perioden utforskade jag mörkret i tv-serieformat. Jag såg (om) Buffy, Jessica Jones, True detective, Supernatural och The Jinx. Sen blev det också några riktigt fina litterära serier, Wolf hall och Alias Grace. Jag fick världspolitiken förklarad för mig av John Oliver (och Steven Colbert och Trevor Noah i klippform på Youtube). Sen blev det liksom stopp. Jag gick in i någon sorts eländesvägg efter ett avsnitt i säsong 2 av Jessica Jones. Jag orkade inte ens ta mig an Black mirror

De senare åren har jag bara orkat se komediserier med halvtimmeslånga avsnitt. Parks and recreation, 30 rock och just nu Big bang theory är min vilostund från världen och verkligheten. Och behöver jag vila totalt så får jag ta till det riktigt tunga artilleriet i form av Masterchef Australia (men jag har upptäckt att jag drar mig för det nuförtiden eftersom bakgrundsmusiken stressar mig, misären!).

Jag hoppas förstås att världen ska skärpa till sig snart och då naturligtvis inte främst för att jag ska orka se tv-serier igen, men det vore onekligen en trevlig bieffekt.


Delar av detta inlägg publicerades första gången på Kulturkollo i december 2019.

Bara bra böcker! Jane Austen

Att jag älskar Jane Austen står ganska snabbt klart om man tittar på allt jag skrivit om henne här. Jag har läst det mesta av henne och jag älskar nästan allt (Förnuft och känsla har aldrig riktigt fångat mig). Mest tycker jag om Övertalning, eller Stolthet och fördom, eller någon av de andra, det beror lite på vilken dag du frågar mig. Dagens text är återvunnen från Kulturkollo och den handlar om flera av de älskade romanerna.

Krig och politik hos Jane Austen

Att Jane Austen levde i och skrev om oerhört turbulenta tider i Storbritanniens historia är nästan svårt att tro när man läser hennes romaner. Av krig och politik ser vi väldigt lite hos Austen. Där är så väldigt lugnt, stilla och traditionellt. Eller?

I våras läste jag en moderniserad variant av Övertalning (läs mer om den här om du vill) som fick mig att börja fundera lite över det här med verklighet och fiktion och vad som finns bakom kulisserna egentligen. Varför en del är så väldigt svårt att flytta till nutid.

Det finns mycket som kan moderniseras i Jane Austens böcker, eftersom de är så bra berättelser om mänskliga relationer. Men det där med pengar och klass är till exempel väldigt svårt. Kanske är det därför Stolthet och fördom gärna förminskas till att bara handla om romantisk kärlek när den lika mycket är en kritik av ett samhälle där romantisk kärlek spelade mycket liten roll…

I Övertalning är det nog Frederick Wentworths transformation som är svårast. I versionen jag läste blir han under åtskillnaden mellan honom och Anne uppburen författare. Och det som står emellan dem är rätt obegripligt (både i romanens nu och då). I originalet är ju Frederick Wentworth fattig sjöman, när Anne möter honom igen är han kapten. Han har slagits framgångsrikt i kriget och kommer tillbaka som hjälte. Det är oerhört viktigt för balansen mellan huvudpersonerna i boken, men också för att förstå acceptansen (och bristen på den) från omgivningen. Det är svårt att översätta till en värld där heder och tillhörighet mäts med andra mått. Det räcker inte att översätta till populär författare i alla fall.

Verkligheten gör sig påmind också i andra romaner. Kanske allra starkast ändå i Mansfield park där Mr Bertrams plantageägande i Antigua ligger som bakgrund till mycket av det som händer och stora delar av Fannys utveckling. Det må finnas en kärlekshistoria framför, men grundmålningen visar kolonialismen och hur de olika karaktärerna förhåller sig till den, och framförallt hur den är själva grundfundamentet för familjens ekonomi och status.

Allt är inte baler och romans hos Jane Austen. Det finns mycket mer att hitta om man letar lite bakom kulisserna.

Bild från Pixabay


Inlägget publicerades första gången 24 juni 2017 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Granen av Tove Jansson

Det snurrar på och lussekatterna bakas, julklapparna packas, julpynten pyntas. Och så kanske det till slut känns mest som att det bara snurrar på för snurrets skull, kanske orkar jag inte riktigt göra reda för varför. Då sätter jag mig ner i soffhörnet. Då slöstirrar jag på julgranen så att ljusen flyter ihop av icke-fokuset i min blick. Då kanske jag till slut sluter ögonen. Och så besöker jag Mumindalen.

Det är sen gammalt att det inte finns något mer avkopplande för mig än Tove Janssons berättelser om filifjonkor och hemuler. Så här års är det förstås Granen, en av novellerna i finfina samlingen Det osynliga barnet, jag återvänder till. Om och om igen återvänder jag.

Se det som en julgåva eller som en sträng tillsägelse, men jag tycker faktiskt att du ska sätta dig ner och läsa eller lyssna på Granen nu, för sinnesfridens skull. Den finns i olika varianter, här kan du till exempel höra Tove Janssons egen inläsning.


Inlägget publicerades första gången 18 december 2019 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här

Bilden kommer från Pixabay.

Kulturkollo mötte Mhairi McFarlane

Idag har jag redan skrivit om vad det är som gör Mhairi McFarlane så bra, men jag vet inte om jag fick fram hur trevlig hon är… Här följer texten om när Lotta och jag fick chansen att träffa henne för Kulturkollos räkning. Inlägget publicerades första gången 1 oktober 2015.

Lördag på bokmässan kan vara stressig, folkfylld, trött och alldeles, alldeles underbar. För oss (Lotta och Helena) avslutades bokmässelördagen med att vi först fick lyssna på Mhairi McFarlane i Harper Collins Nordics monter, därefter fick vi chansen att prata med henne. Det blev ett samtal med många skratt och en hel del allvar.

Vi börjar med att reda ut hennes namn – hur uttalar man egentligen Mhairi? Inte som man kanske tror, namnet uttalas ”Vääri” och är en skotsk variant av Mary.

Mhairi är just nu aktuell med sin andra och tredje bok på svenska. Efter succén You had me at hello kom hennes andra bok Från och med du ut på svenska i somras, och senare i höst är det officiell release för tredje boken Det är inte jag, det är du. Den smygsläpptes under Bokmässan och det var ganska många som såg till att förse sig med båda titlarna.

Mhairi började skriva för att hon upplevde att det inte fanns någon romantisk komedi-bok som handlade om vanliga människor som hon kunde relatera till. Hon ville komma åt känslan att ”det här kan hända mig”. Och faktum är att mycket av det  som händer i hennes böcker också är sådant som hänt vänner eller vänners vänner – om än omändrat och tillspetsat ibland.

Genombrott med förhinder
Debutboken You had me at hello var från början en mycket mörkare bok, mycket därför att hon kände att det var seriös verksamhet att skriva en bok och därför borde boken också vara seriös. Men när hennes omgivning fick läsa manus frågade de: ”Men du är ju rolig Mhairi, varför är inte boken rolig?” Så hon ändrade och skrev om.

När Mhairi skrivit klart och skickat iväg manus till förlaget släpptes en viss liten bok av David Nicholls som gjorde dundersuccé och tog hela världen med storm: En dag. Mhairi läste den och höll på att ramla baklänges. ”It’s my book!” Och visst finns likheterna där (även om olikheterna är fler) – två vänner från universitetstiden som aldrig riktigt får till det, olika tidsperspektiv och dessutom ett snarlikt skämt som återkommer i båda böckerna. Även förlaget (samma förlag som gav ut En dag) meddelade att de tyvärr inte kan ge ut hennes bok. Men HarperCollins ville satsa, och You had me at hello har nu sålt i över en halv miljon exemplar.

Mhairi säger ödmjukt att hon hade tur och att det var bra tajming. Boken kom ut precis innan julhandeln, den paketerades i ett mörkblått omslag med nästan bara text på framsidan och bröt därmed den klassiska mallen för hur chick lit-omslag brukade se ut. Folk blev nyfikna på boken, och kanske fanns det också ett stort sug efter romantisk komedi från alla som läst En dag. Det grafiska omslaget startade också en ny trend, fler böcker med liknande omslag har dykt upp.

Verklighetsflykt och lyckliga slut
Mhairi talar om att det idag finns en helt ny generation kvinnor, i 30-40-års åldern som tar för sig på ett annat sätt än tidigare generationer. Man skiljer sig och kan skilja sig för man är inte beroende av en man, man kan försörja sig själv. Självklart måste  det också finnas böcker om och för dessa kvinnor. Böcker som inte bara går ut på att hitta den rätte och så leva lycklig. Det kan inte bara handla om killen och tjejen, det får aldrig gå ut på att kvinnan bekräftas av att ha en man i hennes liv.

Mhairi vill utforska relationer och skriver inte bara utifrån kvinnans perspektiv, utan har både manliga och kvinnliga huvudpersoner. Det ska vara roligt, romantiskt, och en verklighetsflykt som man kan relatera till. Man ska känna att det här skulle kunna hända mig eller någon av mina vänner. Människorna i hennes böcker omger sig sällan med glamour,  de reser  inte på weekendresor till New York, de lever sina liv som de flesta av oss, vanligt och ganska ospännande. Kanske är det därför det är så lätt att bry sig om  hennes karaktärer, också dem man egentligen inte tycker om.

Lyckliga slut är också något som är viktigt för Mhairi. ”I hate weepies”, säger hon.

Framtiden då? Vad är på gång?
Mhairi har precis skrivit kontrakt på tre nya romaner för Harper Collins. Nästa bok, hennes fjärde ska heta Who’s that girl och kommer i maj 2016. Den kretsar kring en skandal som exploderar på sociala medier när huvudpersonen ”råkar” kyssa en man på hans bröllopsdag (hon är inte bruden!). Hon skriver också på ett filmmanus till You Had Me At Hello, men några närmare detaljer kring inspelning eller casting finns inte i dagsläget.

Bara bra böcker! Med kallt blod

Jag har en viss fascination för seriemördarmyter, alltså berättelser som vävs kring dem, men som kanske egentligen inte har så mycket med dem att göra. Det är verkligen inte något jag är stolt över eller underhåller särskilt ofta. Jag läste (och såg) I’ll be gone in the dark som nog är bäst i sitt slag bland True crime. Ann Rules fantastiska djupdykning i människan och myten Ted Bundy (The stranger beside me) är också fasansfull och välskriven. Och så bör Min vän Dahmer av Derf Backderf nämnas, herregud vilken bok! Sen kan man inte bortse från att Truman Capote var först, hans Med kallt blod är blodisande förfärlig och när man får veta mer om Capotes spel bakom kulisserna blir det inte direkt mindre blodisande…

Med kallt blod
Det hände sig i somras att jag under några dagar blev helt uppslukad av något sådär som jag allt för sällan, men ibland blir. Jag var egentligen rätt oförberedd, läste den där boken mest för att jag bestämt mig för att läsa den, för att följa upp smått fenomenala I’ll be gone in the dark från tidigare och för att kunna täcka in ett tema här om jag ska vara ärlig. Med kallt blod var från början ingen kärleksaffär, men det blev det snabbt.

Truman Capote har skrivit en förfärlig och tryckande bok. En nästan 500-sidors nedborrning i ett brott och ett samhälle som bär likheter med vårt, men är djupt olikt. Capotes berättarröst är speciell. Han strävar uppenbarligen efter den journalistiska anonymiteten, men har väldigt svårt för att hålla sig ifrån romanens utbroderingar och fantasier. Det märks och just för att det märks har jag inga problem med det.Med kallt blod är ingen sanningsutsaga, det är en dokumentärroman, som liksom all dokumentärfilm till exempel är en version av sanningen, den som skaparen modellerar fram och väljer att berätta. Den delen av Med kallt blod har jag absolut inga invändningar emot.

Med kallt blod utspelar sig under sent 1950-tal och tidigt 1960-tal, berättelsen kretsar kring ett brutalt mord på en familj och dess efterföljd, konsekvenserna för det lilla samhället. Boken fokuserar mycket på de två mördarna och försöker förstå dem och deras agerande. Det känns nytt för tiden, stilbildande och är väldigt intressant.

Sen såg jag (äntligen) Capote*, med min absoluta älsklingsskådespelare Philip Seymour Hoffman i sin paradroll, och hela upplevelsen av Med kallt blod svängde ytterligare några grader.

Som jag skrev tidigare, det här att Med kallt blod inte är sanningen och enbart sanningen har jag inga problem med. Jag förstår varför Truman Capote broderade lite här, förteg lite där. Men när det står klart vilken komplicerad och nära relation Truman Capote hade till framförallt en av mördarna öppnar det för att jag ska vilja ha mer. När han skriver att ”en reporter” hade möten med dem och det är uppenbart att det är Truman Capote som är reportern så blir det naturligtvis på gränsen till lögnaktigt, det förtar inte upplevelsen av boken som den är, men det får mig att längta efter en djupgående reflektion från Capote kring hur han upplevde det. Jag accepterar att han kände sig tvungen att skriva boken som han skrev den, men jag kan inte riktigt acceptera att jag aldrig får veta eller förstå vad det gjorde med Truman Capote att komma under huden på en människa han litegrann kände igen som sig själv, en människa som gjort något så fasansfullt. Jag kräver att få veta mer, kanske är det forskaren i mig som vaknat ur sin slummer. Jag kommer inte få veta mer och det stör mig. Tyvärr tycker jag att filmen, som förstås också är en sorts fiktion med dokumentära inslag missar att gå på det verkliga djupet med detta. Det är en bra film, Philip Seymour Hoffman är förstås lysande (som jag saknar honom!), men det känns lite ofokuserat.

Med allt detta sagt. Med kallt blod är en förunderligt effektiv bok. En bok som inte släpper taget när man tillåtit den att borra in klorna. Det är som Truman Capotes förläggare säger i filmen, det är en bok som förändrat sättet att skriva om brott. Det finns mycket att diskutera och tycka om den här boken, men det är ju inte en dålig sak för en klassiker eller en läsare. Det är alltid bra att få brottas lite med sin läsning.

*Jag såg också serien Med kallt blod: Familjemorden i somras, men den serien kändes väldigt ofokuserad och gav mig inget nytt. Men det var förstås intressant att se bilder av Truman Capote och Harper Lee från där och då.


Inlägget publicerades första gången 19 september 2018 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Kulturkollo mötte Max Porter

Med anledning av dagens tidigare inlägg följer här en intervju som jag och Anna gjorde med Max Porter på bokmässan 2019. Inlägget publicerades första gången på Kulturkollo 30 september 2019.

Vi kunde ha pratat i evinnerliga evigheter med Max Porter, det är dagens sanning. Fyrtiofem minuter gav oss tid till att öppna ämnen som skulle kunna leda till timmar och timmar av samtal.

Först av allt ställdes den säkert uttjatade frågan om när, hur och varför han började skriva, och svaret visar tydligt att Max Porter inte är en författare som ger tråkiga svar på tråkiga frågor, han är en människa som vill samtala och vill nå fram till det som är viktigt, han är en generös intervjuperson. Han berättar att han alltid skrivit och alltid skriver, på lappar, på servetter, på väggen, överallt. Han sätter sig sällan ner på en särskilt bestämd skrivarplats och skapar utan han låter gärna livet runt omkring sväva in i skrivandet. Barnlek, samtal, liv. Politik, miljödebatt, överlevnad. Han berättar också att han tagit intryck av hur han i barndomen följde med sina far/morföräldrar (som var konsthistoriker) till kyrkor och historiska platser, det fanns ett konstintresse och historieintresse som inspirerade. Vid dessa tillfällen brukade barnbarnen få varsin skissbok där de kunde rita sina intryck.

När Max slutligen kände att han måste uttrycka sig så skedde det genom en sorts giftermål mellan de olika konstarterna, han tyckte inte att han var skicklig nog inom konst, musik eller egentligen skrivande heller. Sorgen bär fjäderdräkt, hans debutroman, växte fram ur hans egen sorgeprocess efter faderns död och då blev den till genom bilder, collage, fragment och sådant som han aldrig trodde att han skulle kunna ge ut. Denna egna form av bildinspirerad text skapas ur spänningen mellan de olika konstformerna och har blivit Max Porters specialitet. Innan Sorgen bör fjäderdräkt fann sin slutgiltiga form fanns 20-30 anteckningsböcker med fragment i bild- eller textform som berättade historien.

Max säger att det är viktigt att hans romaner inte blir för polerade, de ska vara upptagna med den verkliga världen. Han söker friktionen och vill försöka återspegla det fragmentariska sätt vi förstår vår omvärld på och han tänker att kanske gör hans sätt att skriva att läsaren måste tänka till ett extra varv, han vill inte skriva en text där läsaren lägger undan boken och säger den var bra. Han vill gärna väcka känslor med sina böcker. Det allra viktigaste är att läsaren ska vara medförfattare till hans romaner, han litar på att läsaren är kapabel att göra sin egen läsning och att han därför gör sitt yttersta för att underlätta det genom att undvika allt för mycket detaljer.

Lite likt ett collage vill Max göra ett försök att dekonstruera romanen, testa vad en roman kan vara. Han vill göra författaren så osynlig som möjligt och inte styra läsaren, just för att bjuda in läsaren att skapa sin egen roman. Han tror att detta sätt att tänka möjligen kommer från poesin. Han vill inte att det ska krävas vissa förkunskaper när man läser hans böcker, men han önskar att läsaren vågar släppa kontrollen och tanken om vad en roman ska vara, här finns inte alla svar, i alla fall inte klart och tydligt utskrivna, det är också ett sätt att få läsaren att skapa sitt eget verk. Han talar om öppna dörrar och vita platser där läsaren kan få måla sina egna bilder till text. Max hoppas att läsarens läsupplevelse inte ska vara avslutad när boken är slut.

Vi samtalade lite om det här med översättningar och hur svårt det måste vara just med hans böcker. Max menar att han är fascinerad över att hans böcker som utspelar sig i så typiskt engelska miljöer kan översättas till svenska eller katalanska. Han menar också att han måste släppa den processen och lita på att översättaren ställer de frågor som behöver ställas. Ett av namnen som översättaren Marianne Thufvesson inte valde att översätta var Toothwort som lånat sitt namn till en viktig karaktär i Lanny. Det  är en köttätande växt som tar klorofyll och näring från andra växter. Det där med klorofyllet visste inte Max när han skrev men det passar fint in på karaktären som ruvar och hotar i bakgrunden. Max erkänner att han kan ha skapat Dead Papa Toothwort som en karaktär som kan rädda honom från dagens samhälle, som kan ta honom bort från Brexit och hjälpa honom skifta perspektiv. Dead Papa Tootwort är något obeskrivligt, en blandning av människa och natur, kanske blir inte vår oförmåga att lyssna till naturen som Max talar om någonsin så tydlig som kring en sådan karaktär.

Uppfattningen av tid är ytterligare ett tema i boken och i Lanny är den så tydligt mångfacetterad, de historiska lagren existerar samtidigt och de människor som levt förr i byn lever jämsides med de nutida invånarna. Detta med tiden och att den inte är linjär eller endimensionell är något som Max länge tänkt på och som blir särskilt tydligt när han till exempel reser till Rom eller någon annanstans där historien är synligt närvarande. Han har också alltid, redan som barn, varit fascinerad av döden och hur tanken på vår plats i tidens gång och vår förgänglighet kan vara tröstande. Våra ständiga försök att medicinera mot åldrande och död är ”nonsens”. Döden kan istället bli själva botemedlet mot det självupptagna som genomsyrar dagens samhälle. Det finns något av en katarsis i att betrakta tiden som ett djup snarare än en linje.

Tiden har också andra betydelser för Max och han pratar om hur tiden flödar annorlunda när man är i sorg, i kris och hur barn upplever tiden på ett annat sätt än oss vuxna. Han vill binda samman dessa tidsperspektiv i sina böcker och i Lanny finns de alla. Det är först när sorgen slår till eller krisen är ett faktum, när tiden beter sig annorlunda, som vi kan börja få förståelse för tidens väsen.

Max menar att sorg och romaner är det enda som kan bryta upp tiden så att vi kan börja förstå den.

En annan aspekt av tid som Max tänker mycket över är den tid som läsaren ger till romanen. Lanny är skriven på ett särskilt sätt visuellt och Max förklarar detta med att han känner att när läsaren gett boken så mycket tid att man läst igenom första delen kan han i den andra låta texten övergå i korta fragment där det inte anges vem som tänker eller talar, vi förstås ändå.

I Lanny diskuteras relationer mellan människor, men också relationen mellan människa och natur och mellan realism och fantasi. För alla som älskar Max Porters böcker lika mycket som vi gör kan vi glädja med att det finns en tredje bok i hans huvud som när som helst ska börja skrivas. Den ska på något sätt handla om mirakel, intimitet och maskulinitet (eller varför ”men are so strange” som Max själv uttryckte det). Som vi längtar efter den!

 

Författarfoto av Lucy Dickens, från Sekwa