Bara bra böcker! Lida

Så var vi framme vid Stephen Kings andra bra bok i denna uppräkning av bra böcker, troligen den allra bästa i hans mycket fina bibliografi.

På liv och död

Kolla mig då, jag ska nu sno ihop en text där jag knyter ihop Jenny Diskis finstämda men råa sista bok, Den sista resan, med Stephen Kings klassiska (och galet obehagliga) Lida. Det kommer förstås bli episkt…

Nåja…

Tanken slog mig på hemväg från en löptur i slutet av sommaren. Jag hade Lida i lurarna och Annie Wilkes hade precis slickat blodet från en död råtta från sina fingrar (ja, jag stannade, slog händerna för munnen och kräktes nästan, men vidare). Hon erbjöd plötsligt den i hennes vård dömde Paul Sheldon att hämta geväret och göra slut på bådas deras lidande. Hon förundrades över hur råttan kämpat för sitt liv också efter att den brutit ryggraden i råttfällan. Och Paul Sheldon förundrades med henne, över detta och över att han nekade till att låta henne skjuta honom. Tanken började ta form att Lida handlar om just det, livsgnista, viljan att överleva trots att det är just det man gör – överlever inte lever.

Samma morgon hade jag börjat läsa Jenny Diskis bok om döendet. Hon beskrev cancerbeskedet väldigt sakligt, hur hon drog en Breaking bad-vits inför läkaren, hur tiden som mättes ut kändes i kroppen, och sen började hon minnas sitt liv. Och där hittade jag en länk. Hur Jenny Diskis dödsbesked inte fick henne att tänka på döden utan på livet. Hur döden är en stor koloss som ställer sig i vägen för sig själv.

Det närmaste döden jag någonsin varit är inte när någon jag älskat dött, jag har likt Jenny Diski aldrig sett en död människa. Att sitta i ett gravkapell, se kistan och veta att någon ligger död där i är förstås omskakande, men jag har ändå varje gång tänkt mer på livet än döden i de situationerna. Nej, det närmaste döden jag varit var när jag födde mitt första barn. När hon inte skrek och jag själv nästan inte överlevde. Den tystnad och stillhet och sorg jag upplevde i förlossningsrummet när alla sprungit iväg var en total frånvaro av liv. Det var döden. Och jag visste det, låg där i min ensamhet och tänkte det, accepterade. I det läget brydde jag mig inte om ifall jag levde eller dog eftersom jag var övertygad om att barnet dött och att smärtan snart, snart skulle komma tillbaka (barnet levde och smärtan kom tillbaka). Jag hoppas att den känslan av stillhet ska hjälpa mig i det verkliga slutet.

Paul Sheldon vill leva för att han inte är säker på att han måste dö, räddningen kan komma. Jenny Diski vill leva för att se sina barnbarn växa upp, men hon är ändå betydligt mindre desperat i sin livslängtan, kanske för att cancern är en mer lättaccepterad mördare än Annie Wilkes? Jenny Diski dör slutligen så att säga utanför boken, hennes sista sidor handlar om någon sorts acceptans men också om att livet fortgår tills det inte gör det. Hur det går för Paul Sheldon får du veta om du läser Lida, vilket jag tycker att du ska, med råttlik och allt.

Så, fick jag ihop det? Sa jag något över huvud taget? Oklart. Men jag har själv tänkt mycket kring detta ett tag. Kanske sen min mormor försvann in i sin demens och jag fick anledning att fundera över om alla liv är bättre än alternativet. Eller så kanske jag ska erkänna för mig själv att det här är frågor jag sysselsatt mig med genom hela livet. Det är ju trots allt en sån fråga som hör till de eviga. Den tar aldrig slut och får inget tillfredsställande svar, men det är ju inte heller det som är meningen.


Inlägget publicerades första gången 2 oktober 2017 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

”Den kvinnliga erfarenhetens epiker”

När Doris Lessing 2007 förärades nobelpriset i litteratur löd motiveringen ”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”. Jag hade inte läst Lessing än då, men jag minns att jag hajade till inför motiveringen. Män som tilldelas priset får det alltid för att de är någon sorts mänsklighetens uttydare (jag har inte orkat läsa alla motiveringar, det ska erkännas, kanske finns det en ”den manliga erfarenhetens epiker” där också?), men Doris Lessing fick nöja sig med att vara någon sorts kvinnosymbol. Nuförtiden har jag läst lite Doris Lessing och jag kan bara ana hur jäkla arg hon troligen var över den där formuleringen.

Att Doris Lessing skulle ha fyllt 100 år i år är bara ena halvan av förklaringen till att jag tänker i dessa banor.

Under hösten har jag umgåtts intensivt med Selma Lagerlöf, dels när jag läst om hennes Kejsarn av Portugallien för fjärde gången och dels genom Anna-Karin Palms biografi Jag vill sätta världen i rörelse. Doris Lessing och Selma Lagerlöf har inte mycket gemensamt om man ser till teman och stil, men ändå… De är båda människor jag hyser en enorm respekt (väldigt nära gränsen till rädsla) för, jag skulle aldrig i livet våga möta dem i ett samtal. De skulle stirra igenom min själ på fem röda, de är två människor som skrämmer mig med det jag tolkar som stränghet och intelligens. En annan sak de har gemensamt är just det här med att förminskas till representanter för något enbart kvinnligt rakt igenom sitt författarskap. Selma Lagerlöf beskrevs av sin samtid som något av en sagotant, någon som lite intuitivt slängde ihop sedelärande historier. Den som tänker så kan inte ha läst vare sig om Kejsarn av Portugallien eller Anna Svärd. Jag är så glad i hur Anna-Karin Palm placerar Selma Lagerlöf i en kontext och visar att hon var långt mer än det hon ansågs.

Jag vet inte hur mycket Selma Lagerlöf eller Doris Lessing brydde sig om detta, men visst bör de ha varit rätt sura över att inte få vara författare i sin egen rätt. Jag är rätt sur över det i alla fall. Och så tänker jag ett varv till och inser att det förstås är en strategi för alla som känt som jag. Det finns inte ett bättre sätt att avväpna någon som man misstänker är överlägsen i såväl stränghet som intellekt än att förminska henne och göra henne till sitt kön och bara det. Doris Lessing blev väl kanske lite mindre farlig, lite mindre att räkna med som ”den kvinnliga erfarenhetens epiker” kan jag tänka.


Det här inlägget publicerades första gången i november förra året på Kulturkollo.

Bara bra böcker! Allt av Selma Lagerlöf

Idag är det Nobeldagen och det gör det naturligtvis mycket relevant att dela en text om Selma Lagerlöf med er.

Faktum är att jag älskar annat jag läst av Selma Lagerlöf mer än jag älskar Gösta Berlings saga som texten handlar om, men jag märker ju hur den bitit sig fast. När det kommer till Selma har nog alla sin egen favorit, Min är Kejsarn av Portugallien (den har jag skrivit om du här och här), det gäller bara att läsa sig fram till sin egen. Men nu alltså Gösta Berling:

Selma, Gösta och en lång, lång läsresa
Jag älskar Selma Lagerlöf, det är fakta. Jag älskar henne som stencool förvaltare på Mårbacka, som tuff sanningssägare i och utanför Akademien och jag älskar hennes världar, hennes Värmland. Kejsarn av Portugallien är en av mina bästa böcker och nog min allra största läsupplevelse, flera gånger om. Serien om den Löwensköldska ringen har jag bara läst en gång, men den har etsat sig fast i minnet på ett otroligt sätt. Jag har också tyckt mycket om Bortbytingen, En herrgårdssägen och Herr Arnes penningar. Jag älskar helt enkelt Selma Lagerlöf av hela mitt hjärta. Så jag tänkte, jag läser hennes debut till den här veckan och slänger ut lite älsk på den här, vad kan gå fel?

Till en början gick precis allt fel.

För att göra en egentligen inte så komplicerad historia oerhört lång så började jag ge mig i kast med Selma Lagerlöfs debutroman i september 2016. Jag hade precis sett Västanå teaters uppsättning av Lövensköldska ringen, läst om den boken och i ren Selmakärlek drabbats av en oerhörd lust att läsa mer. Och just Gösta Berlings saga hade jag ju inte läst förr. Så jag började, kom 20 sidor in och sen kom sammanbrottet. Mitt alltså. Utmattningen och allt det förfärliga föll över mig och jag kunde inte läsa (det var inte Gösta Berlings fel alltså, det råkade bara sammanfalla i tid…).

Så i vår slog mig tanken att jag nog var redo för Gösta igen, jag tyckte ju om de där 20 sidorna. De lovade gott. Så jag började lyssna på den som ljudbok. Och avskydde allt.

Jag avskydde kavaljererna, majorskan på Ekeby, Gösta Berling och alla jäkla fruntimmer som blev kära i honom. Jag avskydde den förnumstiga berättarrösten. Allt utom naturen avskydde jag. Att skriva naturen och det värmländska som en karaktär är Selma Lagerlöfs bästa grej. Ingen annan skriver värmländsk vemodig skog så som jag känner den i själen.

Tack och lov kunde jag inte riktig försona mig med att inte alls tycka om Gösta Berlings saga. Jag avbröt det där ljudbokslyssnandet (där Per Myrberg förvisso läser fint men där produktionen är totalt undermålig med tydliga knapptryckta pauser efter varje stycke) och greppade boken. Och släppte avskyn lite eftersom.

Gösta Berlings saga blev aldrig någon favoritroman för mig, ingen stor läsupplevelse. Jag vill gärna känna saker när jag läser en bok, på djupet, känna människorna (trött avsky räcker inte) och dithän når vi inte den här boken och jag. För att det inte är en sån roman. Gösta Berlings saga är egentligen inte alls berättelsen om Gösta Berling. Det är berättelsen om bygden. Bygden vid Lövens långa sjö, vid Gurlita klätt, vid Ekeby. Det är en bygd jag känner väl och jag uppskattar att få alla dessa minnen, sagor och legender berättade för mig. Och naturen känner jag som sagt i kroppen. Människorna inte alls eftersom de är så många och så flyktiga, de är symboler för det större. Och som sådan berättelse är Selma Lagerlöfs debut mycket skickligt skriven, chockerande skicklig nästan. Men jag känner ingen i hjärtat som jag känner kejsarn eller Klara Fina, eller Charlotte Lövensköld eller Anna Svärd. Jag kommer inte fyllas av den där brinnande kärleken när jag tänker på den här boken. Men jag kommer tycka att det var värt att kämpa, den långa resan var värd ansträngningen.


Inlägget publicerades första gången 23 maj 2018 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Att ta makten, att älska tidens gång och Åsa Grennvall

Åsa Schagerström (tidigare Grennvall) är en av mina favoritförfattare. Åsa Schagerström skriver mörkret så oerhört bra, så att jag aldrig känner mig ensam i det, men alltid stärkt.

Jag tror det började med Elfriede, och en bok som heter Elfriede – en dystopi måste naturligtvis alltid vara en bra början när man bekantar sig med ett författarskap. Sen kom Deras ryggar luktade så gott. Jag tror att när man går sönder så totalt av en bok och sen plåstras ihop mer hel än någonsin, så som jag gjorde, då är man för evigt sammanlänkad med den författaren.

Min sommar har jag tillbringar i Schagerström-land* där jag läst allt hon skrivit (nästan) som en förberedelse för det som komma skulle – den högt efterlängtade nya serieromanen Jag håller tiden. Och nu är den här!

Jag håller tiden är en direkt fortsättning på allt det Åsa Schagerström skrivit tidigare, för att hon skriver sitt liv. Här skulle vi naturligtvis kunna grotta ner oss i en diskussion om vad som är verklighet och vad som är fiktion i boken, men visst är det rätt irrelevant? Jag förstår att det som finns där är sant, men också att vissa saker är skyddade, lämnade utanför, outtalade. Det skriver hon också om, de där askarna där det allra heligaste förvaras och göms. Och det är viktigt. Det är faktiskt också det enda jag tycker är svårt som bokbloggare, när det är dags att skriva om Åsa Schagerström böcker. De där askarna med glimrande hemligheter är så lätta att öppna när något kommer så nära. Det är svårt men livsnödvändigt att stå emot.

Jag håller tiden handlar om att älska tidens gång för att den för en bort från det förflutna, men också för att den bjuder så mycket i form av tid med barnen, med sig själv, med löven som åldras, faller och föds på nytt. Den handlar nog också mest av allt om den där tiden i livet när allt fallit på plats, i en fungerande, kanske rent av lycklig relation, med barn. Då när man ställs inför allt det där som inte är så uppordnat som det borde. I Åsas fall relationen till pappan som är minst sagt ointresserad av att vara pappa och morfar. Om han inte vill eller om han är oförmögen vet vi inte riktigt, men det spelar ju ingen roll. Scenerna där Åsa till slut gör upp med honom är fasansfulla.

En sak jag känner igen är de där skogspromenaderna. Hur många sådana har jag inte tagit och pratat med människor jag inte kan nå, det är ibland det enda sättet att få säga det man verkligen måste få säga. Och spökena som svamlar om hur alla andra kan och orkar, de har förstås följt med mig också. Jag tycker om hur Åsa Schagerström återvänder till skogen, hon var där också i Deras ryggar luktade så gott. Jag tycker om hur hon använder den – till att tänka, att argumentera och för att hitta någon sorts trygghet också när allt känns skrämmande och fel. Skogen som läkeplats. Något jag känner igen.

Åsa Schagerström böcker handlar i mycket om den där kampen för att ta makten över sitt eget liv, att inse att människor, minnen och mönster inte får styra oss bort från det som är bra för oss och att orka göra något åt det. Åsa har gått igenom så oändligt mycket värre saker än de flesta av oss, men i just de berättelserna och kraften i kampen finner i alla fall jag hopp. Det går att göra sig fri från allt om man bara får stöd att göra det och om man bara har modet. Att ta makten över sitt eget liv är ingen lätt sak och inget som leder till evig problemfri lycka. Tvärtom. Vi behöver alla någon som tar oss i famn ibland och torkar våra tårar. Ibland kan det vara en författare som skriver självutlämnande, ibland kan det, som så ofta i Åsa Schagerström böcker, vara vi själva.

* Vill du läsa om min läsresa kan du göra det här, här och här.


Inlägget publicerades första gången 7 november 2016 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Tiden är inte än

Det går inte att komma ifrån att saker förändras, som världar till exempel vilket jag skriver om i boktexten här nedan. Jag har tidigare varit en hängiven och kusligt förälskad läsare av pestlitteratur, böcker om farsoter. Nu blir jag hjärtnupen när jag stöter på en pestloppa på en råtta i Hamnet. Det kanske blir annorlunda när den här pandemin lugnar sig, men jag misstänker att det inte är så. Det man känner och har upplevt känner man och har upplevt. Kanske är min tid med pestböckerna över och då får det vara så. Jag är oerhört glad att jag hann läsa Elin Boardys fantastiskt fina och sorgliga Tiden är inte än först. Jag rekommenderar den till alla som inte är lika känsliga som jag, den innehåller så oerhört mycket mer än pest.

När världen förändras
Att förändra världen är en sak, svår sak, viktig sak. Men tänk när världen förändras inför och runt en. När riktigt stora omvälvningar drabbar, som krig, naturkatastrofer och sjukdomsutbrott. Eller digerdöden. I Elin Boardys senaste roman, Tiden är inte än, är det digerdöden som drabbar. Som tvingar människor att förändra om inte hela världen så i alla fall sin egen.

I centrum för berättelsen finns en människa. Alla namn hen bär, alla identiteter. Ibland färdas hon som kvinna, ibland är han en man. Och just det leder till många tankar om kön, identitet och vad vi egentligen förväntar oss och får. Det blir så väldigt tydligt att mannen bemöts på ett helt annat sätt än kvinnan, då som nu.

Men jag har nog fel, det är inte människan som är huvudperson, det är människorna, de som utgör samhället. De som drabbats och drabbas av pesten och som tvingas bygga sina liv utifrån de nya förutsättningarna. Det är gycklare, bödlar och beginer, kvinnor som förlorat sina barn, gamla som förlorat allt de levt sig till, barn som saknar framtid. Och världen formar sig runt dem efter att de formats av den till synes sönderfallande världen.

En av mina bästa delar av boken är den med tiden. Hur då och sen och nu vävs ihop, knyts ihop i trådar som inte kan trasslas isär för att de är ett och detsamma. Det fascinerar och slänger mig ut i tankar om stora, stora saker.

Sen fångas jag av det lilla också, det vardagliga, detaljerna. Vandrerskans inkapslade sorg som droppar fram i små doser och som hotar att kväva mig och henne. Det går inte att befria sig från den, och hur den också har sitt eko idag. De där tankarna kring “tänk om det vore jag, tänk om mina barn…” som drabbar varje dag jag läser en tidning. I skönlitteratur blir den alltid väldigt mycket förstärkt. Här är den nästan outhärdlig.

I Tiden är inte än blir också det allra mest absurda vardag och norm till slut. Ganska snabbt. Så som det är. Det är något att minnas, i dagar som dessa.


Inlägget publicerades första gången 23 mars 2017 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! The language of dying

Att alla dör är en universell sanning. Än så länge i alla fall… Men sätten vi dör på varierar. En av mina favoritförfattare heter Sarah Pinborough och hon har som ingen annan utforskat dödens anatomi.

Sarah Pinborough har skrivit mycket (och mycket lite finns översatt vilket måste falla under kategorin skandalöst), bland annat historiska, blodiga deckare om Jack the ripper-liknande mördare. Där är döden våldsam. Men hon har också skrivit fantastiska The language of dying där döendet och de levandes reaktioner på ett människoliv och dess slut avhandlas ingående. Varsamt. Vardagligt. Varligt. Vackert. Sorgligt. Respektfullt. Och med ett litet inslag av realistisk magi. Eftersom livet och döden är något magiskt.

There is a language of dying. It creeps like a shadow alongside the passing years and taste of it hides in the corners of our mouths. It finds us whether we are sick or healthy. It is a secret hushed thing that lives in the whisper of the nurses’ skirts as they rustle up and down our stairs. They’ve taught me to face the language one syllable at a time, slowly creating an unwilling meaning. // ur The language of dying av Sarah Pinborough

Hon har också skrivit The Death House om en nära framtid (eller möjligen parallell nutid) där barn och unga drabbas av en sjukdom som gör dem farliga för samhället. Så samhället låser in dem i ett hus där de väntar på att sjukdomen ska bryta ut och följas av döden. Sällan har dödsångest skrivits så hjärtskärande bra. Sällan har döden varit så skrämmande. Men inte heller har den varit så vacker som när barnen trotsar sin rädsla, öppnar sig för varandra eller sig själva. Och det allra värsta visar sig kunna bli den vackraste gåvan.

Sarah Pinboroughs böcker om döden är förfärliga förstås, döden är ju sån. Det är sorgligt och sönderslitet och skitigt och skevt. Men jag känner mig inte bara sån (sorglig, söndersliten, skitig och skev) efter att ha läst hennes böcker, jag känner mig lite helare, lite klokare och kanske till och med lite mer förberedd. Om inte annat så i alla fall på att leva.

Såhär skrev jag om The language of dying en gång:

Varning! Här följer en recension så undermålig i relation till recensionsoffrets, bokens, fantastiskhet att jag nästan skäms litegrann. Strunta inte i att läsa boken för den sakens skull, ok?

Det hände sig i början av nyåret att jag drev runt på Londons gator och hamnade på finfina älsklingsbutiken Forbidden planet där jag råkade snubbla över den snyggaste boken på år och dag. Jag köpte den naturligtvis. Sen ägnade jag en tågresa och lite till åt att läsa och förundras, och konstatera att jag helt oförhappandes hittat en riktig liten pärla.

The language of dying är en berättelse om en kvinna som sitter vid sin fars dödsbädd, det är berättelsen om syskonen som kommer till huset för att följa sin far på den sista resan, om kvinnan som står i mitten. Vi får glimtar av deras liv och skymtar något magiskt i ögonvrån, ett väsen som väntar på henne någonstans där ute.

Det som är fantastiskt med The language of dying är allt. Språket, sättet att bygga karaktärer och stämning, den magiska realismen, allt är fulländat som det nästan bara kan bli i 130-sidorsböcker. Alla måste läsa den här boken, alla måste gråta och le och känna sig helt urvridna men lyckliga efteråt. Hör ni det? Läs!


Det här är två inlägg sammanskrivna. Inlägget om Sarah Pinborough publicerades första gången på Kulturkollo 14 oktober 2015. Recensionstexten publicerades första gången här på bloggen 28 januari 2014. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Ett himla bra urval

Förra året ägnade vi oss förstås mycket åt att sammanfatta årtiondet vi var på väg att lämna, det kan vara på sin plats att återbesöka de där listorna, inte minst då de innehåller det bästa av det bästa. Här följer 2010-talets bästa böcker, en från varje år (och ja såklart är det en helt otroligt omöjlig uppgift för mig att välja, men jag har ändå gjort det – se det som en utmaning för mig och en julklappstipslista för dig):

2010
Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist
Varför inte gå ut hårt med lite svensk skräck om en flicka som borrar hål i huvudet på folk hon inte gillar eller inte förstår sig på. Jag tycker att den är symbolisk för tiden vi lever i på ett väldigt sorgligt sätt. Kanske inte en julklapp till din allra känsligaste släkting…

2011
Evig natt av Michelle Paver
Vi fortsätter med skräcken. Evig natt är den allra mest skrämmande bok jag någonsin läst och nu såhär i midvintertider, med snön och kylan runt knuten är den här arktiska skräckromanen inget att rekommendera egentligen, men ändå… Köp den till någon du verkligen inte gillar eller någon som verkligen gillar att bli riktigt rädd.

2012
Bring up the Bodies av Hilary Mantel
Man måste naturligtvis läsa Wolf hall först, men den kom ut 2009 så den får liksom vara outtalad här. När Bring up the Bodies (För in de döda på svenska) kom ut var jag alldeles galet förväntansfull och lika galet nervös, men den höll för förväntningarna och är till denna dag en av mina två favoritböcker. I mars får vi veta om Mantel lyckas skriva en lika bra avslutning på trilogin om Thomas Cromwell.

2013
Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma
Den här boken har två väldigt bra saker – en fantastisk historia och passion, så mycket passion! Jag tänker att det är en sån där bok som kan passa i paketet till vem som helst, alla kan hitta något att älska bland isblocken, den odödliga kärleken och den historiska gåtan.

2014
Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall
Jag tror inte att det här var den första bok jag läste av Åsa Grennvall, men det var den som förändrade mig och min syn på livet. Sen dess har jag läst allt hon skrivit och snart, snart, snart ska jag sätta tänderna i hennes senaste, Urmodern. Ge den här till någon som inte är rädd för det som gör ont och den som vill utforska hur mycket som kan finnas att hitta i en fulländad serieroman.

2015
Maddaddam av Margaret Atwood
Maddaddam är den avslutande delen i en trilogi som kanske hamnar lite i bakgrunden av exempelvis Tjänarinnans berättelse i Atwood produktion. Maddaddam-trilogin (med Oryx och Crake och Syndaflodens år som två första delar) är dock såpass monumental och omskakande att den inte borde hamna i bakgrunden för något. Ge kanske inte den här till din allra mest klimatångestiga eller framtidsoroliga kompis, men alla andra mår bra av en dos Atwood-skärpa.

2016
Juldagar av Jeanette Winterson
Jeanette Winterson har skrivit så mycket bra, men här väljer jag att lyfta en rätt okaraktäristisk bok i hennes produktion. Juldagar är en mysig, vilsam bok för alla oss som har lite svårt med det där som ska vara så jäkla fröjdefullt.

2017
Tiden är inte än av Elin Boardy
Pesten, sorgen, vandringen. Och så Elin Boardys språk. När jag hade den här i min bokcirkel på jobbet valde en av deltagarna att läsa boken två gånger och sen skriva ett långt brev till mig som förklarade hur mycket hen älskade boken. Jag delar den kärleken helhjärtat.

2018
Jag är, jag är, jag är ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell
Jag har aldrig läst en så livsbejakande bok tidigare. All denna död, all detta lidande som leder Maggie O’Farrell så nära någon sorts livets hjärtpunkt. Det här är en obeskrivlig bok som passar alla, jag har hittills inte stött på en enda människa som inte gillar den, så köp den till hela släkten vet jag.

2019
Lanny av Max Porter
Det har gått över ett halvår sen jag läste Lanny och jag förmår fortfarande inte förklara varför jag älskar den så mycket. Jag har försökt på min egen blogg (läs via länken i titeln) och i samtal jag hamnar i där böcker ska tipsas och hyllas och jag försökte i samtalet som Anna och jag fick ha med Max Porter här och någonstans finns nog kornet till en förklaring, men jag vet fortfarande inte. Men den är bra alltså, magiskt bra. Köp den till dig själv i julklapp tycker jag och har du redan läst den så läs den igen, det har du förtjänat.


Inlägget publicerades första gången 2 december 2019 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bild lånad från Pixabay.

När festen hamnar lite snett

Idag bjuder jag på ännu en återanvänd Maria Lang-text från Kulturkollo, den här publicerades första gången 2017.

Jag tror att ni vet vid det här laget var jag står när det kommer till fester. De kan vara alldeles, alldeles underbara säkert, men helst slipper jag dem helt och hållet (ja, ja det finns undantag, men låt oss bortse från det nu så jag kan få ihop det här relativt cyniska inlägget). Det är kanske inte totalt överraskande att jag idag väljer att fokusera på festligheter som går åt skogen, väldigt mycket åt skogen, men som jag (tack och lov!) inte behöver bevista i egen hög person för att uppleva.

Det finns förstås ett helt gäng fiktiva kalas som havererat totalt. Minns Ninni Schulmans klassåterträff och lussefesten i Svart Lucia (säg att ni inte glömt Svart Lucia, som jag älskade den och så orimligt dålig som jag misstänker att den var…). Men drottningen av partykatastrofer måste väl ändå vara Maria Lang. Nämn en festsort och jag lovar att hon besudlat den med blodig ond bråd död.

Där finns bröllopsfesten som väl i och för sig aldrig hålls om man ska vara noga (Kung liljekonvalje av dungen), de många studentskivorna, midsommarfesten (En farlig man), kräftkalaset (Mörkögda augustinatt), julaftonsfirande (Tragedi på en lantkyrkogård) och den allmänna mysfesten på sommarön (Mördaren ljuger inte ensam). Maria Lang har naturligtvis också förstört en egen klassåterträff i Vi var tretton i klassen och Luciahögtiden i Ljusklädd med ljus i hår. Små sammankomster, stora megakalas – mig veterligen har hon låtit dopkalasen vara ifred, men i övrigt har hon demolerat dem alla. Det är min typ av festförstörare det. En sann själsfrände.

PS: För dig som är lika förtjust i Maria Langs partydemolerande (eller kanske andra delar av hennes författarskap…) som jag så har jag satt ihop Den ultimata Maria Lang-kalendern, missa inte!

Bild: PublicDomainPictures [CC0]

Inte bara stickor och garn

Jag stickade en del i tonåren, tyckte det var kul och var omåttligt stolt över ett par lovikavantar jag fick till i slöjden och använde många år. Sen tappade jag det, gjorde annat och längtade egentligen inte efter stickningen.

Det var först för kanske två år sen som ett sug gjorde sig påmint, jag ville göra något med händerna igen. Så jag passade på att gå rakt in i väggen så att jag inte hade något annat val än att plocka upp stickorna. Nej, så var det naturligtvis inte, men faktum är att en av de första saker jag gjorde sen jag kom hem efter att ha blivit sjukskriven av min läkare var att beställa stickor och garn. Av livsnödvändighet. Sen dess har jag upptäckt en helt ny värld.

Att det finns böcker om stickning har jag alltid vetat, såna med mönster och muntra tillrop. Men det finns galet mycket annat också, som Julia Skotts underbara Håll käften jag räknar – en stickares bekännelser (som jag skrivit om här). Och poddar. Och Knit lit.

Jag lyssnar inte på poddar. Har nog inte tålamod. Det är samma sak med pratradio, det är inte för mig. Men det hindrar naturligtvis inte att jag märkt att resten av mänskligheten älskar det här med poddar. Och för stickintresserade som inte är jag finns en hel del att välja på. Rät avigt (med nämnda Julia Skott) och Stickkontakt till exempel. Det verkar finnas en hel del andra också – lyssnar du på någon du vill tipsa poddande stickare om så skriv gärna en kommentar!

Men böcker läser jag. Inför idag har jag testat på den här knit lit-genren och faktiskt blivit lite positivt överraskad (och lite inte). Knit lit är alltså en genre med massor av kärlek, det som skiljer den från vanlig romance är att minst hälften av den där kärleken är riktad mot stickningen.

Rachael Herron har skrivit mycket inom genren, ogreppbart mycket (vilket brukar vara fallet med romanceförfattare). Jag gjorde det enkelt för mig och greppade första delen i hennes Cypress Hollow Yarn-serie How to knit a lovesong. Och den var riktigt fin, inte minst stickälskdelen.

Mitt andra försök med Knit lit förde mig till en ungdomsbok, How to knit a tangled mess av Rachel Elisabeth Cole, och den var inte alls bra. Med en story som bygger på att en tjej av misstag blivit anmäld till ett stickningsmaraton för att imponera på en kille kan det ju inte bli annat än fånigt. Särskilt som hon måste lära sig sticka kvällen innan… Det känns inte heller som att författaren själv har någon särskilt nära relation till stickning, vet hon ens hur det går till? Nej, hu!

Jag har läst två knit lit- böcker och det är nog inte omöjligt att det blir fler vad det lider. Jag måste inte nödvändigtvis läsa om folk som stickar, men jag älskar att läsa om passionerade människor, de som brinner för sitt hantverk och sin hobby. Jag tänker att bok två i Herrons serie kan passa som sommarläsning någon slö söndag.

Bild från councelling [CC0]


Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo maj 2017.

Bra saker: att våga sticka en tröja

När jag blev sjukskriven för utmattning hösten 2016 så började jag sticka nästan på dagen. Jag minns inte hur det var, om min kompis kom hem med ett presentgarnnystan och det utvecklades därifrån eller om jag bestämt mig innan. Det var nog ett utslag av desperation just då, jag kunde ju inte göra något som jag brukade göra för att lugna ner mig och tankarna bara flög. Så jag satte i öronpropparna och stickade mössor och halsdukar och filtar och sockor.

Jag är inte mycket för nyårslöften men vid senaste årsskiftet lovade jag mig själv att vara modig och göra något jag egentligen inte tordes, jag lovade mig själv att våga sticka en tröja. Jag vet att det låter fånigt, men för mig har det sen 2016 handlat om terapistickning. Jag har stickat en mössa och några sjalar som varit rätt fina, men i övrigt ser till exempel mina sockor inte mycket ut för världen. Jag har ingen koll alls på maskbågar och minskningar och, hu, mönsterstickning. Jag har alltid velat, men tänkt att jag inte kan, sticka en tröja och det kan jag inte acceptera. Så jag lovade detta på nyårsafton. På nyårsdagen hade jag hittat ett sjukt enkelt mönster och beställt garn. Inte förrän i somras vågade jag börja, men nu sitter jag minsann här med fram- och bakstycke och snart två ärmar som ska stickas ihop och till. Jag har inte lovat att det ska bli klart i år, men det blir det nog och sen tänker jag att jag bevisat att jag kan, då vill jag lära mig mer och sticka något lite svårare.

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här