Återvunnet från Kulturkollo: Andra språk och skuggspråk

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om det här med språk.

Läser du på andra språk än ditt modersmål? För mig är mitt första språk svenska (eller värmländska om vi ska vara noga och även om det är en dialekt och inte ett språk så är min resa från värmländska till någon sorts rikssvenska en berättelse för sig, kanske tar vi den en annan gång) och det är också på det språket jag läser mest. Idag läser jag också en hel del nöjesläsning på engelska.

Till en början läste jag bara ungdomsböcker, The Hunger games till exempel, böcker som är så enkla att det inte ens finns en kännbar språkbarriär. Sen gav jag mig på Wolf Hall av Hilary Mantel och där stötte jag på patrull. Men den var inte översatt till svenska då och jag ville verkligen läsa. Så jag satte mig med en ordlista (något jag aldrig gjort förr eller senare) och missade supermycket, fick gå tillbaka och läsa om och jag fick en fantastisk upplevelse, en helt ny förståelse för det engelska språket, hur det också kan te sig. Jag trodde nog att jag gjort min djupaste djupdykning när jag var klar med den och när Mantels tvåa, Bring up the bodies inte alls bjöd motstånd. Det var innan jag tog mig an The Wake av Paul Kingsnorth…

Förra vintern när jag var i London och såg en Shakespearepjäs var jag jättenervös innan eftersom Shakespeare-engelska är rätt långt från Hunger games-engelska och till och med Mantel-engelska. Och eftersom talat språk inte väntar på att bli förstått som det skrivna välvilligt nog gör. De första tre minuter av Richard II satt jag som stelfrusen och försökte förstå. Sen föll det på plats. Och så är det med The Wake också, med den skillnaden att det tar lite mer än tre minuter.

Problemet (och charmen) med The wake är att den inte är skriven på engelska eller ens ålderdomlig engelska, den är skriven på ett skuggspråk för att ge känslan av engelskt 1000-tal. Jag kan lugnt säga att det till en början är helt obegripligt. Jag trodde att jag fått fel bok. Efter en stunds initial panik gick jag över till att försöka tolka ord för ord för att sedan läsa texten högt för mig själv. Då föll det på plats. För många av orden är ju nordiska, som fågel, hus osv. Visst känner jag igen från basal tyska och så finns där en del latin. Kanske har jag nytta av att kunna ytterst lite av flera språk, kanske har jag nytta av att ha läst gamla domstolsprotokoll (ordbruket i 1600-tals svenskan är lika svårt som 1700-talshandstilen…) Men mest av allt tror jag att jag hade nytta av att kunna övertyga mig själv om att det bara var att slänga sig ut. Orden kan ju ändå inte slås upp så varför inte bara nöja sig med att begripa det jag begriper? Så jag läste, och insåg att jag faktiskt förstod.

Det är talspråk, det är intensivt, det är helt underbart. Att läsa The Wake är att meditera över språk och handling. Att läsa The Wake är att inse att den här läsupplevelsen kan jag aldrig få på annat sätt. Om jag inte vågade läsa böcker på engelska skulle jag aldrig ha vetat att man får göra såhär med språket, att det är ok att leka fram ett eget språk för att det passar historien. Att det blir så galet intressant i sig. För The Wake kan aldrig översättas. Den kan säkert tolkas, men det är inte riktigt samma sak. Att läsa en sådan bok på originalspråk, där språket dessutom är ett eget, det är en ynnest.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Återvunnet från Kulturkollo: Att skriva historia

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om hur jag blev historiker en gång i tiden

En gång i tiden var jag forskare. Jag undersökte, analyserade och skrev historia. Jag var historiker. Och där har ni förklaringen till att jag älskar det historiska så intensivt, eller egentligen går det väl i vartannat – hönan och ägget och allt det där ni vet.

Mitt historieintresse började med skogen. Husgrunder jag passerade när jag som barn gick omkring och utforskade. Sånt som väckte mina fantasier – äppelträd, jordkällare där inga människor längre fanns.

Så jag blev historiker (nej, det var inte så enkelt men vi gör en lång historia kort för en gångs skull). Jag placerade mig framför domböckerna och läste rättegångsprotokoll, lärde känna kvinnor som kände kvinnor som dödat sina barn. Och jag läste, och grät, var gravid och kände mina barns fötter sparka på mig inuti när jag läste förfärliga skildringar om kvinnor som dränkte, högg, klämde ihjäl sina egna. Och jag skrev, och skrev och omformulerade.

Sanningen är svår. Jag skulle säga att den är omöjlig. I slutänden måste det alltid bli en tolkning av sanningen i den där boken. Till slut fick jag nöja mig med att vara så sanningsenlig som möjligt, om kvinnorna, om barnen och för mig. Det blev en avhandling, jag skrev den där berättelsen som inte blivit berättad och var de där människornas röst när de saknade en egen. Det kan jag känna stolthet över.

En annan känsla jag har nu, när jag inte längre forskar, är saknad. Jag saknar att kliva in i andras liv och tänka om det. Och jag går förstås fortfarande och tittar på jordkällare och konstigt placerade äppelträd och nedrasade väggar mitt i ingenstans. Och fantiserar gör jag naturligtvis. En dag kommer jag att komma till den där punkten när jag sätter mig ner med mitt påbörjade romanmanus och faktiskt skriver den där berättelsen som pågått i mig i så väldigt många år. Jag tror att det kommer bli så. Hoppas!

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Foto: Svartedalens jordkällare

Återvunnet från Kulturkollo: Lika inför döden, en smula Shakespeare

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om döden…

Döden hos Shakespeare… Låt oss inte hymla om att folk dör som flugor hos Shakespeare. Låt oss inte hymla om att vi ibland skämtar om det, tycker det blir för mycket, och någon gång emellanåt tycker att giftbägarna inte skulle svingas fullt så ofta. Romeo, Julia, prins Hamlet – alla dör. Oj förlåt, spoilervarning?

När jag har ägnat energi åt att se pjäserna i The Hollow Crown det senaste året (på teater och på dvd) slås jag dock av hur olika döden ter sig. Jag är på intet sätt Shakespeareexpert, det känns på gränsen till förmätet att ens skriva om honom och hans texter, vilket är ganska konstigt – hur ska vi någonsin kunna uppskatta klassikerna om vi inte törs prata om dem av rädsla för att känna oss…dumma? Jag gör ett anspråkslöst försök.

Richard
I Richard II möter kung Richard döden i en fängelsehåla efter en lång tids fångenskap. En fångenskap som dessutom föregåtts av en förödmjukande nedbrytningsprocess som störtat honom från tronen och berövat honom hans krona. Kung Richard är inte ens kung längre. Döden kommer som en befriare kan man säga, och ändå fruktar han den. Han försöker undfly den, han är en människa.

Henry

Henry IV möter döden fortfarande på tronen, eller i sin säng i rummet bredvid den tomma tronen, med den tomma kronan på sitt bröst. Och han tänker över sin skuld i Richards död många år tidigare, sin skuld i tronföljarens framtida öde, sitt ansvar för landet och för traditionen. Han som levt ett långt och ärofyllt liv, han som är trött, han fruktar också döden.

Henrys kval fascinerar mig nästan mest, i och med att de är så vardagliga. Han dör ålderdomens död efter ett ärofullt liv och just därför blir hans dödskamp så förståelig för mig. När han sluter ögonen skulle han kunna vara någon jag känner, eller jag själv, det är då jag slutligen känner det tidlösa hos Shakespeare. Det är därför han spelas ännu, för att han når in också i vår tid. För att han berör på riktigt.

Lika inför döden?

Den våldsamma döden och ålderdomens död skiljer sig på många sätt, Henry IV dör inte i utstötthet eller förnedring. Eller? Svagheten och åldern förminskar honom i omgivningens ögon, han blir till en kung av vilken alla förväntar sig att han ska somna in så att sonen Hal kan ta över och ställa allt på ända. Han upphör också att vara sig själv, kungen. Och han förföljs av sitt förflutnas vålnader, han förföljs av Richard. Jag är inte textanalytiker nog att våga mig på en djupgående tolkning men visst säger det mig ändå att Shakespeare gör oss alla lika inför döden. Vi skräms av den och tvingas acceptera den, alla möter vi den. Och det är livets sorgesamma slutsats.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.