Poesi är en väldigt bra och livsnödvändig sak!

Jag har ett väldigt kärleksfullt förhållande till poesi, det blir varmare och varmare med åren. Jag älskade i och för sig att deklamera och skriva av Edith Södergrans dikter i tonåren och jag har alltid varit förtjust i Nils Ferlin och Gustaf Fröding, av födsel och ohejdad Värmlands-vana. Men de senaste åren har jag känt hur jag bottnar allt mer i poesin som uttrycksform, den går rakt in i mig.

Jag har precis avslutat lyssningen på Tomas Tranströmers Östersjöar (i mycket fin författarinläsning) och har kastat mig in i Carol Anne Duffys fantastiska värld igen. Snart är det också min tur i bibliotekskön till årets nobelpristagare.

Så här skrev jag på Kulturkollo i våras:

Det är något med ljuset. Himlen är annorlunda nu när våren är i antågande. Vintern har inte varit så vintrig, men det är ändå något som skiftat.

Våren är för mig en tid av poesi. Just det har nog inte med ljuset att göra, mer med mörkret inuti. I år började poesivåren tidigt och jag har redan läst Akut viol (Lina Hagelbäck), I Rörelse (Athena Farrokhzad), Syster (Gro Dahle) och O (Judith Kiros) och Therese Widenfjords diktsamling Övervintra. Poesin behöver alltså inte handla om våren för att passa om våren i min värld. Det är något med ljuset och hur det gör ont, det är något jag inte kan förklara. Kanske är det det jag gör med mitt poesidyk, försöker hitta en förklaring.

Något alldeles vårpoetiskt är det definitivt med skogslandskapets vemod i alla fall, det vet jag säkert. När våren slår ut här blir det så tydligt att livet vaknar, att allt legat i dvala och det som pågått varit en väntan på liv snarare än själva livet. Och i den skönhet som överfaller mig ligger också vetskapen om att det, allt, är tillfälligt och förgängligt. Det som föds ska dö. Kanske är det därför jag finner störst vårigenkänning i Klara Fina Gulleborgs (i Kejsarn av Portugallien) omfamning av skogen en vårdag när hon ämnar lämna allt hon känner och älskar. Och kanske är det också därför jag när jag hör vårfåglar överallt tänker på den där grå lilla fågeln som Nils Ferlin skriver om, den som inte sjunger på andra sidan. Det är så mycket liv i våren att döden måste stå alldeles bredvid och knacka på axeln, som en påminnelse.

Min vårliga poesilängtan är inte ett utslag av depp eller morbiditet, det är mer ett sätt att hitta något som rymmer alla orden och känslorna som hotar svämma över efter att ha varit instängda i flera månaders tid. Poesin gör det, den rymmer och den förklarar. Den skapar ny mening i sånt som inte kan begripas.

Så var det alltså i våras och så är det nu när poesin speglar något annat i varande och natur. Döden är här. Löven förmultnar och allt fryser in och där finns fortfarande poesin som tröst och sällskap. Och om jag bara låter orden vagga mig så ska våren återvända, även om den känns långt bort nu.

Poesi är en bra och livsnödvändig sak oavsett när på året jag befinner mig. Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

I rörelse av Athena Farrokhzad

Det är alltid svårt att skriva om läsningen av poesi, jag måste alltid få tag i en tråd eller känsla att dra i för att hitta mina egna ord om upplevelsen. I I rörelse är det ursinnet som slår klorna i mig. Hela diktsamlingen är inte ursinnig, men det är den känslan som blir kvar, det är den som rör mig.

Det är inte alltid man kan relatera till poesi (det är naturligtvis inte heller nödvändigt för att tycka om), men jag finner att jag på ett väldigt enkelt sätt kan hitta mig själv och hem i Athena Farrokhzads diktning.

I rörelse osar som sagt av ursinne över sakernas tillstånd, över att vi har så våldsamt svårt att ta hand om varandra och därigenom oss själva. Det finns en dikt med titeln Brev till Europa som jag har återvänt till flera gånger. Den får mig att gråta av ilska och sorg varje gång. Den är fantastisk i sin nedmalande, upprepande skoningslöshet.

Här finns revolutioner, brand, död, ilska, kärlek, hat, hemlängtan, tillbakalängtan, hela jävla livet.

Jag tycker om hur Athena Farrokhzad inte är rädd för att göra illa när hon skriver. Vissa saker måste man sticka hål på för att de ska kunna läka rätt. Jag ska inte säga att mitt hopp om att något ska kunna läka rätt på något sätt ökat genom I rörelse, men den har fått mig att inse att vi ändå måste försöka. Såhär kan vi ju faktiskt inte ha det.

I RÖRELSE
Författare: Athena Farrokhzad
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Berör och förstör

Jag tycker så mycket om Berör och förstör. Så, så mycket.

Jag tycker om att den presenterar så många poeter, så många röster, så många infallsvinklar.

Jag tycker om att den visar att poesi kan skrivas (och alltså läsas) på så väldigt många sätt. Det kan vara kort, långt, rimmat, osammanhängande, vackert, rått, konstigt, skevt och allmängiltigt. Det kan vara allt. Poesi är frihet och det känns verkligen i den här boken.

Jag tycker om att den blandar nytt och klassiskt. Att för mig nya bekantskaper får stå bredvid Göran Sonnevi som troligen är ny för någon annan.

Jag tycker om att den tar sin läsare på allvar och förutsätter att läsaren ska göra detsamma, den litar på sin läsare, skriver inget på näsan, förenklar inte.

Jag tycker så mycket om att Berör och förstör finns. Inget ont om gamla hederliga Kärlek och uppror (verkligen inget ont om den!) som var min egen ingång i poesin. Det är inte det att Kärlek och uppror spelat ut sin roll, det är det att den behöver en kompis. Det har den nu.

BERÖR OCH FÖRSTÖR. DIKTER FÖR UNGA
I urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar
Förlag: Rabén & Sjögren (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Läs vad Linda skrev om boken på Kulturkollo

Vitsvit

Repetetiv, vass, sorglig, kärleksfull, bitter – allt på en och samma gång. Vitsvit är ett poetiskt vittnesmål om att lämna, höra till och förändras (och inte). Och om språket, väldigt mycket om språket. Hur det blir ens eget, hur det kan användas emot en, vilket språk som ska väljas…

Inläsningen är som sviten, repetitiv och vass. 31 minuters meditation som räcker så mycket längre. Mer har jag inte att säga om Vitsvit, annat än att jag starkt rekommenderar att låta Athena Farrokhzad berätta den för dig.

VITSVIT
Författare och inläsare: Athena Farrokhzad
Förlag: Bonnier Audio (2017)