August Strindberg har skrivit en fantastisk novell som heter Ett halvt ark papper och som visar hur ett liv kan sammanfattas, med alla sina smärtsamma förluster och underbara stunder, med några korta rader på just ett halvt pappersark, utan att förminska. Det är en fenomenal novell just för att den berättar om det stora i det lilla och för att den gör det så enkelt.
När jag förälskade mig handlöst i det som nu är min älsklingsroman alla kategorier så var det också på grund av ett halvt ark papper. Det var Wolf Hall. Jag hade läst en bit, några hundra sidor kanske. Det gick långsamt, jag befann mig någonstans ganska djupt inne i en depression och jag tyckte om boken men med depressionens gråsyn så spelade den lika lite roll för mig som allt annat. Men så kom jag till den sidan (spoilervarning härifrån för alla som inte läst Wolf Hall men vill behålla allt oavslöjat!). Sidan där huvudkaraktären Thomas Cromwell vaknar en morgon mitt i sitt vardagliga vanliga liv, äter frukost med fru och barn, ser dem i det där vardagsljuset och snarare känner än tänker att de är viktiga för honom, att utan dem vore ingenting något värt. Han går till sitt kontor, sätter sig och gör det han gör med sina viktiga papper. Och några rader längre ner har han förlorat dem alla i en sån där härjande feber som släckte hela familjer på den tiden. Också.
Där fastnade jag för Hilary Mantels genialitet. Jag älskar henne för evigt för sättet hon krossade mitt hjärta på. Hur jag dels fick läsa det, det är verkligen i all sin förfärlighet den allra mest fantastiska upplevelse jag haft med fiktion, dels fick skakas liv i. En depression släpper naturligtvis inte bara sådär men det krävs att någonting blir ett halmstrå att gripa tag i, och jag tror på allvar att den började läkas den där dagen. Jag började gråta den ur kroppen tack vare Hilary Mantels sätt att så sparsmakat och osentimentalt ge mig livets vidriga opålitlighet. Precis så väldigt och totalt hopplöst är det, livet, och precis så himla fantastiskt i sin vardaglighet, som den där frukosten.
Wolf Hall må vara en riktig tegelsten med sina nära 650 sidor, men det är i de små betraktelserna, scenerna och detaljerna som det glimrar. Hjärta och smärta på ett halvt ark papper kan också förändra livet, för dem det handlar om, och för mig.
Den här texten är en återpublicering från Kulturkollo anno 2014. Anledningen till att jag ville återvinna detta just på en skrivsöndag är att dessa båda texter, Strindbergs novell och Mantels tegelsten, väckt många tankar i mig kring hur man kan skriva, hur de gör, vilka verktyg de använder. Läsandet är för läsandets skull, men det ger också vägar in i skrivandet som lyfter. Och vilka ska man inspireras av om inte de bästa?