Nästan bra på livet av Conny Palmkvist

Allra först. Det finns en trösterik smärta i böcker som denna, för mig. Nästan bra på livet gör väldigt ont i mig på grund av sådant jag anar att jag vet, sådant som är helt unikt för den lilla familjen jag läser om, men som jag ändå kan känna igen och sådant som är rakt igenom mitt. Jag är mamma till ett barn med autism och det är med de glasögonen jag har läst boken. Den som vill veta vad någon utan mina med författaren delade erfarenheter ser i boken (och det förstår jag absolut att man kan vilja) kan med fördel söka läsa andras texter* om den.

Conny Palmkvist berättar om och för Lova. Du-tilltalet och språket som är så som Lova talar vittnar om en stor sorts kärlek som jag känner igen. Det är så mycket som är annorlunda mellan våra verkligheter, som hur snabba vi var att inse och graden och formen av svårigheter, autism och tilldiagnos. Men det spelar ingen roll. När jag läser om lilla Lova så känner jag igen situationer och stunder jag glömt, eller kanske förträngt. Jag grät mig helt ärligt genom läsningen av Nästan bra på livet. För att jag minns och ser ilskeutbrotten, pseudospråket, ritualerna, ätandet, kärleken! Jag tycker så mycket om hur Conny Palmkvist lyckas beskriva att han inte skulle vilja att Lova var på ett annat sätt. Man vill ju inte det. Det känns viktigt att få dela och bottna i det också.

Det här är en bok om Lova, men det är också en bok om pappan, Lovas pappa och Conny Palmkvists pappa. Det finns en stor sorg där att utforska och jag tror att vi alla försöker göra det när vi blir föräldrar. Kanske gör vi det ännu mer när vi inser att vi är del av ett annorlunda föräldraskap?

Och så utmattningen förstås. Jag känner igen mig i båda föräldrarna här, kanske också beroende på att min föräldrapartner aldrig försvunnit iväg till något annat, vi är båda mitt i vårt föräldraskap, vi växeldrar. M och C i boken är mer som två poler när jag känner mig som båda. Båda polerna riskerar att falla ner i utmattningen, såväl den som orkar allt som den som flyr. Jag föll ner i min på grund av att jag orkade och för att jag flydde (och inte). Det är komplicerat, som livet.

NÄSTAN BRA PÅ LIVET
Författare: Conny Palmkvist
Förlag: Bazar (2021)
* Andra som skrivit om boken: Och dagarna går, Breakfast Book Club.

Till Daniel av Olaug Nilssen

Jag har inga ord för Olaug Nilssens Till Daniel. Eller rättare sagt, jag har många, många ord, tankar och smärtor i relation till den. Men de måste få förbli där de är. Inuti och i mina trygga rum. Det här blir en kort boktext, jag hoppas att det räcker för att få er att förstå att ni behöver läsa boken.

Till Daniel är smärtsam att läsa eftersom den handlar om den där förtvivlade sortens föräldraskap man egentligen inte vill tänka så mycket på, som man gärna packar undan och låter förblekna. Det är en roman utifrån en verklig upplevelse av att leva med autism. Det är en svår tillvaro som beskrivs, den är knäckande. Jag hittar inte mycket hopp i den här boken, men glimtarna som finns där griper jag med järnhand. Kärleken, orden som glider ut, samhörigheten i passager som den här:

Jag står tyst en stund bakom dig innan jag förstår vad du har fallit in i. Det är vattnet som silar ner mellan grenarna du hör, det är snösmältningen som sorlar ner, när jag också hör, blir jag stående lika fjättrad.
Vi två.

Det är poesi. Och verklighet.

TILL DANIEL
Författare: Olaug Nilssen
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Översättare: Joar Tiberg, originaltitel: Tung tids tale
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fru E:s böcker

Därför hoppar jag av Naoki Higashida

Det är ganska vanligt att jag känner att jag får något viktigt av en bok jag läser, en känsla att bära med mig eller en tanke att nysta vidare på. Men sen någon gång kanske vart tionde år ramlar jag över en bok som förändrar något i mig på riktigt. Därför hoppar jag är en sån bok. Inte bara lär den mig massor om hur barn med autism kan funka, den öppnar för ett helt nytt sätt att förstå hur jag själv fungerar, hur vi alla ser världen ur olika vinklar och hur fantastiskt det är att vi försöker nå fram till förklaringar om vad det är vi faktiskt ser.

Därför hoppar jag är skriven av Naoki Higashida, en japansk tonårspojke som vill berätta hur det kan vara att leva med autism. Och han förklarar så väldigt bra. Boken är skriven med ett fråga-svar-upplägg, mycket enkel att ta till sig, den är snabbläst om man vill. Själv läste jag väldigt långsamt, några frågor och svar om dagen och det känns som att det hjälpt insikterna att växa i mig. När jag läste störde jag mig till en början en aning på att svaren är så generaliserande, det är mycket som går ut på att ”vi med autism” gör eller tänker på ett visst sätt. Så är det naturligtvis inte i verkligheten, alla autismupplevelser ser olika ut. Men när jag tog ett samtal med mig själv om att den här unga pojken tagit på sig ett uppdrag att skriva en bok om hur ”människor med autism fungerar” och svara på generaliserande frågor så blev det lättare att köpa sättet att uttrycka sig. Det kan vara bra att ha i åtanke när man går in i boken.

Jag rekommenderar Därför hoppar jag till alla som känner någon med autism, alla som lever med egen autism, alla som jobbar med någon med autism, alla som är intresserade av hur vi människor fungerar, alla som vill lära sig mer om livet och slutligen alla som vill ha en liten inblick i det japanska vardagssamhället bortom det tillrättalagda (det skymtar därunder även när det förstås inte är huvudpoängen).

DÄRFÖR HOPPAR JAG
Författare: Naoki Higashida
Förlag: Wahlström & Widstrand (2014)
Översättare: Ulrika Junker Miranda
Köp den t.ex. här eller här.