Alla katter har AST av Kathy Hoopman

Det här är ingen recension eller ens ett försök till analytisk boktext. Det här är ett tips på något som kanske kan ge igenkänning, sötchocker och kanske till och med några skratt. Om du gillar katter och har en människa i din närhet som har autism/Ast så tycker jag att du ska ge den här boken en chans. Här hemma har vi uppskattat den mycket, såväl han med autism som vi föräldrar och storasyster har fnissat förtjust. För oss finns mycket igenkänning (av såväl AST som kattbeteende).

Det finns en bok om att alla hundar har ADHD också, men den kan jag inte gå i god för eftersom jag inte läst den.


Om boken

Titel: Alla katter har AST
Författare: Katy Hoopman
Förlag: Nypon förlag (2016)
Översättare: Karin Avellan

Två bra böcker om tvång och OCD

Idag ska jag tipsa om två böcker som handlar om OCD/tvångssyndrom, en vanlig diagnos tillsammans med autism, men förstås också hos andra. Jag hade aldrig ens tänkt tanken att vår 14-åring hade tvångssyndrom förrän en läkare kopplad till BUPs OCD-team berättade det för mig i vintras. Och det trots att jag själv inte är helt obekant med tvångstankar för egen del.

Det finns inte mycket skrivet om Tvångssyndrom för andra än behandlare (tyvärr finns det inte jättemycket för dem heller), men jag har hittat två riktigt bra – Tvångssyndrom/OCD – Nycklarna på bordet av Susanne Bejerot och Tvång – En guide för dig som anhörig av Annkatrin Noreliusson. Susanne Bejerot vänder sig främst till behandlare men gör en faktaspäckad genomgång av tvång, besläktade tillstånd och KBT vid OCD som också anhöriga och personer med OCD själva kan ha nytta av. Annkatrin Noreliussons fokus är på familjen och den anhörige. Jag har stor hjälp av båda när jag försöker lära mig mer och orientera mig i en värld där det bor ett OCD-monster (vi kallar det så hos terapeuten som leder KBTn). Som förälder till en ungdom med OCD är man djupt involverad i såväl tvång som behandling och man behöver lära mer och förstå sin roll.

Annkatrin Noreliusson skriver mycket om hur tvånget gärna tar över hela familjen och hela vardagslivet och det känns oerhört befriande att bli bekräftad i det. Jag förstår att OCD räknas som en av de mest handikappande tillstånd man kan ha, det är som ett fängelse som man behöver hjälp att komma ut ur. Man behöver också hjälp att begripa att det självklart är helt dränerande och förfärligt i vissa, ibland långa, stunder. Man behöver strategier för avslappning, avkoppling och vila. På många sätt är jag tacksam för allt jag lärt mig genom min egen erfarenhet av ångest, depression, utmattning och annan skit. Jag har haft så mycket ångest de senaste åren, men jag har också lärt mig hur jag bäst lever med den (jag går till jobbet också när ångesten säger åt mig att jag aldrig kommer klara det, jag motionerar regelbundet, yogar och mediterar så ofta jag kommer ihåg, jag går ut i skogen, jag läser och framförallt så är jag snäll mot mig själv när jag missar allt det där och när jag låter vissa delar av ångesten faktiskt begränsa mitt liv. Ingen orkar allt alltid.) Dels är det applicerbart på obehaget ocdn ger mitt barn (jag förstår känslan eftersom jag haft den) dels har det gett mig verktyg jag kan använda själv och med mitt barn (KBT är ju KBT oavsett varför).

En sak som Annkatrin Noreliusson berör är hur OCDn hos en person med autism är sammanflätad med autismen. Ocd är ritualer och tvång som behöver jobbas bort, men ritualer av olika slag är också det autisten använder för att göra världen begriplig. Det går förstås att arbeta bort tvång hos en person med autism, men inte utan att veckla ut vad som är vad. Det har blivit väldigt tydligt i vårt fall och det är väldigt svårt.

Efter att ha läst båda de här böckerna men framförallt Susanne Bejerots framstår kopplingarna som tydligare för mig. Jag ser hur tvång och ångest hänger ihop, hur tvång och autism, ritual och tvång, ritual och autism, tvång och tics osv samspelar och förhåller sig till varandra. I alla fall har jag en bättre blick för det nu.

Jag önskar fler böcker om tvång men är glad att de här två finns.


Om böckerna

Titel: Tvång. En bok för dig som är anhörig
Författare: Annkatrin Noreliusson
Förlag: Lassbo förlag (2022)

Titel: Tvångssyndrom/OCD – Nyckarna på bordet
Författare: Susanne Bejerot
Förlag: Studentlitteratur (2011)

Svart bälte i föräldraskap – att lösa vardagen i NPF-familjer av Lotta Borg Skoglund och Martina Nelson

Det finns en hel del böcker som ska hjälpa oss föräldrar i npf-familjer att få ordning på vardagen. Det här är den bästa jag läst hittills.

Svart bälte i föräldraskap djupdyker med hjälp av lättbegriplig fakta och många exempel i en lång rad ämnen. Allt från skolfrånvaro till mat och alkohol behandlas och det behandlas på ett sätt som gör det tydligt att man är medveten om att alla familjesituationer ser olika ut.

Jag har främst tagit till mig från sådana kapitel som behandlar särskilt kännbara aspekter av vårt liv i nuet och det är så jag tror att jag kommer att fortsätta använda boken. Jag småsaknar egentligen bara ett kapitel och det är det om ocd. Tvångsproblematik är väldigt vanligt hos unga (och vuxna) med autism, men det nämns sällan i den här typen av böcker, överhuvudtaget finns väldigt lite skrivet i ämnet. Jag saknade inte det kapitlet tidigare men sen min son fick en tilldiagnos i vintras har jag insett att jag behöver lära mig mer. Det är naturligtvis inte konstruktivt men jag tänker också att om jag bara anat hur vanligt det är med tvångssyndrom och hur det funkar så hade jag kunnat lindra så mycket lidande hos mitt barn. Samtidigt så är just det här en praktiskt orienterad bok och med ocd måste man gå på djupet, jag får nöja mig med att alla böcker inte kan innehålla allt (och att alla mammor inte kan veta allt och lindra allt). Svart bälte i föräldraskap är en riktigt bra och användbar bok för alla oss som lever i familjer med npf och som vill göra vardagen så bra som möjligt.

Och det finns faktiskt jättebra böcker om tvångssyndrom också, mer om det om några veckor på denna plats.


Om boken

Titel: Svart bälte i föräldraskap. Att lösa vardagen i NPF-familjer.
Författare: Lotta Borg Skoglund och Martina Nelson
Förlag: Natur & Kultur (2021)

Föreställningsförmåga hos barn och unga med autism

Jag lånar hem massor av faktaböcker om autism från biblioteket, men läser dem inte alltid. Det beror ibland på att de snabbt visar sig vara något annat än jag trott men oftare lämnar jag tillbaka dem olästa för att det blir för jobbigt för mig. Mina smärtpunkter i hanterandet av mitt barns autism flyttar sig dessutom så pass mycket och ofta att jag aldrig vet riktigt i förväg. Vissa dagar handlar allt om rädsla för hur det ska bli i framtiden, andra är det sorg över det sociala som slår till. Jag vet inte varför men just den dagen jag tog till mig Föreställningsförmåga hos barn och unga med autism så funkade det. Det kanske beror på det oerhört inspirerande Studentlitteratur-omslaget (obs skämt, men nu när jag tänker efter så kanske det ändå är en delförklaring, det blir inte så mycket känslomässigt kring en sån bok).

Föreställningsförmåga hos barn och unga med autism är väldigt saklig, klar och tydlig med lagom många inte så känslosamma exempel. Det sticker till ibland när jag känner igen men det lämnas aldrig utrymme att försjunka. Exemplen följs av förslag till tänk och andra goda exempel. Jag tycker mycket om det. Jag känner också att den här boken står väldigt tydligt på samma sida som barnen med autism. Jag känner som förälder samma självklara lugn som i mötet med specialister (utredande psykolog, läkare, terapeut) som jag haft förmånen att prata med, här har vi människor som vet vad de pratar om.

Det här är en faktabok om hur hjärnan fungerar, vad föreställningsförmåga är och gör och hur vi vuxna kan stötta barn och unga med autism genom livet. Den talar till mig på ett språk och med ett anslag som känns vilsamt och bra. Jag kan till och med bortse från allt det där jag inte tänkt på att göra (än), all balans mellan att utmana och skydda som jag inte hittat. Och så vidare…


Om boken

Titel: Föreställningsförmåga hos barn och unga med autism – utmaningar och insatser
Författare: Anne-Vibeke Fleischmann och Käte From
Förlag: Studentlitteratur (2021)
Översättare: Ulrika Junker Miranda

Världsautismdagen à la Fiktiviteter

Min son är autistisk. Han fick sin diagnos efter en utredning som vi väntat flera år på att få göra. Ingenting förändrades i honom eller oss i och med det, och ändå är världen annorlunda sen då i februari 2020 när vi fick papper på det. På ett bra sätt. Vi vet varför och ibland vet vi till och med hur.

Det svåra i allt det här har aldrig varit att han som nu är 14 år är autistisk (det vill jag inte ändra någonting av, han är den rimligaste människa jag känner), det svåraste är ensamheten. Och att inte säkert veta hur man kan lossa på knutar och göra det som är bäst. Det finns en väldigt stor utsatthet i det och den hoppas jag kunna mildra genom att skriva lite om autismen här ibland, främst i relation till sånt jag läst. Det tar emot ibland och jag är väldigt försiktig för det här är inte bara mitt att dela och jag värnar vårt eget trygga rum stenhårt. Men att dela det som känns rätt att dela leder förhoppningsvis till att andra och jag känner mindre av den där ensamheten och utsattheten och då är det helt klart värt alla avvägningar och funderingar.

Idag är det internationella autismdagen och jag tänker att det är ett ypperligt tillfälle att starta en samlingssida om autism här på bloggen. Så den som söker kunskap och vill veta mer om autism kan hitta min lilla bit av det på den här sidan.

Vill du bläddra bland mina tidigare inlägg som på något sätt har med autism att göra hittar du under taggen Autism.

Bild från Pixabay

Autisterna av Clara Törnvall

Jag har läst oändligt många böcker om autism och ändå är just den här något nytt. Autisterna ger mig mer faktakunskap, men framförallt ger den mig en ökad förståelse för vad autism är och hur den kan kännas att leva med.

Jag är inte autistisk. Jag har en hel del drag gemensamt med min autistiska son, men jag är inte autistisk. Och ändå tar jag med mig så oerhört mycket från Clara Törnvalls bok. Om att ta hand om sig, respektera sina egenheter och vara snäll mot sig själv till exempel. Redan innan jag läste Autisterna hade jag kommit fram till att jag nu efter 44 år banne mig måste sluta vara så arg och besviken på mig själv för att jag är så extremt asocial och introvert. Jag ska sluta göra våld på mig själv och respektera mitt själv istället, det är något av ett nyårslöfte. Det hade jag aldrig kommit fram till om det inte vore för att min son fick sin autismdiagnos och jag till slut insåg att det jag kämpar så hårt för att få andra att förstå och respektera hos honom kan jag inte ens med att acceptera hos mig själv. Det är höjden av dåligt förebildande.

Autisterna är bra på så många sätt, men bäst tycker jag om hur Clara Törnvall blandar rösterna. Där finns forskare, autister och autistiska forskare. Där finns författarens egna tankar och erfarenheter av att växa upp och leva med en odiagnostiserad autism. De olika rösterna behövs då de vittnar om hur unikt varje liv med autism är och hur mycket vi har att lära. Boken fyller också en oerhört viktig funktion i en sorts introduktion till flickorna och kvinnorna med autism, de som hamnat i skymundan av pojkarna så till den milda grad att de försvann från forskningens radar. De finns och det skildras fint av Clara Törnvall, dels i hennes egna vittnesmål men också i mötet med andra autistiska kvinnor.

De senaste åren har jag funderat mycket på hur det här samhället är uppbyggt och varför det ser ut som det gör. Något svar har jag inte, men jag har lärt mig den hårda vägen (och jag skäms över att jag inte insåg vidden av problemet innan jag som förälder stirrade det i vitögat) att den som inte är som någon bestämt att alla måste bara (men som ytterst få egentligen är) måste skrika sig hes och kämpa sig blodig för att skapa sin egen plats i systemet och världen. Det är ingen slump att så många med autism också lider av någon form av psykisk ohälsa, i Autisterna visar Clara Törnvall väldigt tydligt hur den där känslan av att inte höra till och kampen för att få vara som man är kostar på och bryter sönder. Det är alldeles förfärligt att det är så. Vi har ett viktigt arbete framför oss för att se till att det inte fortsätter vara så. Jag är övertygad om att om vi omordnade samhället till att passa alla autister lite, lite bättre så skulle alla må bra av det. Om det nu inte räcker med att bara göra det bättre för människor med autism (och det verkar det inte göra)…


Om boken

Titel: Autisterna – kvinnor på spektrat
Författare: Clara Törnvall
Förlag: Natur & kultur (2021)
Andra som skrivit om boken: och dagarna går..

Dit orden inte når av Susan Casserfelt

Dit orden inte når är Susan Casserfelts berättelse om hur livet ter sig i hennes familj där yngste sonen är autistisk och hon utmattad. Mitt yngsta barn är också autistiskt och jag har varit utmattad och tror nog att jag aldrig kommer att lämna tillståndet bakom mig helt.

Det finns mycket igenkänning här – av felbeslut på grund av att man inte orkar tänka, av tröttheten som lägger sig som en ullfilt över hela livet, av känslan av att vara helt jävla värdelös som mamma och människa.

Jag mådde dåligt av att läsa den här boken, den kom (i den depression jag befann mig i för några månader sen) allt för nära. Det är därför jag inte skrivit om den förrän nu. Allra värst hamnade delarna om mat och dieter. Susan inför diet för att hon läst att det kan bota autismen. Jag läste också den boken eftersom min son har rätt mycket problem med sin mage, men jag avskrev den och ville gallra den från biblioteket just för det där med att bota. Jag vill inte (och tror inte att man kan) bota min son, jag vill att han ska kunna leva ett bra liv bara, som han är. Men matplaneringen är ändå något som är bekant. För några år sedan höll jag på att planera sönder mig eftersom mitt barn tappade och tappade och tappade i vikt. Han åt kanske två maträtter och han kände ingen hunger. Hela familjen levde någon sorts ätstörning för att få i honom det han behövde. Nu är han mer normalviktig, men det hänger kvar förstås. I mig. Så jag känner igen matnojandet och jag känner igen ensamheten när det inte finns någon hjälp att få. När man inser att man står där ensam som familj och att det man riskerar är ofattbart stort.

Det hopp jag bär med mig efter att ha läst Dit orden inte når handlar om skolgången. Det är fint att få se ett exempel på att det finns sätt att gå i skolan på som inte är så problematiska för vissa autistiska barn. Det gav mig hopp om att vi kanske någon gång kan hitta det som är mindre problematiskt för min son.

DIT ORDEN INTE NÅR
Författare: Susan Casserfelt
Förlag: Word Audio Publishing (2021)

Hon kallades hemmasittare av Nadja Yllner

Hemmasittare (vilket är ett förfärligt ord för en företeelse som innehåller så mycket mer och annat än själva ordet antyder, men jag håller med Nadja Yllner om att det kan användas, i brist på bättre). Det gör ont i mig bara av att tänka på att läsa den här boken, att faktiskt ta in den är riktigt tungt. Men också stärkande.

Lova får svårare och svårare att närma sig skolan under mellanstadiet och till slut kan hon inte alls. Ångest och panik sätter stopp, som en osynlig bur hon inte kan ta sig ut ur. Boken handlar om hennes, men framförallt hennes föräldrars kamp att få ut henne ur buren och för att hitta ett förhållningssätt till en vardag som blev en annan än man tänkt sig.

Den verklighet Lova och hennes familj lever är inte den jag och min familj finns i, men där finns beröringspunkter. Den där balansgången när ett barn inte förmår finnas i skolmiljön all den tid som förväntas den har vi gått i många år.

Det märkligaste för mig var den form av igenkänning den här boken väckte. Jag känner som sagt igen en del i vår verklighet nu, men framförallt känner jag igen den lilla flicka som var jag i Lova. Jag har minnen av att sitta i en bil utanför min högstadieskola utan att kunna förmå mig att kliva ur eller förklara varför. Jag minns en ångest så stark att den fick mig att tillbringa hela lunchrasten på bibliotekstoaletten när jag gick på gymnasiet (när jag alls tog mig hemifrån alltså). Boken väckte tankar som fick mig att ta den stackars 13-åringen, 15-åringen och 17-åringen som var jag i hand och släpa henne ut från det där ensamma rummet som blivit hennes plats. Jag tror på att man kan läka sig själv i efterhand.

Berättelsen om Lova har gett mig exempel och bilder att ta med mig in i mitt vardagsliv idag, men det har också påmint mig om hur det kändes och det är minst lika viktigt. Min huvudsakliga utmaning just nu är att hålla isär det som var jag och det som är nu på ett konstruktivt sätt, men det ska nog också gå. Det är det som är grejen med allt det här, det går alltid att ta sig igenom, på något sätt.

HON KALLADES HEMMASITTARE. OM SKOLAN, TÅRARNA OCH KAMPEN I HALLEN
Författare: Nadja Yllner
Förlag: Forum (2021)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Nästan bra på livet av Conny Palmkvist

Allra först. Det finns en trösterik smärta i böcker som denna, för mig. Nästan bra på livet gör väldigt ont i mig på grund av sådant jag anar att jag vet, sådant som är helt unikt för den lilla familjen jag läser om, men som jag ändå kan känna igen och sådant som är rakt igenom mitt. Jag är mamma till ett barn med autism och det är med de glasögonen jag har läst boken. Den som vill veta vad någon utan mina med författaren delade erfarenheter ser i boken (och det förstår jag absolut att man kan vilja) kan med fördel söka läsa andras texter* om den.

Conny Palmkvist berättar om och för Lova. Du-tilltalet och språket som är så som Lova talar vittnar om en stor sorts kärlek som jag känner igen. Det är så mycket som är annorlunda mellan våra verkligheter, som hur snabba vi var att inse och graden och formen av svårigheter, autism och tilldiagnos. Men det spelar ingen roll. När jag läser om lilla Lova så känner jag igen situationer och stunder jag glömt, eller kanske förträngt. Jag grät mig helt ärligt genom läsningen av Nästan bra på livet. För att jag minns och ser ilskeutbrotten, pseudospråket, ritualerna, ätandet, kärleken! Jag tycker så mycket om hur Conny Palmkvist lyckas beskriva att han inte skulle vilja att Lova var på ett annat sätt. Man vill ju inte det. Det känns viktigt att få dela och bottna i det också.

Det här är en bok om Lova, men det är också en bok om pappan, Lovas pappa och Conny Palmkvists pappa. Det finns en stor sorg där att utforska och jag tror att vi alla försöker göra det när vi blir föräldrar. Kanske gör vi det ännu mer när vi inser att vi är del av ett annorlunda föräldraskap?

Och så utmattningen förstås. Jag känner igen mig i båda föräldrarna här, kanske också beroende på att min föräldrapartner aldrig försvunnit iväg till något annat, vi är båda mitt i vårt föräldraskap, vi växeldrar. M och C i boken är mer som två poler när jag känner mig som båda. Båda polerna riskerar att falla ner i utmattningen, såväl den som orkar allt som den som flyr. Jag föll ner i min på grund av att jag orkade och för att jag flydde (och inte). Det är komplicerat, som livet.

NÄSTAN BRA PÅ LIVET
Författare: Conny Palmkvist
Förlag: Bazar (2021)
* Andra som skrivit om boken: Och dagarna går, Breakfast Book Club.

Om min möjligen överdrivna kärlek till Big Bang theory

Ett år ganska precis tog det att se alla Big Bang theorys tolv säsonger. Redan i vintras skrev jag om min kärlek till Amy Farrah Fowler och nu är det hög tid för en hyllningstext om hela serien.

Ingen serie är perfekt, inte heller Big bang theory, kvinnokaraktärerna (och kanske främst Penny) är ofta lite problematiska till exempel. På det hela taget är dock Big Bang theory ovanligt jämn och konstant på en hög nivå (30 Rock är nog det enda andra exempel jag kommer på nu, Parks & Recreation hade exempelvis en väldigt svag första säsong).

Jag trivs så himla bra med universitetsmiljön och allt det vetenskapliga. Som gammal akademiker och forskare känner jag igen väldigt mycket trots att jag är humanist när alla i serien är naturvetare. Jag småfnissar åt interna skämt som landar klockrent och har överseende med sånt man får fel (men jag har svårt att komma över att översättarna genomgående gör ”paper” till ”avhandling”, morr).

En av anledningarna till att jag började titta på serien var att jag hört så mycket gott om Sheldon Cooper som karaktär med trolig NPF-diagnos. Vi har stått i kö för utredning för ett av mina barn under lång tid och att ha fått följa Sheldon under det år mitt barn äntligen genomgick en NPF-utredning och fick en autismdiagnos har gett mig hopp och väldigt ofta rört mig till tårar. Sheldon är en oerhört välskriven och välspelad karaktär. Mitt barn är absolut inte Sheldon, men jag tycker om att se likheterna och det ger mig hopp att se den trygga miljö han skapat runt sig och de vänskapsrelationer han har.

Det är väl ofta så att tv-serier (och böcker, filmer osv) skapas i betraktarens egna erfarenheter och i just det här fallet gör allt detta sammantaget Big Bang theory till en viktig och fantastisk serie för mig. Att den också gett mig tillfällen att skratta under pandemins mörkertiden betyder också något. Hur Big Bang theory egentligen är, rent objektivt, har jag ingen aning om. Det är ju inte heller det jag pysslar med här.