En förtrollad mässfredag

Å vilken fin mässdag jag haft idag, möjligen min bästa någonsin. Trots regn, trots viss trötthet (men jag fick verkligen betalt för den där vilan på hotellrummet jag tog igår eftermiddag/kväll).

Först skrattade (och nästangrät) jag till samtalet mellan Beate Grimsrud och Martina Montelius, underbart bra modererade av Johanna Koljonen, om att skriva om döden med humor och allvar. Det var roligt förstås, men också gripande och djupt allmänmänskligt. Nu vill jag förstås läsa båda deras nya böcker, men främst Grimsruds Jag föreslår att vi vaknar som jag i och för sig varit sugen på länge.

Sen blev det ett seminarium om metoo och resonemang kring hur vi går vidare med och efter metoo, med Ebba Witt Brattström, Katarina Wennstam och Shiori Ito. Det var särskilt intressant att se hur dessa kvinnor tog över samtalet och visade att de inte behövde en samtalsledare och hur de lyfte och intresserade sig för varandra, det var stärkande att se feminism in action på det sättet. Och svaret på hur vi går vidare blev att vi måste få till en wetoo-rörelse där också männen engagerar sig, inte minst för att detta i grunden handlar om mänskliga rättigheter mer än något annat.

Därefter hamnade jag på ett kanske något obskyrt seminarium om bibliotekarien som aktivist. Där var jag egentligen mest nyfiken på Balsam Karam som tyvärr fått förhinder i sista stund, men det var ändå ett intressant samtal som jag är glad att jag lyssnade till.

Sen hamnade jag i en toakö, måste tvunget ha något att äta och missade alla seminarier som började klockan 13, men det var nog lika bra det för då fick jag tid att förbereda dagens stora grej – intervjun med Max Porter. Och herregud som jag inte hade behövt förbereda mig för den, maken till generös och intressant och rolig och trevlig människa… Jag och Anna satt i samtal med honom i 45 minuter och jag hade lätt kunnat sitta några timmar till. Resultatet av detta kommer du att kunna läsa på Kulturkollo nästa vecka.

Direkt efter intervjun slängde jag mig in och fick en av de sista stolarna på Jamaica Kincaids seminarium med titeln En stor författare på en liten plats. I ärlighetens namn var mitt huvud rätt fullt av intervjun jag just gjort, men efter ett tag brottade Jamaica Kincaid till sig min uppmärksamhet, hon är ju så väldigt skarp och smart. Jag inser att jag måste läsa mer av henne, och jag ska nog försöka ge mig på hennes senaste som utspelar sig i Shirley Jacksons hus och innehåller låttextcitat, den verkar vara värd att prioritera i den evinnerliga läshögen.

Nu är denna synnerligen lyckade mässdag till ända, men den fortsätter förstås ändå eftersom jag nu ska skriva texter, bland annat intervjutexten från mötet med Max Porter och jag misstänker att det kommer ta hela kvällen. Jag misstänker också att jag kommer ha en trevlig kväll med sånt jag tycker väldigt mycket om. Kanske, kanske får jag till och med till lite lästid.

En dåre fri

Den här boken alltså… Den känns omöjlig att skriva om utan att ramla ner i plattityderna. Den är stark, modig, viktig, ja allt det där man brukar säga när man har svårt att komma under ytan på vad som verkligen är bra med en bok. Jag har jättesvårt att formulera annat men jag tror vi börjar om, från början igen.

För ganska många år sedan delade jag lägenhet med A. Jag tror att jag visste när vi bestämde oss för den där lägenheten att hon bodde på BUP-avdelningen på sjukhuset. Jag tror, men är inte riktigt säker. Det jag vet är i alla fall att jag inte hade en aning om hur det skulle bli. Hon flyttade direkt från avdelningen till lägenheten… Alla dessa tårar, alla sönderskurna armar och alla djupa, mörka samtal. Själv hade jag bara upplevt depression och närt ätstörda tankar under några år, det är inte så bara i och för sig men bredvid hennes verklighet var de små motgångar. Hon berättade och vi försökte tillsammans förstå allt det där som hände inom henne och som utvecklades mellan oss under hennes olika stadier av friskhet och sjukdom. Hennes tankar, reaktioner, sättet att koppla an till människor och stöta bort. Medicineringen som höjdes och som hon trappade ner på egen hand när hon kände sig piggare, mörkret som svalde henne efter några dagar. Efter en tid skaffade vi varsin lägenhet och fortsatte umgås men utan den tärande närheten av vardagsliv. A flyttade till en annan stad, började en utbildning och hittade någon att älska. Sen något år tillbaka har vi ingen kontakt, men jag tror att hon har det bra. Vill väldigt gärna tro det.

Det är min starkaste och allra närmaste upplevelse av psykisk sjukdom och jag är ofta oerhört tacksam över den eftersom den har tvingat mig till saker jag aldrig trodde att jag skulle behöva se. Idag känner jag väldigt mycket att jag önskar att jag kunnat läsa Beate Grimsruds En dåre fri då. Jag skulle ha velat följa Eli in i galenskapen, in i skapandet och konsten redan då för alla de där åren sen. Jag hade velat läsa allt det förtvivlade om den här mångbottnade människa och tvingats ta till mig hennes mörker och hennes kraft. Det finns så mycket hopplös förtvivlan i den här boken med alla dessa tvångsinskrivningar men där finns också hoppet i att Eli kan skapa, orkar skapa, måste skapa.

Boken hade kunnat ge mig mer förståelse, fler argument, mer kunskap då men jag är tacksam över att den finns nu istället och kan ge mig allt det där. Om jag trodde på obligatorisk läsning i skolan (men det gör jag inte!) så skulle den här vara en självskriven sådan. Sättet den förmedlar psykisk sjukdom som en sorts självklarhet och visar att ”de” i själva verket är ”vi” känns unikt. Trots att En dåre fri gör mig väldigt ledsen och flera gånger river upp gamla ärriga sår som kanske hade passat bäst under plåster så lade jag igår kväll undan boken med en glad känsla, och en känsla av styrka. Jag har en föraning om att det kommer ett mantra ut ur det här, för särskilt tunga dagar. Om Eli orkar, så orkar jag – vad som helst…

~Bonnierpocket, 2011~

Andra som har skrivit om en dåre fri: DN, SvD, och Kulturbloggen