Förlorad ängel

Så har det kommit en uppföljare till Fallen ängel från förra året (det kommer en sista del på engelska i sommar). Jag har läst den och förhåller mig rätt så kluven till läsupplevelsen. Först och främst fastnar jag på titeln, Förlorad ängel, jag kan helt enkelt inte komma förbi den. Det är troligen mig det är fel på men jag tänker på förlorade ägg varje gång jag ser titeln på boken. Det är inte bra. Förlorad är ett vackert ord och ängel är det väl också men det är något med kopplingen till romanen som gör kombinationen superkonstig. I original heter den Crescendo och jag tycker nog att man kunde ha lämnat ”ängel i titel”-spåret och hittat på något annat…

Om vi tar oss förbi titeln och in i boken så är det än en gång Nora som är huvudperson. Hon går i skolan och försöker hantera allt det här med kompisar och en mamma som är borta väldigt mycket. Relationen med Patch mår väl sådär. Hon är förstås oerhört förälskad men också lika oerhört osäker på sig själv. Hon tvivlar och analyserar och vrider och vänder på sig själv och dem och honom tills hon, dem och jag är totalt intrasslade. Och så finns det onda änglar också, som förföljer allt och alla.

Egentligen är det samma berättelse en gång till (vad är det med vissa författare av paranormala ungdomsromanser egentligen, varför kan de inte hitta på något nytt till varje bok, Maggie Stiefvater gjorde samma tråksak i Feber). Det är missförstånd och det är Noras sorg efter den döda pappan och väninnan Vees irriterande sätt och en märklig massa funderingar över bilar. På ett plan är det inte alls bra men på ett annat, mycket ytligt plan, faller jag ändå för det. Jag vill läsa det här trots att jag vet hur det ska sluta och trots att jag relativt snabbt har listat ut vem som är bad guy och vem som inte är den h*n utger sig för att vara. Jag kan bortse från det mesta
faktiskt men inte från Nora. Hennes märkliga sätt att tänka, den överanalytiska personligheten (inte så olik min egen som jag skulle vilja kanske…) och de totala felslutsatser stör mig, och det är väldigt besvärande i en bok där hon ska vara den jag bör identifiera mig med och känna för.

Men jag dras ändå till boken, trots titeln och alla andra men. När jag väl börjat läsa vill jag inte sluta och boken blir snabbt till ett trevligt sällskap för några timmar. Att jag trots allt faller för detta är ingenting jag är särskilt stolt över, men det är heller inget skambelagt. Jag kommer läsa den avslutande delen också och ser litegrann fram emot det till och med. Man måste få ha sin guilty pleasure-läsning och jag skyller min i alla fall partiella förtjusning på den harlequin-gen jag trodde hade somnat in för flera år sen 🙂

Har ni läst och gillar Fallen ängel och vill läsa uppföljaren? Håll i så fall ögonen öppna här i eftermiddag för det kommer en utlottning!

~B. Wahlströms, 2011 / Recensionsexemplar~

Fallen ängel

Änglar ska ju tydligen vara ”de nya vampyrerna” har jag förstått. Änglavågen sköljer över litteraturvärlden i form av bland annat Danielle Trussonis Angelology som för övrigt kommer på svenska i höst och så den här – Becca Fitzpatricks Fallen ängel (Hush, Hush i original) som nu ges ut på svenska.

Nora bor med sin mamma i en småstad, umgås med sin bästa vän och återhämtar sig från en tragedi när hon placeras bredvid mystiske Patch på biologilektionen (känns det vagt igen?). Deras relation genomsyras först av motstånd och avståndstagande som dock med tiden utvecklas till en allt mindre motvillig attraktion. Snart utsätts också Nora för mystiska attacker och mycket tyder på att Patch kan ligga bakom.

Jag erkänner härmed öppet och uppriktigt att jag verkligen slukade den här boken. Det var en bok jag längtade till i helgen när sociala åtaganden hindrade mig från att läsa. Jag ville verkligen veta vad som skulle hända, vem som var vem och vem som var vad. Det är en driven berättelse som paketeras på ett snyggt sätt. Ibland blir det lite förvirrat, ibland blir det lite märkligt (Nora är rätt irrationell ibland och hennes förvåning när hon inser vem Patch är är påfallande kortvarig) men jag kan förlåta det. Hur mycket jag hade älskat den som tonåring kan nog inte beskrivas 🙂 Jag önskar dock inför fortsättningen, som kommer på engelska i höst, att Nora får bli ännu tuffare, får klara sig själv ännu mer och får visa att hon kan. Sen får Fitzpatrick gärna lösgöra sig lite mer från Twilight-skuggan för det här har potential att bli riktigt bra om man bara kan släppa jämförelserna. En annan sak som borde droppas inför fortsättningen är Noras oerhört irriterande bästis Vee Sky (bara namnet…) – en smart tjej borde kunna skaffa sig en roligare och trevligare kompis än så.

Är då änglarna redo att ta över vampyrernas roll som popkulturmonster nummer ett? Det är väl tveksamt. Men fascinerad av myterna om de fallna änglarna har jag ”alltid” (troligare sen tonårstiden och Sagan om isfolket-läsningen) varit och jag tycker att i alla fall Fallen ängel förvaltar den mytologin på ett bra sätt. Det behövs om inte annat något vid sidan om vampyrerna på ungdomskulturtronen och där kan väl änglarna få inta en prövoposition 🙂

~B. Wahlströms, 2010~