Bjørn Sortland har skrivit en bok som går snabbt att läsa men som är svår att glömma. 120 sidor av korta prosastycken berättar historien om Markus som träffar Ingrid och faller handlöst som man gärna gör i nittonårsåldern. Hon är lite äldre, lite mer eftertänksam men blir, motvilligt, kär i honom också. Deras trevande kärlekshistoria överskuggas dock av det påtagliga hotet bestående av Ingrids sjukdom. Hon har cancer. Hon ska dö…
Det här är en väldigt fin skildring av en ungdomskärlek som borde få vara oskyldigare och mer fri. Man ska inte behöva konfrontera de stora frågorna och livets mörker när man är så ung! I verkligheten alltså – i bokform är det oundvikligt, det är där man ska möta och söka svaret på de riktigt svåra frågorna och som en sådan bok är Vad är så skört… ovärderlig.
Jag tycker mycket om Ingrids slutgiltiga slutsats om livet – att det är kärleken som spelar roll och den enda möjliga synden är att stänga dörren när den knackar på. Det är en av de viktigaste slutsatser en ungdomsbok kan komma till i min värld. En gång i tiden fick jag den tanken av Jonas Gardell (som jag läsmissbrukade i tonåren) och jag tror att många kan adoptera den från Sortland.
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? är utgiven av Pocketförlaget. Utgivningsår: 2010 Originaltitel: Kva tåler så lite at det knuser om du seier namnet på det? Översättare: Gunnar Ardelius.