Skrivsöndag om skrivarhandböcker

Jag använder ofta skrivsöndagarna här till att berätta om böcker om skrivande jag utforskat. Jag har också skrivit på Kulturkollo om detta och här kommer ett inlägg jag skrev 2015, första gången publicerat här. Det är lite roligt att se hur saker och ting förändrats, men också att jag just nu håller på och läser om en av favoriterna, den av Goldman.

Jag minns alla mina skrivarhandböcker och hur de brukade inspirera mig
Häromdagen skrev jag på Fiktiviteter att jag främst låter mig inspireras av skrivande människor i romaner. Och det är verkligen helt sant. När Cath i Fangirl skriver sin fanfictionserie om Simon Snow kan jag inte göra annat än plocka fram min inspirationsanteckningsbok, och när jag läste om Édouard i Författaren i familjen kom jag på en helt ny romanidé av bara farten.

Det är nu det. Förr i tiden (i fordom för kanske 15-20 år sen), när jag skrev som allra mest och levde och andades ord, bokstäver och dikt, var det annat jag hämtade den där inspirationen ifrån. Under en period läste jag alla skrivhandböcker jag kom över. Alla! Vissa var kanske lite träiga, vissa läste jag bara för att de var kursbok på någon av mina kreativt skrivande-utbildningar på folkhögskola eller högskola, men alla gav de mig något, alla bar de korn av skrivglädje som jag plockade på mig. Jag tänkte göra lite nytta av alla de där timmarnas läsning, varsågod min best of-lista:

Writing down the bones av Nathalie Goldberg – utan tvekan den allra bästa och mest inspirerande handbok jag någonsin läst. En sån där kurslitteraturbok jag aldrig hittat på egen hand och så proppfull av handfasta tips att man egentligen bara behöver den. Men det vore ju tråkigt.

Författarskolan av Göran Hägg – oerhört informativ om berättelsebyggnad och praktiska saker. Jag minns inte att jag gjorde en enda övningarna (blir osäker nu om det ens fanns skrivövningar), men jag lärde mig ovärderliga saker om peripeti, björnen på stranden och vådan av att välja konstiga namn till sina karaktärer.

Skriva om och om igen av Ylva Karlsson och Katarina Kuick – egentligen är den här boken skriven för yngre skrivare (jag har nu plockat fram den till min dotter), men i och med att den är så sprängfylld av glädje och entusiasm är den oemotståndlig för varje skrivande människa. Det går liksom inte att värja sig för skrivarkraften.

Så gör jag av Bodil Malmsten – en riktigt fin bok från senare år. Den innehåller kanske inte så mycket “såhär ska du göra så blir det bra” eller “gör den här övningen så lär du dig…”, men den är liksom allt Bodil Malmsten gör oerhört inspirerande. Orden, bilderna, allt får mig att vilja utforska vem jag är i skrivandet och vem jag skulle kunna bli.

Det finns mycket annat bra också, vilken är din bästa skrivhandbok/inspirationsbok?

Det ringer om död. Obönhörligt.

Bodil Malmsten kom till mig sent och relativt nyligt. Jag läste den första av hennes loggböcker 2013 och fastnade direkt. För den där friheten och vildheten i tankens skull. För att hon tänkte som jag så ofta och inte var rädd för att berätta om de där tankarna. För modet att säga det där som kanske är obekvämt men livsnödvändigt att kommunicera. Bodil Malmsten var (det är galet att behöva skriva var och inte är!) aldrig rädd för känslor även om de ibland var ilskna och icke-tillrättalagda, hon var så mycket mer än sin litteratur, och då var den ändå fantastisk. Allra mest tycker jag (av det jag läst alltså, jag har så mycket kvar) nog om diktsamlingen Det här är hjärtat från förra året. Om död, sorg och döende. Det är också ur den samlingen jag lånat min inläggsrubrik, från den här dikten:

Personer som säger
Gå bort
när de menar dö.
Jag hatar dem
De ska dö
Alla ska dö
 
Du har inte gått bort
Du är död
 
Alla som varit med om det vet
Det ringer om död
Obönhörligt
Imorgon också
Om en månad
Om ett år
 

Bild Lars Sundh

Det här är hjärtat

Jag tycker så mycket om Bodil Malmsten. Hur hon delar med sig av sina reflektioner, hur hon tänker och hur arg hon ofta tillåter sig att vara. Jag har tidigare läst några av hennes loggböcker men aldrig poesi.

Hon är arg här också, väldigt, förtvivlat. Helt begripligt när det handlar om döden som ju ofta är alldeles vanvettigt ilskeframkallande, men det får en inte alltid riktigt låtsas om… Bodil Malmsten har aldrig brytt sig så mycket om vad en får och inte får säga, hon skriver som det är. Och för det tycker jag så förtvivlat mycket om henne.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
DET HÄR ÄR HJÄRTAT
Författare: Bodil Malmsten
Förlag: Albert Bonniers förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig

De är orecensionsbara de här böckerna (Bodil Malmstens loggböcker alltså). Om ni inte tror mig så kan vi väl titta lite på de frågor jag vanligen brukar ställa mig när jag recenserar en bok, och de svar jag kan ge om den här boken:
Vad handlar boken om? …. Allt möjligt? Samtiden? Bodil Malmsten? Mig?
Vem har behållning av att läsa den här boken? Eh, alla?
Hur skulle jag sammanfatta den här boken? Sammanfatta?

Ni ser, det går inte. För de av er som läst Bodil Malmstens loggböcker kan jag säga att gillade ni dem så gillar ni garanterat också Och ett skepp…. Det kan till och med hända att det är den bästa av dem. Språket är som alltid sådär underbart lekfullt och utan rädsla. Analyserna och tyckandet är alltid på pricken, som vanligt. Det är så skönt att läsa loggböckerna och flyta in i dem, bli bekräftad och ge precis så mycket av sig själv som en orkar. Det är möjligt att jag älskar Bodil Malmsten reservationslöst och kanske är det därför jag inte kan recensera Och ett skepp….

Har du aldrig läst Bodil Malmsten tidigare? Gör det bara, du har ingenting att förlora!

Låt oss tillsammans nu sätta oss i ring, hålla varandra i handen och aktivt förtränga att det här är den sista loggboken… Och så kan vi passa på att skicka all vår tankekraft till Modernista, på det att de må ge ut samtliga loggböcker i snygg samlingsbox. Jag vill nämligen äga och läsa om dem alla. Många gånger om…

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten. Modernista

Boken finns också som e-bok.

Två gånger Bodil Malmsten

En dubbelrecension minsann! Två Bodil Malmsten på ett bräde, en totalhyllning och en besvikelse – kan det bli bättre?

Så gör jag, Konsten att skriva
20130627-201653.jpgHyllad! Älskad! Fantastisk? Jag vet inte jag… Själv är jag mest förtjust i bilderna och visst är Så gör jag en intressant inblick i Bodil Malmstens skrivartänk, men jag hade nog hoppats på något till mig också. Det blir som hennes andra textböcker, fast liksom fastskruvat vid just skrivandet. Malmsten som är så fantastisk för att hon är så fri i tanken känns här fjättrad till sitt ämne. Jag upplever inte elden, bara ett litet ljummet intresse av att fundera lite för egen del och dela med sig när hon ändå är igång. Så gör jag är en lugn och vacker, kontemplativ, bok men den skickar inte med mig något riktigt användbart eller fundersamt. Jag fick ännu en tänkebok, den var lite begränsad, jag är besviken…

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag
20130627-201708.jpgBodil Malmsten saknar på riktigt motstycke. Hennes fritänkande, vildhet i tanken och förmåga att på pricken sätta ord på det vi andra bara tänker lite diffust… Hon är remarkabel, genial, fabulös. Helt enkelt… I Och en månad… Låter hon tankarna och känslorna löpa fria, hon är så himla arg och så eftertänksam. Jag älskar det, och så mycket mer än när hon bundit sig till att skriva om skrivandet. Jag hade kunnat leva utan familjen tejp men i övrigt vill jag aldrig vara utan Bodil Malmsten. Och en månad går fortare än ett hjärtslag är en bok som bara Bodil Malmsten kan skriva, och hon gör det så himla bra!

Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten. Modernista
Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten. Modernista

Det är ingen ordning på mina papper

Jag tror att det var Lyran som skrev om hur mycket hon tyckte om Bodil Malmsten efter att ha läst hennes senaste bok (eller om vi har pratat om det för jag hittar inget inlägg att länka). Det var hur som helst det som fick mig att greppa en tillgänglig Malmstenbok när jag lämnade biblioteket häromdagen. Det blev textsamlingen Det är ingen ordning på mina papper. Flera år gammal och välläst och sliten. Och så himla aktuell och igenkänlig och fantastisk. Efter några kvällars läsning av de mycket varierande texterna – dagboksutdrag och krönikor om vartannat, kan jag lyckligt konstatera att jag också fallit för Bodil Malmsten. Jag förväntade mig välskrivet och på kornet men inte den där igenkänningen och själsgemenskapen. Hon tänker ju som jag den här kvinnan, ibland i alla fall, och det är så skickligt att få fram de där beröringspunkterna och göra det allmängiltigt men aldrig slätstruket.

Det var nog det jag ville säga för recensera kan jag inte. Det är alldeles för spretigt och olikformat för att inordna sig i en och samma tyckartext. Vidare i Malmstenspåret alltså, vidare och framåt!