Det är väldigt fint, tårögdfint, att Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam idag annonserades som vinnare av Bokbloggarnas litteraturpris. Att just idag, 70 år efter befrielsen av Auschwitz, på den dag då vi minns Förintelsens offer, de som mördades och de som överlevde, lyfta fram en bok som så skrämmande beskrivit helvetet som var förintelseindustrin. Att den sen också tar oss vidare in i en annan verklighet som vi också måste hantera gör det ännu bättre.
Så här skrev jag bland annat om Jag heter inte Miriam i höstas:
Ibland tror jag att de bästa faktaböckerna är de fiktiva. När jag gråtit mig igenom Jag heter inte Miriam kan jag aldrig glömma Auschwitz eller Ravensbruck igen. Där dog Didi och de andra barnen. De har aldrig funnits men barn som dem fanns. Den som läst Jag heter inte Miriam kan omöjligen försjunka i slentrianrasism mot romer, eller någon annan rasism för den delen, inte om de/vi verkligen läst boken. Om vi känt den. En faktabok känns aldrig på samma sätt, verkliga bilder når aldrig riktigt ända in på samma sätt eftersom det alltid finns filter.
Läs hela recensionen här.
