Som vanligt lägger jag ifrån mig en bok av Louise Penny med tårarna strömmande nerför kinderna. För att det är så sorgligt, för att jag är så lättad och ledsen och för att jag känner en sån kärlek till de här människorna.
Ingen annan får mig som Louise Penny att vilja direkt till slutet för att ta reda på hur det slutar, för att ha något att luta mig mot. Jag smygtittar aldrig eftersom jag vet att det inte skulle ge mig något. Slutet blir inte begripligt om man inte tar sig dit på rätt sätt. I böckerna om Armand Gamache har man inte ens gåtan klar för sig förrän framåt sista akten.
Ingen bok i den här serien är den andra lik. Glass houses är ett rättegångsdrama samtidigt som vi i återblickar får veta vad fallet som avhandlas handlar om. Och så finns det något annat också, en plan, som ligger i bakgrunden och över allt annat. Snart förstår vi att Gamache offrar väldigt mycket just nu, sin ärlighet och människors liv bland annat, för att uppnå något stort. Det är ibland förvirrande, men bara kort, Louise Penny är så oerhört bra på att ta sin läsare i handen och gå alldeles lagom fort fram. Det finns en anledning till att jag läser de här böckerna när läsningen i övrigt går trögt eller jag känner mig lite nere. When in doubt read Gamache.
Glass houses är en av alla de här bästa böckerna i serien. Jämnare författare kan knappt existera.
Om boken
Titel: Glass houses
Författare: Louise Penny
Förlag: Sphere (2017)
Trettonde boken i serien, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in, The long way home, The nature of the beast och A great reckoning.