Goda omen av Terry Pratchett och Neil Gaiman

Jag har tänkt läsa Goda omen varje sommar i rätt många års tid nu, i år blev det, säkert mycket tack vare tv-serien. Jag vill se den förstås och då vill jag absolut läsa först.

Så var det värt besväret, infriades förväntningarna? Både ja och nej, som det brukar vara. Jag tycker att Goda omen är väldigt rolig, kan man tycka annat om en bok som innehåller allt från onda nunnor till besatta Queen-kassetter? Det är absurt och kul och lättsamt och avkopplande. Men eftersom det är allt det där så är det också rätt distanserat. Jag engagerar mig ju inte i någon på riktigt och efter ett tag (halvvägs in ungefär) ville jag nog mest att de ska bli färdiga med den där undergången.

Goda omen är ett bra lästidsfördriv när man inte har annat för sig, det är kul att ha läst den, men den är inte omistlig.

GODA OMEN
Författare: Terry Pratchett och Neil Gaiman
Förlag: Wahlström fantasy (2000)
Översättare: Peter Lindforss
Boken finns att låna på biblioteket, köpa på antikvariat eller i bokhandel på originalspråk.

Att skriva av Marguerite Duras

Marguerite Duras är speciell. Det är ofta svårt att hänga med i hennes resonemang, svårt att förstå vad hon menar samtidigt som hon när hon griper tag aldrig riktigt släpper taget. Att skriva är också en helkonstig bok och jag tycker mycket om den för det.

Bokens första del, där hon berättar om huset där hon skriver och känslan som driver henne att skriva är den del som talar mest (och tydligast) till mig. Hon säger mycket som jag kan relatera till om ensamheten, dess inneboende kraft och frigörande natur. Dess omöjlighet i en värld där vi sällan är fysiskt ensamma, krocken mellan att längta och frukta den, vad den betyder för oss som bär den inuti och vad den betyder för skrivandet.

Ibland virvlar hennes resonemang iväg och jag har svårt att följa, men sen landar hon precis framför mig och ger mig en nyckel till ett inre rum jag inte ens förstod fanns där. Hon är speciell Marguerite Duras…

Slaget om Troja av Theodor Kallifatides

Slaget om Troja är den första bok jag läst av Theodor Kallifatides och nu vet jag det jag länge anat, att han skriver ömsint och välformulerat, att han förmår gjuta liv i berättelser och att han skriver angeläget också när han rör sig kring det förgångna.

Anledningen till att jag ville läsa just Slaget om Troja stavas naturligtvis Silence of the girls (och kanske lite House of names.) Jag kan inte riktigt få nog av Iliaden och dess berättelser just nu. Slaget om Troja är Iliaden återberättad ur minnet av en lärare i en krigshärjad grekisk by mot slutet av andra världskriget. Det är också berättelsen om krigets härjningar, såsom de tedde sig då och så som de ter sig nu.

Möjligen hade jag önskat mig lite mer fördjupning i någon eller båda berättelserna. Och fler kopplingar och tankar kring att det är så väldigt applicerbart på också det moderna det där gamla verket.

Slaget om Troja är ett gott första möte med ett nytt författarskap, jag anar vad som finns där inne i skattkammaren och jag kommer absolut vilja läsa mycket av Theodor Kallifatides framöver.

SLAGET OM TROJA
Författare: Theodor Kallifatides
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…

Drömhuset av Veronica Henry

Mer avkopplingsläsning än såhär blir det inte. Det är engelsk landsbygd och små (och större) personliga hus, det är kärlekshistorier och familjedramer i historisk miljö, och nutid. Det är glädje och det är ett rätt rejält stråk av sorg.

Drömhuset är fin semesterläsning, eller om man kanske vill låtsas att man har semester en grå höstdag. Boken är en bok som får en att må bra hur som helst, det är huvudsaken. Det enda negativa jag kan komma på är att den fick mig galet sugen på att skaffa sommarhus och något sådant ska jag inte ha…

DRÖMHUSET
Författare: Veronica Henry
Förlag: Printz publishing (2019)
Översättare: Maria Store, originaltitel: The forever house
Köp den t.ex. här eller här.

Herravälde av Elin Olofsson

Det är möjligt att under läsningen av en bok drabbas av en feministiskt förtvivlan som enbart kan lindras av en skopa uppflammande hat. En liten stunds vitglödgad ilska så är man redo att orka igen. Hat är förstås ingen bra eller konstruktiv känsla, men hellre det än förtvivlan och rädsla, ibland måste hatet helt enkelt få finnas ett kort tag, istället. Så kände jag till exempel när jag läste Tjänarinnans berättelse, och när jag nu precis slagit igen Herravälde sköljer den över mig, den där förtvivlan som måste få bli vrede för att inte äta upp allt hopp.

Det som gör så illa och samtidigt väcker styrkan är att Herravälde handlar om så många kvinnor, flera anses nog ha eller ta makt över sina liv på något sätt. Inte minst Alice som är herrgårdsfröken, är nygift och går i fina kläder, hon har vid första anblicken kontroll över sitt liv. Kvinnorna har också vunnit någon sorts seger och maktbevis då de ska få rösta i sitt första riksdagsval om bara några månader. Men till sist är det ändå väldigt mycket en mansvärlden detta, då som nu. Det som får ilskan att flamma kortvarigt (för att sedan återgå till den där vardagsglöden som behövs för att orka vidare dagligdags) och inte evigt är att det också finns annat därunder. Där finns så stora mått av kärlek mellan människor att det smittar, där finns sorgen som slätar ut alla olikheter, där finns de mest utsatta som reser sig och de slemmigaste karlslokarna som får litegrann av det de förtjänat. Där finns de som går sin alldeles egen väg till slut.

Herravälde är Elin Olofssons andra historiska roman (den första var Krokas, men också i hennes tidigare romaner finns historiska aspekter) och jag tycker att det är en särdeles lyckad kombination av favoritgenre och favoritförfattare. Herravälde är lika bra som jag hoppades, och det vill inte säga lite det.

HERRAVÄLDE
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Vem dödade min far av Edouard Louis

Kort och gott. Vem dödade min far är en skarp, sorgesam och arg betraktelse över en far, Edouard Louis far, som skulle kunna vara vems som helst egentligen. Betraktelsen är över ett liv, men kanske framförallt över ett samhälle. Frågorna som ställs handlar till stor del om vad detta samhälle och dess representanter gör med sina människor.

Vem dödade min far är kort och koncis, det är en essäistisk berättelse om flera liv och den är angelägen att ta sig an och reflektera över.

VEM DÖDADE MIN FAR
Författare: Edouard Louis
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Marianne Tufvesson, originaltitel: Qui a tur mon pere
Köp den t.ex. här eller här.

Kirke av Madeline Miller

Jag tror kanske inte att någon har missat att jag gillar myter och omtolkningar av myter. Särskilt förtjust blir jag förstås när någon av de ständigt undanskymda kvinnorna placeras i strålkastar(eller som här häxbrygdselds-)ljuset. Som Briseis i The silence of the girls. Som Kirke i romanen som bär hennes namn.

Kirke känner vi som en bifigur i hjältesagan om Odysseus, här träffar vi honom i sagan om Kirke. Hon är absolut ingen hjälte, liksom han aldrig var det. Hon är en najad, uppvuxen vid fadern Helios hov, en najad som finner trolldom i sig, förvisas och på sin ensliga ö inser att det är en häxa hon är.

Det händer mycket med Kirke och i den här boken, det mesta är inte okänt eftersom myterna inte är det, men det jag tycker allra mest om är inget av det. Jag älskar att få utforska det magiska med Kirke, att få gå omkring i hennes salar och på hennes ö, klappa lite på vildsvinen och hänga med lejonet framför brasan om kvällarna. Det liv Kirke skapar för sig själv i förvisningen är lockande och fascinerande. Det finns också något intressant i att se hur den där arrogansen som föds ur odödlighet, att aldrig behöva vara rädd för den yttersta konsekvensen av handlingar och trollformler gör något med tankevärld och val.

Kirke är en ibland till språket poetisk men i handlingen alltid vardaglig och kännbar berättelse som gör myten till kvinna. Jag gillar Kirke, och jag tycker mycket om Kirke.

KIRKE
Författare: Madeline Miller
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Niclas Nilsson
Köp den t.ex. här eller här.

The writing life av Annie Dillard

Det finns väldigt mycket jag tycker om med Annie Dillards The writing Life och varenda en av de sakerna är sånt jag inte kan sätta ord på. Flyktigt. En känsla, ett tillstånd, något som jag inte måste hålla med om för att känna igen. Annie Dillard sätter fingret på sanningar som är sanningar för henne och inte för mig, men ändå bär sin legitimitet för båda. Jag fastnar särskilt för hur hon skriver om att en skrivarplats bör vara oinspirerande och trist (själv skriver hon i ett skjul), det håller jag verkligen inte med om, men jag gillar att få ifrågasätta det som är självklart för mig.

De sista två kapitlen ger mig dock inget att bära vidare så det var risk att jag skulle lämna den här boken och den här texten med en sorts besvikelse, men så råkade jag få syn på en dagboksanteckning från några dagar tidigare där jag skrivit med rött bläck att “jag älskar The Writing Life!”. Så det är nog så jag vill sammanfatta ändå, jag älskar The Writing Life.

THE WRITING LIFE
Författare: Annie Dillard
Förlag: Blackstone publishing (2011)
Inläsare: Tavia Gilbert

The silence of the girls av Pat Barker

Så inleds Illiaden:

“Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akhilleus
olycksdiger, till tusende kval för akhajernas söner.”

The Silence of the girls av Pat Barker är Illiaden en gång till och samtidigt en helt ny berättelse. Här är det inte Akilles som är huvudperson, han och kriget betraktas istället av Briseis, hans slavkvinna, men hon är framförallt andra saker. Hon är en kvinna med andra erfarenheter och kunskaper, en änka, syster, Helenas vän… Vi följer henne från det att hennes stad (och dess kvinnor) faller i fiendehänder och hon blir Akilles stridsbyte och hela vägen till det bittra slutet på kriget. Bittert för Akilles, men som Briseis tidigt vet att det måste bli, bittert för alla, ”vinnare” som förlorare.

The Silence of the girls är en glimrande berättelse med en vass, ursinnig och mycket mänsklig berättare. Jag vet att Briseis och kvinnorna hon minns och berättar ska stanna hos mig länge, det känns inte som att de någonsin vill gå, de har fortfarande något att berätta och deras tystnad är all.

SILENCE OF THE GIRLS
Författare: Pat Barker
Förlag: Penguin Books (2018)
Inläsare: Kristin Atherton and Michael Fox

En cirkel av sten av Elly Griffiths

Jo visst sa jag att jag inte ville läsa mer om Ruth på ett tag och visst struntar jag ganska mycket i alla sega, irriterande och intrasslade kärleksrelationer vid det här laget (eftersom jag insett att det aldrig kommer hända något åt något håll). Men om man lägger undan allt det och endast förväntar sig ett schysst tidsfördriv i fascinerande miljö så är det fortfarande bra (och visst är det väl över huvud taget bättre än på länge?). Jag älskar känslan av att sätta mig med en ny bok om Ruth och veta att jag har hela dagen till att bara umgås och slappa kring saltängarna.

En cirkel av sten återvänder till det som varit, till berättelsens början om man så vill och det tycker jag mycket om.

EN CIRKEL AV STEN
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2019)
Översättare: Carla Wiberg, originaltitel: The Stone cirkle
Den elfte boken om Ruth Galloway, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker,Den mörka ängeln
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O