The Water Cure av Sophie Mackintosh

The water Cure är en grym och långsamt stelfrusen och skrämmande historia. Tre systrar står i centrum, deras värld som ”alltid” varit det den är kastas plötsligt, av olika händelser, upp och ner. Någon försvinner, några kommer. Det står väldigt tidigt klart för mig som läser att den värld som systrarna lever i är olik vår, eller i alla fall inte samtidig med vår.

Män är farliga, fysiskt påtagligt farliga. Men det är kvinnor också ska det visa sig. Flickorna lever med en mor, som renar dem, tränar dem och utsätter dem för ritualer för att stärka dem. De har också levt med en sorts far som nu är försvunnen.

Jag kan inte säga så mycket om vad The Water Cure handlar om för jag vet inte, och det jag vet vill jag inte avslöja. Det är som sagt en grym historia som inte väjer för något, det är en förvirrande och ändå väldigt rättfram berättelse. Allt bygger på rädsla och ilska och hat.

Rent tematiskt  påminner boken om Doris Lessings The Cleft där inte heller allting är vad det synes vara. Den är också grym, The Water Cure lämnar mindre dålig smak i munnen dock. Och Mackintosh gör det bättre än Lessing.

Inläsningen är superb, känslolös och distanserad, precis som den måste vara.

THE WATER CURE
Författare: Sophie Mackintosh
Förlag: Penguin (2018)
Inläsare: Hannah Murray, Gemma Whelan, Morfydd Clark

Bön till havet av Khaled Hosseini och Dan Williams

Det finns mycket Bön till havet inte är. Det är inte en roman, inte en färdig tanke, inte en helhet. Det är istället en dikt, en känsla, ett fragment av något att bära vidare och tänka själv.

Den korta texten, den tar fem minuter att läsa, tio minuter andra gången när man vill låta orden sjunka in, är fragment av berättelsen om en man som tvingas föra sin son över havet, från kriget mot en frihet där ingen vill ha dem. Det är en berättelse inspirerad av Alan Kurdis öde i medelhavet där vågorna slukade honom och västvärlden lät det ske. Ett öde han delar med så många andra.

Jag skulle vilja att Khaled Hosseini en dag skriver en roman utifrån de här fragmenten. Jag vet inte om jag skulle orka läsa den, men jag vill att den ska finnas. För mig räcker det med Bön till havet för nu, men det är bilderna (av Dan Williams) som väcker mina känslor på riktigt. Jag tänker att Khaled Hosseini kan mer med mer utrymme och tid. Men ett steg i taget.

BÖN TILL HAVET
Författare: Khaled Hosseini
Illustratör: Dan Williams
Förlag: Wahlström & Widstrand (2018)
Översättare: Johan Nilsson
Köp den t.ex. här eller här.

Midsommarbrud av Elisabeth Östnäs

Det här är den första boken i Släkten-serien som jag läser, men förstås inte min första av Elisabeth Östnäs romaner (mina texter om hennes tidigare romaner hittar du här). Det är förstås så att jag läst Midsommarbrud eftersom det är Elisabeth Östnäs som skrivit den.

Mycket börjar och kulminerar midsommarnatten 1411, Karin blir på något sätt vuxen. Men det är sen allt ska hända henne. Det som utgör huvudfåran i berättelsen är att Karin gifts bort med bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson och kommer att följa honom i det långsamt framväxande upproret mot kungen. Jag tycker att den delen är intressant, men den huvudsakliga behållningen ligger i annat, i det jag kommit att förvänta mig från Elisabeth Östnäs.

Mitt bästa är att ingenting är så enkelt som det verkar. Visst gifts Karin bort mot sin vilja, hon ville ju egentligen leva med barndomsvännen. Men hon kommer ändå att utveckla en djup samhörighet med Engelbrekt och en respekt för hans frilla. Visst slåss Engelbrekt för de ofrälse, men han har också dolda agendor och inte heller det gör honom till en sämre (eller bättre) man, han är en man. Alla här är människor, också de minsta bifigurer. En annan sak att känna igen är djurens betydelse och det kroppsliga, där känner jag verkligen Karins Ransta som berättelsens (och Karins eget) bultande hjärta. Det är där Karin trivs bäst, där hon får avla sina djur och vårda dem. Där trivs också jag som allra bäst i berättelsen.

MIDSOMMARBRUD
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Historiska media (2018)
Tionde delen i romanserien Släkten.
Köp den t.ex. här eller här.

Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka av Naja Marie Aidt

Jag kan inte rekommendera Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka om du är förälder, inte om du har den minsta inlevelseförmåga eller fantasi. Jag kan inte heller rekommendera den om du förlorat, om du vet vad förlust och sorg är, om du någon gång känt döden och dess konsekvenser rulla in över dig, krossa dig. Ändå hoppas jag att du vill läsa Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka, jag hoppas att du läser den frivilligt, beredd på biverkningarna.

Naja Marie Aidt förlorade sin son Carl i mars 2015. Det här är hennes berättelse om den förlusten, om döden, men också om hennes upplevelse av att vara Carls mamma i 25 år. Det är naket och brutalt, ord man gärna använder för att visa att man tycker att ord om sorgeupplevelser är på riktigt. Men det här är naket och brutalt också på ett djupare plan. Naja Marie Aidt väjer inte för att slita av sårskorpor till och med jag som utomstående önskar hade fått bli orörda.

Jag har levt som balsamerad i sorg sen juli 2017, flera av mina allra viktigaste har dött, lämnat, lämnat det som känns som ingenting, och allt, kvar. Min sorg är ingenstans i närheten av många andras. Att förlora sitt barn, sin partner, det finns så mycket som är tyngre. Men det hjälper mig inte när jag läser Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka. Jag känner igen min känsla och min process, att veta att det skulle kunna vara så mycket mer intensivt gör det ju inte lättare. Sorg är sorg är sorg. Den böljar, den bleknar för att i nästa sekund svepa över dig och nästan dränka. Den här sommaren har jag till exempel sörjt M som rycktes bort för 19 år sen. Jag har sörjt honom för att all annan sorg väckt den gamla. Jag har sörjt honom och insett att det har jag gjort, i skymundan, varje dag i 19 år. Naja Marie Aidt berättar om en sorg som ska bäras likt ett ofött barn, alltid, djupt. Jag tror henne.

Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka är, tillsammans med Sorgen bär fjäderdräkt, det vackraste och mest fasansfulla jag läst om sorg. Läs den.

HAR DÖDEN TAGIT NÅGOT IFRÅN DIG SÅ GE DET TILLBAKA.CARLS BOK
Författare: Naja Marie Aidt
Förlag: Wahlström & Widstrand (2018)
Översättare: Johanne Lykke Holm
Köp den t.ex. här eller här.

Nuckan av Malin Lindroth

Det här är en svår bok att skriva om eftersom den så oerhört noggrant beskriver hur man måste vara för att få känna sig träffad av beskrivningen av nuckan, det finns ett tolkningsföreträde som utesluter mig och som jag inte vill bryta mig igenom. Det är också en omöjlig bok att inte få en massa tankar om eftersom den väcker så mycket i mig.

En nucka är enligt Malin Lindroth en kvinna (möjligen kan det vara en man också men det hör till en senare och större diskussion) som inte lever eller levt i en parrelation, som inte har barn, som valts bort och valts bort och valts bort. Jag är en kvinna som lever i en tvåsamhet sen 17 år tillbaka, jag har haft den enorma turen att bli förärad två barn när jag insåg att det var det jag ville ha. Och ändå finns här så mycket jag känner igen och går igång på.

Ensamheten känner jag. Jag var 24 när jag träffade han som blev min partner och jag hade då levt 24 år i så gott som total ensamhet, visst en kompis skulle jag säga att jag hade i högstadiet och några klasskamrater dessförinnan som pratade med mig, men annars totalt ensam. Sånt sätter spår som inte försvinner för att man har den evinnerliga turen att hitta någon som älskar en för det där freaket man är (det kan vara det jag tycker mest om med Nuckan, när den högljutt försvarar freaken de flesta av oss var och förfäktar deras rättighet att få överleva utan att bli borttvättade av tillkämpad instagramlycka). Min ensamhetskänsla sitter där, den är skapad av omständigheter och mina egna strategier för att överleva de där åren, men den är också en förutsättning för den jag blev. Jag känner en oändlig tacksamhet över att ha träffat min man, ha fått den där vardagsgemenskapen som Malin Lindroth talar om, att bli lyssnad på och sedd. Tacksamhet, och rädsla för att han inte ska stå ut. Och där finns det nog att hitta igen, vad ensamheten gjort med mig. När Malin verkar tillfreds med sig själv och inte följer det hon tror att andra tycker om henne (heja Malin!) så är jag mer osäker. Jag känner mig fel, ful, som om jag inte kan klä mig rätt, som att jag alltid är lite, lite fel i alla situationer och sammanhang. Med åren har jag börjat släppa på det lite, blivit bättre på att inte bry mig om att det känns så (vilket till slut förhoppningsvis leder till att det inte känns så). När jag är 50 kanske jag nåt dit där jag bara är. Det är i alla fall målbilden.

Jag kan när jag läser Nuckan fundera över förväntningar kring vad kärlek är, vad tvåsamhet är. Malin Lindroth och jag har väldigt olika bilder av framförallt tvåsamheten, det finns ju också där normer man ska passa in sig i. Men det är en annan historia, som jag hoppas kan utforskas någon gång, jag tror att vi alla skulle må bra av det.

Mitt finaste, det som läker något i mig efter alla återutflykter till ensamheten som den här boken tvingar mig att göra är beskrivningen av naturen. Av ensamheten som ett isländskt månlandskap. Hur Malin Lindroth skriver om hur hon lade sig ner på marken (eller i alla fall tänkte att hon gjorde det) och ”allt som var ensamt i mig förbands med landskapets ensamhet”, hur ensamheten blev ”så stor, så uråldrig och så i allas ägo att jag inte kände mig ensam alls”. Jag tror att det är lite så jag känner mig på mina skogspromenader. Det är en fin tanke, en som läker, något jag ska bära vidare i livet.

NUCKAN
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Prickiga Paula, Och dagarna går…. Missa inte heller diskussionen om NuckanKulturkollo läser.

Vad som helst är möjligt av Elisabeth Strout

Som jag älskade Mitt namn är Lucy Barton när jag lyssnade på den förra sommaren! Av skäl som jag inte tänker gå djupare in på (läs det jag har att säga om den boken här) och för att den är fantastisk. Vad som helst är möjligt är likaledes fantastisk, jag har svårt att sätta fingret på och beskriva vad som utgör det fantastiska bara.

Kanske är det språket. Det är så precis, aldrig överdrivet utflytande och aldrig fattigt. Precis. Kanske är det människorna, troligen är det människorna. Lucy Barton finns här, men bara i utkanten. Här finns hennes syskon, skolvaktmästaren på hennes skola, systrarna Nicely, gamla människor som levt väl eller fel, unga människor som kämpar på där ute i obygden. Alla är oerhört svåra att tycka om, och ändå…

Jag älskar Elisabeth Strout! För hur hon skriver, men ännu mer för vilka hon skriver. Hennes karaktärer är de som sällan kommer till tals, de små och bortglömda, de som inte utfört ett hjältedåd i sitt liv. De som är som de flesta av oss.

VAD SOM HELST ÄR MÖJLGT
Författare: Elisabeth Strout
Förlag: Forum (2018)
Översättare: Kristoffer Leandoer, originaltitel: Anything is possible
Detta är ingen egentlig serie, men Vad som helst är möjligt läses med fördel efter Mitt namn är Lucy Barton
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…

Muralgranskaren av David Nessle

Att humor är svårt vet vi alla. Jag skrattar sällan åt böcker som ska vara roliga, gillar bara en bråkdel av de komiker jag erfarit, är helt enkelt lite kräsen eller möjligen sur och humorlös.

Men när humor funkar är den så långt från svår man kan komma. Muralgranskaren är precis rätt för mig, så enkelt att det korsar över till genialitet och samtidigt beläst utan att bli svårt eller kräva det minsta av mig som läsare. Där finns bilder och bildtexter som är absurda tolkningar av det som händer på bilderna. Vare sig bilder eller texter är särskilt roliga var och en för sig (jo, vissa bilder är verkligen obetalbara), men tillsammans blir det guld.

Rätt ofta är Muralgranskaren det enda positiva i mitt twitterflöde och den här boken fick mig att skratta rakt ut under en period då jag var rätt uppgiven över det politiska och samhälleliga läget. Det behövs några befriande asgarv mellan varven, också för folk som är så sura och humorlösa som jag.

MURALGRANSKAREN
Författare: David Nestle
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Den mörka ängeln av Elly Griffiths

Eftersom jag tydligen är oförmögen att sluta läsa nya delar i serien om Ruth Galloway så önskar jag mig en paus i utgivningen. Jag skulle vilja att Elly Griffiths gav dem alla i alla fall fem år innan vi tittar in till dem igen. De är alldeles för intrasslade allihop. Nelson borde skärpa sig och sluta vara en sån velig geléklump. Ruth borde resa sig och gå från hela situationen, skapa sig ett eget liv, fokusera på det hon har istället för på det väldigt osäkra hon inte har. Jag tycker egentligen att slutet är det allra bästa med den här boken, men det gör det också svårt för mig att tro att en bok om ett år skulle ha trasslat ut någon av trådarna som verkligen behöver bli uttrasslade.

Deckargåtan i Den mörka ängeln är rätt halvdan, som på en höft för att den bör finnas där. Jag bryr mig inte så mycket. Men jag gillar ju å andra sidan miljöombytet och känslan av italiensk bergsby vävs snyggt ihop med det gamla bekanta. Och så tycker jag om att Laura, Nelsons dotter, får ta lite plats. Av henne vill jag gärna se mer då om fem år när nästa bok kommer.

En sak som stör mig är utseendefixeringen. Jag har inte tänkt så mycket bortom Ruths ohälsosamma kroppsskam tidigare, men här är det verkligen genomgående hur alla kvinnor (och en del män) enbart beskrivs utifrån hur vackra de är. Och vackra är de verkligen. Shona är snygg och behöver inte anstränga sig, Cloughs nyblivna fru är sjukt snygg (det var hennes mest framträdande karaktärsdrag redan i förra boken), Michelle är så oerhört vacker och elegant, Nelsons döttrar är vackra, en tolk i Italien var ”snyggast på universitetet”. Kan vi inte få lära känna Michelle som människa istället, och låta Laura vara skarp och känslosam och intressant, låta den där tolken bli en människa? Jag undrar dessutom lite hur man kan märka så tydligt att någon är uppseendeväckande vacker när alla andra också är det, går det inte inflation i sånt?

Nåja jag avskyr inte Den mörka ängeln, problemet är mest att den går lite på tomgång vilket får mig att lägga märke till och irritera mig över sånt där. Det är en mellanbok. Jag hoppas att det tar sig igen någon gång i framtiden för jag saknar det där att få engagera mig och tycka så mycket om Ruth, Nelson och de andra som jag brukade göra. 

DEN MÖRKA ÄNGELN
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2018)
Översättare: Carla Wiberg, originaltitel: The dark angel
Den tionde boken om Ruth Galloway, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går, Enligt O, Johannas deckarhörna

Som katt som hund av Per Nilsson

Som hund som katt är en alldeles ljuvlig bok. Inte för att den är ljuvligt vacker eller rosenskimrande eller något sånt där, verkligen inte. Nej snarare för att den inte är det, för att den är vardaglig och enkel och handlar om det mörkaste och ljusaste som finns – kärlek, liv och död. Jag tycker om dem så mycket, både hen som är mest katt och hen som är mest hund. Jag tycker om mamman och pappan som kommer in lite i bakgrunden, och pappan som jag aldrig får lära känna.

Som hund som katt är en bok som berör på djupet, som jag kan känna igen i mycket, som gör det svåra lätt och tvärtom. Så som det är det här livet. Det känns som en bok som tar sin läsare på allvar och med tanke på att detta är en bok om och för ungdomar så är det viktigt. Väldigt viktigt till och med.

SOM HUND SOM KATT
Författare: Per Nilsson
Förlag: Rabén & Sjögren (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Stories from the city, Enligt O

The end we start from av Megan Hunter

Å ändå för såna där böcker som kommer in lite från sidan och slår en nästan till marken! The end we start from är en sån. Enda anledningen till att jag lånade Den med mig hem en spöregnig jobbsöndag var att den tillhörde inköp vi gjort till biblioteket för att bättra på vårt bestånd av engelsk skönlitteratur och jag ville inte att den skulle stå outlånad längre. Och så är omslaget så himla fint.

The end we start from är en särpräglad läsupplevelse där jag hela tiden balanserar mellan att vilja ha mer och tycka att jag får precis lagom mycket.

London översvämmas, landet ligger förstört, människor trampas, dödas, flyr. En kvinna föder ett barn mitt i infernot. Berättelsen, berättad i korta stötar, utan att utge sig för att vara hela historien, kretsar kring lilla Z, föräldraskapet och någon sorts vardag i kaos. Katastrofen finns som en fond, anad, hela tiden överskuggande, aldrig alenarådande.

The end we start from är svår att beskriva, svår att sätta fingret på, svår att kategorisera. Men om du gillat någonting av Virginia Woolf, Emily St. John Mandel eller Jeanette Winterson tror jag att det här är något för dig. Alla andra bör också ge den en chans, om inte annat så för möjligheten att få bli totalt knockad av något oväntat för en gångs skull.

THE END WE START FROM
Författare: Megan Hunter
Förlag: Picador (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

The last hours av Minette Walters

Jag har läst rätt mycket av Minette Walters tidigare i livet och det som jag minns som särskilt bra i hennes deckare var förmågan att skapa spänning och att berätta om samhället och hur det påverkar människor. I hennes bok The last hours återfinns det en ganska stor dos av det senare, men inte av det första tyvärr. Jag lyckas aldrig bli särskilt engagerad.

Och det där att jag inte blir engagerad är faktiskt smått chockerande. Det här är nämligen en bok som utspelar sig på den engelska landsbygden år 1348. Svarta döden sveper in över landet. Berättelsen innehåller dessutom en kvinna som tar över makten. Det är liksom allt jag gillar att läsa om och ändå känner jag aldrig att det är en bok som angår mig. Troligen för att jag upplever det som att Minette Walters trasslar in sig, eller kanske troligare att jag förväntat mig något annat än jag får. Jag vill inte ha mysterier och brott, jag vill ha pest och socialrealism och elände. Inte intriger och obstinata, korkade tonåringar. Jag förväntade mig, delvis med min tidigare kärlek till Minette Walters böcker som grund, något i stil med de bästa pestskildringarna jag läst (Domedagsboken, När pesten kom och Tiden är inte än) och fick något ganska mediokert. Jag säger inte att det är allt igenom dåligt, det är helt ok, men jag säger att jag inte kommer läsa nästa bok i serien som jag tror komma skall. Jag är färdig med byn Develish i den här formen.

THE LAST HOURS
Författare: Minette Walters
Förlag: WF Howes (2017)
Inläsare: Helen Keeley
Första delen i en serie

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell

En bokhandlares dagbok är en alldeles ljuvlig bok, kanske främst för att den verkligen inte är just det…

När Shaun Bythell berättar om livet som antikvariatsägare i den skotska småstaden Wigtown så är det med en stor portion svart humor. Och bitterhet. Jag älskar det! Jag beskriver sina kunder och inte minst personalen som hemsöker hans butik med en elak sarkasm, men den som tillslut ändå blir mest tillplattad av dem alla är han själv. Det märks under de ibland rätt hårda formuleringarna att det här är en grupp människor som tycker väldigt mycket om varandra. Med det sagt skulle jag aldrig våga sätta min fot i The bookshop på grund av risken att säga något korkat och hamna på den där Facebooksidan.

Möjligen kan boken som är skriven i dagboksform (förstås, det framgår litegrann i titeln…), uppfattas som lite malande och enformig, men jag hade inget problem med det. Just när jag tog mig an den var det precis en sån bok jag behövde. En normal människa kanske vill läsa den här boken stötvis, lite i taget, jag slukade den och det gick också bra.

Jag tycker mycket om dem allihop (Nicky med sitt soptunnehittade fredagsgodis är förstås bäst av dem alla, en så fantastiskt irriterande och samtidigt föredömligt lat människa, jag älskar hennes inställning till livet, även om jag förstås inte skulle vilja umgås med henne och ännu mindre försöka bedriva verksamhet tillsammans med henne). Och butiken, det låter ju alldeles, alldeles underbart på alla sätt och vis. Och så bor han ovanpå butiken. Och katten Kapten sover vid öppna spisen inne i butiken. Ni hör ju.

EN BOKHANDLARES DAGBOK
Författare: Shaun Bythell
Förlag: Natur & kultur (2018)
Översättare: Andreas Vesterlund, originaltitel: The diary of a bookseller
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fru E:s böcker

Doktor Bagges anagram av Ida Jessen

Han är inte helt lätt den där doktor Bagge, inte ens när han själv får berätta. Visst förstår jag kanske lite mer om honom, som att föräldrarnas tillkortakommanden (och sonens vägran att se dessa, i alla fall hos en av föräldrarna) påverkat honom. Att det där som hände på sjukhuset den där dagen för länge sen förändrade honom. Men det är bara glimtar, aldrig går han på djupet, aldrig kan jag vara riktigt, riktigt säker på att han inte förtiger de viktigaste delarna för mig. Snarare tvärtom, jag vet att han gör det.

När Vigand Bagge motvilligt sätter sig ner och skriver blir det inte som det är tänkt, inte som han tänkt. Han som är så förtvivlat rädd för att verka sentimental och svag slås till marken av den där sjukdomen som allt för långsamt tar hans liv. Jag tycker synd om honom för det, och för att han har det så särdeles svårt med människor, med relationer och med sig själv. Jag kan känna igen mig litegrann i vissa delar och det får mig att tycka ännu mer synd om honom som liksom sjunkit ner i det utan att någonsin tvingats förstå att man kan bli lyckligare om man bekämpar de där egenheterna som håller en isolerad i världen. Om han ändå förmått sitta ner med sin hustru mer.

En sak förstår jag i alla fall när jag läser Doktor Bagges anagram. Han ville inte Lilly illa med det där brevet, med hur det var och blev. Han förmådde helt enkelt inte mer.

DOKTOR BAGGES ANAGRAM
Författare: Ida Jessen
Förlag: Historiska media (2018)
Översättare: Ninni Holmqvist
Andra boken om makarna Bagge, första boken kom i våras och heter En ny tid
Köp den t.ex. här eller här.

Kärlek, hat och andra filter av Samira Ahmed

Jag är, som den återkommande Fiktiviteterläsaren vet, förtjust i en viss sorts böcker skrivna för ungdomar. Jag har svårt att definiera hur den där sorten ser ut och är, men Samira Ahmeds Kärlek, hat och andra filter faller definitivt inom den där beskrivningen jag inte har.

I kärlek, hat och andra filter möter vi Maya under sista året på high school. Mycket handlar om kärlek och vardag och tonårsproblem, men det jag verkligen älskar med den här boken är hur detta balanseras mot berättelser om traditionens makt (Mayas föräldrar är invandrade muslimer från Indien, de har själva brutit sig lösa till viss del, men i relationen till Maya har de svårt att omfamna det moderna), terrorism, rasism och allt det där fula som vi inte vill ens tänka på, men som spelar så stor roll i allas våra liv till vardags.

Jag tycker mycket om Maya, hennes styrka och beslutsamhet tillsammans med den undangömda längtan att få vara den där flickan föräldrarna förväntar sig att hon ska vara. Jag gillar Phil och stillsamt upproriska moster Hina. Jag älskar lättheten i språket också när det är svåra saker som behandlas. Jag gillar helt enkelt Kärlek, hat och andra filter väldigt, väldigt mycket.

KÄRLEK, HAT OCH ANDRA FILTER
Författare: Samira Ahmed
Förlag: Lavender lit (2018)
Översättare: Cecilia Falk
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Eli läser och skriver

Lincoln i Bardo av George Saunders

Det här är den näst märkligaste bok jag någonsin läst, konstigast är fortfarande The wake med sitt låtsasspråk, men den här kommer inte långt efter.

Lille Willie Lincoln dör i en sjukdom 11 år gammal. Han hamnar i någon sorts mellanvärld där döden ännu inte omsluter honom helt, men där inte heller det levande är nåbart för honom. Berättelsen om Willie, om platsen och om hur Willies far, president Lincoln, förtvivlat söker sin sons närvaro berättas av andra själar i mellanvärlden. De utgör en kör som med mycket korta eller mycket långa repliker redogör för det som varit, är och kommer. Detta tillsammans med verkliga utsagor om vad som hände när den verkligen Willie Lincoln avled utgör romanens innehåll. Det är precis så förvirrande och konstigt som det låter.

Men det är också väldigt fint, väldigt sorgligt. Eftersom dessa olyckliga (och ovetande) döda berättar sina egna liv blir det väldigt känslomässigt. Jag har nog aldrig läst saknad och sorg beskrivna så väl, troligen för att de aldrig berättats på det här sättet.

LINCOLN I BARDO
Författare: George Saunders
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Översättare: Niclas Nilsson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fiktioner

I mjölnarens spår av Stina Nilsson Bassell

I mjölnarens spår är en lågmäld, men djupt smärtsam berättelse om olevda eller i alla fall fellevda, förfelade, liv. Det är en berättelsen om Emma, som levnadsglad 22-åring 1895, som förskrämd, slagen kvinna 1936. Om allt däremellan. Här finns kärlek, svek, hemligheter, sånt som kan likna ondska, alla ingredienser till ett drama och en tragedi. Och ändå är allt väldigt lågmält och vardagligt skrivet. Det tycker jag mycket om.

Det finns många historiska romaner som beskriver kvinnors begränsade liv, men det behövs alltid fler. Emmas historia känns ny om än sorgligt bekant, viktig, unik och allmängiltig. Där finns en ödesbundenhet som i kombination med funderingar om allas skuld och betydelsen av inblandning i varandras liv som lyfter berättelsen.

I dessa dagar av kvinnokamp, uppror mot förtryck och #metoo är Emmas öde fortsatt aktuellt och djupt berörande. Den kyla och det förtryck hon utsätts för, som blir hennes liv, utövas inte bara av den som blir hennes make. Hon går genom hela livet under mäns makt. Så som det var.

I MJÖLNARENS SPÅR
Författare: Stina Nilsson Bassell
Förlag: Ebes förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokstund

Blackmoore av Julianne Donaldson

1820-tal, engelsk landsbygd, alla heter Austenska saker som Mr Brandon. Jag borde verkligen gilla Blackmoore, men det gör jag inte.

Mitt största problem är nog att jag tycker att Kate, sagans huvudperson, är rätt störig, korttänkt och oerfaren som det naturligtvis inte är konstigt om man är som ung, rätt instängd kvinna på den tiden. Men ändå, jag står inte ut med henne riktigt. Och hennes mamma är en sån karikatyrritad häxa att det inte går att ta henne på allvar heller. Jag tror helt enkelt inte att det finns en enda karaktär i den här boken som känns trovärdig eller omtyckningsbar eller ens frånstötande på ett spännande sätt.

Blackmoore saknar dock inte förtjänster. Jag är förstås svag för miljöerna, inte minst det gamla huset vid heden. Det är inte utan att jag tänker lite på Northanger abbey (och Jane Eyre förstås) då och då, inte minst som det också här finns en viktig Henry att ta hänsyn till.

Allt detta sammantaget gör Blackmoore till ett småtrevligt lässällskap en trött och kanske regnig söndag när förväntningarna inte är så särskilt höga.

BLACKMOORE
Författare: Julianne Donaldson
Förlag: Louise Bäckelin förlag (2017)
Översättare: Tove Janson Borglund
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan

Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström och Erica Dahlgren

Jag har jobbat heltid i 11 månader nu. Men jag skulle inte säga att jag är återställd. Jag tror inte längre att jag blir helt mig själv som jag var innan utmattningen igen. Någonsin. Och jag tror inte heller att jag vill det. Det är ok att vara den jag blev.

Hjälp jag är utmattad är en bra bok, en bok jag nog gärna skulle ha läst våren 2017, på väg mot uppvaknandet efter den allra värsta fasen (mitt inuti den kunde jag ju inte ens läsa). Jag känner igen allt, tankarna är kloka och listorna bra. Samtidigt är jag glad att jag kommit fram till mina egna strategier på egen hand, böcker som denna kan tjäna som påminnelser och bekräftelser.

Det finns mycket i Hjälp jag är utmattad som triggar minnen och väcker smärta. Till exempel inleds det hela med Erica Dahlgren berättelse om när hon kraschade. Min krasch var mindre påtaglig, men den är fylld med så mycket skam och sorg att jag haft svårt att närma mig den. Nu känner jag, två år efter den där dagen, att jag kanske börjar bli redo att vända och vrida lite på den, för att avdramatisera. Jag har också precis läst igenom min sporadiska dagbok från året innan vändpunkten och efter. Det var mycket jobbigare än jag väntade mig. Det är så mycket jag glömt, och så mycket ångest och mörker som gömmer sig med allt det andra glömda.

Idag är läget stabilt. Jag har mina perioder där allt blir för mycket och jag balanserar väldigt nära kanten. Jag är inte längre rädd för att falla ner i en ny utmattning, men jag vet istället att jag är kvar där inne, att jag måste tänka mig för hela tiden. Mina strategier handlar om långsamhet, om att få in vila, rörelse och lugn i varje dag. Om att försöka ha koll på när nej är det stående svaret på allt som går utöver och när utmaning är svaret istället. Mitt minne är rätt förstört, jag minns inte mycket i närtid och också långtidsminnet är svårt att fiska fram allt som oftast. Omständigheterna har inte varit med mig den här tiden då jag kämpat mig tillbaka till någon sorts vardag, så mycket död och sorg, elände… Men det går och på jobbet går det bättre än jag trodde att det någonsin skulle. Hemma också, jag har lärt mig mycket och den jag blev är så mycket bättre för oss alla. Allt handlar numera om att minnas att jag inte längre är densamma, och stoppa de där hetsiga prestationstankegångarna när de kommer över mig. Det går förhållandevis bra.

Ett sätt på vilket jag märker att jag mår bättre är att jag inte känner mig så fångad eller jagad längre. Jag gick till exempel inte in i sommarsemestern med tankar om att den snart skulle vara slut och vintern här, så som jag gjorde för några år sen. Nu är jag lite mer i nuet och kan njuta av en regnig trökdag i september lika väl som en solig ledig dag i juli. Det är befriande.

Jag befinner mig alltså nästan precis två år från min krasch och ett år från återgång till ett vardagsliv. Det blev som det blev och det blev rätt bra till slut. Jag umgås med mycket litet bitterhet över allt det här, jag försöker och lyckas ofta se det som en nystart mot ett bättre liv. Men helst av allt hade jag naturligtvis sluppit dramatiken.

Hjälp jag är utmattad är en bok som fångar upp sådana som jag, sådana som kanske befinner sig lite tidigare i processen och säkert också de som befinner sig längre fram, som varit ”friska” ett tag och kanske glömt. Det är viktigt att påminna sig, alltid, för oss alla.

HJÄLP JAG ÄR UTMATTAD
Författare: Clara Lidström och Erica Dahlgren
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Blå gryning av Ann Cleeves

På grund av att jag råkat läsa baksidestexten på en bok i den andra Shetlandskvartetten så visste jag redan från början att det som händer i den här boken ska hända. Det som händer i slutet. Jag brukar inte vara spoilerkänslig, men här hängde vetskapen över mig från allra första sidan, grundhistorien blev rätt oengagerande. Tankarna om ”nu kanske, eller nu” tog över. Det kanske förstörde lite av min läsupplevelse. Men ärligt talat tror jag inte att jag klarat av det så bra om jag varit oförberedd.

Miljön är om möjligt än mer ödslig än vanligt. Perez barndomsö är, hm, liten… Där finns en fyr, en gemensamhetslokal och en forskningsstation. Och några hus. Det är det hela. Hela dramat, som verkar inledas när en kvinna dödas natten efter Perez förlovningsfest, utspelar sig i den väldigt klaustrofiskt instängda och till naturkrafterna utlämnade miljön. Det är svårt att andas.

Jag är helt tagen av det där ooväntade som hände. Jag kommer förstås läsa vidare in i nästa kvartett. Hur skulle jag kunna låta bli?

BLÅ SKYMNING
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag (2010)
Översättare: Jan Järnebrand, originaltitel: Blue lightning
Sista delen i den första Shetlandkvartetten, tidigare delar: Svart som natten, Vita nätter och Rött stoft
Köp den t.ex. här eller här.

Träskkungens dotter av Karen Dionne

Vad kan man kalla Träskkungens dotter annat än en mörk saga. Möjligen kan man säga att historien inleds i en liten strimma ljus, men väldigt snabbt övergår tonen i moll och mörkret sänker sig. Det gillar jag förstås.

Det är en Helena som är huvudperson och berättare här, en av få namnar jag stöter på i litteraturen. Den här Helena är plågad av sitt förflutna, full av en inre konflikt hon burit länge, alltid och hon är väldigt trasig. Men hon är också lyckligt gift med en man som kanske inte förstår henne, men ändå ger henne utrymme att göra det hon måste (som att dra ut i skogen och jaga i en vecka utan några frågor eller krav). Och så har hon två döttrar som hon skulle dö för.

Boken inleds med att Helena får veta att hennes far rymt från fängelset där han suttit inspärrad i många år, för att han kidnappat och förgripit sig på Helenas mamma, bland annat. Helena känner att hon behöver leta reda på pappan eftersom hon är den enda som kan. Parallellt med att vi får följa Helenas sökande får vi följa med tillbaka till träskmarken där den lilla dysfunktionella familjen levde i lågintensiv skräck för träskkungen som höll dem fångna. Jag tycker mycket om hur Helena får vara dubbel i sina känslor, hon älskar den här mannen som hon inte förstod förrän i tonåren var hennes fångvaktare, och hon hatar honom. Det hade så lätt kunnat bli en mycket sämre bok genom att göra mannen till ett monster, här får han vara en djupt störd individ som samtidigt delar stunder av ömhet och beundran inför naturen med sitt barn. Helenas ambivalens känns i hela kroppen och den gör boken såväl omöjlig att lägga ifrån sig som djupt oroande och perfekt att tänka vidare på långt efter att den är utläst.

TRÄSKKUNGENS DOTTER
Författare: Karen Dionne
Förlag: Nona (2018)
Översättare: Ylva Mörk, originaltitel: The Marsh King’s daughter
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fanny på Kulturkollo