Urmodern av Åsa Schagerström

Jag tycker alltid så förtvivlat mycket om (med betoning på förtvivlat och mycket) att läsa Åsa Schagerström (tidigare Grennvall), hennes klokskap och smärta och hopp. Lika förtvivlat svårt brukar jag ha att formulera mig här. Det kommer för nära för att det ska kunna ordsättas, dels för att det skulle göra illa mig och dels för att det inte ens är möjligt. Åsa Schagerström gör det så bra för mig, det räcker så.

Urmodern är en vidare utforskning (efter Deras ryggar luktade så gott och Jag håller tiden) av vad det innebär att komma ur intet och skapa sig själv, det finns en rå förtvivlan här som är svår att bära, men mirakulöst läkande om man orkar. Att bilderna är broderade fördjupar verkligen upplevelsen, det är något väldigt speciellt med de där konturerna som nästan ser trådiga ut eftersom jag vet att de är det. Arbetsinsatsen känns i mig när jag läser och omsorgen är läkande. Jag får lite samma känsla av att få en gåva som när Åsa Schagerström i december 2016 skickade en julgåva i form av ett print (det sitter i min trappa, jag tittar på det och blir styrkt av det varje dag) till mig för att hon läst mina bloggtexter om min läsningar av hennes böcker och min utmattning och ville ge mig något. Det är samma sorts generositet och värme i att brodera en bok. Tiden det tar, fingrarnas rörelse över tyget.

Jag har en varm känsla för Åsa Schagerström och kan inte på något sätt sägas vara neutral heller till Urmodern, men läs den och bilda dig en egen uppfattning. Jag vill avsluta med det viktigaste Åsa Schagerström gett och lärt mig. Det kommer från slutet av Deras ryggar luktade så gott och är en bild av hur man kan gå ut i skogen och finna sitt barn-jag, olika versioner av en själv och så kan man krama kärlek in i det där barnet som kanske saknar det. Man kan trösta sig själv, sitt eget barn, sin egen kärna. Den bilden har jag sparat på, nu finns den utskriven (förlåt för copyright-intrång) på mitt skrivbord eftersom jag en dag när jag gick i skogen insåg att det är det jag gör när jag skriver. Jag lever den dröm som mitt barn-jag närde och att jag gör det tröstar henne. Jag försjunker i den bilden varje skrivdag jag har och det tröstar inte bara mitt barn-jag, det stärker också den som är jag idag.

URMODERN
Författare: Åsa Schagerström
Förlag: Syster förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Bra saker: skrivsöndag och att “läsa” Lev kreativt

Jag ska inte fortsätta tjata om hur skrivandet har kommit tillbaka in i mitt liv, det har jag redan gjort nog och dessutom har jag ju skapat en hel inläggsserie här för att fördjupa mig i det, Skrivsöndag (som för övrigt återkommer efter nyår). Idag ska jag istället fördjupa mig i en bok som har varit viktig för mig under hösten och som har hjälpt mig vidare i skrivandet, eller snarare i tänkandet om skrivandet.

Jag fick tips om Lev kreativt av Maria Bouroncle och slängde mig över den för att det så snart jag kollat upp den stod klart att den var något alldeles särskilt. Lev kreativt är väldigt lite en handbok i skrivande och väldigt mycket en kurs som leder till medvetenhet om det kreativa flödet och livet.

Lev kreativt är en tolv veckor lång kurs inom bokpärmar, den bjuder på ett kapitel, ett gäng övningar och så de genomgående morgonsidorna varje vecka. Jag har läst kapitlen och stör mig lite på det myckna refererandet till gud, men kan lätt avfärda det som en petitess. Jag har valt ut de uppgifter som lockat mig, så som boken instruerar mig att göra och jag har varit ganska så trogen morgonsidorna hela vägen. Några dagar när jag varit riktigt sjuk eller abnormt trött har de fått bli kvällssidor eller inte alls, men på det stora hela har jag låtit dem bli det de är menade att bli, ett ocensurerat flödesskrivande innan den inre kritikern kravlat ur sängen.

Jag kan inte säga som många andra gör, att Lev kreativt förändrat mitt liv. Jag tror att jag har för få kreativa blockeringar för det. Mitt hinder är tröttheten som kommer efter en utmattning och det gör också att jag måste vara försiktig med vad jag åtar mig. Det jag däremot känner att boken gett mig är en medvetenhet om hur kreativitet känns och hur den finns runt mig hela tiden också när jag gör annat än att skriva. Mina skogspromenader när jag lyssnar till lövspel och studerar ekorrar är naturligtvis kreativitet, jag har bara inte tänkt på det på det sättet tidigare. Lev kreativt har absolut gett mig en ny förståelse för och öppenhet i relation till den kreativa kraften.

Jag skulle absolut rekommendera dig att läsa den här boken/gå den här kursen om du är nyfiken på att utforska kreativiteten i vilken form den än må ta sig. Alldeles särskilt rekommenderar jag den om du vill få till rutiner kring det kreativa och om du känner att du har en massa tankar som står i vägen för ditt skapande.

LEV KREATIVT. HUR DU UTVECKLAR DITT SKRIVANDE JAG I TOLV STEG
Författare: Julia Cameron
Förlag: Mima förlag (2019)
Översättare: Louise Moëll, originaltitel: The artist’s way
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Bra saker: Lyssningspoesi och Carol Ann Duffy

Poesi är bra till så mycket. Som inspiration till eget skrivande, ordlekar, allitterationer, ljud i orden och ord i ljuden. Som en plats att söka för lugnet, för rytmen, för andningen.

Carol Ann Duffy är en poet som jag hittat via Storytel när jag sökt lyssnings-poesi. Hon läser så stillsamt och småsurt att jag redan efter Rapture var helt fast, sen har jag lyssnat vidare på The bees (som handlar mycket om bin och om förlusten av en mamma) och jag är inte mindre förtjust efter det.

Vissa menar att man inte ska lyssna på poesi eftersom det är så mycket som händer på boksidan, med textens utseende. Jag kan hålla med om det till viss del, att läsa poesi med ögonen ger ofta en extra dimension till upplevelsen. Men inte med all poesi och inte hela tiden. Ibland vill jag bara vaggas av poesin, eller retas av den, få den serverad så att jag kan lägga energin på att hjälpa den att sjunka in. Jag tycker mycket om att läsa poesi med ögonen, men jag tycker lika mycket om att få den framförd för mig. Men jag tror att jag alltid vill att det är författaren som berättar.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Skred av Marit Sahlström

Det här är alldeles för tungt och för nära för att jag ska orka göra en noggrann läsning. Vissa sidor flyger blicken över, för att jag måste, som en överlevnadsstrategi. Jag läser nog för att snudda, för att se att det är väldigt välskrivet och bra och för att se hur det slutar och hur det tar sig dit. Men varje sida blir inte läst, jag orkar inte.

Marit Sahlström har i Skred skrivit en roman om något av det allra värsta. Om utmattning, ångest, depression och självmordstankar. Om att falla ner i mörkret där man tycker sig vara värdelös och att alla skulle ha det bättre om man försvann, om den eviga kampen för att känna sig bra nog för sina barn. Dramats huvudperson utsätts för stress från alla håll, hon dukar nästintill under. Hennes upplevelser är inte mina, men ändå känner jag igen allt. Jag känner hjärtklappningen i kroppen när hon känner den, känner ångesten skölja in, illamåendet. Tankarna som man försöker hålla ifrån sig. Jag tror att om mina barn varit yngre när utmattningen svalde mig så hade jag inte kunnat läsa den här boken alls, nu hade jag den skillnaden att gripa tag i för att orka.

Jag tror att det är viktigt att orka den här boken, jag tror att det är viktigt att den finns. Att tankarna är nedskrivna och uttalade gör dem lite mindre skuldtyngda. Det måste någonstans finnas en syster till de egna erfarenheterna och tankarna för att man inte ska känna sig helt ensam i mörkret. Och det är nog det viktigaste jag lärt mig under min utmattningsupplevelse, jag är inte ensam. Vi är så sorgligt många som kämpar. Skred sätter fokus på det genom att berätta en historia som många av oss känner igen, förhoppningsvis och kanske inte i sin helhet, men nog mycket för att det ska ge oss styrka och tröst. Jag är glad att jag orkade och jag är också glad att jag tog mig friheten att förytliga mitt läsande lite. Man ska inte utsätta sig för mer än man klarar av, man ska vara snäll mot sig själv.

SKRED
Författare: Marit Sahlström
Förlag: Ordfront förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Häxorna av Elisabeth Östnäs

Jag var inte ens nervös när jag började läsa Häxorna, Elisabeth Östnäs är en författare jag vet att jag kan lita på, efter Feberflickan och berättelsen om Turid så vet jag det.

Häxorna är berättelsen om de utstötta, de som bor vid sidan av byn men ändå kallas in när hjälpen behövs. Det är Karna som bär klokskapet och arvet och så är det hennes systerdöttrar Isabella och Annis som bär ilska och drömmar och lust. Sånt som är livsfarligt på tidigt 1700-tal. Och så kommer pesten…

Jag älskar historiska romaner, jag älskar berättelser om kvinnor i historiska tider och jag älskar framförallt pestskildringar. Jag är dessutom väldigt svag för karaktärer med fel och brister, kärlek som ser ut på oväntade sätt och systerskap. Och när Elisabeth Östnäs dessutom skriver bättre, varje ord känns välavvägt, och grymmare än någonsin, då blir det väldigt, väldigt bra.

HÄXORNA
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Forum (2019)
Boken kan du köpa här eller här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

En oväntad jul av Natalie Cox

Jag är väldigt förtjust i julböcker, fram till mitten av december ungefär, då brukar jag ha uppnått en total mättnad. Men än så länge går det bra alltså.

En oväntad jul är en av årets galet många julböcker och den hör definitivt till de bättre jag läst. Den har det romantiska inslaget, humor, hundar, Devon, en veterinär, en ovillig julfirare som jag kan identifiera mig med och så lite dramatik. Inget livsavgörande, men absolut precis det jag söker i en julroman, avkoppling och stämning.

EN OVÄNTAD JUL
Författare: Natalie Cox
Förlag: Printz publishing (2019)
Översättare: Pia Printz, originaltitel: Not just for christmas
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Domaren av Ian McEwan

Vi har en lite skumpig resa genom läslivet Ian McEwan och jag. Vårt första möte skedde genom På Chesil beach och jag blev alldeles knockad av språket och känslan och det där särskilda som man aldrig kan sätta ord på. Sen läste jag Cementträdgården och den är ju väldigt konstig, nästan bara konstig faktiskt. Jag upplevde den som ogenomtränglig och vi var inte så goda vänner längre jag och Ian. När vi sen bestämde att Domaren skulle bli nästa bok- och filmupplevelse i cirkeln på jobbet så var jag kluven, jag var väldigt orolig för att ha satt något Cementträdgården-liknande i händerna på min cirkel. Tack och lov är det inte alls så.

Domaren har massor av det där svårdefinierade som får mig att tycka så mycket om den, det som bara Ian McEwan kan skriva tror jag. Ändå tänker jag tidvis på såväl Hustrun som Känslan av ett slut. Det finns något allmängiltigt, flyktigt och luftigt som påminner om så mycket eftersom det känns sant.

Domaren är Fiona och jag vill ofta skrika rakt ut över de val hon gör, eller det hon väljer att inte göra. Jag vet att hon egentligen inte i sin roll kan göra annat, men Ian McEwan har skrivit en spännande balans mellan yrkesroll och mänsklighet här, helt utan att nämna det.

Eftersom Domaren lästes i en bok-och filmcirkel så såg vi också filmen och vi var rörande överens om att den var ännu bättre än bokförlagan. Särskilt intressant är det att uppleva båda, inte minst med tanke på att manus är skrivet av Ian McEwan själv och att filmen också är en ytterligare chans för honom att utveckla historien.

Jag vill gärna läsa mer McEwan nu när jag vet att På Chesil beach inte var en lyckträff. Men jag ska välja mycket, mycket försiktigt.

DOMAREN
Författare: Ian McEwan
Förlag: Brombergs (2015)
Översättare: Niclas Hval, originaltitel: The Children Act
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.

Sent på dagen av Tessa Hadley

Det är en sån märkligt läsupplevelse jag haft med Tessa Hadleys Sent på dagen. Jag tycker så mycket om den samtidigt som den inte berör mig alls. Den går på djupet samtidigt som den bara passerar och snuddar vid några människor. Jag bryr mig inte ett dugg om de här människorna, någon av dem, och ändå kan jag inte sluta läsa. Det är så märkligt alltihop.

Jag älskar hur Tessa Hadley leker med språk och former. Hur hon liksom låter mig gå in i förbipasserande karaktärer, hur jag släpas med in i vindlande tankegångar hos folk som inte alls tänker som jag. Jag är så djupt imponerad av hantverket här. Kanske är det där det ligger, hantverket är så formidabelt bra att jag inte behöver känslan jag inte får. Det är väldigt ovanligt för mig, att jag kan tycka om en bok som inte får mig att känna (något, vad som helst). Tessa Hadley lyckas och det är i sig ett bevis på hur bra hon är.

Och som ett PS till alla som gillar ljudböcker – jag har lyssnat och läst den här boken om vartannat och jag kan varmt rekommendera Cecilia Nilssons inläsning av ljudboken.

SENT PÅ DAGEN
Författare: Tessa Hadley
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Amanda Svensson, originaltitel: Late in the day
Boken kan du köpa här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser, och dagarna går, Textvärt

Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg

”Hur kan man inte vilja leva när jag finns?” Så skriver Sara Stridsberg i Dyksommar och jag har svårt att beskriva hur mycket jag älskar att hon har modet att ställa frågan genom den lilla flickan. Det är väl det vi alla undrar när det kommer till depression och svårt mörker i våra liv, ”hur kan man inte vilja leva när jag finns?”

Det är inte så egentligen att jag sökt barn och ungdomslitteratur om föräldrars psykiska ohälsa och självmord, snarare tvärtom, jag försöker för det mesta undvika sånt som gör så orimligt ont. Det är något av en slump att jag ramlat över Vi skulle segla runt jorden och Dyksommar på senare tid, eller kanske mer av en utvecklad förmåga att veta vad av allt det folk framhåller som jag inte får låta bli att läsa än en slump ändå. Och det här är en augustnominerad barnbok av Sara Stridsberg, illustrerad av Sara Lundberg, whats not to read and like?

Någon har någonstans skrivit (förlåt att jag inte minns bättre, det är inte meningen att sno boktankar, men det var så bra) att Dyksommar är som en barnversion av Beckomberga och jag kan inte annat än hålla med. Det är samma historia, den lilla flickan som hälsar på sin sjuka pappa på en vårdinrättning och lär känna andra till själen sjuka vuxna, omstöpt så att det viktigaste, själva kärnan finns kvar. Och det är inte ens tungt, inte rakt igenom tungt. Mörkt och hemskt och sårigt och ledset förstås, men ändå med en lätthet och en vardaglighet som jag tror behövs. Delvis beror detta naturligtvis på Sara Stridsbergs text, men jag tror också att Sara Lundbergs illustrationer gör mycket för detta. Bilderna är enkla samtidigt som de är oerhört uttrycksfulla, det är ett briljant samarbete helt enkelt.

Dyksommar är också skriven med den mycket tydliga ambitionen att avdramatisera och trösta, det märks i skrivningar som ”Ibland blir de så ledsna att de får bo på sjukhus tills det går över. Det är inte farligt.” Jag har länge tyckt mycket, mycket om Sara Stridsberg som författare, nu tror jag nog att jag älskar henne. Jag hoppas att Dyksommar blir en bok som många vuxna läser, med barn naturligtvis, men också för egen skull. Dyksommar är en viktig bok på det allra bästa sätt. Alla behöver vi väl lära oss att det inte är farligt att må dåligt om man bara får hjälp, och att man får ställa de där frågorna som gör ont i en.

DYKSOMMAR
Författare: Sara Stridsberg Illustratör: Sara Lundberg
Förlag: Miranda bok (2019)
Boken kan du köpa här eller här.
Andra som skrivit om boken: Agnes bokblogg

Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm

Om någon tvingade mig att välja en enda författare som är min favorit och som jag skulle läsa exklusivt resten av livet så skulle jag välja Selma Lagerlöf. Hennes berättelser har gett mig och ger mig fortfarande en sån oerhört stark och trygg känsla av hemma samtidigt som hon utmanar mig att tänka och vara mer. Allra mest betyder hon nog för mig för att jag känner mig sedd av henne, eller jag känner att mitt kynne, mina likar är sedda av henne. Vi är så oerhört väl beskrivna hos henne, vi vemodiga skogslänningar.

Anna-Karin Palm skriver i sin biografi över Selma Lagerlöf fram en författare som inte riktigt uppskattades för sin storhet i sin samtid. Fortfarande talar många om henne som någon sorts intuitiv sagoberätterska och hon är en tydlig representant för alla dessa kvinnor som förblivit ”kvinnoförfattare”. Jag tycker om hur Anna-Karin Palm så tydligt visar att Selma Lagerlöf istället för sagotant var en ambitiös författare med tydliga idéer om vad hon ville förmedla med sina romaner och noveller. Hon blir inskriven i ett samhälle och i historien som jag upplever att hon inte riktigt blivit tidigare. Och så lyfts den här ohämmade skrivglädjen fram. Jag tror det är den som leder till den där förledande lättlästheten, den som lurat många att tro att texterna bara råkade bli.

Efter att ha lyssnat färdigt på detta monumentala verk så är jag oerhört sugen på att läsa mer Selma Lagerlöf (jag har Jerusalem kvar av de stora romanerna), men jag vill också återvända till Anna-Karin Palm vars litteratur jag älskar, men inte gett mig tid att utforska som jag egentligen vill.

JAG VILL SÄTTA VÄRLDEN I RÖRELSE – EN BIOGRAFI ÖVER SELMA LAGERLÖF
Författare: Anna-Karin Palm
Förlag: Bonnier Audio (2019)
Inläsare: Anna Maria Käll