Gå vidare efter utmattning av Giorgio Grossi

Jag tog mig för att läsa en bok om utmattning igen. Det kan man ju tycka att jag inte behöver det så här sex och ett halvt år efter min krasch, men det är faktiskt precis vad jag behöver. Jag ville läsa den eftersom den här vintern har varit särdeles tung och full av hjärtklappning och trötthet. Jag ville också läsa den för att se om jag kanske kan ta till mig nytt från den här sortens böcker med mina erfarenheter i bagaget.

Gå vidare efter utmattning visar mig direkt att jag har en hel del att lära men framförallt att jag har lärt mig mycket. Jag har lärt genom min rehabilitering efter utmattningen men kanske ännu mer från den vända KBT jag fick mig till livs när ångesten blev övermäktig för något år sen och den KBT som vi genomgått som familj som en del av sonens OCD-behandling. Jag kan se att de verktyg jag plockat upp efter vägen (från nämnda terapi men också från YouTube-videor med Bill Hader, den där underbara trösteboken av Matt Haig, kloka instagram-kontoinnehavare och likaledes kloka medmänniskor) faktiskt funkar. De kräver arbete men de funkar.

Jag har lärt mig nytt i den här boken också. Jag har lärt mig att jag faktiskt bara måste två saker i livet, välja och dö. Det är väldigt befriande även om väljandet ofta är svårt nog i sig. Jag har lärt mig en del om hur saker som hänt mig för länge sen påverkat den jag är idag och det är inget nytt men befriande det också att få ta in och sen lägga bort. Medveten närvaro är också en sak jag behöver påminnas om lite. Jag är rätt bra på det när ångesten/tröttheten sätter in, jag är inte längre så rädd. Men jag är sorgligt glömsk och lever därför den största delen av mitt liv någon annanstans än här och nu. Det försöker jag ändra på nu med hjälp av övningar från den här boken.

Ibland blir jag sur på mig själv när jag upprepar mitt eviga mantra ”nu är nu” för att påminna mig om att landa lite oftare. När nuet inte är så kul så är det inte så väldigt roligt att tänka på det. Men av Gå vidare efter utmattning blir jag påmind om att det inte är det det handlar om. Att fokusera på här och nu är att bara behöva hantera de känslor som är kopplade till här och nu istället för de som har med något som hänt att göra eller något som kanske ska hända.

Gå vidare efter utmattning är en arbetsam bok om man ska göra alla övningar. Jag tror att vissa nog behöver göra det, en bit i taget, medan andra klarar sig med delar av den här boken. Jag tar till mig vissa saker nu och låter annat ligga till sig till ett senare tillfälle. Allt som allt innehåller den här boken det mesta man behöver. Det enda som skulle kunna betraktas som negativt är att det nog är få nyutmattade som kan ta till sig de kapitel som vänder sig till dem (om återgång till arbetet osv), jag ser det här som en bok främst lämpad för oss som hankat oss fram några år sedan kraschen och behöver handhållning när bakslagen känns skrämmande. Vi har förhoppningsvis distans och lite energi att ta tag i det som är jobbigt och vi kan rent kognitivt förstå vad vi läser.

Min främsta behållning från den här läsningen är förståelsen för hur nära allt hänger ihop och hur det är symptom på samma sak även när det inte är samma sak. Tröttheten, förtvivlan, rädslan, oron, ångesten och så vidare. Jag tycker om hur odramatiskt allt är här, också det svåraste. Jag sitter med en känsla av att tillhöra ett stort sällskap. Jag känner mig oändligt mycket mindre ensam när jag läst den här boken än innan. Det är förstås förfärligt att vi är så många som hamnat här, men ensamheten är alltid, alltid värre.


Om boken

Titel: Gå vidare efter utmattning: Att förebygga och hantera återfall
Författare: Giorgio Grossi
Förlag: Natur & kultur (2022)

Simmarna av Julie Otsuka

Simmarna är en kollektivroman (Julie Otsuka behärskar ju formen till fulländning så varför ändra på ett vinnande koncept) med många surrande röster. Först får vi följa med ner i den underjordiska simbassängen och lära oss allt om reglerna där nere och vad som händer med allt och alla när en spricka uppstår på botten. Sen får vi träffa en av simmarna, Alice, och förstår att det är henne det handlat om hela tiden. Alice försvinner in i sin demens och dottern (och andra) minns henne, berättar henne.

Simmarna är en intensiv bok i det att det finns många röster som vill berätta viktiga saker för den som lyssnar.

Alice får mig att tänka på min mormor. Hur jag saknar henne och saknade henne flera år innan hon gick bort. Jag minns vårt sista ”samtal” där hon var ett litet barn igen och bara mindes sånt som aldrig hänt. Sen gick jag in i utmattning och hon dog och inget fanns det att hoppas på längre.

Simmarna är helt klart en fantastisk läsupplevelse, minst lika fin som Vi kom över havet och När kejsaren var gudomlig. Julie Otsuka är en favoritförfattare.


Om boken

Titel: Simmarna
Författare: Julie Otsuka
Förlag: Albert Bonniers förlag (2023)
Översättare: Helena Fagertun

Lord Peters största affär av Dorothy Sayers

Först – det är en verkligt märklig titelöversättning som gjorts. Boken heter helt relevant Whose body i original. Hela mysteriet kretsar kring att komma på vems kropp det är som återfinns naken i Mr Thipps badkar, men har alltså översatts till Lord Peters största affär. När det helt uppenbart inte ens handlar om hans största affär… Nåja, det är inte det enda som är märkligt med den här utgåvan. På framsidan syns en poloförsedd herre med pistol. Lord Peter skulle aldrig i livet bära vare sig polo eller pistol. Polotröja fanns väl inte ens 1923 när boken skrevs och utspelar sig? Och baksidestexten. ”Bildäcken skrek mot asfalten, signalhornen tjöt genom Londondimman och överröstade de dova slagen från Big Ben.” Det har naturligtvis inte någonting med berättelsen att göra. Allt detta kommer sig väl av att boken gavs ut i serien månadsdeckaren 1971. Jag måste säga att jag älskar bibliotek lite extra i sådana här stunder, var annars skulle jag ha fått tag på den här utgåvan? Sen ska vi tala tyst om att en amatörkorrekturläsare lånat boken före mig och markerat varenda ställe där hen tycker att språket är märkligt eller fel. På varenda ställe behöver jag förstås stanna upp och tänka efter, varenda gång konstaterar jag att det handlar om tidsaspekten, språket var inte detsamma 1923 och för mig är det en del av charmen. Anteckningar i biblioteksböcker är dock inte charmigt alls.

Mysteriet här är dubbelt. En spritt språngande naken karl hittas i ett badkar och en man försvinner från sin våning samma natt. Men det är inte den försvunne som återfinns i badkaret. Kanske hänger mysterierna ihop, kanske inte. Poliskommisarie Parker har hand om det ena fallet och Lord Peter Wimsey kopplas in på det andra. I all vänskaplighet nystas det sedan från båda ändar. Det är inte så värst spännande, man anar vem mördaren är första gången hans ögon beskrivs som ”kalla”. Men boken har andra kvaliteter. Jag tycker mycket om såväl Parker som Wimsey och människorna som omger dem. Det här är en väldigt bra inledning på en serie som ska handla så mycket om relationer och minnen.

Mitt projekt är att läsa hela den här serien från början till slut. Jag har ju tidigare läst alla böcker som involverar Harriet Vane och jag vill läsa dem igen i sitt sammanhang. Jag är redan väldigt engagerad i de här människorna och jag vill fly in i detta universum och vila och samtidigt lära mig mer om en tid som jag har dålig koll på. Dororthy Sayers beskriver den så fint och mångfacetterat.


Om boken

Titel: Lord Peters största affär
Författare: Dorothy Sayers
Förlag: B. Wahlströms bokförlag (1971)
Översättare: Whose body? , originaltitel: N. Edward Werner
Första delen i serien om Lord Peter Wimsey, jag har tidigare läst: Oskuld och arsenik, Drama kring ung dansör, Kamratfesten, Lord Peters smekmånad och Lord Peters sista fall (också en märklig översättning).

Happiness for beginners av Katherine Center

Katherine Center är definitivt min favorit bland alla nya författare jag stiftade bekantskap med förra året. Efter Happiness for beginners, den tredje boken jag läser av henne, är jag också säker på att jag inte bara hade tur med de första två, Katherine Center är fantastiskt duktig på att skriva feelgood med både själ, hjärta och substans.

I Happiness for beginners möter vi Helen, som relativt nyskild har bestämt sig för att ta sig i kragen och uppfinna sig själv på nytt. Hon ska ge sig ut på en rätt farlig äventyrshajk i vildmarken med ett gäng främlingar och hon ska vara tuff, hård och utan pardon. Men så får hon lillebrors bästa kompis på halsen och det visar sig att allt, livet, är mycket mer komplicerat än Helen vill tänka på.

Jag tycker om allt med den här boken, Helen, Jake, Helens bror (som jag redan känner från What you wish for), hunden, hajken, de sorger såväl Helen som Jake visar sig bära på. Men mest av allt älskar jag hur de hanterar sina svårigheter. Som att de är viktiga, men inte livsavgörande. Jag vet att det låter fånigt, men den här boken hjälpte mig verkligen när allt som var vardag hos oss kändes väldigt tungt och orättvist. Happiness for beginners var en påminnelse om hur man också kan ta sig an livet och att en öppen blick för det fantastiska som omger inte är samma sak som att man blundar för sina svårigheter.


Om boken

Titel: Happiness for beginners
Författare: Katherine Center
Förlag: Saint Martin’s Griffin (2015)

Den uppmärksamme ser på bokomslaget att boken ska bli film också. Det kan bli hur bra (eller inte) som helst. Jag hoppas att det blir en framgång så att ett svenskt förlag vill översätta fler av Katherine Centers böcker.

Ett hov av taggar och rosor av Sarah J. Maas

Varje gång jag tar mig för att läsa en bok som den här, med älvor och kärlek, hoppas jag på att den ska vara lika bra som någon av Holly Blacks Folk of air-böcker. Det är de förstås aldrig. Inte heller Ett hov av taggar och rosor. Holly Blacks böcker är nu också något alldeles särskilt så det är förstås en orättvis jämförelse.

Ett hov av taggar och rosor är en till två tredjedelar rätt trist historia, kanske inte långtråkig men i alla fall seg nog för att få mig att fundera på att lägga ner boken både en och två gånger. Den sista tredjedelen däremot är oerhört spännande och intressant, så mycket så att jag är villig att förlåta den såsiga inledningen och mitten.

Feyre är en tuff, cool och livrädd huvudperson. Mitt egentligen enda problem med henne är att hon ifrågasätter sina egna beslut och dömer sig för dem hela tiden, också när hon inte hade något val. Det blir tröttsamt. Jag hade föredragit om någon av hennes andra (framglimtande) karaktärsdrag, hon är till exempel lojal, kärleksfull, kreativ, hade fått vara hennes främsta.

Huvudberättelsen är den att Feyre dödar en ”varelse” av misstag, eller så är det med vilje, och för det blir hon straffad med förvisning från människornas värld. Hon tas från sin våpiga familj (där hon är någon sorts askunge) och blir (typ) fånge hos älvorna vid vårhovet och deras ledare Tamlin (där hon blir någon sorts skönhet till hans odjur). Sen kompliceras allt av en hel massa lögner och det faktum att Feyre och Tamlin (ganska omotiverat och plötsligt) förälskar sig i varandra. Sen kommer vi till den där sista delen av boken som är actionspäckad och bra. Snipp, snapp, slut och så vidare till nästa del i serien.

Jag tycker att Ett hov av taggar och rosor är helt ok underhållning en stund och hade jag inte vetat för mycket så hade jag nog läst vidare. Men nu råkade jag få se något på baksidan av en av de kommande böckerna som jag kollade upp närmare. Jag är inte alls känslig för spoilers och trivs egentligen riktigt bra när jag inte blir för överraskad utan vet vartåt något lutar. Här handlar det dock om att en karaktär som är problematisk för att inte säga rätt vidrig i sitt beteende kommer att bli ett kärleksintresse för den person han var rätt vidrig mot. Jag begriper förstås också hur det kommer göras (han gjorde som han gjorde för att han var ensam/ledsen/eller något annat som funkar för snubbar) och jag vägrar köpa det.

Jag gillar ofta mest att läsa om den onda killen (eller den dåliga killen eller hur man nu översätter bad guy) i alla typer av berättelser. För att de är roliga, ofta har ett karaktärsdjup som den snälla killen saknar och för att de uppenbarligen är roligare att skriva så att författare brukar ge dem mer utrymme att vara sådär härligt elaka. Men jag tycker inte om när de först, som i den här boken, skrivs som bara elaka mot den som ska bli kär i dem. Lite bråk och munhuggeri är förstås ok, men inte övergrepp. Jag tycker absolut att ondingar kan få vara lite allmänt onda och de kan få göra en resa mot att bete sig bättre, men det måste finnas humor i det och det måste finnas ett element av missförstånd kring det där de utsatt den som blir kär i dem för. Så är det inte här. Det är inga missförstånd, det är inte lättsamt och för att vända dynamiken måste så mycket oväntat och komplicerat hända och jag tror inte att Sarah J. Maas (baserat på den här läsningen) är kapabel att sno ihop det. Jag fruktar som sagt att hans beteende kommer förklaras bort med något som inte alls förklarar det och så har en massa tjejer fått lära sig, än en gång, att en kille kan bete sig lite hur som helst om han bara bjuder in en tjej att laga honom. Det kan naturligtvis de här tuffa tjejerna som läser hantera för de vet sedan länge att fiktion inte är överförbar till verkligheten. Men jag är så jäkla trött på den berättelsen att jag tänker bespara mig läsningen av den en gång till, väl medveten om att jag då kan gå miste om den första fungerande utförandet av förvandlingen. Jag är beredd att ta risken.


Om boken

Titel: Ett hov av taggar och rosor
Författare: Sarah J. Maas
Förlag: Modernista (2018)
Översättare: Carina Jansson
Första delen i en serie.

The great poets: Emily Dickinson

Jag vet att det är snudd på ett brott att som poesiläsande inte ha stiftat bekantskap med Emily Dickinson förrän vid 45 års ålder. Visst har jag läst enstaka dikter och säkert någon del av en samling, men jag har aldrig riktigt gett mig tid att försjunka.

Jag tänker inte försöka mig på en analys eller en recension eller något sådant. Jag nöjer mig med att konstatera att jag tycker mycket om det här och jag har trivts med Emily Dickinsons dikter i öronen. Jag lyssnade på större delen av den här samlingen på biblioteket Deichman Bjørvika i Oslo en fredageftermiddag i december när jag avslutat ett intensivt studiebesöksdygn och behövde vila hjärnan. Jag tyckte mycket om hur jag utmanades samtidigt som jag fick den lugn och ro jag behövde.

Själva inläsningen och produktionen är väl inte direkt perfekt, det finns lite upprepningar, märkliga betoningar och missljud på vissa spår. Som helhet och i den kontext då jag behövde den så funkade det fint. Jag kommer naturligtvis fortsätta läsa Emily Dickinson och nästa gång blir det med ögonen.


Om ljudboken

Titel och författare: The great poets: Emily Dickinson
Förlag: Naxos
Inläsare: Teresa Gallagher

Trofast och ädel natt av Louise Glück

Vid det här laget har jag läst en del av Louise Glück. Vild iris som var min första läsning var jag inte så förtjust i, men utöver den har jag tyckt väldigt mycket om såväl Averno, Meadowlands som Ett byliv. Sedan lånade jag hem Trofast och ädel natt från biblioteket och det visade sig snabbt att vi inte var rätt för varandra. Jag tycker inte att den är dålig eller så, men den talar inte till mig som poesi kan göra. Kanske är den för lite poetisk för min smak. Trofast och ädel natt känns som Louise Glück mest sammanhängande berättelse hittills (av de jag läst alltså), mer som en sorts roman i diktform. Men det kan inte gärna vara det heller med tanke på hur mycket jag gillar prosalyrik. Vi klickar väl inte riktigt den här gången helt enkelt.

Trofast och ädel natt handlar om ett jag och hans bror som växer upp och blir vuxna utan föräldrarna som dött i en bilolycka, de krockade in i ett träd. Här finns ett vemod men inte riktigt sorg. Och kanske är det där vi inte når varandra, jag känner för lite för deras upplevelser. Jag läser och jag ser vemodet, men det finns alltid en hinna mellan oss. Trofast och ädel natt känns inte i mig.


Om boken

Titel: Trofast och ädel natt
Författare: Louise Glück
Förlag: Rámus (2022)
Översättare: Stewe Claesson, originaltitel: Faithful and virtuos night

Lektioner i kemi av Bonnie Garmus

Vid årsskiftet när läsåret 2022 skulle sammanfattas nämnde i princip alla Lektioner i kemi som en favorit. Detta skulle naturligtvis kunna leda till att jag bestämde mig för att aldrig läsa boken, det är så jag vanligtvis fungerar. Men den här gången blev det inte så, av oklar anledning. Jag hade inte läst några recensioner av boken (bara hört lovord) så jag hade inga förväntningar om vad boken skulle handla om. Det var nog bra. Och Lektioner i kemi är förstås en riktigt bra bok, men det vet ni ju redan.

Elizabeth Zott är huvudperson här och hon kämpar desperat för att få vara just huvudperson i sitt eget liv. Trots att hon är kvinna, lever på 1950-talet och vill försörja sig som kemist (helt klart osammanfogliga saker). Hon är burdus, vetenskapligt besatt och alldeles, alldeles underbar. Den akademiska värld som beskrivs tillhör förstås en förgången tid, men oj så tydliga de kvardröjande patriarkala strukturerna ändå blir.

Vi får följa Elizabeth när hon forskar (hon är briljant), när hon förälskar sig men vägrar gifta sig eftersom hon måste få förbli sig själv, när hon blir mamma (och jag tror att vi är många som känner igen känslan när man ska ta hand om en liten människa man inte vet något om), när hon har ett kemiskt matlagningsprogram i tv och blir berömd. När hon är djupt deprimerad och när hon hittar sin väg genom allt som gått sönder.

Jag tycker mycket om Elizabeth, Calvin, Mad, Halv sju (jag tycker nog ärligt talat mest om Halv sju, hunden som lär sig ord och räddar alla) och alla andra som sakta vävs ihop till en familj. Vi får väl se om den finns med på min årsbästalista i december, alldeles omöjligt är det inte.


Om boken

Titel: Lektioner i kemi
Författare: Bonnie Garmus
Förlag: Wahlström & Widstrand (2022)
Översättare: Sofia Nordin Fischer
Andra som skrivit om boken: och dagarna går och Lottens bokblogg.

Lektioner i kemi ska också bli tv-serie och kanske får den premiär redan i vår. Spännande.

Åh William! av Elizabeth Strout

Det här med att skriva något om en bok jag nyss läst brukar flyta på rätt enkelt. Jag skriver vad jag känner, sedan skriver jag något jag kommer på när jag skriver, sen låter jag det vila någon dag och skriver igenom och är klar. Med Åh William blev jag sittande en lång stund utan att veta vad jag ska tycka, vad jag känner. Jag vill minnas att det var samma sak när jag läst de första böckerna om Lucy Barton. Känslorna är så många och så starka. Jag känner igen mig för mycket i Lucy för att det ska vara riktigt bekvämt. Och det gör riktigt jäkla ont ibland. För hon är inte särskilt trevlig. Och hennes förflutna är förstås fasansfullt och inte alls mitt, men smärtpunkterna är desamma. De här böckerna är så oerhört välskrivna, Elizabeth Strout är nog en av de bästa författare vi har idag och det hon utforskar är så svindlande.

På ytan är det här en berättelse om en åldrande författare i New york och hennes före detta man, pappan till hennes barn. Han blir lämnad av sin nya fru och hon måste kliva in och stötta honom igen. För att hon en gång lämnade honom, för att det alltid är hon som stöttar, för att han är hennes trygghet när allt stormar och nu när hon precis blivit änka så stormar det. På ytan är det här en Woody Allensk skildring av en en intellektuell medelklass som analyserar sina inbördes relationer. Under ytan är det något mycket mer.

Williams och Lucys sökande efter hans mamma och hennes modersgestalt är gripande. Det är rörande hur Lucy söker sin roll som mamma och försöker hitta sig själv i relation till alla andra. Men det som känns på riktigt är hennes förlust, hennes sorg. Hon har precis förlorat sin man David och hon vill inte berätta om det, vill inte tänka det. Hon låter det ibland sippra fram hur hon saknar, hur hon älskar, hur hon förlorat fotfästet igen. Precis på samma sätt har hon alltid hållit undan smärtan. Hon gör rätt förstås, sådana krafter kan inte släppas lösa, men hur ska hon hålla ihop?

Jag förstår att hon behöver ta hand om William eftersom hon inte orkar ta hand om sig själv, men jag hoppas att han i nästa bok kan växa till sig och ta lite eget ansvar för sig själv. Det skulle i alla fall han själv må bra av.


Om boken

Titel: Åh William!
Författare: Elizabeth Strout
Förlag: Forum (2022)
Översättare: Helena Hansson
Tredje boken om Lucy, tidigare delar: My name is Lucy Barton och Vad som helst är möjligt.
Andra som skrivit om boken: Bernur, How soft this prison is

The raven prince av Elizabeth Hoyt

The raven prince är en historisk romance med väldigt mycket sex. Det är ingen ovanlighet med mycket sex i historisk romantik, men det här blir faktiskt lite för mycket för mig (jag är ju lite pryd av mig).

Det jag däremot tycker mycket om är hur orädd huvudpersonen, änkan Anna Wren, är. Hon träffar bokens hjälte (som för övrigt är väldigt lite hjälte), earlen av Swartingham, Edward de Raaf, på vägen, skrämmer honom av hästen och irriterar honom rätt rejält. Ändå lyckas hon få bli hans sekreterare (en kvinna!) när hans förra och förrförra osv sagt upp sig brådskande (han är rätt hetsig och jobbig att arbeta för visar det sig).

Anna är orädd och säker i sin kropp och sexualitet. Hon är bestämd och tuff och tar ingen skit. Jag tycker inte om hur hon låter sig manipuleras av utomstående när det mot slutet är så himla onödigt, men jag får väl köpa det antar jag. Jag som brukar ogilla sånt tycker också mycket om sagan som inleder varje kapitel, den kopplar lagom mycket an till den aktuella berättelsen.

Jag tycker att det här är helt ok underhållning men jag kommer nog inte läsa vidare i serien.


Om boken

Titel: The raven prince (2006)
Författare: Elizabeth Hoyt
Andra som skrivit om boken: Carolina läser