Frankissstein av Jeanette Winterson

Åh Jeanette Winterson, vilken genial författare hon är!

Frankissstein är en bok om att vara den man är, bli den man är, att finna sig tillrätta i livet och göra det man behöver göra för att hitta mening och behålla vettet. Tror jag. Jag tror också att Frankissstein är en bok om kärleken och dess drivkraft, om ensamhet och utsatthet och längtan. Allra mest är det nog en betraktelse över det djupaste innersta mänskliga, den där kampen för att förstås sig själv – vem är jag? Vad är jag? Vad är mänskligt?

I Frankissstein tar Jeanette Winterson sin utgångspunkt i den där mytiska semestern vid Genèvesjön 1816, då när Mary Shelley skapade Frankenstein. Sen rör vi oss mellan denna skapnad och dess mästare, via Bletchley och kodknäckande och till sexrobotar på en mässa i dagens USA. Det är precis så knäppt som det låter och ingen annan hade kunnat få det att hänga ihop så sömlöst och självklart som Jeanette Winterson.

När jag hade läst klart den här boken blev jag sittande, nystande i trådar en lång, lång stund. Jag brast i skratt när jag insåg att ”såklart var han en version av honom, han heter ju till och med nästan samma”. Och så ville jag läsa om igen. Det är ett oerhört gott betyg till en bok. Min enda anledning till att jag inte läst Frankissstein förrän nu är att jag egentligen ville läsa om Frankenstein först, men jag hade inte tålamod med det. Nu är jag ändå väldigt sugen på att ge mig på urberättelsen för att om möjligt hitta ännu fler glimrande ädelstenar i denna skatt.

FRANKISSSTEIN
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Wahlströms & Widstrand (2020)
Översättare: Lena Fries-Gedin
Andra som skrivit om boken: Enligt O, …och dagarna går

This is how you lose the time war av Amal El-Mohtar och Max Gladstone

Jag borde nog ha läst det här som pappersbok för att hänga med riktigt. Ljudboken förvirrar mig, eller det är naturligtvis min oförmåga till koncentration som förvirrar mig, men sånt är lättare att övervinna på papper. Samtidigt tycker jag väldigt mycket om hur boken är inläst och jag gillar boken trots (eller möjligen tack vare, det finns ju en möjlighet att boken är skriven så också) förvirringen, så det var nog inte så fel ändå.

Vad This is How you lose the time war handlar om? Nja, kärlek, tidsresor, brev, uppdrag, att hitta och förlora sig själv, att offra sig och allt. Tror jag. Typ. Jag tror att det är lite flytande och oklart och öppet för tolkning oavsett koncentrationsförmåga, det tycker jag också mycket om.

THIS IS HOW YOU LOSE THE TIME WAR
Författare: Amal El-Mohtar och Max Gladstone
Förlag: Simon & Schuster (2019)
Inläsare: Cynthia Farrell och Emily Woo Zeller

Flickebarn 291 av Ninni Schulman

Flickebarn 291 är Ninni Schulman när hon skrivs in i sjukhusjournalerna som nyfödd, hon har skolios och behöver ligga på sjukhus, trots att hon inte ens hunnit få ett namn.

Jag har svårt att hitta ord att sätta på den här läsningen. Kanske för att den berör så och talar till mig med ord som jag inte riktigt vill höra. Kanske för att det ibland känns som att jag sitter med på de där terapisamtalen och inser saker, om mig.

Om jag måste beskriva så får det bli med ordet tuff. Det här är en stentuff berättelse och bok, en svår på gränsen till omöjlig utmaning som jag förstår att Ninni Schulman brottats med hela livet oavsett om hon vetat om det eller inte.

Att läsa om den lilla flickan ensam på sjukhuset är förstås outhärdligt, men det finns annat som gör ännu mer ont. Som när hon tappar taget som vuxen, som när pappa dör. Jag älskar kraften i att Ninni Schulman skrivit den här boken, till sig själv och till mig.

Jag känner den här boken, den är väldigt intensiv. Tidshoppen är förvirrande ibland, men också effektiva. Jag tror att jag önskar att jag läst en tryckt bok istället för e-boken där avgränsningar helt saknas. Men som sagt, allt som flyter ihop skapar en intensiv och angelägen känsla. Flickebarn 291 är en bok att sluka och sen stanna kvar i.

FLICKEBARN 291
Författare: Ninni Sculman
Förlag: Bazar förlag (2020)
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…

Upright women wanted av Sarah Gailey

Först av allt: en stor applåd för min man som vågade ge mig en bok i födelsedagspresent och som dessutom lyckades hitta en jag aldrig hört talas om, men verkligen ville läsa så snart jag såg den. Det är imponerande på riktigt.

Upright women wanted är berättelsen om upproriska bibliotekarier som lever vid sidan av lagen i ett framtida vilda västern-samhälle… Låt det sjunka in. Och jag hade inte hört talas om den.

På ytan levererar dessa bibliotekarier skrifter godkända av myndigheterna, sånt som ska övertyga medborgarna att hålla sig till reglerna (som om de hade ett val). I verkligheten förflyttar och levererar de lite annat också, som människor som brutit mot samma regler till exempel.

Upright women wanted rör sig kring teman som uppror, kärlek, identitet och rätten att vara den man är. Som inkluderings- och tillhörighetsförklaring är den mäktig.

UPRIGHT WOMEN WANTED
Författare: Sarah Gailey
Förlag: Tor (2020)

Elin, diverse av Kristin Eiriksdottir

Det här med bokbloggare och recensionsexemplar är en något infekterad fråga som ibland seglar upp på ena eller andra sättet i debatten. Jag vill inte fördjupa mig särskilt i det här och nu, men kan konstatera att det där hur man kommer till sina böcker är väldigt intressant. Ibland är det så att om inte små förträffliga förlag som Flo förlag kontaktade mig och sa att nu har vi en isländsk debut här som vi tror att du skulle gilla, då hade jag missat den. Och det hade varit väldigt, väldigt synd.

Elin, diverse är en slingrig berättelse där två kvinnor (Elin och Ellen) vävs samman med varandra och med mödrar, mormödrar, andra. Under berättelsens gång händer inte så mycket och ändå allt. Skulle jag välja ett enda ord att beskriva boken så skulle det bli Liv. Här finns så mycket liv och här finns livet så som det blir och är. Här är mörkret, sorgen, uppgivenheten, sveken och allt det där som i sin ordform kan tyckas reserverade för stor dramatik och stor scen, men det är ju trots allt det som är livet för oss alla.

Elin, diverse är en resa genom liv, åldrande, medberoende och allt det där som inte blev som man tänkt sig. Det är en lättläst, svårsmält bok som dröjer sig kvar. Jag är så väldigt glad att jag fick veta om den, och nu vet du också att den finns.

ELIN, DIVERSE
Författare: Kristin Eiriksdottir
Förlag: Flo förlag (2020)
Översättare: Arvid Nordh
Andra som skrivit om boken: Bernur

Pärlemor av Cecilia Alstermark

Det är något förunderligt med poesi som väcker tankebanorna på ett annat sätt än prosa gör. När jag läste Pärlemor fastnade jag en bra stund i denna till synes enkla formulering:

Om vintern
när det är som mörkast
är sommaren som mest levande.

Som sagt, mycket enkelt och ändå var det här jag satt som längst och tänkte över hur sant det är och varför. Det är något med sommaren som gör att när jag är mitt i den så är det för mycket, jag kan inte ta in allt. Sommaren är bäst på avstånd, i januari är den helt utan filter…

Pärlemor är en diktsamling om längtan, efter barn, efter någon som tar hand om en som ett barn, att få höra till och ihop. Det är en samling dikter som verkligen knyter ihop det enkla med det svåra, det naturliga inom och utom oss. Jag tycker också väldigt mycket om upplägget med luftiga, traditionellt presenterade dikter i inledningsskedet och mer komprimerade prosalyriska stycken för att beskriva ivf-upplevelsen mot slutet.

Jag fastnar ofta i ord om att bära sina många åldrar och sin barndom inom sig, det är något jag ofta känner och tänker över och det är nog därför jag tar till mig sådana formuleringar så beredvilligt. Jag tycker det är en vacker tanke, om än lite tyngande ibland (att man ska behöva ta hand om sig själv i barnform tillsammans med allt det andra, jag önskar att jag slapp, men jag tror att det är viktigt).

Jag tycker oändligt mycket om Cecilia Alstermarks poetiska röst och jag hoppas på att få följa med en bit till på resan som är livet.

PÄRLEMOR
Författare: Cecilia Alstermark
Förlag: Ekström & Garay (2020)
Andra som skrivit om boken: Dagens bok

The Wall of Winnipeg and me av Mariana Zapata

Avkopplingsläsning? Så mycket mer så eller bättre sån än Mariana Zapatas The Wall of Winnipeg and me är nog svårt att hitta.

Själva väggen från Winnipeg är Aiden, en sjukt biffig amerikansk fotbollsspelare (här bör jag nog säga att du inte ska bli avskräckt, idrottsböcker är inte riktigt min grej heller, men här funkar det) som inte riktigt begriper vilken pärla till assistent han har i Vanessa, innan hon säger upp sig alltså. Sen begriper han och så behöver han ju hjälp och så går det som det går.

Jag tycker mycket om Vanessa i all hennes trasighet och jag gillar Aiden i all hans. Först verkar han på gränsen till korkad, men efterhand förstår jag mig på honom och snäll (min bästa egenskap hos en kille i och utanför verkligheten) misstänker jag hela tiden att han är. Jag gillar dem som sagt var och en för sig, men när de lär sig att vara med varandra vill jag liksom bara bli adopterad av dem så att jag kan få hänga med dem jämt. Jag kan inte ens förklara vad det är, men jag vill banne mig sitta i deras kök och lägga pussel hela kvällarna…

The Wall of Winnipeg and me är ingen fantastisk bok, balansen mellan romantik och svärta är perfekt, men jargongen stör mig ibland och det finns en del störande korrfel. Men en bok man vill flytta in i är en bra bok oavsett eventuella fel och brister.

THE WALL OF WINNIPEG AND ME
Författare: Mariana Zapata, 2016
Tusen tack för boktips Carolina läser

Kapten Nemos bibliotek av P. O. Enquist

Först började jag lyssna på Kapten Nemos bibliotek som ljudbok i en författarinläsning, sen blev jag tvungen att läsa ut den i pappersform. Ljudboken är alldeles, alldeles underbar, Per Olov Enquist läser på ett sätt som lyfter berättelsen flera snäpp, jag förstår verkligen på djupet vad han menar genom att följa hans röst. Det är möjligen den allra bästa inläsning jag någonsin lyssnat på (i tävlan endast med Torgny Lindgrens läsning av Ormens väg på hälleberget ). Det var inte ljudboken som tvingade mig över till pappersboken, eller så var det det.

Jag blev tvungen att växla ungefär två tredjedelar in, för att jag inte stod ut. Det blev för intensivt, för smärtsamt, för mycket. Att höra rösten sjunga, berätta, mena, söka, förklara – jag orkade inte. Papperssidorna och min egen läsröst blev ett sätt att distansera mig och orka.

Kapten Nemos bibliotek berättas av en pojke som sett, drömt och upplevt så mycket eländes sorg att man förstår att han går vilse inne i minnena och smärtan. Berättaren blev, sex år gammal, utväxlad med en annan pojke i byn, de hade efter ett misstag på BB hamnat hos fel familjer. Därifrån går det bara utför och sönder. Berättaren var vän med den andre pojken Johannes, de har i sin förtvivlan var och en sökt hjälp hos hjälparen, Kapten Nemo, de hålls i ett undervattensbibliotek och det är förstås omöjligt att veta vad som är dröm och verklighet. Såväl berättaren som jag söker oss andra sätt att se orden för att stå ut.

Anledningen till att jag inte berättar mer om bokens handling är förstås att jag inte vill förstöra för den som inte läst, jag tror att man vinner mycket på att inte veta vad som väntar innanför de här pärmarna. En än viktigare anledningen är att jag inte riktigt vet säkert vad det är som händer, vad som hänt, vad som är påhitt, vem som är vem, vem som finns, hur det hänger ihop. Och ändå är det glasklart alltihop. Det är nog en del av P O Enquists geni tror jag, att skriva glasklart och obegripligt, så som det är, och få det att verka enkelt. Sa jag att jag älskar P O Enquist?

KAPTEN NEMOS BIBLIOTEK
Författare: Per Olov Enquist
Förlag: Norstedts (1991)
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser

Strandläsning av Emily Henry

Jag tog mig för att läsa Strandläsning när jag precis avslutat en tung bok (Hamnet) och sörjde att jag lämnat ett sammanhang (Kulturkollo), jag var rätt ledsen och känslomässigt urlakad och tänkte att Strandläsning skulle vara precis den rätta sortens avkoppling för min själ. Så rätt jag hade, i och för sig finns här många känslor som ska kännas, men man vet ju att det ska sluta bra.

Strandläsning är den allra bästa sortens feelgood, den som får en att le och samtidigt ta sig för bröstet i smärta, där man får känna med och tycka om och hoppas.

Jag gillar förstås att Strandläsning handlar om skrivande och böcker, realistisk vet jag inte om den är (skrivprocess känns rätt väl beskriven om än lite väl lättvindig och effektiv mot slutet), men det spelar inte heller någon roll. Jag gillar de svåra ämnen som tas upp och hur händelser och personer vävs ihop. Jag tycker om hur January växer med Gus och han med henne, men jag tycker också om hur hon tar ett steg tillbaka och söker andras infallsvinklar. Jag tycker om vänskapen här och lugnet i platsen. Jag vill också bo sådär och skriva dagarna i ända (eller i alla fall bo sådär)!

Strandläsning är läsning för alla som söker avkoppling, vila och som vill hålla kvar (eller återerövra) sommarkänslan en stund till. Jag gissar att det till och med kan vara en bok att läsa om när andan faller på om några år.

STRANDLÄSNING
Författare: Emily Henry
Förlag: Lavender Lit (2020)
Översättare: Anna Thuresson
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…

Det är inte meningen att man ska vara här av Thomas Olsson

När jag i somras skrev om den där boken (med den långa titeln) om Erebus och Terror tipsade Jspr mig om att det finns en serieroman om expeditionen och att jag borde läsa den. Sagt och gjort, jag lånade boken på biblioteket och nu har jag läst.

Det är inte meningen att man ska vara här är en hjärtskärande berättelse om en 14-årig pojke, Thomas Evans, som söker och får en plats som skeppspojke på Franklins skepp Terror. Inte bara är det förfärlig läsning för att man ju mer eller mindre vet hur det ska gå, att leva på ett fartyg på 1840-talet var heller ingen picknick i allmänhet och det skildras bra av Thomas Olsson.

Det sägs inte mycket i den här boken, lång tid förflyter över få serierutor och ändå blir det inte summariskt berättat. Och det finns tid till att låta landskapets ödslighet och besättningsmännens förtvivlan sätta sig och smitta.

Det är inte meningen att man ska vara här är en titel som väl beskriver min känsla inför de här vanvettiga expeditionerna. Det är verkligen inte meningen att man ska det om man inte begriper att lära och ta hjälp av dem som redan finns där. Boken tar också i det ämnet på ett fint sätt. Och Franklin kommer inte väl ut, oförvånande nog.

DET ÄR INTE MENINGEN ATT MAN SKA VARA HÄR
Författare: Thomas Olsson
Förlag: Kartago (2016)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Andra som skrivit om boken: Det här har jag läst