Jag kommer hem till jul av Joanna Bolouri

Jag läser en hel del julböcker nuförtiden, vilket ni kommer bli varse om några dagar när stora samlingsinlägget kommer här på bloggen. Det blir en hel del julromantik dessutom och det är inte helt lätt att få till den har jag märkt. Jag kommer hem till jul är dock ett synnerligt lyckat stycke julromantisk roman som lyckas vara såväl rolig som söt.

Jag älskar Emily. Jag gillar det där kollektivet hon bor i, Evan som bor granne, inte alls Robert som hon dejtar. Jag avgudar hennes synnerligen knäppa familj! Och är det något som julböcker konstigt nog brukar falla på så är det det här med julkänslan, den finns verkligen här, trots att det är en sjukt konstig jul de firar i Emilys familj. Jag har invändningar mot den galna mängden alkohol, det har jag, men i övrigt är det rätt förnöjsamt. Sån där puttinuttig idealjul som ingen firar bortom såna här böcker och filmer orkar jag ändå inte med.

Humorn är väldigt viktig här och den är min, jag får lite Mhairi McFarlane-känsla (åh, kan inte hon skriva en julroman nu när jag vet att hon skrivit klart den sedan länge efterlängtade Don’t you forget about me som kommer ut i vår?) till och med. Det är en riktigt njutbar läsupplevelse att kasta sig med i Emilys juläventyr, och efteråt sitter jag mest med känslan att jag är tacksam över att mitt firande är mycket lugnare, ingen del av mig är avundsjuk eller inställd på att tävla med det skotska julfirandet som äger rum här. Tack och lov för någon sorts julefrid ändå.

JAG KOMMER HEM TILL JUL
Författare: Joanna Bolouri
Förlag: Printz Publishing (2016)
Översättare: Cecilia Falk, originaltitel: The most wonderful time of the year
Köp den t.ex. här eller här.

Den här boken är en av mina 31 bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.

The witchcraft of Salem village av Shirley Jackson

Shirley Jackson är förstås en favorit. Hennes We have always lived in the castle är en av de bästa böcker jag läst och The haunting of Hill house är definitivt en av de mest skrämmande. Så frågan är vad hon kan göra i en enkel återberättande historia om vad som hände i Salem under sent 1600-tal. Väldigt mycket skulle jag säga.

Historien om flickorna som påstår sig utsatta för trolldom i Salem i mitten av 1690-talet har nog alla vi som intresserar oss för historia, kvinnohistoria och häxförföljelser hört om både en och två gånger, men inte såhär. Och jag har ändå svårt att sätta fingret på vad Shirley Jackson gör så bra. Hon använder samma protokoll, samma uppgifter, samma dramaturgi, förstås. Men hennes röst, hennes tolkning, hennes vilja att förstå är unik. Hon skriver in Salem-rättegångarna i ett sammanhang, där de inte bara utgjorde höjdpunkten och kanske startskottet för de stora rättegångarna och samhällspanikerna. Shirley Jackson visar att den också utgjorde en sorts början till slutet. Aldrig mer skulle häxprocesserna se sådana ut (i USA i alla fall), aldrig mer lät sig hela samhällen slitas med i galenskapen. Och aldrig mer kunde de ansvariga frånsvära sig ansvaret i efterhand eftersom de som dömde i Salem gjorde det unika när de bad gud och allmänheten, de dömda och deras efterlevande om ursäkt några år efter att det som skedde skedde. Det var naturligtvis lika många år för sent, men Shirley Jackson visar hur unikt det var och hur viktigt det ändå var för det som komma skulle och det som inte blev.

Det kanske inte verkar så viktigt det här med häxprocesser idag. Det tillhör ju det förgångna och allt det där. Som historiker (jag har bestämt att jag som doktor i historia har fritt fram att kalla mig det även om jag inte längre praktiserar vetenskapen, jag förespråkar och älskar den fortfarande) vill jag dock lyfta vikten av att minnas det som hände ”förr”, eftersom det som har hänt händer igen och eftersom vissa vill göra andras historia till sin. Vi lever i tider där mäktiga män (inte bara Donald Trump) vill göra gällande att de utsätts för häxprocesser. Det gör de inte. När ignoransen (eller möjligen arrogansen eftersom de troligen mycket väl vet att de använder orden fel) är så stor blir böcker som den här så mycket viktigare. Shirley Jacksons The witchcraft of Salem village är en ständigt aktuell och ständigt viktig bok som säger något om människor, mänsklighet och samhällsbyggen. Den slumrande historikern i mig rekommenderar den varmt, liksom bokälskaren. Jag rekommenderar också att lyssna på den under till exempel en tågresa mellan Göteborg och Karlstad, den räcker precis hela sträckan (om det blir tio minuters försening och det blir det ju).

THE WITCHCRAFT OF SALEM VILLAGE
Författare: Shirley Jackson
Förlag: Skyboat media ink. (2014)
Inläsare: Gabrielle de Cuir

Den här boken är en av mina 31 bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.

Belzhar av Meg Wolitzer

Belzhar av Meg Wolitzer är en sån där bok som jag haft i många bokhögar och sagt att jag ska läsa, varje gång jag har visat upp den har en hel hög engagerade läsare gastat att ”du måste läsa Belzhar”. Jag har inte gjort det, förrän i november, under allhelgonahelgen. Och visst kan man tycka att det är dumt att jag inte tagit mig an den tidigare, men samtidigt är jag glad att jag sparat på den. Jag kan inte tänka mig en bok bättre att läsa en sorgtyngd och grå allhelgonahelg, det var just då den skulle läsas, just då jag behövde den.

Jag tycker väldigt mycket om Belzhar, förstås. Den handlar om en grupp ungdomar på en internatskola för trasiga själar. Alla som är där genomgår någon sorts svårighet, de har förlorat någon eller gjort något som inte kan förlåtas. De är i olika stadier av känslomässigt sönderfall. De samlas i en klass för särskilda studier i engelska språket där de samtalar om livet och Sylvia Plath (bara en sån sak!). Och så skriver de dagbok, och när de skriver i dagboken förflyttas de plötsligt till en annan värld, där det som hänt dem inte hänt, men de vet att det ska hända.

Det är så förunderligt vackert och läkande att läsa om de här ungdomarna och deras väldigt olika trauman. Jag tycker så mycket om dem, känner så mycket med dem och känner igen. Ni vet när känslorna var himlastormande och större än allt. När kärleken var allt uppslukande och det inte fanns gråskalor utan allt var svart och vitt. Gud så jag inte längtar tillbaka. Jag önskar mig inte heller ett Belzhar (som de kallar platsen där de kan besöka det förgångna), men jag känner att jag lärt mig något och läkt av att ha fått följa med Jam och de andra dit.

BELZHAR
Författare: Meg Wolitzer
Förlag: Simon and Schuster (2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Belzhar är en av mina 31 bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.

Slutet av Mats Strandberg

Tänk att preapokalypsen kunde vara så fantastisk…

Att läsa Mats Strandbergs Slutet är att bära på sin största ångest, all sin kärlek och all sin sorg, samtidigt och att nästan inte skrämmas av det. 

Slutet börjar när mänskligheten får veta att en komet är på kollisionskurs med jorden, det är bara några korta månader kvar. Under de sista fem veckorna får vi sen följa Lucinda och Simon och människorna runt dem. Någon dör, några lämnar, några förtvivlar, alla kämpar så oerhört med livet. 

Slutet tvingar mig förstås att tänka på mitt eget liv, hur det skulle vara att veta. Jag tror att jag likt Simon skulle drabbas av panikångest och overklighetskänslor för egen del, men hur det skulle vara att som förälder veta att barnen inte hade någon framtid orkar jag inte ens försöka fördjupa mig i. Jag förstår att jag skulle fungera för att jag måste, men jag begriper inte hur. Mats Strandberg har skrivit den här boken så trovärdig att jag finner tröst också i det. Det är klart att vi skulle klara det om vi måste, och litegrann kan jag faktiskt ta till mig och använda för att göra livet bättre också när jag inte måste förhålla mig till slutet. För visst har jag tänkt över hur jag skulle vilja ha den allra sista kvällen, jag försöker göra alla kvällar lite mer som den kvällen nu.

Mats Strandberg har sagt i intervjuer att Slutet varit hans sätt att hantera klimatångesten och det förstår jag. Min klimatångest har varit galopperande sen i somras (oron har funnits där tidigare också men det var först då den utvecklades till ångest) och i Slutet får jag pröva många av de tankar jag har kring slutet som oundvikligen kommer för oss som civilisation, mänsklighet och planet.

Slutets slut är vackert. Visst önskar jag hela tiden att någon ska hitta en lösning och säga att allt gick bra ändå, men jag hade ju aldrig förlåtit om det gjorts så.

SLUTET
Författare: Mats Strandberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Eli läser och skriver, Västmanländskan. Läs också inlägget där Kulturkollo konfererar om Slutet för fler infallsvinklar och tankar.

Slutet är en av mina bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.

Som sparv som örn av Per Nilsson

Först – om du inte läst Som sparv som örn än så tycker jag att du ska göra det innan du läser här (eller någonting någon annanstans för den delen). Inte för att jag avslöjar så mycket om handlingen, men det här är en långsam bok som värnar sina hemligheter och som är värd att läsas utan förväntningar eller förförståelse. Så iväg och läs så ses vi kanske sen, efteråt.

Jag tyckte väldigt mycket om Per Nilssons Som katt som hund när jag läste den tidigare i höstas, Som sparv som örn berör mig ännu mer.

När Be berättar om den mer än lätt komplicerade vänskapen med den där besvärliga tjejen i skolan finns det mycket att fastna för och tycka om. Det är sådär svårt och lätt och på liv och död som det ofta var när man var i den åldern. Att börja sjuan, att ha alla de där hormonerna som gör kaos med och av en. Allt det där är så väldigt fint skildrat. Och så tycker jag väldigt mycket om den där trygga bakgrunden, att det finns ett samhälle där bakom som fungerar. Jag vet att det inte alltid fungerar så i verkligheten, men i en bok för ungdomar känns det väldigt viktigt att det får vara så. Att det finns något att gripa tag i när allt känns omöjligt.

SOM SPARV SOM ÖRN
Författare: Per Nilsson
Förlag: Alfabeta (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting

Att läsa Vi kommer snart hem igen är outhärdligt. För de gör ju inte det, kommer hem igen. Det är outhärdligt för att det är sant och outhärdligt för att jag inte längre tror att det inte kan hända igen.

Det är faktiskt en chock att läsa den här boken och inse hur viktig den är. När jag gick på högstadiet och vi fick besök av överlevare från förintelsen som berättade sina historier gjorde det outplånliga intryck på mig och oss alla vill jag tro. Och jag var så säker på att det förstås aldrig skulle kunna hända, vi hade naturligtvis lärt. Sen kom Srebrenica, och alla de där andra platsena och helvetena, men jag inbillade mig att vi skulle lära av det också och att det i alla fall aldrig skulle kunna hända i den skalan. 

Att inse att jag inte längre är så säker, att jag tappat lite till av min tilltro till oss, det skrämmer mig på riktigt. Jag började förstå det när jag satt vid vårt köksbord och bröt ihop (gissa om jag samlade pinsamhetspoäng) när jag skulle berätta för barnen om förintelsen för allra första gången, om Anne Frank och vad som hände henne. Ansvaret föll så tungt på mig, vikten av att de ska veta, verkligen känna vad som hände nästan kvävde mig och samtidigt var det som om jag för första gången förstod det när jag berättade för mina egna barn, att nazisterna mördade barn och att alla andra såg på. Jag anade då att något skiftat inuti mig, nu vet jag att det har det.

Vi kommer snart hem igen skildrar förintelsens fasor, vardagliga och ogreppbara, ur sex barns perspektiv. Vi får hälsa på dem i deras kärleksfulla hem och se allt slås i spillror, igen och igen. Det är outhärdligt. Men vi måste uthärda. Om detta må vi berätta om och om och om igen. Och vi måste lyssna. 

Vi kommer snart hem igen är fantastisk i det att den skildrar något så hemskt på ett såväl lågmält som starkt sätt, i såväl bild som text, att det outhärdliga blir nästan uthärdligt. Troligen ligger förklaringen till det i det fokus som finns på människorna och livet.

VI KOMMER SNART HEM IGEN
Text: Jessica Bab Bonde
Bild: Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Vad jag saknades här av Jila Mossaed

Ord. Ibland är det svårt med ord, svårt att få dem att passa ihop och svårt att få dem att uttrycka det man vill ha sagt. Jila Mossaed har en självklarhet med orden som gör mig trygg.

Att vistas inne i Vad jag saknades här är som att vara hemma. Jag får en så stark trygghetskänsla, en känsla av att förstå och vara förstådd. Omhändertagen. Språket är magiskt, det som blir sagt är vackert, trösterikt, aldrig tomt. Jag förförs av Jila Mossaeds sätt att spinna språket.

Det är alltid svårt att sätta fingret på poesi, försöka beskriva det. Vad jag saknades här handlar för mig om naturen och naturen i människan (snarare än människan i naturen även om det också är ett inslag), om långsam sorg, tröst, liv och hem (att skapa ett hem framförallt och det är nog det Jila Mossaed gör så fint att jag känner mig hemmastadd och trygg). För någon annan kanske det handlar om något annat. Det är ju det som är så förunderligt fantastiskt med litteratur, att vi får lov att skriva den själv när vi läser.

Jila Mossaed är en ny bekantskap, en ny god litterär vän. Mitt i all sorgesam turbulens är jag glad att hon med sin styrka och röst, sina ord, ska ta plats i Svenska Akademien. Jag hoppas att hennes lågmälda eftertänksamhet från poesin kan få sprida sig och genomsyra också akademiarbetet

VAD JAG SAKNADES HÄR
Författare: Jila Mossaed
Förlag: Bokförlaget Lejd (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bernur

Strandcaféet av Lucy Diamond

Eftersom jag läste En sommar i Brighton i somras så visste jag redan att Lucy Diamond skriver sån där precis lagom mysig feelgood som man kan behöva ibland då och då. Särskilt i november.

Strandcaféet visar sig tack och lov vara lika fluffig. Där finns förvecklingar och rätt mörka familjeproblem, men man vet hela tiden att det ska lösa sig. Till och med det där som skär i hjärtat på riktigt, som i Eevies relation med styvsonen Saul förstår man att det ska lösa sig också när det ser som allra mörkast ut.

Eevie ärver, som huvudpersonerna i såna här böcker ofta gör, ett café när den älskade moster Jo plötslig går bort. Till en början är det inte ens klart om hon ska behålla caféet (såklart hon ska!), men när några lösa saker faller på eller ur plats blir det ändå så att hon engagerar sig. 

Och det är ju inte utan att man vill ha ett strandcafé nu. Det verkar onekligen väldigt mysigt, för att inte tala om det där med att bo ovanpå. Undersöker genast utsikterna att tillskansa sig någon sorts strandnära byggnad medelst caférörelse i Cornwall.

Strandcaféet
Författare: Lucy Diamond
Förlag: Printz Publishing (2018)
Översättare: Ann Margret Forsström
Första delen i en serie
Köp den t.ex. här eller här.

Hantverkaren av Sharon Bolton

Så oerhört ojämn hon är ändå Sharon Bolton. Min senaste av hennes böcker var Daisy in chains som jag hade längtat väldigt mycket efter men sen blev väldigt besviken på, av flera anledningar. Sen började jag ju läsa Hantverkaren i somras och slutade rätt snabbt eftersom det var olidligt att läsa om levande begravda barn och inte veta säkert att det skulle bli något bra av det. Det är inte värt att lidande släpa sig igenom något sånt om det ska bli Daisy in chains-dåligt. Så tack och lov för kloka kollegor som läser och kan rapportera att det blir bättre på levande begravda-fronten (det blir värre också, men på ett annat sätt), att det blir riktigt bra och att där finns Pendle-häxor…

Hantverkaren är nog den bästa av de av Boltons böcker jag läst (dvs bok 1, 2, 3 och 4 om Lacey Flint och den redan nämnda). Den är fortfarande inte perfekt, men vem är jag att förvänta mig det. Hantverkaren är fascinerande, väldigt väl sammanhållen och mycket grym, och skrämmande spännande en väldigt stor del av läsningen. Den historiska aspekten med häxprocesserna och allt det jag känner igen från exempelvis Jeanette Wintersons skildring av de dömda häxornas umbäranden i The daylight gate fungerar väldigt bra för att skapa en miljö som både lockar och skrämmer. Människorna däri blir både mänskliga och symboler, det finns så oerhört många skrämmande skuggor i Sharon Boltons Sabden.

Florence Lovelady tycker jag om, hon är verkligen stenhård, hon går så långt över gränsen att gränsen inte längre syns, men jag är med henne hela vägen. Jag tycker också att det är väldigt fint att vi inte får veta så väldigt mycket om den dömde barnamördaren Larry Glassbrook, vem han var och gjorde. Jag tycker om att få tänka på honom själv nu efteråt. Överhuvudtaget är det här en bok som jag tycker om att pussla med i efterhand för att se hur jag får ihop allt. Jag är inte säker på att den skulle hålla för en omläsning direkt, men som minnespussel är den väldigt fin.

HANTVERKAREN
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Modernista (2018)
Översättare: Åsa Brolin, originaltitel: The craftsman
Köp den t.ex. här eller här.

Mördarens mamma av Ida Linde

Jag har läst en bok av Ida Linde tidigare, och jag älskade Norrut åker man för att dö. Den var bra, välskriven, språkligt intressant, en stor läsupplevelse. Jag har burit boken med mig, men glömt att den var skriven av just Ida Linde. Så när människor omkring mig började prata om Mördarens mamma kopplade jag inte ihop den med något.

Nu när jag läst också den ser jag förstås sambandet. Mördarens mamma är allt det som Norrut åker man för att dö var och så mycket mer. Det är tydligt att jag följer en författare som utvecklas och blir allt viktigare. Mördarens mamma är än mer sammanhållen och så väldigt smärtsamt bra.

Henrietta står i förgrunden, hon som älskat sin pojke så länge, som nu tvingas besöka honom på anstalten där han ska stanna i 14 år, hon som försöker hålla fast sin kärlek. Men Mördarens mamma är så mycket mer. Det är en meditation över hur väl man egentligen kan känna en människa, eller sig själv. Hur långt man är beredd att gå, vad som kan och måste förträngas, vad man blir rädd för och hur sorg kan ta sig uttryck. Och mitt i allt detta monumentala och livsavgörande är allt så vardagligt. Det steks kantareller. Det bryggs kaffe. Och däri ligger det för mig, smärtpunkten med den här boken. Jag sitter med min kaffemugg i mitt vardagsrum, med familjen utspridd i rummen runt mig och katten på magen och jag inser det som Henrietta säger – allt kan hända dig, allt kan hända oss. När man tänker det fullt ut och lyckas se bortom det svåra i den här boken, att det där som är allt som kan hända inte bara är det hemska, då blir ju det livsavgörande. Allt kan hända dig. Det är en stor, oändligt stor, sak.

Jag älskar den här boken. Och då har jag inte ens lyckats sätta ord på bråkdelen av vad det är som rör vid så mycket inom mig.

MÖRDARENS MAMMA
Författare: Ida Linde
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Romeo and Juliet

The Water Cure av Sophie Mackintosh

The water Cure är en grym och långsamt stelfrusen och skrämmande historia. Tre systrar står i centrum, deras värld som ”alltid” varit det den är kastas plötsligt, av olika händelser, upp och ner. Någon försvinner, några kommer. Det står väldigt tidigt klart för mig som läser att den värld som systrarna lever i är olik vår, eller i alla fall inte samtidig med vår.

Män är farliga, fysiskt påtagligt farliga. Men det är kvinnor också ska det visa sig. Flickorna lever med en mor, som renar dem, tränar dem och utsätter dem för ritualer för att stärka dem. De har också levt med en sorts far som nu är försvunnen.

Jag kan inte säga så mycket om vad The Water Cure handlar om för jag vet inte, och det jag vet vill jag inte avslöja. Det är som sagt en grym historia som inte väjer för något, det är en förvirrande och ändå väldigt rättfram berättelse. Allt bygger på rädsla och ilska och hat.

Rent tematiskt  påminner boken om Doris Lessings The Cleft där inte heller allting är vad det synes vara. Den är också grym, The Water Cure lämnar mindre dålig smak i munnen dock. Och Mackintosh gör det bättre än Lessing.

Inläsningen är superb, känslolös och distanserad, precis som den måste vara.

THE WATER CURE
Författare: Sophie Mackintosh
Förlag: Penguin (2018)
Inläsare: Hannah Murray, Gemma Whelan, Morfydd Clark

Bön till havet av Khaled Hosseini och Dan Williams

Det finns mycket Bön till havet inte är. Det är inte en roman, inte en färdig tanke, inte en helhet. Det är istället en dikt, en känsla, ett fragment av något att bära vidare och tänka själv.

Den korta texten, den tar fem minuter att läsa, tio minuter andra gången när man vill låta orden sjunka in, är fragment av berättelsen om en man som tvingas föra sin son över havet, från kriget mot en frihet där ingen vill ha dem. Det är en berättelse inspirerad av Alan Kurdis öde i medelhavet där vågorna slukade honom och västvärlden lät det ske. Ett öde han delar med så många andra.

Jag skulle vilja att Khaled Hosseini en dag skriver en roman utifrån de här fragmenten. Jag vet inte om jag skulle orka läsa den, men jag vill att den ska finnas. För mig räcker det med Bön till havet för nu, men det är bilderna (av Dan Williams) som väcker mina känslor på riktigt. Jag tänker att Khaled Hosseini kan mer med mer utrymme och tid. Men ett steg i taget.

BÖN TILL HAVET
Författare: Khaled Hosseini
Illustratör: Dan Williams
Förlag: Wahlström & Widstrand (2018)
Översättare: Johan Nilsson
Köp den t.ex. här eller här.

Midsommarbrud av Elisabeth Östnäs

Det här är den första boken i Släkten-serien som jag läser, men förstås inte min första av Elisabeth Östnäs romaner (mina texter om hennes tidigare romaner hittar du här). Det är förstås så att jag läst Midsommarbrud eftersom det är Elisabeth Östnäs som skrivit den.

Mycket börjar och kulminerar midsommarnatten 1411, Karin blir på något sätt vuxen. Men det är sen allt ska hända henne. Det som utgör huvudfåran i berättelsen är att Karin gifts bort med bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson och kommer att följa honom i det långsamt framväxande upproret mot kungen. Jag tycker att den delen är intressant, men den huvudsakliga behållningen ligger i annat, i det jag kommit att förvänta mig från Elisabeth Östnäs.

Mitt bästa är att ingenting är så enkelt som det verkar. Visst gifts Karin bort mot sin vilja, hon ville ju egentligen leva med barndomsvännen. Men hon kommer ändå att utveckla en djup samhörighet med Engelbrekt och en respekt för hans frilla. Visst slåss Engelbrekt för de ofrälse, men han har också dolda agendor och inte heller det gör honom till en sämre (eller bättre) man, han är en man. Alla här är människor, också de minsta bifigurer. En annan sak att känna igen är djurens betydelse och det kroppsliga, där känner jag verkligen Karins Ransta som berättelsens (och Karins eget) bultande hjärta. Det är där Karin trivs bäst, där hon får avla sina djur och vårda dem. Där trivs också jag som allra bäst i berättelsen.

MIDSOMMARBRUD
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Historiska media (2018)
Tionde delen i romanserien Släkten.
Köp den t.ex. här eller här.

Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka av Naja Marie Aidt

Jag kan inte rekommendera Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka om du är förälder, inte om du har den minsta inlevelseförmåga eller fantasi. Jag kan inte heller rekommendera den om du förlorat, om du vet vad förlust och sorg är, om du någon gång känt döden och dess konsekvenser rulla in över dig, krossa dig. Ändå hoppas jag att du vill läsa Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka, jag hoppas att du läser den frivilligt, beredd på biverkningarna.

Naja Marie Aidt förlorade sin son Carl i mars 2015. Det här är hennes berättelse om den förlusten, om döden, men också om hennes upplevelse av att vara Carls mamma i 25 år. Det är naket och brutalt, ord man gärna använder för att visa att man tycker att ord om sorgeupplevelser är på riktigt. Men det här är naket och brutalt också på ett djupare plan. Naja Marie Aidt väjer inte för att slita av sårskorpor till och med jag som utomstående önskar hade fått bli orörda.

Jag har levt som balsamerad i sorg sen juli 2017, flera av mina allra viktigaste har dött, lämnat, lämnat det som känns som ingenting, och allt, kvar. Min sorg är ingenstans i närheten av många andras. Att förlora sitt barn, sin partner, det finns så mycket som är tyngre. Men det hjälper mig inte när jag läser Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka. Jag känner igen min känsla och min process, att veta att det skulle kunna vara så mycket mer intensivt gör det ju inte lättare. Sorg är sorg är sorg. Den böljar, den bleknar för att i nästa sekund svepa över dig och nästan dränka. Den här sommaren har jag till exempel sörjt M som rycktes bort för 19 år sen. Jag har sörjt honom för att all annan sorg väckt den gamla. Jag har sörjt honom och insett att det har jag gjort, i skymundan, varje dag i 19 år. Naja Marie Aidt berättar om en sorg som ska bäras likt ett ofött barn, alltid, djupt. Jag tror henne.

Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka är, tillsammans med Sorgen bär fjäderdräkt, det vackraste och mest fasansfulla jag läst om sorg. Läs den.

HAR DÖDEN TAGIT NÅGOT IFRÅN DIG SÅ GE DET TILLBAKA.CARLS BOK
Författare: Naja Marie Aidt
Förlag: Wahlström & Widstrand (2018)
Översättare: Johanne Lykke Holm
Köp den t.ex. här eller här.

Nuckan av Malin Lindroth

Det här är en svår bok att skriva om eftersom den så oerhört noggrant beskriver hur man måste vara för att få känna sig träffad av beskrivningen av nuckan, det finns ett tolkningsföreträde som utesluter mig och som jag inte vill bryta mig igenom. Det är också en omöjlig bok att inte få en massa tankar om eftersom den väcker så mycket i mig.

En nucka är enligt Malin Lindroth en kvinna (möjligen kan det vara en man också men det hör till en senare och större diskussion) som inte lever eller levt i en parrelation, som inte har barn, som valts bort och valts bort och valts bort. Jag är en kvinna som lever i en tvåsamhet sen 17 år tillbaka, jag har haft den enorma turen att bli förärad två barn när jag insåg att det var det jag ville ha. Och ändå finns här så mycket jag känner igen och går igång på.

Ensamheten känner jag. Jag var 24 när jag träffade han som blev min partner och jag hade då levt 24 år i så gott som total ensamhet, visst en kompis skulle jag säga att jag hade i högstadiet och några klasskamrater dessförinnan som pratade med mig, men annars totalt ensam. Sånt sätter spår som inte försvinner för att man har den evinnerliga turen att hitta någon som älskar en för det där freaket man är (det kan vara det jag tycker mest om med Nuckan, när den högljutt försvarar freaken de flesta av oss var och förfäktar deras rättighet att få överleva utan att bli borttvättade av tillkämpad instagramlycka). Min ensamhetskänsla sitter där, den är skapad av omständigheter och mina egna strategier för att överleva de där åren, men den är också en förutsättning för den jag blev. Jag känner en oändlig tacksamhet över att ha träffat min man, ha fått den där vardagsgemenskapen som Malin Lindroth talar om, att bli lyssnad på och sedd. Tacksamhet, och rädsla för att han inte ska stå ut. Och där finns det nog att hitta igen, vad ensamheten gjort med mig. När Malin verkar tillfreds med sig själv och inte följer det hon tror att andra tycker om henne (heja Malin!) så är jag mer osäker. Jag känner mig fel, ful, som om jag inte kan klä mig rätt, som att jag alltid är lite, lite fel i alla situationer och sammanhang. Med åren har jag börjat släppa på det lite, blivit bättre på att inte bry mig om att det känns så (vilket till slut förhoppningsvis leder till att det inte känns så). När jag är 50 kanske jag nåt dit där jag bara är. Det är i alla fall målbilden.

Jag kan när jag läser Nuckan fundera över förväntningar kring vad kärlek är, vad tvåsamhet är. Malin Lindroth och jag har väldigt olika bilder av framförallt tvåsamheten, det finns ju också där normer man ska passa in sig i. Men det är en annan historia, som jag hoppas kan utforskas någon gång, jag tror att vi alla skulle må bra av det.

Mitt finaste, det som läker något i mig efter alla återutflykter till ensamheten som den här boken tvingar mig att göra är beskrivningen av naturen. Av ensamheten som ett isländskt månlandskap. Hur Malin Lindroth skriver om hur hon lade sig ner på marken (eller i alla fall tänkte att hon gjorde det) och ”allt som var ensamt i mig förbands med landskapets ensamhet”, hur ensamheten blev ”så stor, så uråldrig och så i allas ägo att jag inte kände mig ensam alls”. Jag tror att det är lite så jag känner mig på mina skogspromenader. Det är en fin tanke, en som läker, något jag ska bära vidare i livet.

NUCKAN
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Prickiga Paula, Och dagarna går…. Missa inte heller diskussionen om NuckanKulturkollo läser.

Vad som helst är möjligt av Elisabeth Strout

Som jag älskade Mitt namn är Lucy Barton när jag lyssnade på den förra sommaren! Av skäl som jag inte tänker gå djupare in på (läs det jag har att säga om den boken här) och för att den är fantastisk. Vad som helst är möjligt är likaledes fantastisk, jag har svårt att sätta fingret på och beskriva vad som utgör det fantastiska bara.

Kanske är det språket. Det är så precis, aldrig överdrivet utflytande och aldrig fattigt. Precis. Kanske är det människorna, troligen är det människorna. Lucy Barton finns här, men bara i utkanten. Här finns hennes syskon, skolvaktmästaren på hennes skola, systrarna Nicely, gamla människor som levt väl eller fel, unga människor som kämpar på där ute i obygden. Alla är oerhört svåra att tycka om, och ändå…

Jag älskar Elisabeth Strout! För hur hon skriver, men ännu mer för vilka hon skriver. Hennes karaktärer är de som sällan kommer till tals, de små och bortglömda, de som inte utfört ett hjältedåd i sitt liv. De som är som de flesta av oss.

VAD SOM HELST ÄR MÖJLGT
Författare: Elisabeth Strout
Förlag: Forum (2018)
Översättare: Kristoffer Leandoer, originaltitel: Anything is possible
Detta är ingen egentlig serie, men Vad som helst är möjligt läses med fördel efter Mitt namn är Lucy Barton
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…

Muralgranskaren av David Nessle

Att humor är svårt vet vi alla. Jag skrattar sällan åt böcker som ska vara roliga, gillar bara en bråkdel av de komiker jag erfarit, är helt enkelt lite kräsen eller möjligen sur och humorlös.

Men när humor funkar är den så långt från svår man kan komma. Muralgranskaren är precis rätt för mig, så enkelt att det korsar över till genialitet och samtidigt beläst utan att bli svårt eller kräva det minsta av mig som läsare. Där finns bilder och bildtexter som är absurda tolkningar av det som händer på bilderna. Vare sig bilder eller texter är särskilt roliga var och en för sig (jo, vissa bilder är verkligen obetalbara), men tillsammans blir det guld.

Rätt ofta är Muralgranskaren det enda positiva i mitt twitterflöde och den här boken fick mig att skratta rakt ut under en period då jag var rätt uppgiven över det politiska och samhälleliga läget. Det behövs några befriande asgarv mellan varven, också för folk som är så sura och humorlösa som jag.

MURALGRANSKAREN
Författare: David Nestle
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Den mörka ängeln av Elly Griffiths

Eftersom jag tydligen är oförmögen att sluta läsa nya delar i serien om Ruth Galloway så önskar jag mig en paus i utgivningen. Jag skulle vilja att Elly Griffiths gav dem alla i alla fall fem år innan vi tittar in till dem igen. De är alldeles för intrasslade allihop. Nelson borde skärpa sig och sluta vara en sån velig geléklump. Ruth borde resa sig och gå från hela situationen, skapa sig ett eget liv, fokusera på det hon har istället för på det väldigt osäkra hon inte har. Jag tycker egentligen att slutet är det allra bästa med den här boken, men det gör det också svårt för mig att tro att en bok om ett år skulle ha trasslat ut någon av trådarna som verkligen behöver bli uttrasslade.

Deckargåtan i Den mörka ängeln är rätt halvdan, som på en höft för att den bör finnas där. Jag bryr mig inte så mycket. Men jag gillar ju å andra sidan miljöombytet och känslan av italiensk bergsby vävs snyggt ihop med det gamla bekanta. Och så tycker jag om att Laura, Nelsons dotter, får ta lite plats. Av henne vill jag gärna se mer då om fem år när nästa bok kommer.

En sak som stör mig är utseendefixeringen. Jag har inte tänkt så mycket bortom Ruths ohälsosamma kroppsskam tidigare, men här är det verkligen genomgående hur alla kvinnor (och en del män) enbart beskrivs utifrån hur vackra de är. Och vackra är de verkligen. Shona är snygg och behöver inte anstränga sig, Cloughs nyblivna fru är sjukt snygg (det var hennes mest framträdande karaktärsdrag redan i förra boken), Michelle är så oerhört vacker och elegant, Nelsons döttrar är vackra, en tolk i Italien var ”snyggast på universitetet”. Kan vi inte få lära känna Michelle som människa istället, och låta Laura vara skarp och känslosam och intressant, låta den där tolken bli en människa? Jag undrar dessutom lite hur man kan märka så tydligt att någon är uppseendeväckande vacker när alla andra också är det, går det inte inflation i sånt?

Nåja jag avskyr inte Den mörka ängeln, problemet är mest att den går lite på tomgång vilket får mig att lägga märke till och irritera mig över sånt där. Det är en mellanbok. Jag hoppas att det tar sig igen någon gång i framtiden för jag saknar det där att få engagera mig och tycka så mycket om Ruth, Nelson och de andra som jag brukade göra. 

DEN MÖRKA ÄNGELN
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2018)
Översättare: Carla Wiberg, originaltitel: The dark angel
Den tionde boken om Ruth Galloway, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går, Enligt O, Johannas deckarhörna

Som katt som hund av Per Nilsson

Som hund som katt är en alldeles ljuvlig bok. Inte för att den är ljuvligt vacker eller rosenskimrande eller något sånt där, verkligen inte. Nej snarare för att den inte är det, för att den är vardaglig och enkel och handlar om det mörkaste och ljusaste som finns – kärlek, liv och död. Jag tycker om dem så mycket, både hen som är mest katt och hen som är mest hund. Jag tycker om mamman och pappan som kommer in lite i bakgrunden, och pappan som jag aldrig får lära känna.

Som hund som katt är en bok som berör på djupet, som jag kan känna igen i mycket, som gör det svåra lätt och tvärtom. Så som det är det här livet. Det känns som en bok som tar sin läsare på allvar och med tanke på att detta är en bok om och för ungdomar så är det viktigt. Väldigt viktigt till och med.

SOM HUND SOM KATT
Författare: Per Nilsson
Förlag: Rabén & Sjögren (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Stories from the city, Enligt O

The end we start from av Megan Hunter

Å ändå för såna där böcker som kommer in lite från sidan och slår en nästan till marken! The end we start from är en sån. Enda anledningen till att jag lånade Den med mig hem en spöregnig jobbsöndag var att den tillhörde inköp vi gjort till biblioteket för att bättra på vårt bestånd av engelsk skönlitteratur och jag ville inte att den skulle stå outlånad längre. Och så är omslaget så himla fint.

The end we start from är en särpräglad läsupplevelse där jag hela tiden balanserar mellan att vilja ha mer och tycka att jag får precis lagom mycket.

London översvämmas, landet ligger förstört, människor trampas, dödas, flyr. En kvinna föder ett barn mitt i infernot. Berättelsen, berättad i korta stötar, utan att utge sig för att vara hela historien, kretsar kring lilla Z, föräldraskapet och någon sorts vardag i kaos. Katastrofen finns som en fond, anad, hela tiden överskuggande, aldrig alenarådande.

The end we start from är svår att beskriva, svår att sätta fingret på, svår att kategorisera. Men om du gillat någonting av Virginia Woolf, Emily St. John Mandel eller Jeanette Winterson tror jag att det här är något för dig. Alla andra bör också ge den en chans, om inte annat så för möjligheten att få bli totalt knockad av något oväntat för en gångs skull.

THE END WE START FROM
Författare: Megan Hunter
Förlag: Picador (2017)
Köp den t.ex. här eller här.