Kungens komediant av Agneta Pleijel

Det är inte så särskilt länge sen jag läste första delen i den här serien, Drottningens chirurg, och tyckte att den var bra, inte mer, och intressant. Egentligen hade jag tänkt att eventuellt läsa vidare efter en paus, men Kungens komediant lockade mig helt enkelt för mycket där den stod i bokhyllan för att jag skulle kunna hålla emot. Det var bra, man har allt att vinna på att minnas det som händer framförallt unge Lasse i den första boken. Här är han igen och berättar sin historia.

Lars Hjortsberg har ett liv att berätta om – i Gustav IIIs absoluta närhet ända in i slutet och vidare. Han var kungens skådespelare, page, bibliotekarie och högläsare under de där sista viktiga åren. Jag är särskilt fascinerad när han tar med oss in i kungens dödskammare. Jag tycker om den åldrade skådespelaren och de ruelser han bär på, jag tycker om Agneta Pleijels sätt att levandegöra historien.

Kungens komediant gör större intryck på mig, den biter sig kvar, men hade kanske inte gjort det på samma sätt om det inte vore för inledningen i Drottningens chirurg. Jag läser sista delen (Syster och bror) också, med riktigt stora förhoppningar.


Om boken

Titel: Kungens komediant
Författare: Agneta Pleijel
Förlag: Norstedts (2007)
Andra delen i en trilogi, tidigare delar: Drottningens chirurg

Vid liv av Louise Alvarsson

Louise Alvarssons romandebut är egentligen en självbiografisk betraktelse över livet och väntan. Läsaren följer med på en sicksackresa mellan en stundande förlossning, väntan på att bli gravid, barndomsminnen, en pågående förlossning och en förlust som förändrade allt.

Jag känner mycket när jag läser Vid liv. Främst ett motstånd eftersom förlossningsberättelsen är så stark och sårig och bitvis påminner så mycket om min. Jag känner också motstånd i de delarna som handlar om ätandet och störningarna däromkring. Det kommer lite nära.

Sen tänker jag mycket också. På livet och döden och att jag, precis som Louise Alvarsson skrivit det, tror att de ligger helt bredvid varandra. När ett nytt liv inleds befinner sig alla som finns i närheten som allra närmast döden, sin egen och de andras. Jag upplevde det själv väldigt starkt vid min första förlossning när jag födde och sedan nästan dog. Natten när jag födde andra gången så dog nästan min farfar på samma sjukhus, fick jag veta efteråt.

Vid liv är en kort, snabbläst bok som berör många aspekter av det där jobbiga och ibland fantastiska men alltid vardagliga som är livet. Det är en bok som lever kvar i sin läsare och som alldeles säkert kommer transformeras i mig både en och två gånger.


Om boken

Titel: Vid liv
Författare: Louise Alvarsson
Förlag: Norstedts (2024)

Five red herrings av Dorothy Sayers

Låt mig säga det direkt. Jag gillar att umgås med Lord Peter Wimsey och uppleva honom lösa mord, men den här boken gav mig väldigt lite glädje. Det beror delvis på att allt för många karlar som aldrig får någon riktig karaktär och därför är helt omöjliga att hålla isär utgör de misstänkta. Delvis beror det på att det är ett evinnerligt malande om tågtidtabeller och cyklar.

Allt är alldeles för komplicerat och svaret på vem som gjorde det är allt för uppenbart. Hur han gjorde det är alldeles för fantastiskt. Och herregud all dialekt man måste tröska sig igenom för att komma framåt! Nej, jag gillar inte alls det här. Men jag läser vidare och nästa bok i serien är en omläsning som jag kommer gilla.


Om boken

Titel: Five red herrings
Författare: Dorothy Sayers
Första utgåvan 1931
Detta är den sjätte boken om Lord Peter Wimsey, jag har tidigare läst: Lord Peters största affär (del 1), En sky av vittnen (del 2), Unnatural death (del 3) , Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben (del 4), Oskuld och arsenik (del 5), Drama kring ung dansör (del 7), Kamratfesten (del 10), Lord Peters smekmånad (del 11) och Lord Peters sista fall (del 12).

Åsnans år av Athena Farrokhzad

Jag tycker om Athena Farrokhzads bitskhet, hennes humor i det bittra, mörka. Jag tycker om hennes förmåga att liksom trumma in en rytm i läsningen. När jag läste Vitsvit gjorde jag det i ljudboksform och då läste hon själv på ett rytmiskt sätt som fick mig att sluka utan paus. Den här gången var det jag som läste själv på papper och ändå kände jag hennes röst i kroppen och drog i mig hela boken i en sittning. Det är ovanligt med poesi. Det är ett gott betyg och en bra känsla.

Åsnans år handlar lite om åsnor men är också en fabel där åsnan symboliserar oss människor i olika aspekter. Här finns stor kärlek, oändlig sorg, småtrist vardag och en samhällsanalys. Det jag bär med mig är rytmen och helheten, en storslagen berättelse och upplevelse, snarare än en särskild rad eller vers.

Jag tycker att Athena Farrokhzad skriver storslagen poesi som letar sig in och dröjer sig kvar.


Om boken

Titel: Åsnans år
Författare: Athena Farrokhzad
Förlag: Albert Bonniers förlag (2022)

The very secret society of irregular witches av Sangu Mandanna

Egentligen har jag lite svårt för häxor, de enda magiska varelser jag har mer svårt för är drakar så det här hade kunnat gå illa. Men The very secret society of irregular witches är en avväpnande mysig och fin bok så det gick alldeles utmärkt när vi umgicks.

Mika är häxa men hon har växt upp i vetskapen om att hon aldrig kan berätta för någon om det eller ens stanna på samma ställe särskilt länge. I den vetskapen blir hon så inhyrd att undervisa tre barnhäxor om magi och hur de kan hantera den. Mika lär dem och lär sig samtidigt hur det känns att komma hem och att faktiskt höra till en smula. Och så finns där en snygg men sur bibliotekarie också. Och en massa andra trevliga människor.

Det låter lite fånigt det gör det, men det här är en sån där bok som man känner sig lugn och trygg av att vistas i. Jag tycker mycket om Mika och jag är glad över att se att det verkar komma en ny bok om häxor i vår, där ska det också finnas en snygg men sur historiker att ta itu med…


Om boken

Titel: The very secret society of irregular witches
Författare: Sangu Mandanna
Förlag: Berkley publishing (2022)

Drottningens chirurg av Agneta Pleijel

Jag är som alla här vet särdeles förtjust i historiska romaner. Särskilt mycket tycker jag om dem som presenterar en människa i historien som en komplex individ och låter mig lära känna hen. Här är det Herman Schützer som presenteras. Han är läkare, kirurg på slottet. Vi befinner oss i slutet av 1700-talet och läkarvetenskapen är under utveckling.

Jag tycker att det är just det som är intressant. Läkarvetenskapen, beskrivningarna av det som Herman Schützer ställs inför och tankegångarna som aldrig tidigare har tänkts. Det känns mycket trovärdigt och lite svindlande. Att verkligheten en gång var sådan.

Om Herman Schützer vet jag inte vad jag ska säga. Han är ju rätt insnöad på sitt och oförmögen att leva ett vardagsliv med sin hustru Nella. Hon beter sig inte heller bra, men hon kan ändå rättfärdiga sig med att hon blivit tvingad till både det ena och det andra, som kvinnor genom historien blivit.


Om boken

Titel: Drottningens chirurg
Författare: Agneta Pleijel
Förlag: Norstedts (2006)
Första delen i en serie.

Hemma på myren av Tomas Bannerhed

Jag var djupt förälskad i Tomas Bannerheds En vacker dag när jag hade den som balkongläsning tidiga vår- och sommarmorgnar för några år sedan. Den grep tag i mig, lugnade ner mig, packade in mig i en varm känsla av naturens under. Det handlade förstås om att det var i underverkens tid, vår och försommar, men det handlade också om att Tomas Bannerhed är en betraktare och förmedlare av rang.

Hemma på myren är en annan sorts bok. Den innehåller en rad rätt spretiga texter, de flesta av dem har naturen i sitt centrum, men inte alla. Allt har publicerats förr och det är välskrivet, men det hänger inte alls ihop som En vacker dag gjorde.

Jag tycker allra mest om berättelsen om när han förlorade sin mamma, det är oerhört sorgligt och fint beskrivet. Och så älskar jag texten om Harry Martinssons Aniara, om varför den skrevs och varför den tyvärr är relevant också i våra dagar. Aniara är en av mina allra största läsupplevelser, så mycket ångest den väckte och fortfarande väcker när jag tänker på den… Alla sanningar och förutsägelser är inte vackra, men Aniara är det, i all sin grymhet.

Hemma på myren bevisar åter igen att Tomas Bannerhed är en författare ser och kan förmedla det han ser. Jag läser vidare och hoppas att jag nästa gång dyker på något lite mindre spretigt men lika välformulerat.


Om boken

Titel: Hemma vid myren och andra texter om naturen i våra liv
Författare: Tomas Bannerhed
Förlag: Weyler (2023)

A rogue of one’s own av Evie Dunmore

Vi är tillbaka i Oxford (och lite i London), året är 1880 och Lucy ser ut att äntligen lyckas tillskansa sig aktier i ett publiceringshus som ska säkerställa att hon och hennes suffragett-grupp äntligen ska kunna ta nästa steg för Saken. Tyvärr ställer sig Tristan, Lord Ballentine, i vägen och det är inte första gången det händer.

Jag gillar den här bokserien och jag var förtjust i Lucy redan när jag läste Bringing down the duke. Tristan är också en fröjd att lära känna och deras relation är fin. Och ändå känner jag mig aldrig riktigt fångad. Kanske är aldrig insatserna särskilt stora? Jag tror dock att mitt största problem boken är att vänskapsgruppen hamnar såpass mycket i skymundan. I Bringing down the duke var det förvisso Anabelles kärlekshistoria som stod i förgrunden, men centrumpunkten var alltid gruppen av vänner. Här är de knappt med och jag saknar dem.

En som är med är i alla fall Baudica, den coolaste katten som dessutom får spela huvudrollen i slutuppgörelsen.


Om boken

Titel: A rogue of one’s own
Författare: Evie Dunmore
Förlag: Piatkus (2020)
Andra delen i en serie, första delen heter Bringing down the duke.

Mina män av Victoria Kielland

Först när jag hörde talas om den här boken blev jag väldigt sugen på att läsa den, smått besatt. Sedan läste jag recensionerna och tänkte hoppa över den trots allt. Men så stod den där i biblioteket och längtade efter att bli läst ändå.

Mina män är Victoria Kiellands romandiktning om norska Brynhild som blev Belle när hon emigrerade till Amerika. Där levde hon ett liv som ingen vet så mycket om annat än att hon mördade väldigt många män. Den som läst här vet att jag fascineras av kvinnor som begår brott och över huvud taget bryter normer om hur kvinnor får bete sig. Mord är det yttersta. Jag har forskat om kvinnor som dödar sina egna barn i historisk tid. Belle Gunness var en kvinna som mördade män i förgången tid och ingen vet vad som hände med henne, hur hon gjorde det hon gjorde, eller varför. Det är naturligtvis som upplagt för en roman.

Jag hade önskat lite mer substans. Inte så att jag vill vara med om fler mord, absolut inte! Jag vill nog snarare ha mer substans i Belle. Jag förstår författarens val att vara fragmentarisk och smått obegriplig eftersom hon tolkar Belle på det sättet, sinnessjuk och omedveten om varför hon gör som hon gör. Inte ond. Det känns naturligt, men då hade jag nog också önskat mig en utifrånblick. Som det är nu läggs inget till historien. Jag får ingen känsla för Belle eftersom jag inte får vara med henne i de stunder då hon fungerar i vardagen. Hon blir bara en vettvilling som jag inte kan begripa att ingen avslöjade. Mina män halkar tyvärr ner i fällan där den främst är språk (ibland vackert, ibland för mycket) och allt för lite innehåll.


Om boken

Titel: Mina män
Författare: Victoria Kielland
Förlag: Natur & Kultur (2023)
Översättare: Jonas Rasmussen

Våga skriva av Erica Eklund

Jag tror att Våga skriva är en riktigt bra bok för den som drömmer om att få en bok utgiven, men inte riktigt vet hur hen ska få till det där med skrivtid/inspiration/ork. Jag befinner mig på en lite annan plats i mitt skrivliv men har ändå stor behållning av boken.

Först om min plats i skrivlivet. Jag skriver för att jag vill skriva. Mitt mål är att fortsätta umgås med min text varje dag (eller nästan i alla fall) och att få utveckla min kreativitet efterhand. Min dröm har tidigare varit att bli utgiven, men nu är den någon annanstans. Den är inte avhängig att någon läser det jag skriver. Min dröm ligger i mitt liv, i mig. Jag tror att det har att göra med att jag äntligen lyckats uppnå det tillstånd där det är ok att göra något bara för min egen skull, det måste inte bli mer än att det känns bra för mig. Det är oerhört befriande och skönt. Med detta inte sagt att jag inte vill bli utgiven någon gång. Jag skriver och skickar mina manus till förlag när jag känner mig ”färdig”, men refuseringarna (av olika slag) påverkar inte min lust eller känsla inför skrivandet alls.

Våga skriva är, skriver Erica Eklund, till för alla att nå sina skrivmål. Men grundtanken skulle jag nog ändå säga är att det där målet är utgivning. Boken är väldigt fint layoutad, den inspirerar genom sitt luftiga och inbjudande utseende. Tipsen man får är ibland riktigt bra, ibland bekanta och ibland lite väl förutsägbara. Men jag har också läst de flesta skrivböcker jag kunnat hitta. Om jag ska jämföra så känns Våga skriva lite som en omarbetad och lättläst version av Lev kreativt av Julia Cameron. Lev kreativt går mycket mer på djupet och syftar inte alls till att nå utgivning, men mycket känns igen i Våga skriva. Jag tycker att Våga skriva är en inspirerande bok om skrivande och jag rekommenderar den framförallt till den som inte läst alla andra skrivhandböcker redan.


Om boken

Titel: Våga skriva
Författare: Erica Eklund
Förlag: Own your book (2023)