Strandläsning av Emily Henry

Jag tog mig för att läsa Strandläsning när jag precis avslutat en tung bok (Hamnet) och sörjde att jag lämnat ett sammanhang (Kulturkollo), jag var rätt ledsen och känslomässigt urlakad och tänkte att Strandläsning skulle vara precis den rätta sortens avkoppling för min själ. Så rätt jag hade, i och för sig finns här många känslor som ska kännas, men man vet ju att det ska sluta bra.

Strandläsning är den allra bästa sortens feelgood, den som får en att le och samtidigt ta sig för bröstet i smärta, där man får känna med och tycka om och hoppas.

Jag gillar förstås att Strandläsning handlar om skrivande och böcker, realistisk vet jag inte om den är (skrivprocess känns rätt väl beskriven om än lite väl lättvindig och effektiv mot slutet), men det spelar inte heller någon roll. Jag gillar de svåra ämnen som tas upp och hur händelser och personer vävs ihop. Jag tycker om hur January växer med Gus och han med henne, men jag tycker också om hur hon tar ett steg tillbaka och söker andras infallsvinklar. Jag tycker om vänskapen här och lugnet i platsen. Jag vill också bo sådär och skriva dagarna i ända (eller i alla fall bo sådär)!

Strandläsning är läsning för alla som söker avkoppling, vila och som vill hålla kvar (eller återerövra) sommarkänslan en stund till. Jag gissar att det till och med kan vara en bok att läsa om när andan faller på om några år.

STRANDLÄSNING
Författare: Emily Henry
Förlag: Lavender Lit (2020)
Översättare: Anna Thuresson
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…

Det är inte meningen att man ska vara här av Thomas Olsson

När jag i somras skrev om den där boken (med den långa titeln) om Erebus och Terror tipsade Jspr mig om att det finns en serieroman om expeditionen och att jag borde läsa den. Sagt och gjort, jag lånade boken på biblioteket och nu har jag läst.

Det är inte meningen att man ska vara här är en hjärtskärande berättelse om en 14-årig pojke, Thomas Evans, som söker och får en plats som skeppspojke på Franklins skepp Terror. Inte bara är det förfärlig läsning för att man ju mer eller mindre vet hur det ska gå, att leva på ett fartyg på 1840-talet var heller ingen picknick i allmänhet och det skildras bra av Thomas Olsson.

Det sägs inte mycket i den här boken, lång tid förflyter över få serierutor och ändå blir det inte summariskt berättat. Och det finns tid till att låta landskapets ödslighet och besättningsmännens förtvivlan sätta sig och smitta.

Det är inte meningen att man ska vara här är en titel som väl beskriver min känsla inför de här vanvettiga expeditionerna. Det är verkligen inte meningen att man ska det om man inte begriper att lära och ta hjälp av dem som redan finns där. Boken tar också i det ämnet på ett fint sätt. Och Franklin kommer inte väl ut, oförvånande nog.

DET ÄR INTE MENINGEN ATT MAN SKA VARA HÄR
Författare: Thomas Olsson
Förlag: Kartago (2016)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Andra som skrivit om boken: Det här har jag läst

Rodham av Curtis Sittenfeld

Det här är faktiskt lite jobbigt att skriva, jag vill ju vara med i gänget och jag vet att allt för många är det för att jag ska kunna hävda att det är hon och inte jag. Men det här med bokbloggandet hänger på ärligheten och jag kan inte riktigt älska Curtis Sittenfeld… Jag vet som sagt att jag borde, men vi klickar inte riktigt. Jag har förvisso bara läst två av hennes böcker, I en klass för sig och nu Rodham, och det kan ju finnas annat jag skulle tokälska, men jag vet inte om jag verkligen ska tröska på i någon sorts dumdristig envishet eller om jag bara ska acceptera att det här inte är en klubb där jag får vara med…

Grejen är den att jag inte ogillar Rodham (eller I en klass för sig heller för tydlighets skull), men jag är så himla ljummen där jag helst hade hoppats på flammande kärlek. Jag tycker att Rodham skriver fram Hilary rätt bra, som en om inte sympatisk som i alla fall begriplig och logisk karaktär, men jag känner henne inte. Bill ogillar jag å det grövsta, men det är förstås meningen och som det ska vara. Det jag tycker allra mest om, och som jag också såg mest fram emot, är det politiska spelet. Jag hade önskat att det inte kändes så korthugget ibland, jag hade velat ha mer av politisk strategi. Jag kan inte bestämma mig för om det ökar eller minskar min behållning av boken att den utgår från verkliga händelser och personer, visst är det kul när Donald Trump dyker upp (verkligen väldigt roligt, han fångas på pricken trots att han är med så lite), men ibland känns det lite som name dropping och cameoroller som ställer sig i vägen för det jag verkligen vill grotta ner mig i, strukturerna bakom att det som hände hände (och att det som inte hände hände här).

Jag är väldigt dubbel i min upplevelse alltså. Jag tycker inte illa om Rodham, men jag tycker heller inte särskilt mycket om den. Så får det naturligtvis vara, men jag hade som sagt hoppas på något annat, något mycket mer.

RODHAM
Författare: Curtis Sittenfeld
Förlag: Wahlström & Widstrand (2020)
Översättare: Marianne Mattsson
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går, Enligt O, Litteraturkvalster och småtankar.

Söndagsvägen av Peter Englund

Jag kopplar upp mig mot min gamla historikerpersona när jag läser den här boken. Det beror naturligtvis på att Peter Englund är den person som inspirerade mig att bli just historiker en gång i tiden och för att han varit en förebild i historieskrivandets vedermödor genom många akademiska år. Men det beror också på att Peter Englund angriper denna bit av nutid som den historiker han är, jag tycker om det och jag sympatiserar med författaren så väldigt mycket. Jag har stor respekt för viljan att lämna den riktigt gamla historien bakom sig en stund och ta tag i något mer nutida, något man själv känner igen, för att det är bekant och för att man inte bara är hänvisad till papper i arkiv. Och så visar det sig ändå att man är hänvisad till papper i arkiv, för att människor glömmer och dör…

Berättelsen om dådet på Söndagsvägen är berättelsen om Sverige i en brytningstid, det är ett samhälle under 1960-tal som ännu inte blivit vårt men är på väg. När Kickan Granell mördas i sitt barndomshem är det ett obegripligt brott, en våldshandling riktad mot ett helt samhälle.

Gärningsmannen gäckar polisen, men visar sig till slut vara en tvättäkta incel-man anno 1965. Han är verkligen osannolikt märklig och obehaglig. Vi får lära känna poliserna under utredningens gång och följa dem över rättegång och efterspel. Om det är någon jag saknar här så är det Kickan. Hon är och förblir ett offer och inte mycket mer. Som historiker förstår jag långsamt att det är så det måste bli om man inte ska ge sig på att fabulera, det finns inte mycket att gå på. Jag sökte mig en gång till rättegångsprotokoll för att få höra ”mina kvinnors” röster i min forskning, visst tänker man att det ska finnas mer i det moderna samhället, men Kickan får förstås inte ens uttala sig vid en rättegång. Kickans röst ska aldrig höras. Det är också en tragedi.

SÖNDAGSVÄGEN: BERÄTTELSEN OM ETT BROTT
Författare: Peter Englund
Förlag: Natur & Kultur (2020)
Andra som skrivit om boken: Stories from the city, stories from the sea, I hyllan

Hamnet av Maggie O´Farrell

Först av allt ska konstateras att Hamnet är Maggie O’Farrells mästerverk, det är en fantastisk roman och den tog nästan kål på mig.

Jag började läsa Hamnet i maj, juni någon gång, men tog sen en paus eftersom jag snabbt insåg att den inte gjorde sig som parallelläsning till The mirror and the light, en historisk eländesroman åt gången räcker… Sen blev jag färdig med Cromwell i juli och kunde ta mig an O’Farrells bok. Och herregud…

Hamnet är berättelsen om pojken med det namnet och om hans systrar Judith och Susanna, om mormor Mary och pappan som inte får något namn men som blir den som skriver kända pjäser och till slut ska odödliggöra pojken med en tragedi i hans namn. Allra mest handlar det dock om Agnes (vi känner henne som Anne), Hamnet mamma och en huvudperson i sin egen rätt.

Jag vill inte säga så mycket om handlingen, den är sirlig och fantastisk, den ska upplevas. Men jag vill säga ändå, som en varning att det finns pest här, noggrant beskriven pest och dess smittvägar. Barn dör här och de sörjs och det är fasansfullt realistiskt. Jag har gråtit ögonen ur mig några gånger och kämpat med en allmän sorgkänsla som inte alls varit lätt att bära. Hamnet ställer en inför de viktiga frågorna, de stora, hemska, djupa frågorna. Den gör ont och den kan förändra livet och känslan för livet. Men man måste vara beredd på det, om inte kan det bli mer smärtsamt än man anar. Så läs Hamnet för allt i världen, gör verkligen det, men tänk lite över när du är redo för den.

HAMNET
Författare: Maggie O’Farrell
Förlag: Tinder press (2020). Boken kommer snart ut på svenska på Etta förlag Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

The library book av Susan Orlean

Vi vet ju alla (hoppas jag) att jag är väldigt förtjust i bibliotek, att använda dem, besöka dem och jobba i dem. Långt innan jag utbildade mig till bibliotekarie fyllde bibliotekskärleken mitt hjärta. Bara att kliva in genom dörrarna på min barndoms biblioteksfilial, säga hej till Brita eller Mari och sen söka mig allra djupast in i gömmorna, det var magiskt.

I vår har jag haft anledning att tänka en del över vad ett bibliotek är. När vi inte kan göra det som är vår kärna, vårt hjärta – att komma nära människor, beröra, mötas på samma sätt – hur är man bibliotek då? Hur hjälper man de vi ska hjälpa (=alla!) på bästa sätt? Hur tar man ett (fysiskt) steg bort från någon utan att det blir märkbart? Hur är man tydlig? Hur förhåller man sig till människor som inte får träffa någon och gärna vill komma nära när de får sin bokleverans? Det är så många frågor, så många tankar, så många timmar av rädsla för att göra ett fel som ska få ödesdigra konsekvenser. Pandemins tid är svår för oss alla och vi får finna oss i att det svåra fortsätter att snurra.

Susan Orleans bok handlar inte alls om något av detta, eller jo om bibliotekskärlek handlar den sannerligen. Susan berättar om sina egna magiska utflykter till biblioteket med sin mor. Och hon berättar om sin nyväckta kärlek i och med ett besök med sin son. Sen blir The library book en blandning av denna bibliotekskärlek, en fördjupning i framväxten och historien kring Los Angeles public library, men också biblioteket som väsen, alla bibliotek i hela världen. Och så är det true crime när den berättar om och försöker komma till rätta med den förödande (fasan!) biblioteksbranden i just Los Angeles public library 1986. Hon går på djupet med den ende misstänkte och hans familj, med forskning om bränder och hur de kan förstås, med hur förödelsen förstörde så mycket mer än ett rum fullt med böcker.

The library book är således en bok om mycket och ibland blir den lite splittrad, eller det är väl jag som inte tycker att allt är lika intressant. Men en riktigt bra bok är det hur som helst och jag tror att den kan gillas av många, oavsett om de är bibliotekstokar som jag eller helt vanligt folk med mer nedtonad relation till biblioteksinrättningar. Det bör finnas något för de allra flesta.

THE LIBRARY BOOK
Författare: Susan Orlean
Förlag: Atlantic Books (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här. Boken finns också på svenska som Biblioteket, läs mer om den här.

Övervintra av Therese Widenfjord

När jag läser Therese Widenfjords diktsamling Övervintra (för övrigt ett av svenskans vackraste ord) upplever jag det lite som att vandra i dödsskuggans dal. Orden sätter sig till en början som ett skruvstäd kring hjärtat, de håller fast. Som gripklor nyper och sliter de. Det här är mycket smärtsam läsning, bitvis nästan ogenomträngligt tungt att läsa som utmattningsöverlevare. Men det blir lättare att andas om man bara vågar följa med en liten bit längre in.

Övervintra, som kan sägas vara en roman i poesiform, gömmer ett ursinne som väntar på att explodera, som måste få explodera för att något ska falla på plats. Här handlar det om det livsviktiga i att slita sig loss från gammalt utan att veta hur det nya ser ut, om det nya ens finns. Det handlar om ett mod så stort att det är svårt att begripa att vi alla bär det.

Jag älskar den språkliga experimentlustan här. Jag älskar naturen i huvudrollen, den snärjande skogen, friheten hos havet. Och så älskar jag hur berättelsen rör sig och blir till en lång, långsam resa mot något som kan bli ett hem.

ÖVERVINTRA
Författare: Therese Widenfjord
Förlag: Adlibris AB / Bläcklilja textproduktion (2020)

Skrivsöndag om Bird by bird av Anne Lamott

Bird by bird är en mycket bra bok om skrivande och det skrivande livet. Den är rolig och sorglig och handfast. Och en tanke kommer jag bära med mig, den har ändrat om inte mitt liv så i alla fall min inställning till skrivandet.

När man som jag skriver med en till vetskap gränsande misstanke om att ingen någonsin kommer läsa det man skriver så behöver man en anledning till att sätta sig och göra det. Jag skriver för att jag älskar att skriva, jag skriver för att jag alltid har älskat det men inte alltid tillåtit mig att tro att jag kan, jag skriver för att jag kan. Ibland räcker inte det. Ibland känner jag att jag borde sikta högre, vilja eller tro mer. Missförstå mig rätt, jag vill förstås (väldigt) gärna bli utgiven och läst någon gång, men jag känner ingen särskild längtan efter allt det andra runt omkring och jag tror ju inte så mycket på att jag någonsin skulle bli utgivningsmässig. Min önskan är att få skriva och det känns sällan som orsak nog. Men det riktigt fina med Anne Lamott och hennes bok är att den ger mig en annan anledning, den ultimata. Nämligen att man kan skriva för att bli en bättre läsare.

Smaka på det hörrni, jag skriver för att bli en bättre läsare. Anne Lamott menar att man skriver för att man älskar det skrivna ordet så mycket, för att man i sin tacksamhet över att det finns vill använda det själv. Den som skriver förstår skrivandets vedermödor vilket i sin tur gör att man får ut mer av att läsa. Det känns som min nyckel, det är det som kan få mig att balansera min fritid, friheten blir ju total i valet mellan att läsa och skriva eftersom det är samma sak. Inga fler regler och krav på att skriva si och så innan jag kan läsa si och så, hädanefter ska jag bara gå på känn och lust.

I övrigt är Bird by bird en sorts skrivkurs i bokform. Anne Lamott tar oss med till sin klass i kreativt skrivande och besvarar de frågor hon ofta får. Hon berättar om sitt skrivande liv och gör det bra och framförallt roligt, ofta dråpligt roligt och galghumoristiskt. Jag tycker väldigt mycket om tonen och den kreativa glädjen i Bird by bird. Jag har läst en hel del skrivarhandböcker nu och detta är en av de allra bästa. Läs den!

BIRD BY BIRD. INSTRUCTIONS ON WRITING AND LIFE
Författare: Anne Lamotte
Förlag: The Cannons (1994)

Jag glömmer dig aldrig av Sarah Dessen

Sarah Dessen är alltid väldigt bra och hennes böcker är alltid väldigt somriga, på det vemodiga sättet. Jag har egentligen svårt för att sätta ord på vad det är som gör dem till det de är för mig, men det handlar om värme tror jag. Hos Sarah Dessen försöker föräldrar och barn göra så gott de kan och kompisar är på riktigt. Här finns miljöer och människor som inkluderar och älskar och minns.

I Jag glömmer dig aldrig möter vi Emma Saylor och hennes familj, såväl den hon känner som den hon glömt. Hon hamnar hos mormor i badorten North lake och snabbt som ögat är hon upptagen i familjen och hon börjar minnas saker, och de som finns med henne minns åt henne. Hon lär känna sin mamma Waverly. Och att mamman dog på grund av sitt missbruk för flera år sen gör denna process väldigt dubbel och bitvis svår.

Jag läste Jag glömmer dig aldrig med regnet smattrande mot fönstret en dag i min sista semestervecka. Det var alldeles, alldeles perfekt.

JAG GLÖMMER DIG ALDRIG
Författare: Sara Dessen
Förlag: Rabén & Sjögren (2020)
Översättare: Åsa Kempe, originaltitel: The rest of the story
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

The long way home av Louise Penny

I Louise Pennys tionde bok om Armand Gamache hittar jag hela serien kondenserad i en bok. Det är lugnt, stillsamt (bitvis sövande), det är smärtsamt och mörkt, på djupet, i mig. Oerhört stor del av boken ägnas åt att en eller flera av huvudpersonerna studerar konst, analyserar konst, talar om konstens väsen, om inspiration och skapande. Det låter tråkigt och är det ibland, men på ett bra sätt. Det är svårt att förklara. Det är allt som är bra med den här serien, att det handlar om de här människorna och att man ibland bara umgås med dem, lever med i deras liv.

I The long way home (Den långa vägen hem
hem när den kommer i svensk översättning i dagarna) har Armand Gamache lämnat polisen och har slagit sig ner med sin hustru i Three Pines. Han slåss mot gamla demoner och skador, men mår på det hela taget ganska bra. Tills Clara ber om hjälp att hitta sin man Peter som varit borta ett tag, nu lite för länge.

Det här är en annorlunda bok för att vara deckare, men inte för att vara en bok i den här serien, är du inbiten läsare av den blir du inte besviken även om det på många sätt är en sorts mellanbok.

THE LONG WAY HOME
Författare: Louise Penny
Förlag: Gale (2014)
Detta är den nionde boken i serien, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.