Grattis Buffy

Idag är det prick 16 år sedan den första episoden av Buffy the vampire slayer visades på amerikansk tv. När jag räknar på det så inser jag att jag var väldigt mycket äldre än jag trodde när serien kom till Sverige… Jag trodde liksom att jag var jämngammal med Buffy (som var 15 i början av serien), I wish… men min åldersnoja åsido, Buffy firar alltså sweet sixteen idag och jag känner mig lätt nostalgisk. Det är inte långt bort att jag hemfaller åt “såna tv-serier gör de minsann inte längre”-resonemang och annat trist och så kan vi ju inte ha det. Jag länkar istället till allt jag tidigare skrivit om älskade, fina, fantastiska Buffy och sen övergår jag till stillsamt kontemplerande över alla mina vänner i Sunnydale, och så min ålder då…

Kort om Buffy [januari 2010]

Säsong 4 [februari 2010]

Säsong 5 [april 2010]

Säsong 6 [augusti 2010]

Säsong 7 [september 2010]

Buffy som feministikon [mars 2011]

Spikes resa [september 2011, en del av Whedonhelgen]

Favoritavsnitt från Buffy, Dollhouse och Firefly [september 2011, en del av Whedonhelgen]

We aim to misbehave- favoritskurkar från Buffy, Firefly och Dollhouse [september 2011, en del av Whedonhelgen]

Jag blir sugen att starta en omtittning bara av att gå igenom de här inläggen igen, det är ju ändå två och ett halvt år sen sist…

Buffyjubileum

Den 10 mars 1997, det vill säga för 15 år sedan nästan ganska precis (15 år!!!) sändes den första episoden av det som kom att bli grymmaste serien någonsin – Buffy the Vampire Slayer. Det borde ju firas på något sätt… Omtittning kanske, det är ju ändå lite över ett år sen jag avslutade den senaste… Hur firar ni?

Whedonhelg: Spikes resa

Whedons tv-skapelse Buffy the Vampire Slayer (BtVS) var med sina sju magnifika säsonger influensen som fick mig att trilla in på vampyrspåret. Förvisso har jag också förälskat mig i Sookie Stackhouse-serien och visst är Justin Cronins The Passage en av mina absoluta favoritböcker men när det gäller vampyrfiktion står Buffy ändå ohotad. Därför är det fullt logiskt att jag som avslutning på den här Whedonhelgen vill skriva om just BtVS. Lika självklart är det måhända att jag väljer att analysera Spike och hans roll i serien. Spikes sarkasmer och sanningssägande var ett av seriens nav och hans skiftande vampyrkaraktär är ganska ensam i sitt slag. Jag vill undersöka de olika bilderna av Spike och vad det kan sägas betyda att han tillåts förändras. Jag vill undersöka och analysera Spikes plats i vampyrfiktionen och samtidigt visa hur Spike gör en resa i tv-serien som gör honom såväl unik som typisk som vampyr. Denna text är från början en tentatext som jag nu har skrivit om, en stor fet spoilervarning utfärdas också för detta inlägg.

Spikes resa

När Spike dyker upp i säsong två av BtVS är han i det närmaste en renodlad bad guy. Tillsammans med sin följeslagare Drusilla och den förvandlade Angelus är han seriens onda nav.  Spikes självpåtagna mission är att härja i Sunnydale, dricka blod och att göra livet surt för Buffy. Som så ofta är fallet i Joss Whedons fiktiva värld har dock skurken sina svagheter. Han älskar Drusilla över gränsen till tillbedjan. Deras relation betraktas som märklig i vampyrsamhället och redan från början markeras Spike som en udda vampyr. Hans förmåga till känslor lyfts fram vilket tidigt skiljer ut honom (tillsammans med Angel) bland seriens vampyrer. När den så kallade Domaren (The Judge)  kommer till Spikes lilla grupp för att hjälpa till med utplåningen av Sunnydales mänsklighet utbrister han att han känner ”the stink of humanity – love and jelousy” från Spike och Drusilla (Säsong 2: Episod 14 Innocence). Detta är en bisak i säsong två men ska visa sig få långtgående konsekvenser längre fram.

I series tredje säsong återvänder Spike till Sunnydale för ett kort besök. Han ramlar bokstavligt talat in i Buffys värld, berusad och förtvivlad sedan Drusilla lämnat honom på grund av den vekhet hon sett hos honom när han i slutet av säsong två samarbetade med Buffy. Än en gång får Spike ta konsekvenserna av påstådd känslighet och vekhet. Det är fortfarande den blodtörstige och sarkastiske vampyren vi möter men hans sårbarhet antyder att en utveckling är på väg. Den ”nye” Spike skymtar i Lovers walk.

I säsong fyra återvänder Spike på riktigt till Sunnydale och råkar genast i trubbel. Han tillfångatas av “the Initiative” och får ett chip inplanterat i hjärnan vilket hindrar honom från att döda människor. Buffy och hennes gäng tar, motvilligt, hand om honom och Spike blir mot allas vilja en del av gänget.

Från och med säsong fem är Spike med i alla episoder och hans roll blir också viktigare och mer komplex. Under den femte säsongen växer Spikes komplicerade känslor för Buffy till kärlek samtidigt som han försöker hitta ett sätt att hantera sin oförmåga att döda människor. Han slåss mot demoner och sprider sarkasmer. Under seriens femte säsong blir Spike mer och mer sårbar och när Buffy dör i slutet av säsongen verkar han vara slutgiltigt krossad.

När Buffy återuppstår från de döda i säsong sex söker hon sig till mörkret och Spike, hans sorg efter hennes död gör honom villig att inleda ett förhållande som är oerhört destruktivt för dem båda. I slutet av säsong sex beger sig Spike ut på en resa för att återta sin själ. När han än en gång återvänder till Sunnydale har han sin själ men också svåra problem som kan relateras till svårigheten att ta till sig de nya känslorna och den drabbande skulden. Han blir ett lätt offer för Den första ondskan som är Buffys nemesis i avslutningssäsongen. Buffy tar sig an Spike och trots att deras sexuella förhållande är slut så är det nu som den jämlika kärleken mellan dem växer fram och mot slutet har de hittat en närhet som Buffy inte har med någon annan. Serien avslutas med att Spike, vampyren som inte kan ”leva” med eller utan sin själ offrar sig för mänskligheten.

Spike som antihjälte och hjälte

Såväl Angel som Spike i BtVS är intressanta som karaktärer och som representanter för olika vampyrtyper. Angel är något så ovanligt som en godhjärtad och byronsk hjältevampyr (Se Anna Höglunds avhandling Vampyrer och Deborah Wilson Overstreets Not Your Mothers Vampire för definition av och diskussion kring byronska hjältar) medan Spike som i sitt mänskliga liv levde den plågade poetens liv inte alls är särskilt inåtvänd eller grubblande som vampyr (i alla fall inte till en början).  Han är samtidigt ondskevampyr, antihjälte och hjälte. Redan lord Ruthven* var en varelse med såväl mänskliga som monstruösa egenskaper och med åren har vampyrerna gått mot att bära allt fler mänskliga drag. Spike genomgår denna resa i serien, hans utveckling i BtVS speglar således en lång förändring i vampyrfiktionen.

Jag skulle vilja säga att Spike är ett utmärkt exempel på det som kallats en postmodern vampyr (Se Wilson Overstreet för diskussion om detta begrepp). Ondska är inte enkelt och karaktärer är inte heller enkla att lista ut. Spike är en vampyr som utvecklas, retarderar och förändras utan att egentligen följa ett mönster. Hela tiden är han dock på väg mot sitt ”slut”, avslutandet av sin hjältevandring (som jag dock förstått inte är det slutgiltiga slutet för dem som sett Angel-serien). Hos Spike möter vi den dekadenta vampyren, som likt Varney** hemfaller åt njutningen. Vi möter vampyren som konstnär även om Spike sedan länge lämnat sina hemska dikter bakom sig. Vi möter en vampyr som likt så många andra började sitt andra ”liv” med att kapa banden till det första genom att döda en förälder. Spike bär mycket av det typiska i sin karaktär och det kanske är just det som gör honom så unik. Det är viktigt att minnas att Spikes resa inte rör sig från ond till god, han bär hela tiden drag av såväl ondska som godhet inom sig vilket gör honom till en mycket föränderlig men också mänsklig vampyr.

Spike som man – en varierad mansroll

Att Spike liksom de flesta andra vampyrer är fysiskt stark råder det ingen tvekan om. Den psykiska styrkan vacklar dock ibland. Spike är något så intressant som en vampyrman som tillåts vara svag. I relationen till Drusilla är han omhändertagande men också underordnad och i den stormiga relationen med Buffy är det hon som till slut beter sig omänskligt av de två.  Att Buffy som vampyrdödare dras till vampyrer och att de i sin tur dras till henne är ingen unik företeelse för BtVS. Spike dras till Buffy just för att hon är vampyrdödare, han dras till hennes mörker liksom hon dras till hans. Det finns en sällan uttalad men ändå tydlig koppling mellan hennes dagliga dödande och hans. I slutet av serien är det till och med hon som står för det huvudsakliga dödandet av de båda…

Spike är uppenbarligen en sexuell karaktär i BtVS, det har gjorts sexuella läsningar av relationerna mellan Spike/Riley såväl som Spike/Angel (För mer om dessa tolkningar rekommenderas Fighting the forces red. Wilcox & Lavery). Sexuella underströmmar hittas naturligtvis också redan tidigt mellan Buffy och Spike. Han har också sexuella relationer med Anya och vampyren Harmony, och förstås ett långt kärleksförhållande med Drusilla. Spike är våldsam, sarkastisk och i grunden rätt så olycklig över de val han gör men han är ändå (eller på grund av det) attraktiv för såväl de kvinnliga karaktärerna i serien som för tusentals av seriens fans. Varför är det så? Min tolkning är att det handlar om blandningen mellan våldsamhet och sårbarhet. Spike är ett monster samtidigt som han är en främling i världen. Han har aldrig riktigt lyckats frigöra sig på det sätt han vill ge sken av. I bakgrunden finns alltid den mor som kvävde honom och Drusilla som skapade honom. Där finns Angel som hela tiden överglänser honom i den mänskliga världen, den värld han så gärna vill tillhöra. Jag tror också att svärtan lockar, monstret inom ängeln och ängeln inom monstret.

BtvS är menad att vara en feministisk serie och Spike är på många sätt en feministisk hjälte och antihjälte. Spike är inte den ständigt starke och kapable hjältevampyr vi är vana från de paranormala romanserna men han är inte heller någon allt igenom ond figur. Istället tillåts Spike vara både stark, svag, frånstötande och tilldragande på samma gång. Spike symboliserar en modern och komplicerad man samtidigt som han upprätthåller sin vampyrhjältestatus.

Till sist

Spikes resa är synnerligen krokig och oförutsägbar. Alla dessa skrymslen som uppdagas i den själ han uppges sakna gör honom till lika delar ovanlig vampyr och synnerligen mänsklig man. I mötet med den övermänskliga men vanliga flickan, Buffy, uppstår en dynamik som gör det möjligt för seriens skapare att spegla såväl olikhet som likhet, utanförskap och gemenskap, ondska och godhet i samma karaktärer. På så sätt blir det också möjligt för oss i publiken att identifiera oss och stötas bort på en och samma gång.

* Lord Ruthven är en av huvudkaraktärerna i Polidoris The Vampyre från 1819

** Varney är en karaktär i den tidiga serien Varney the Vampire; or, The Feast of Blood som gavs ut åren 1845-47

Whedonhelg: Lördag 10:00 Fiktiviteter 11:00 Butter tar ordet 12:00 Boktimmen 13:00 Beroende av böcker 14:00 Kulturdelen 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 1 Söndag 09:00 Fiktiviteter 10:00 Unga böcker 11:00 Bara en sida till 12:00 Any moment called now 13:00 Vildvittra 14:00 Wait a minute and think 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 2

Buffys sjunde säsong

The end! Jag har förvisso sett det förut och visste ju hur det skulle sluta men det är inte utan att jag vill gråta en smula nu när det är slut. Visst kan jag slänga mig över dvd:erna igen genast men det känns inte riktigt som rätta sättet att hantera abstinensen. Jag får nog ta hjälp av mina kära bloggkollegor i någon form av nördig Buffyutmaning men jag har inte fnulat klart kring den än.

Den sjunde säsongen alltså… Inte lika stark som de föregående men inte heller lika mörk och ibland otittbar av den anledningen. Nu menar jag inte att de föregående säsongerna inte har varit sevärda utan att de ibland tvingar en till pauser för att det blir väldigt, väldigt tungt. Den här säsongen saknar inte heller svärta men den är inte längre lika djup eller personlig och blandas tydligare med annat.

Sjunde säsongen är en helhet där inte särskilda avsnitt sticker ut som de gjort i tidigare säsonger. Det finns inget Once more with feeling, The body eller Hush men det betyder inte att det saknas riktigt starka berättelser och scener. Buffy söker sin väg till ledarskap, Willow letar sig fram i mörkret efter sin förvandling i slutet av förra säsongen och genom sin sorg.  En annan favorit som i det tysta växer sig stor är Xander som hela tiden befunnit sig lite i bakgrunden och nu på ett sätt finner sig tillrätta med att vara där.

Min absoluta (vampyr)favorit Spike får en chans att slutligen omskapa sig själv i den här säsongen och jag tror att det är det som är starkast i säsong sju – att följa hans väg och kval i försöken att hantera sin “nya” själslighet. Det är sorg, kärlek, galenskap och sarkasm inkapslat i en och samma karaktärsresa. De sista avsnitten är, ur Spike-perspektivet, oerhört starka och rätt tårframkallande.

Säsongens bad guy är ju The First, dvs den ursprungliga ondskan som förstås är rätt omöjlig att tas med men samtidigt också ganska diffus. Caleb, säsongens förkroppsligade elaking, är en mer påtaglig fiende och dessutom så obehaglig man blir rädd på allvar. Det är inte utan att det känns omåttligt bra när denne kvinnohatare får ta stryk av en liten blond tjej där på slutet.

Sammanfattningsvis alltså: säsong sju är bra men inte lika bra som femman och sexan. Serien som helhet är en av mina största seriekärlekar och just nu saknar jag den rätt rejält. Visst, snart dyker det upp något annat att älska men faktum kvarstår att Buffy har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och jag längtar redan tills jag kan introducera mina barn in i Whedons universum. Hur länge måste man vänta tror ni 😉

Buffys sjätte säsong

Det tog väldigt lång tid att se klart den sjätte säsongen av Buffy the vampire slayer men det beror förstås inte på serien utan på yttre omständigheter (sommar, Battlestar Galactica som fick förtur och en himla massa läsning). Flera av mina favoritavsnitt återfinns i den här säsongen som nog får betecknas som min favvosäsong (om man nu måste välja). Det finns väldigt många anledningar till det och här är några:

  • Spike. Jag är ju, inte så hemligt, förälskad i Spike och hans synismer. Skulle det ges ut en bok med Spikecitat (vilket säkert redan hänt när jag tänker efter) så skulle jag slänga mig över den. Att Spike under hela säsong sex är smärtsamt förälskad i Buffy ger upphov till många fina, sorgliga, roliga och aggressiva ordväxlingar. Jag kan väl passa på att berätta för er som våndas över antalet vampyrer på den här sidan att ni nog troligen kan skylla det på Spike och den långvariga crusch jag närt för honom och hans rappa repliker.
  • Once more with feeling – ett av dessa oförglömliga Buffyavsnitt. Hela Sunnydale brister ut i sång och alla spelar sina roller i en enda fabulös musikal. Vissa sjunger bra (Spike, Tara och Giles framförallt) medan andra (Willow) sjunger sisådär men som helhet är det härligt och våldsamt roligt (soundtracket finns på Spotify för oss Buffynördar).
  • Nördtrion – Buffys nemesisisis. Detta fantastiska gäng av totala loosers som väl egentligen inte lyckas med något hela vägen. Deras dialog, deras leksakssamlingar, deras klingonska kärleksdikter… Det är en himla tur att de, på sätt och vis, hänger med in i nästa säsong.

Det finns tusen andra anledningar att älska Buffys sjätte säsong men man måste ju begränsa sig. Nu är det alltså bara upploppet kvar och sjunde säsongen har redan påbörjats, börjar redan fundera på hur jag ska klara mig sen…

Buffy – säsong 5

Här hemma ser vi Buffy-dvder med en nästan osund intensitet. Början av säsongerna går ganska bra, då blir det ett avsnitt här och ett avsnitt där när det passar och båda känner för det. Men sen, kanske halvvägs in, händer något och vi blir lätt maniska. I alla fall jag… Mot slutet kollar vi två till tre avsnitt per kväll och analyserar vid frukostbordet dagen efter. Sanningen är väl också den att om jag vore ensam om tittandet skulle boxarna ha varit färdigsedda för flera månader sen och allt det roliga vore redan avklarat.

Igår kväll såg vi i alla fall de sista två avsnitten av Buffys femte säsong. Och det är bara att konstatera att herregud vad bra den här säsongen är! Det är mörkt och smärtsamt och alldeles, alldeles fruktansvärt mest hela tiden. Buffy tvingas bära hela världen på sina skuldror på ett ännu mer påtagligt sätt och hon är mer ensam än någonsin vilket mot slutet också tar ut sin rätt.

Jag tycker om det mörka och jag gillar att Joss Whedon och hans författare tar ut svängarna mer och mer. Jag tillhör dem som tycker om sidohistorien med Spike och hans hopplösa och smärtsamma kärlek till Buffy. Utan den hade vi aldrig fått möta Buffy-bot exempelvis… Tara och Willows fördjupade relation och Taras platstagande i gruppen tillhör också det positiva. Den galna och orimligt starka helvetesguden Glorificus som “bad guy” fyller en viktig funktion både som drivkraft och humorinslag. Över huvud taget vore den här serien omöjlig att se om det inte vore för all humor som sticker hål på smärtan då och då. Spikes sarkasmer och alla roliga dialoger är ett måste för att svärtan inte ska bedöva en. Humorn till trots (och ibland faktiskt på grund av den) får jag erkänna att jag gråtit till åtskilliga avsnitt av den här säsongen.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga om Buffys femte säsong att den är bra, bra, bra! Den känns och vissa delar stannar kvar och skaver.

Fortsättningen har jag inget större begrepp om eftersom jag missade stora delar av säsong sex när den gick på tv så jag ser med spänning fram mot mer mörker och förhoppningsvis oväntade svängar.

Vad jag tyckte om säsong 4 finns att läsa här.

Vill ha!

Jag är lite inne på dvd-boxar just nu (fem år efter alla andra?). Just nu håller jag ju på och ser igenom alla säsongerna av Buffy och njuter (verkligen!) även av Eddie Izzards samlade uppträdanden när andan faller på. Listan över andra boxar och serier jag också skulle vilja fördjupa mig i blir bara längre och längre…

Joss Whedon har en speciell plats i mitt hjärta sedan jag först såg och förälskade mig i Buffy för över tio år sedan. Hans senaste serie, Dollhouse, fick ju bara två säsonger på sig och är väl inte heller lika bra som Buffy. Men jag skulle nog ändå säga att den är mästerlig från exakt sjätte avsnittet i första säsongen och framåt. Andra säsongen har jag inte sett ännu. Så jag skulle vilja ha båda säsongerna och göra en Dollhouse-helg av det…

Firefly är en annan nedlagd serie av Whedon som jag gärna skulle ge en chans. Jag tyckte att filmen (som fortsatte serien) Serenity var helt ok. Lite framtid, lite rymden, lite sarkasmer – kan ju inte gå helfel, eller?

House är en serie som jag aldrig sett men som jag är övertygad om att jag skulle älska. Den har ju Hugh Laurie… Vill inte hoppa in i serien i säsong 5 eller vad de nu visar för tillfället så räddningen får nog bli en samling någon gång i framtiden.

The Wire är också en sådan där serie som jag aldrig såg. Men med samma skapare som Generation Kill som jag älskade tror jag att det kan vara riktigt bra. Mycket dialog och djupa karaktärer är några av förväntningarna jag har…

Huset Eliott hade jag glömt bort tills En bok om dagen nämnde den för någon vecka sen. Herregud vad jag älskade den här serien när det begav sig och kanske skulle jag våga titta igen utan den mest kvävande rädslan för krossade drömmar och minnen..?

Och så The Tudors då. Som jag mässat här på bloggen så är jag sjukligt förtjust i engelsk historia från företrädesvis 1500-talet varför den här serien känns som min. Läsningen av Wolf Hall har ju inte direkt lugnat ner längtan efter seriens tredje säsong heller.

Buffy:4

Igår avslutade vi, jag och den allt mer entusiastiske maken, säsong fyra av Buffy – the vampire slayer. Och det var som jag mindes det – en spretig men mer eller mindre genial säsong. Ok att jag tycker att Buffy har en fortsatt trist smak för mesiga killar men Riley är ju snäll och det är en starkt undervärderad egenskap i dagens värld. Dessutom fick vi lite varulvsaction, lite lesbiskt, mer magi, en återvändande Spike och Giles som svårkommunicerad demon… Under säsongen blev dessutom serien mörkare, djupare och stundtals smärtsam vilket är en utveckling mot det som väntas (som jag minns det).

Det enda som egentligen irriterar mig är hur serien porträtterar relationen mellan Willow och Tara. Jag har läst att tv-bolaget (Fox förstås) inte lät Whedon och gänget visa några lesbiska sexscener. Men herregud några kyssar skulle väl inte ha skadat, eller? Nu blir det länge lite obegripligt och alla omskrivningar gör att man inte direkt förstår hur nära varandra de står. Som jag minns det blir det bättre och jag hoppas att jag minns rätt.

Sen är det härligt att se om serien eftersom den som sitter inne med i alla fall grundläggande minnen av handlingen blir ganska rikligt belönad. I säsongsfinalen finns bland annat några snygga blinkningar framåt som jag aldrig hade möjlighet att se första gången. Det känns lite som att tillhöra klubben när man ser det nu. Det är kul att få vara med…

Nu blir det troligen ett sportrelaterat avbrott innan vi hugger in på nästa säsong men den som väntar på något gott och så vidare…

Buffy!

Är det någon som minns Buffy och vampyrerna (som den väl hette i Sverige, Buffy the vampire slayer lite mer coolt i original)? Förutom jag då förstås… Jag håller på med en genomtittning just nu (fortfarande skulle man också kunna säga eftersom jag började i oktober) och jag har upptäckt att jag minns det mesta. Jag minns lättnaden när Angel äntligen försvann iväg efter andra säsongen och fick sin egen serie (som jag aldrig såg), glädjen över att Spike återvände med sina sarkasmer och blev återkommande i säsong 4. Willow och Oz, Willow och Tara, Anya… Karaktärerna, dialogen. Herregud – Joss Whedon är mästare på dialoger. Och just när man begripit den fulla vidden av det drämmer han till med en episod där ingen kan tala (Hush) – och den är också genial.

Allt är inte bra förstås och någon episod i varje säsong är dålig och på gränsen till meningslös men jag köper det rakt av. Särskilt nu när jag kommit såpass långt (slutet av säsong 4) att mörkret sänkt sig över serien och alla mer eller mindre kämpar för liv och förstånd i den gotiska Sunnydale-natten. Jag tycker om hur hela serien skildrar ett uppväxande och en kamp för att finna något som kan vara ens själv. Sen är jag också väldigt förtjust i hur Whedon låter tittaren tycka om sina bad guys och litar på oss nog mycket för att göra dem till något mer komplicerat än bara onda. Sällan möter man så många bad guys med förmåga att älska och i vissa fall också älskas.

Minns ni inte Buffy och var hela det här inlägget bara märkligt och obegripligt  för er så rekommenderar jag varmt en tripp in i Buffyvärlden. Det är förvisso en ungdomsserie men vem vill inte vara ung i dessa dagar?

Buffy och vampyrerna – igen

Lyckan har infunnit sig i hushållet och den kom i form av en dvd-box häromdagen. Första säsongen av Buffy har landat… Efter en titt på första avsnittet igår gläds jag (något förvånat) över att den håller – 13 år senare också. Och som jag minns det blev det bara bättre och bättre. Lycka som sagt.

Som ni kommer att märka har jag ett lite speciellt kärleksförhållande till vampyrskildringar vilket naturligtvis måste avhandlas här inom kort.