Konsten att skapa en tjej

IMG_1550.JPGFörst: jag älskar och avgudar Caitlin Moran precis lika mycket som alla andra. Det finns dagar när jag vill vara Caitlin Moran. Ganska många. Jag tycker att hon är briljant och tuff och bäst. Jag älskade Konsten att vara kvinna även om jag inte riktigt delar den feministiska analysen hela vägen och jag känner mig som bästis med Moran i Morantology där hon vräker ut sig i Doctor Who-kärlek som om hon vore min andra halva.

Konsten att skapa en tjej då? Jo, tack. Den har den där friheten i språket som är Caitlin Moran. Den där jag skiter i alla regler-attityden som jag älskar. Den har miljoner referenser till musik jag hört talas om men aldrig lyssnat på. Den har en familj som jag vill adoptera (även om jag verkligen inte önskar att den var min). Den har drömmar och sexuellt självskadebeteende som gör ont att läsa om, som jag har svårt att relatera till och som blir alldeles för detaljerat och utdraget mot slutet men som jag tycker säger något viktigt om hur tonåren kan vara.

Jag gillar Johanna Morrigan och hennes familj. Jag tycker att sexet blir för mycket och jag hänger inte med på referenserna nog mycket för att förälska mig i Konsten att skapa en tjej. Jag kämpar också en hel del med detaljer som tempusbyten och kommentarer från en nutida Johanna som bryter illusionen då och då. Med det är en bra bok, en som får mig att hoppas på mer från Caitlin Moran. Jag längtar efter en historia som är lite mindre den hon redan berättat tidigare. Jag tror att det skulle kunna bli formidabelt.

Konsten att skapa en tjej ,Caitlin Moran
Albert Bonnier förlag, 2014
Översättare: Molle Kanmert Sjölander, originaltitel: How to build a girl

Andra som skrivit om boken: Goodreads

Konsten att vara kvinna

Förra hösten skrev jag min Kroppspaniktext, delvis en bokrecension, delvis en sorts komma ut-berättelse, delvis ett feministiskt statement. Den handlade om mitt sjuka förhållande till och med min kropp genom åren. Jag slutade väga mig i samband med att texten publicerades, det är en del av min process. Jag springer tre gånger i veckan men tänker väldigt aktivt, hela tiden, att det inte är för viktens skull. Det är liksom en ständigt pågående kamp med mig själv, och med normen för kvinnokroppar och för kvinnlighet och med alla andra föreställningar som jag och andra har om allt möjligt. Det är en konst i sig att vara människa…

Det här med kroppar och kvinnlighet är också politik och något i alla fall jag kommer ta med mig in i valbåset på söndag. För mig som feminist är det förstås viktigt sen länge, men jag påverkas också ständigt av det jag läser (det är ju tjusningen med att läsa). Varsågoda, några viktiga lästips:

80 grader från varmvattnet – deckare av Karin Alfredsson, om utsatthet och styrka på ett lite annorlunda sätt.

Flickan och skulden – förfärligt avslöjande och förfärligt av Katarina Wennstam, om våldtäkt och våldtäktskultur.

Ett eget rum – klassiker av fenomenalt coola Virginia Woolf, om kvinnors rätt till plats och röst.

Hatet – naturligtvis kontroversiellt av Maria Sveland, om feminism, anti-feminism och priset vissa tvingas betala för en självklarhet (alla människors lika värde, i praktiken).

Hur man botar en feminist – seriepolitik när det är som allra bäst, av bästa Nanna Johansson!

Konsten att vara kvinna – nej, jag håller inte med Caitlin Moran om allt men jösses vad hon får mig att skratta och det händer inte nog ofta i den feministiska debatten…

Och om några timmar kommer här en recension av en riktig klassiker i ämnet…

Morantologi

20130613-190406.jpgJag proklamerade redan när jag läst Caitlin Morans förra bok att hon blev min guru då. Och det är bara att konstatera att min kärlek håller i sig. När det gällde How to be a woman så var vi inte helt ense om allt som sades, men jag gillade hur det sas. När det gäller Morantologi är vi mer helt och hållet på samma våglängd. Jag vill vara Caitlin Moran!

Problemet med krönikesamlingar är att de är just krönikesamlingar. Det är texter staplade på varandra som inte är ämnade att läsas i tät följd. Och jag har problem med det också i Morantologi. Det blir lite överdos tillslut men det vägs till stor del upp av urvalet och att Moran introducerar varje krönika med en ofta slagfärdig minitext.

Allra bäst tycker jag förstås om när Moran går popkultur; när hon besöker Doctor Who-inspelningen, blir förälskad i Sherlock, dissekerar Downton Abbey (hur mycket jag än har älskat den serien så kan jag inte blunda för det löjliga längre) och ser Michael Jacksons begravning. Det är rent av briljant. Och så är det på sin plats att konstatera att Caitlin Morans man nog är någon slags hjälte…

Morantologi av Caitlin Moran. Albert Bonniers förlag

How to be a woman

Såna här böcker behövs det högvis av men finns tyvärr i ett alldeles för litet fåtal. Roliga, självdistanserade böcker om feminism alltså. Humoristiska och inkluderande böcker om feminism. Bara för den sakens skull och för att vi haft så jäkla roligt ihop och för att hon fick mig att gråta med sin högst igenkänningsbara beskrivning av en förlossning. Bara för de gigantiskt fantastisk sakerna, och faktiskt inte för att vi tycker lika om allt för det behöver man faktiskt inte, är Caitlin Moran från denna dag och framåt min femnistiska guru. Ba satt ni vet.

Vill ni läsa en bra recension istället? En om den svenska utgåvan som jag i alla fall till stora delar skriver under på (för jag är inte odelat superpositiv även om jag älskar)? Läs Martina Lowdens text i Dagens Nyheter.