Sammanfattning av 2022, ett svårdefinierat år

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett ytterligheternas år.

2021 var ett förfärligt år, 2022 har varit jobbigare och samtidigt på något mystiskt sätt bättre.

På jobbet (biblioteket) har vi sluppit nya restriktioner och därefter har det varit roligt men väldigt, väldigt intensivt. Jag har minskat min tjänst till 90% för att orka och det har varit en livräddare.

Samhälleligt är det förstås förfärligt med högerkantring, krig, förtryck, rasism, homofobi och kvinnohat. Det går inte att säga något mer om det egentligen. Det är bara mörker.

Privat har mycket präglats av att min 15-åring fick sin ocd-diagnos och äntligen fick hjälp från bup. Behandlingen har varit ansträngande för hela familjen, men den har gett resultat. Här hemma fick vi också tillökning av två adopterade katter, Harry och Hubbe, under sommaren. Det har förbättrat våra liv med flera hundra procent.

Jag kommer se tillbaka på 2022 som ett kämpigt, ibland nattsvart ibland småglittrande år. Jag är in i märgen trött och har svårt att hoppas att 2023 ska bli bra, men jag är öppen för att bli positivt överraskad.

Ur ett kulturellt perspektiv tar jag med mig bland annat det här:

Årets ungdomsbok: Grim av Sara Bergmark Elfgren. Det var också årets första lästa bok och den satte tonen för en riktigt bra läsvår.

Årets ute bland folk igen: Titanic på Wermlands opera nu i december. Det kändes smått absurt och lite obehagligt att sitta i en fullsatt teatersalong igen. Ett mysigt superspridarevent sådär innan jul, men vi klarade oss. Och föreställningen var bra om än inte fantastisk.

Årets käftsmäll: att läsa All the bad apples av Moïra Fowley Doyle bara några veckor efter att högsta domstolen i USA rivit upp aborträtten. Själva beslutet var naturligtvis värre och väckte många känslorna, mest vrede. Boken illustrerar på ett synnerligen effektivt sätt varför det är en så våldsamt ödesdiger och dålig idé att föra utvecklingen bakåt.

Årets sorgligaste: att Hilary Mantel gick bort. Jag hade önskat henne många fler och lyckliga år.

Årets charmigaste: Heartstopper Alice Oseman. Serierna alltså, tv-serien har jag inte hunnit till än.

Årets klassiker: Kamratfesten och den påföljande läsningen av Dorothy Sayers övriga böcker om Lord Peter och Harriet.

Årets mörkaste: Sara Stridsbergs Happy Sally. Jag gick in i någon sorts mörker med den boken och hade ärligt talat svårt att hitta ut. Så hemsk och så bra.

Årets historiska: Rizzio av Denise Mina. Ljuvligt tät och omvälvande om en händelse i den skotska historien som jag inte alls hade koll på (och då har jag ändå läst rätt mycket om den).

Årets brevväxling: Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Ett underbart samtal mellan två kloka och eftertänksamma människor.

Årets läskigaste: verkligheten. Krig, regeringsskifte, nedlagd miljöpolitik. Ur ett samhälleligt perspektiv har 2022 varit riktigt förfärligt. Mycket av det som har hänt har påverkat mig på ett djupt personligt plan och vissa saker (kriget och regeringsskiftet) har också kastat mörka skuggor in på min arbetsplats. Det är osäkrare än någonsin att arbeta med människor när man inte längre kan garantera att de ska kunna vara trygga hos oss (vilket de inte är om angiverilagen enligt Tidöavtalet genomdrivs). Om vi inte heller ska få planera vår egen verksamhet så vet jag inte vad som i framtiden kommer vara kvar av min profession. Jag accepterar att min sida inte vann valet men jag kan inte stillatigande acceptera allt som nu görs. Jag kommer att göra motstånd.

Årets serie: Gender queer av Maia Kobabe. En bok jag läste för en utställning jag gjorde om förbjudna böcker på biblioteket. En av de mest lärorika och viktiga böcker jag läst visade det sig.

Årets nya bekantskap: feelgood-författaren Katherine Center helt klart. Jag har läst hennes Ett litet steg i taget och What you wish for under året och jag älskade dem båda två. Inte många lyckas balansera svärta och romantik så himla fint som hon.

Årets intressantaste: Autisterna av Clara Törnvall. Jag har som ni kanske vet en son som är autistisk och jag har läst en del, vet en del, hänger med för att kunna vara den bästa mamman jag kan. Ändå drabbades jag av Autisterna på djupet. För att jag kände igen mig själv. Jag vet efter att ha läst boken att jag inte är autistisk men att jag delar många drag med dem som är det. Och framförallt vet jag att jag, precis som jag vet och tycker att min son gör, duger som jag är. Jag har slutat anpassa mig så mycket vilket är något av en revolution.

Årets mest lugnande: att Louise Penny fortsätter att vara så överlägset jämn och fantastisk. I år läste jag Glass houses och Kingdom of the blind som är nummer tretton och fjorton i serien av Armand Gamache och Three Pines och det är precis lika bra som det alltid varit.

Årets ljudbok: Detaljerna av och med Ia Genberg. Detaljerna förtjänade sin auguststatyett, men jag hoppas också att ljudboken prisas på lämpligt sätt för den förhöjde verkligen läsupplevelsen.

Årets tv-serie: jag ser väldigt få tv-filmer och filmer nuförtiden, men Netflix the Mole (samma program som vårt Mullvaden (men som originalet, utan kändisar)) fångade mig totalt en helg i oktober. Möjligen berodde detta också på att jag var riktigt rejält sjuk (min första covid-omgång) med hög feber, men en serie i rättan tid var det definitivt.

Årets besvikelse: att the Song of Achilles inte var bättre när Madeline Millers förra på svenska, Kirke, var så himla fin.

Årets bitskaste: Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Hjälp så stenhård han är. Vi lite mer konflikträdda gömmer oss bakom kudden och undrar om man faktiskt får skriva så och så och så. Men det är härligt också…

Årets tristaste: Lässvackan som varade stora delar av hösten/vintern. Visst läste jag en del, men hjärtat var inte där riktigt. Framåt jul insåg jag att det beror på att jag faktiskt inte haft tid (och den ork som följer med tid) att läsa. Jag hoppas på att kunna hitta ett lite större lugn och en bättre balans nu i ledighetens tid och fortsatt in i januari.


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Mina bästa sommarläsningstips – läsfavoriter från 2022

Dags för en bloggtradition som känns viktig att bevara. Så här på gränsen till sommar och semesterläsningsplaneringen brukar jag bjuda på en sammanfattning av det bästa jag läst hittills under året. Varsågod för sommarläsningstips. I läsordning så har jag på olika sätt älskat:

Grim av Sara Bergmark Elfgren. Vindlande och fantastiskt nedstigande i underjorden.

Ett byliv av Louise Glück. Stor poesi om det enkla och svåra.

Autisterna av Clara Törnvall. Omvälvande och intressant bok om autism, vad det är och hur det känns.

A good girls guide to murder av Holly Jackson. Mörk, spännande och smått fenomenal ya-deckare i bästa Veronica Mars-anda.

Kamratträffen av Dorothy Sayers. En ljuvlig deckarklassiker som jag ville stanna i för evigt.

Happy Sally av Sara Stridsberg. Underbar och fasansfullt jobbig skildring av längtan, föräldraskap och barndom.

Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Fullständigt ljuvlig brevväxling mellan två personer man bara måste älska.

Glass houses av Louise Penny. Ännu en formidabel bok om Armand Gamache och Three Pines.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl. Stark och omskakande skildring av graviditet och cancer, livet och döden bredvid varandra.

Hej då, ha det så bra av Kristina Lugn. Kaotisk och lugnande poesi av en av våra största poeter.

Rizzio av Denise Mina. Skotsk historia + Denise Mina = så bra det kan bli.

Och så två som jag inte hunnit skriva om än eftersom de är så nylästa.

Tyrannens tid av Magnus Västerbro. Mycket bra populärhistorisk skildring av Karl XII tyranni.

Heartstopper bok 1 av Alice Oseman. Förfärligt fin bok om ung förälskelse.

Vad har du läst som var bra? Om du har några tips till mig (hoppas!) så får du hjärtans gärna skriva dem i en kommentar till det här inlägget.

Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer

Jag gillar inte brevromaner, brev i romaner eller någon form av brevväxling i bokform. Alls. Jag bläddrar demonstrativt förbi sånt. Och här sitter jag ändå och är smått förälskad i en bok som enbart består av en korrespondens mellan två personer. Det är rätt så underbart hur det kan vara.

Jag har lyssnat ganska mycket på Att segra är banalt för att sedan avsluta med att läsa den i pappersbokform. Jag försökte mig på att läsa först men begrep mig inte riktigt på boken förrän jag hörde breven upplästa av de två författarna. Att sen läsa när jag kommit in i deras rytm och lärt känna dem gick fint.

Johanna Frändén är en favorit sen länge. Hon skriver klokt om fotboll och mycket annat i Aftonbladet och jag har följt flera fotbollsmästerskap guidad av hennes skarpa blick och analys i tv. Carl Johan De Geer har jag ingen direkt relation till, jag vet förstås vad han skapat och vem han är, men mer än så är det inte. Var det inte. Nu älskar jag honom också.

Det fina här är inte innehållet eller vad de samtalar om utan hur de gör det. Den ömsesidiga respekten och tonen lär mig mycket om hur man kan samtala på ett bra sätt utan att nödvändigtvis tycka lika i allt. Den här viljan att lära som både Johanna och Carl Johan ger uttryck för är smittande. Att jag sen faktiskt lär mig om hur det är att bo i Frankrike, hur pandemin har påverkat andra och om fotboll är förstås en bonus.

Jag menar inte att jag ändrat mig om brevromaner och sånt när jag säger det här, men Carl Johan De Geer och Johanna Frändén får gärna fortsätta brevväxla med mig i all evinnerlig evighet. Tack.


Om boken

Titel: Att segra är banalt
Författare: Johanna Frändén och Carl Johan De Geer
Förlag: Kaunitz-Olsson (2021)
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Och dagarna går