Bra saker: Lyssningspoesi och Carol Ann Duffy

Poesi är bra till så mycket. Som inspiration till eget skrivande, ordlekar, allitterationer, ljud i orden och ord i ljuden. Som en plats att söka för lugnet, för rytmen, för andningen.

Carol Ann Duffy är en poet som jag hittat via Storytel när jag sökt lyssnings-poesi. Hon läser så stillsamt och småsurt att jag redan efter Rapture var helt fast, sen har jag lyssnat vidare på The bees (som handlar mycket om bin och om förlusten av en mamma) och jag är inte mindre förtjust efter det.

Vissa menar att man inte ska lyssna på poesi eftersom det är så mycket som händer på boksidan, med textens utseende. Jag kan hålla med om det till viss del, att läsa poesi med ögonen ger ofta en extra dimension till upplevelsen. Men inte med all poesi och inte hela tiden. Ibland vill jag bara vaggas av poesin, eller retas av den, få den serverad så att jag kan lägga energin på att hjälpa den att sjunka in. Jag tycker mycket om att läsa poesi med ögonen, men jag tycker lika mycket om att få den framförd för mig. Men jag tror att jag alltid vill att det är författaren som berättar.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Sommarens bästa

När vi nu går in i september proklamerar jag sommarläsningen avslutad. Jag har kämpat lite med läsningen de senaste månaderna, jag har samlat högar som jag inte skulle göra och har slagits mot stress som jag inte skulle släppa in. Det är knepigt det där med alla böcker som vill bli lästa och allt annat som också vill hinnas med. Men någon sorts balans fick jag nog till ändå, och några riktigt fina böcker lästes. Här är mina favoriter från juni, juli och augusti.

Rapture av Carol Ann Duffy

Down among the sticks and bones av Seanan McGuire

Lanny av Max Porter

En ljusets lek av Louise Penny

Silence of the girls av Pat Barker

Naondel av Maria Turtschaninoff

Kristin Lavransdotter: Kransen av Sigrid Undset

Moonrise av Sarah Crossan

Uprooted av Naomi Novik (en text kommer om någon vecka)

 

Rapture av Carol Ann Duffy

Det är en grå lördag i juni. Regnet öser ner. Innanför mina väggar, med filtar och sjal sitter jag med en katt på magen och en stickning som jag försöker styra upp (inte helt lätt med en katt på magen). Och med sällskap av Carol Ann Duffy och hennes Rapture. På många sätt kan man sammanfatta mitt liv när det är som allra bäst just så.

Rapture är en samling dikter om kärleken, den vardagliga, vackra, fula, dödsdömda, döda, levande, obeskrivliga kärleken. Och varje dikt läser hon med en röst som får mig att känna. Sorgen däri är bedövande, också när det handlar om lycklig kärlek. Det är en av de saker jag tycker så förtvivlat mycket om med den här författaren och den här boken, att hon förstår att förmedla det sorgsna i det vackra, det sorgsna som ligger just i att det är vackert. Också. Jag förmår inte försöka beskriva det på annat sätt, men lyssna (eller läs, men jag tror att i alla fall jag missat lite av dubbelheten då) och låt Carol Ann Duffy visa dig. Du är värd det!

RAPTURE
Författare och inläsare: Carol Ann Duffy
Förlag: MacMillan digital audio (2017)