Quelle surprise hörrni! Här sätter en sig med en förväntad romantisk historisk roman och så får en något helt annat. Något smått fantastiskt.
Esclarmonde är femton år gammal när hon år 1187, för att undgå äktenskap och att bli en mans egendom, väljer att bli guds brud. Hon låter sig muras in i ett litet rum, hon dör för världen och ska leva sitt andra liv i total ensamhet. Men inuti henne växer ett nytt liv.
Viskningarnas borg inleds förtrollande med att Esclarmonde talar till oss över århundradena, familjär med vår tid med en vilja att förmedla sin. Hon inleder med att diskutera kvinnors vilkor och redan där är jag förstås fast. Sen utvecklar sig detta till en myt om religiositet, jordbundenhet, föräldraskap och synd. Och det är så vackert! Språket är levande, hela berättelsen andas mänsklighet och vilja att förlåta blandat med undantryckt hämndlystnad. Allt är så smärtsamt vackert just för att det är så lätt att ta till sig mitt i allt det som är främmande. Livet är så flyktigt… Och det blir inte alltid som vi planerar för.
Viskningarnas borg får mig att tänka på Margaret Atwood av någon anledning, oklart varför möjligen för att den talar lite tyst med hennes mytbok Penelopiaden? Det är i övrigt inte likt något annat jag läst tror jag (eller anar jag lite Jeanette Wintersonsk ton också kanske?), men det känns ändå märkligt bekant. Och tryggt. Jag älskar Viskningarnas borg. Årets stora överraskning!
Viskningarnas borg av Carole Martinez. Norstedts